nyaskivor.se

Ill Nino ”Dead New World” (AFM/Sound Pollution)

Om du inte hört talas om Ill Nino och enbart tittar på omslaget och skivtiteln så är det lätt att bli lurad. En känsla av death metal kan göra sig påmind. Fel!

Ill Nino spelar hårdrock med finess och blandar vanlig sång med growl á la ”Skönheten och odjuret”-stilen (även om det i det här fallet handlar om enbart manliga röster).

Inget nytt med det förstås, men bandet har ingredienser som gör att man mestadels höjer sig över mängden. Som exempelvis tribalstilen på trummspelet, som höjer låtarna till en högre nivå. Ibland är det som att lyssna på en låt i låten om man lyssnar extra noggrant på trummorna.

Överraskande nog är det mittpartiet som är skivans starkaste med vassa rockgodingar som Against The Wall, Mi Revolucion och If You Were Me som alla tre höjer sig över det i övrigt jämnbra låtmaterialet. Och så avslutande Scarred förstås, med en helt suverän refräng och ett kort störtskönt akustiskt break.Kuriosa: passande covervalet Bullet With Butterfly Wings (Smashing Pumpkins) passar bandet som hand i handske.

Det är svårt att likna musiken med något annat, men okej, för lyssnare med öppet musiksinne kan det vara värt att kolla upp Enigma. Det är inte samma stil men något åt det hållet, typ. Det finns också drag av Sepultura även om det absolut inte är samma musikstil.

Ill Nino är spännande…

Magnus Bergström

Motörhead ”The Wörld Is Yours” (EMI)

                      I butik.: 15 dec

Den drabbar världen lagom till jul. Kraftigt försenad, visserligen. Bandet hade plattan inspelad och klar redan i april. ”All things come to he who waits, but the waiting never ends”, diktar Lemmy Kilmister i ett av de centrala spåren, men i det här fallet är väntan över:

The Wörld Is Yours är här!

Och ett nytt studioalbum från 35-årsjubilerande Motörhead förtjänar inget annat än en genomgång låt för låt.

Born to Lose – Den här känner vi vagt igen från andra öppningslåtar i bandets senare historia. Dock ger denna ett lite halvtrögt intryck, trots frenetiskt trummande från en Mikkey Dee i toppform. Refrängen går inte igång på alla cylindrar. Men hav förtröstan, det blir mycket bättre!   Betyg: 3

I know how to die – Väsentligt snabbare rockstänkare. Bra refräng. Låten som helhet har en intensitet som många band av yngre kaliber aldrig når upp till.   Betyg: 5

Get back in line – Fortsätter i samma goda stil. Uppkäftigt, med lite känsla från 1916-skivan. Suveränt gitarrspel.   Betyg: 5

Devils in my head – Aningen svagare, men det handlar om nyanser vad gäller energin. Skönt riff och mäktigt gitarrsolo. Philip Campbell har sällan varit bättre.  Betyg: 4

Rock´n´Roll Music – Skivans besvikelse. Texten lovar mer än låten håller. Överraskande svag och tappar lite styrfart i refrängen. Ska man göra en låt om rockens helbrägdagörande verkan, är man skyldig att leva upp till det.    Betyg: 2

Waiting for the snake – En karakteristisk Motörhead love song om ett vilset, destruktivt förhållande. Dussinlåt. Betyg: 3

Brotherhood of man – Rå, mörk skildring av hopplös nutid. Klingar lite av Orgasmatron. Lemmys starkaste sånginsats på länge och en lika stark text. En kilmistersk analys av världens tillstånd: ”we are worse than animals, we hunger for the kill. We put our trust in maniacs, the triumph of the will,….”  Betyg: 4

Outlaw – Redan framförd live under höstens turné. Banditromantik enligt mallen. I hamn tack vare Mikkey Dees trumspel. Betyg: 3

I know what you need – Bra fart igen. En riktig killer på dansgolvet. Det hände förr att Lemmy introducerade Burner (från Bastards) med orden: ”Don´t dance to this, you’ll fuck your legs up!” Nu kan denna få ta över.   Betyg: 4

Bye Bye Bitch Bye Bye – Underbart, taggigt, rock´n´rollriff. Förnämlig avslutning och absolut en kommande klassiker i Motörheadkatalogen.  Betyg: 5

The Wörld Is Yours föräras en rätt så bastant fyra och banne mig om detta inte är denna sättnings bästa. Hittills kanske vi skall lägga till.

Mats Johansson

Läs aktuell intervju med Mikkey Dee här

Meshuggah ”Alive” (Nuclear Blast/Warner)

Att Meshuggah släpper en liveskiva utan en enda låt från Destroy Erase Improve (bandets mest kända skiva) är inget annat än ett musikaliskt självmål. Jag förstår det bara inte…

Hur som helst är låtarna som framförs på Alive framförda tightare än tightast. Vilket i och för sig är helt givet med tanke på att bandmedlemmarna är otroligt begåvade musiker. För att lyckas med konstycket att få så här komplicerad musik att bli metal für alle (nåja, nästan i alla fall) är inget annat än en imponerande bedrift.

Men trots att det är mycket imponerande att få ihop fungerande låtar av alla udda musikaliska infall så känns Alive som en mellanskiva.
För Meshuggah-fans är dvd:n med samma namn en klart bättre affär, inte minst med tanke på extramaterialet.

Magnus Bergström

Kylesa ”Spiral Shadow” (Season of Mist/Sound Pollution)

I Close Up #125 så läste jag om Kylesa första gången och det stod där att bandet har väldigt mycket gemensamt med Mastodon, när de pratade om bandets nya album Spiral Shadow. Det blev direkt ett eftertraktat album för mig att recensera då Mastodon är ett av mina absoluta favoritband. Vidare läste jag också att deras sättning innefattar två trummisar vilket alltid kan vara intressant.

Kylesas musik innehåller ganska mycket tyngd och rå styrka i ljudbilden. Vad jag menar med detta är att det är väldigt basigt och liksom ett slag mot bröstet då ljudbilden är väldigt tjock och fläskig om jag får uttrycka mig så. Två trummisar bidrar också en hel del till detta då man får ett fetare ljud. Låtarna varvar varandra väldigt bra, det är bitvis riktigt mörka riffmonster som lurar på en, till mer drömska låtar som får mig att tänka på Mastodon i sitt esse. Det är också en manlig och en kvinnlig sångare som delar på de vokala bitarna, och de kompletterar varandra riktigt bra.

Favoritlåtar på skivan är: Tired Climb, med sitt lite spansk/mexikanska intro, Cheating Synergy, med ett riktigt skönt inledande basriff som övergår i ett brutalt gitarriff a la gamla Mastodon och sedan byter till en tvspelsliknande drömsk ljudmatta. Forsaken är ett bra exempel på ett massivt trumljud och vad man kan göra med två trummisar.

Sämsta låten är nog utan tvekan Don´t Look Back som flera rescenter dock höjt till skyarna. Ett inledande gitarriff i stil med Weezers trallande/barnsliga gitarrslingor ger låten ingen god start. Refrängen är också ganska monoton och där visar verkligen bandet att de har en del kvar på den vokala biten, det blir platt och tråkigt.

Men det är helt klart ett intressant släpp av ett band som jag i framtiden kommer att hålla ögonen på. Nu återstår bara för mig att kolla in deras äldre album och se hur de utvecklats. Det blir 3½/5 något påtända djävulshorn.

Martin Engström

Sarea ”Alive” (Supernova/Cosmos)

Sarea är ett svenskt band som tyvärr har en hel del gemensamt med sina kollegor. Det jag hör ur högtalarna är en blandning av Dead By April, Sonic Syndicate, Takida, stundtals också Green Day faktiskt. Det är enkla refränger med oändligt enformiga synthslingor som olyckligtvis kommer sätta sig på hjärnan, framför allt hos de flesta radiolyssnare. Låtarna klockar också in på 3-4 min, som en radiohit ska/måste göra. Jag har till och med läst att de plockat bort mer avancerade och skiftande partier ur låtarna för att göra det mer lättillgängligt och korta ner låtarna. Då förstod jag var det var jag hade framför mig, det är hemskt med sådana kommersiella knep!
Men det finns några få partier ur vissa låtar som glimtar till. Standardkonceptet för sådana här band är ju att det i versen kan vara hårt, growl, i Sareas fall är det till och med lite blastbeat instoppat ibland. Men när sedan refrängen kommer så blir det som jag sa ovan, enkelt, mainstream, (nästintill) bedrövlig rensång, och fula synthslingor.

För mig som erfaren och något kräsen musiklyssnare och musiker så går det här rätt ner i soporna(rent hypotetiskt eftersom jag vill spara skivan för att fylla ut mitt skivutbud:D). Det här är inte något som faller i min smak, endast några få ljusglimtar finns på skivan, och det är alltså några sekunder här och var. Det finns ingen låt som är helt igenom bra. Det är svagt.

Betyget till Sarea blir inte bättre än ½/5. Anledningen att det inte blir 0/5 är att det faktiskt i låt nummer 7(Amor Fati) finns några riktigt bra riff, speciellt introriffet. Eller så beror det på att vi inte har nollan i betygssystemet, jag vet inte riktigt. Många kanske tycker jag går hårt åt dem men jag är så otroligt trött på denna typ av musik, om man ens kan kalla det musik.

Martin Engström

Zodiac Mindwarp & The Love Reaction ”We Are Volsung” (Steamhammer/SPV)

Det var inte igår, men nu är det återigen dags för herr Mindwarp & co att ta oss lyssnare med på en smutsig rock and roll-resa med kaxig in your face-attityd. Jag får av någon anledning känslan av ett band bestående av cowboys och vikingar vars uppdrag är att röja och – självklart – även få lyssnarna att röja.

Skivans låtutropstecken är Stark Von Oben med en mycket medryckande refräng (nästan) i klass med bandets klassiska megahit Prime Mover, och Tree Rider med ett svåröverträffat tunggung främst tack vare en formtoppad The Cat (nej, inte Peter Criss) som briljerar bakom trummorna.

Apropå trumspelet så är ett av skivans minus att just dessa inte låter lika bra som övriga instrument, nej, känslan av demoinspelning är ofta påtaglig när The Cat öser på som mest. Å andra sidan gör det att skivan får mer av ett livesound, och det är kanske inte det sämsta (smaken är som baken)…

Don’t Touch My Guitar och Kill Me a Mockinbird är dom svagaste låtarna, eftersom dom har refränger som känns minst sagt tjatiga redan första gången. Det vore förresten inte en ny Mindwarp-skiva utan snuskiga texter, och av flera sådana inslag går förstapriset till We Ride med bland annat följande textrad: ”she kisses the barrel of my gun”…

Musik som den här upplevs med fördel live i sällskap med en öl eller två. Med andra ord kanske det är läge för en spelning på Sweden Rock Festival 2011?
 
Magnus Bergström

Monster Magnet ’’Mastermind’’ (Napalm/Border)

Monster Magnet är för mig ett band som jag upptäckte ganska sent. Givetvis har jag hört Space Lord tusentals gånger i mitt liv, men jag har aldrig riktigt brytt mig om att kolla upp dem mer. Nu när de släpper albumet Mastermind så kan jag inte låta bli att tycka att jag varit lite dum som inte lyssnat mer på detta band. Det finns otroligt mycket som är bra här alltså.

För att börja med något så vill jag nämna frontmannen själv (som kanske egentligen ensam står för vad Monster Magnet är) Dave Wyndorff. Kvinnokarl och en riktig rocker är han känd som, men nu har han lagt på sig ett stort antal kilon. Till följd av hans medicinering för drogavvänjning så har han inte lika lätt att bränna fett. Jag såg bandet på Metaltown för tre år sen och det var ingen sexmagnet längre men vad spelar det för roll. I den just nu feta kroppen så gömmer sig en riktig röst av guld. Den är så otroligt bra och fyller sitt syfte i musiken alldeles perfekt. Musiken är växlande bredbent rock som inte, lyckligtvis, blir gubbig, utan den känns uppstudsig och fräsch. Mer tempolåtar varvas med långsammare låtar som bygger upp fina stämningar. Den känns också något mörkare än tidigare givar, som bl.a. märks i öppningslåten Hallucination Bomb.

De bästa låtarna på detta album är nämnda Hallucination Bomb, Bored with Sorcery, Gods and Punks, The Titan Who Cried Like A Baby, 100 Million Miles, Time Machine. Som ni ser så finns det en hel del bra låtar på den här skivan.

Detta är ett riktigt bra släpp från Monster Magnet, jag vet inte riktigt om det finns något att klaga på. Det vore kul att se Dave sjunga en lite annan genre, denna typ av rock kan lätt bli lite enformig, i Monster Magnets fall om man ser till hela deras karriär. De har väl stått och stampat lite på samma mark ett bra tag nu. Detta är anledningen till att det inte blir högsta betyg, men skivan är väl värd 4/5 djävulshorn.

Martin Engström

Burden Of Grief ”Follow The Flames” (Massacre/Sound Pollution)

Burden of Grief är ett tyskt band som spelar hårdrock och har fått sin skiva mixad i Sverige, den har vi hört förut inte sant? Dan Swanö har tagit åt sig uppgiften att piffa upp den här brinnande kolbiten.

Skivan har man döpt till ”Follow The Flames” och låt nummer två har samma namn, vilket också är låten de själva skyltar med allra mest. Men det tar inte lång tid innan jag allvarligt funderar på att plocka fram en flaska Jägermeister, det här kommer bli en lång eftermiddag. Det är inte så mycket som egentligen är dåligt med skivan, det är oftast inte så bra. Jag sitter helt ointresserad och hör när ”Mike” vrålar, det känns som att det aldrig är slut. Det finns säkerligen mycket tanke bakom varje spår men utan någon som helst motivation till varför någon skulle vilja lyssna på resultatet.

Ljudet på skivan är bra och välproducerat likaså. Det finns portioner av musiken som faktiskt är riktigt bra, men tyvärr alldeles för sällan. Om inte ens en enda låt lyckas fånga min uppmärksamhet, då har man inte lyckats. Nu torde det väl vara så att jag oftast har svårt för riktigt tung musik, men om man jämför BoG(Burden of Grief) med exempelvis svenska In Flames, då har de lång väg kvar att vandra. Och då anser jag inte att In Flames är märkvärdiga på något vis!

Temat på skivan är dock mycket bra och jag följer några av texterna, när jag kan höra dom med viss entusiasm. Framförallt vill jag lyfta fram Sabina Classen som sjunger på låten ”Refuse/Resist” och gör ett fint arbete.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det här, gillar man det man hör av singlarna, ja skaffa skivan då. Ni är säkert relativt ensamma om att gilla det och var då glad för att BoG ändå varit aktiva i 16 år och kommer troligen fortsätta ännu ett tag. För er andra så spendera pengarna på schysst ved att bränna med istället. Men om ni tycker att det här låter negativt, vänta då bara tills ni läst lite längre ned.

Jag må ogilla ”Follow The Flames”, men skivan är ändå ofarlig i det avseende att man i princip kan ignorera den. Men deras bonusmaterial i form av skiva nummer två, den förlåter jag aldrig!

Ricky Löfqvist

Firewind ”Days Of Defiance” (Century Media/EMI)

För den som sedan tidigare är ett fan av Firewind är det inga konstigheter med nya given Days Of Defiance, det är business as usual. Det vill säga power metal av mycket hög klass. Man kan onekligen säga att gitarristen Gus G är trogen musikstilen som gett honom ära och berömmelse (och en plats i Ozzy Osbournes band). Bra det!

För vem kan värja sig mot fartfyllda kanonlåtar som The Ark Of Lies, World On Fire (bäst på skivan), Embrace The Sun och SKG (finfin instrumental och lätt progressiv godbit).

Apollo Papathanasio är en sångare som få i genren kan mäta sig med och han gör som vanligt en mycket bra insats, och verkar som gjord för just det här bandet.

För den som tycker om Yngwie Malmsteen så präglas många av låtarna av gitarr- och keyboarddueller i bästa Malmsteen/Johansson-stil.

Betyget stannar dock vid 3,5 (vilket i och för sig är bra) eftersom det på slutet blir lite väl mycket av samma vara.
En personlig reflektion: det vore finfint att se/höra bandet på någon av nästa års svenska festivaler. Jag minns med glädje deras framträdande på ett regnigt Rockweekend 2008.

Magnus Bergström

Sabaton ”Re-armed editions” (Black Lodge/Nuclear Blast/Sound Pollution)

Masarna i Sabaton gör under november och december ett flertal konserter på hemmaplan, inbegripet en alldeles egen kryssning med M/S Galaxy. Den lär vara slutsåld, så all lycka till den som fått tag i biljett. Sverigekonserterna är endast en del i den stora World War Tour på dryga 100 konserter de har genomfört under 2010, en turné som varit enormt framgångsrik ute i Europa.

Under tiden har de hunnit skaffa sig full kontroll över den egna backkatalogen och återutgivit de fyra tidigare albumen Primo Victoria, Attero Dominatus, Metalizer och The Art of War. De har remastrats (vilket blir re-armed enligt Sabatons terminologi) och försetts med diverse bonusspår som exempelvis covern Långa bollar på Bengt och Sabatons version av svenska nationalsången, inspelad live på Sweden Rock. Varken dessa eller övriga bonuslåtar är det emellertid som gör det mödan och ångesten värt att tömma plånboken så här i adventstid och alltså införskaffa sig dessa fyra ganska jämnbra plattor. Nä, snarare ljudet då som faktiskt blivit hörbarligen snäppet bättre, särskilt vad gäller de två första skivorna. Saknar du någon av dessa är det således den remastrade du bör införskaffa.

Sabatons svulstiga krigsromantik med marschliknande allsångsrefränger har en viss tendens att bli en aning tröttande i längden, men godbitar som exempelvis Ghost Division, Primo Victoria, Hellrider, Rise of evil, Panzer battalion och 40:1 kan jag höra hur många gånger på raken som helst.

Mats Johansson