nyaskivor.se

The Shadow Theory ”Behind The Black Veil” (Century Media/EMI)

En intressant musikalisk kompott med fokus på progressiv metal med tyngd är vad det ambitiösa projektet The Shadow Theory bjuder på. Den som håller i trådarna är Devon Graves/Buddy Lackey (Deadsoul Tribe, Psychotic Waltz). Men det är inte bara tungt, eftersom bandledaren allt som oftast ”lättar upp” låtarna med flöjtspel.

Det finns likheter med Dream Theater, Savatage, Jon Oliva’s Pain och Queen, kryddat med en stor dos folkmusik, men också med många andra band. Innehållsrikt är bara förnamnet på Behind The Black Veil.

Berättelsen som utgör grunden på detta konceptalbum handlar om en man som vaknar upp från mardröm efter mardröm, för att till slut inte kunna skilja på vad som är dröm eller verklighet. Eller om det ens varit drömmar… I och för sig inget direkt originellt tema men det fungerar helt ok för den som – liksom undertecknad – tycker om att följa med i texterna.

Bästa låtarna är I Open Up My Eyes (finfin inledningslåt och något av skivans ”varudeklaration”) och A Symphony Of Shadows (storslagen och makalöst varierad avslutningslåt som knyter ihop säcken alldeles utmärkt).

Att berömma enstaka bandmedlemmars prestationer över andra känns helt onödigt, och också som ett omöjligt uppdrag. Samtliga är kompetenta musiker som till 100 procent vet vad dom sysslar med.

Betygsmässigt är det snubblande nära en femma, men i och med att det känns som att projektet går att utveckla ytterligare så hoppas jag att det betyget kommer till användning nästa gång. För att inte fortsätta med det här projektet vore grymt mot oss musiklyssnare… Spännande musik som kräver uppmärksamhet av lyssnaren växer inte på träd.

Magnus Bergström

Ghost ”Opus eponymous” (Rise Above/Sound Pollution)

Sverige har mestadels varit förknippat med mellanmjölk i musikbranschen enligt mig. Det har funnits några guldkorn stundtals, men det har aldrig riktigt blivit bra nog. Och det närmaste världsklass vi kan komma är nog Hammerfall. Men det ska bli ändring på saker och ting, för jag har gått med i kulten för Svenska Ghost!

”Opus Eponymous” är ett mästerverk redan från första spåret. Med tydlig inspiration från klassiska Blue Oyster Cult samt med ett fräscht sound, är Ghost något unikt. Jag skulle vilja påstå att det vore ett brott om inte Ghost blir Sveriges nästa rockexport. Det är välproducerat, vackert, stämningsfyllt, klurigt och mörkt. Allt som behövs för att göra ett bra album finns här, kryddat med den där extra ingrediensen ”IT” som gör att bandet kammar hem full pott.

Mina favoriter som ni måste höra är ”Ritual” och det instrumentala mästerverket ”Genesis”. Men hela skivan är i princip njutning. Jag bara måste slå ett extra slag för konstycket att sjunga otroligt vackert och ha med texter som ”The chapel of Ritual, smells of dead human sacrifices, from the altar bed”, ”On this night of ritual, invocing our master, to procreate the unholy bastard”.

Och om detta inte vore nog så lyckas man dramatisera flertalet låtar på skivan och nästan predika för kulten på ett helt genialiskt vis.

Jag kan inte säga något illa om den här skivan, inget alls. Det är bara att köpa. Gör som jag säger, köp den nu! Och just det, en sak till innan jag avslutar, det här var utan tvekan 2010 års bästa skiva. Inte bara i Sverige utan även i världen! Ibland är min uppgift här på nyaskivor.se så enkel.

Ricky Löfqvist

TNT ”A Farewell To Arms” (Metal Heaven/Sound Pollution)

När jag hör bandnamnet TNT så går tankarna omedelbart till suveräna ”pudelskivan” Intuition, som enligt mig borde slagit lika stort som andra ”pudelskivor” (jag tänker på band som exempelvis Bon Jovi och Poison). Å andra sidan har TNT alltid tagit ut svängarna lite mer i låtsnickrandet än nämna band, och det tilltalar helt enkelt inte lika många människor.

Jaja, nog om det förflutna. Nästan… Förra sångaren Tony Harnell saknas, det går helt enkelt inte att bortse från det. Men visst; ”nye” sångaren Tony Mills – som varit med i bandet sedan 2007 – gör ett klart godkänt jobb och i vissa stunder har han till och med viss röstlikhet med mr Harnell.

Det är som vanligt melodiös hårdrock i 80-talsstil som det handlar om när TNT är i farten, och i övrigt kan innehållet på A Farewell To Arms beskrivas som tryggt och med hög lägstanivå. Men särskilt spännande är det inte.

För den som alltid har tyckt om TNT och inte har något emot bytet av sångare så går det antagligen inte att bli besviken på innehållet, och kanske är det då läge för en liten höjning av betyget. Men för den som har starka band till dom klassiska skivorna och/eller mr Harnell så är det snarare så att betyget sänks. Sammantaget en trea i mina öron, varken mer eller mindre (och det är inte det sämsta).

För övrigt är en extra anledning att lyssna närmare på A Farewell To Arms gitarristen Ronni Le Tekrö, för den mannen kan verkligen hantera sina sex strängar.

Magnus Bergström

The Prophecy 23 ”…To The Pit” (Massacre/Sound Pollution)

Sedan starten 2001 har tyskarna i The Prophecy 23 levererat feta Slayer-riff, medryckande Municipal Waste-refränger och en blandning av (ganska) ren sång, skrik och growl. Alltså något som vi kan kalla death thrash mosh core (ja, jag vet att det låter krystat men vad ska man göra).

Helt klart har The Prophecy 23 stor potential, vilket inte minst bevisas av att bandet existerat sedan 2001. Men för att betyget ska bli högre krävs – enligt undertecknad – att dom mest pubertala texterna elimineras (Surf Nazis Must Die är ingen låttitel som höjer humöret) och att produktionen förbättras. Det handlar helt enkelt om behov av finslipning.

Låtlyssningstips är i första hand B.T.M. (Brutal Thrash Maniacs) och From The Basement To The Pit, som båda är utmärkta exempel på när bandet låter som bäst.

Skivans styrka? Dom smaskiga allsångsrefrängerna och den intressanta sångblandningen. Sämst? Produktionen som är på gränsen till demoljud och att det ibland känns som att bandet levererar för mycket av samma sak. Och vissa av texterna förstås…

Helt klart är The Prophecy 23 värda att kolla in, för som Chuck Billy i Testament säger: thrash it up!
 
Magnus Bergström

Magnum ”The Visitation” (Steamhammer/Playground)

                                     Spotify

Klassisk melodiös hårdrock av och med engelska veteraner med närmare 40 år i branschen. Med andra ord finns det knappast någon hårdrockare på jordklotet som inte hört eller åtminstone hört talas om Magnum.

The Visitation är en jämn skiva – på gott och ont. Dom absoluta topparna lyser med sin frånvaro men å andra sidan finns inte ett enda stolpskott. Några av låtarna fastnar mer eller mindre direkt medan andra kräver ett antal lyssningar för att komma till sin rätt. Bästa låtarna är medryckande Black skies och AOR-godbiten Mother Nature’s Final Dance, som båda lika gärna kunde ha varit med på någon av bandets bästa skivor på 80-talet.

Tre av bandmedlemmarna utmärker sig lite extra: sångaren Bob Catley med en röst som låter precis lika stark som alltid, gitarristen Tony Clarkin med ett svåröverträffat sinne för starka melodier och keyboardisten Mark Stanway som ger bandet en extra fyllig ljudbild.

Näst senaste Magnum-skivan Princess Alice And The Broken Arrow är strået vassare, men å andra sidan är det inte lätt att konkurrera med den i och med att den är en av bandets bästa skivor.

Ett högre betyg hade utan tvekan delats ut om det hade funnit två-tre omedelbara kanonlåtar. Och att drygt halvvägs in på skivan leverera tre lugna låtar på rad är inget genidrag direkt. Gäääääsp…

Men kom ihåg: The Visitation kräver fler genomlyssningar än genomsnittet och har därmed – högst sannolikt – potential för ett högre betyg…

Magnus Bergström

Despite ”Clenched” (Dozer/Sound Pollution)

Clenched inleds utan större dunder och brak då den första låten inte sticker ut eller fastnar i minnet. Från andra spåret Commander of Hate är jag dock helt fast och sedan överträffas den ena suveräna låten av den andra. I mäktiga Crushing the World är Lamb of God-influenserna tydliga, och det är i just denna låt som Despite övertygar mig att de är ett band att räkna med i metalvärlden.

Vad som utmärker Clenched från andra plattor är mångsidigheten – snabb death metal varvas med instrumentala partier där det inte går att låta bli att bara blunda och njuta av de tunga gitarrpartierna. Bandets något udda samarbete med Andreas Kleerup i några av låtarna tillför dessutom något nytt och fräscht.

Utan varken dataredigering eller samplingar har Despite helt enkelt lyckats skapa ett av 2010 års bästa samt mångsidiga metalalbum.
Jag längtar redan till deras nästa platta!

Sofia Bergström

Kataklysm ”Heaven’s Venom” (Nuclear Blast/Warner)

De två första låtarna på Kanadensarnas nya alster golvar mig direkt och sedan är jag nere för räkning skivan igenom. Wow!

”Heaven’s Venom” är en death metal-kvalitetprodukt, punkt slut. Det handlar om mangel av yppersta klass, men samtidigt finns det gott om melodiösa inslag som ger lyssnaren tid att ”andas” en aning. Men fokus ligger helt klart på (musikalisk) hårdhet och brutalitet.
För den som tycker om när ös, groove och melodi blandas är det inget att tveka på; den här skivan är ett absolut MÅSTE i samlingen. Och då har jag inte ens nämnt den suveräna sångaren Maurizio Iacono (också bas) vars lungor verkar gjorda av stål.

Min personliga favoritlåt är ”As The Wall Collapses”, som är en aggressiv godbit i vilken death metal- och hardcore-sång mixas på ett överraskande bra sätt.

Andra självklara favoriter är dom tidigare nämnda inledningslåtarna ”A Soulless God” och ”Determined (Vows Of Vengeance)” som cementerar kvalitetsstämpeln redan från start.

Extra stilpoäng delas ut för snygga Pantera-vibbar i gitarrspelet i ”Numb And Intoxicated”.

Den enda orsaken till att jag inte delar ut en betygsfemma är att jag hoppas på att nästa Kataklysm-skiva på något sätt ska kunna ta death metal till en ännu högre nivå. Hur nu det ska kunna gå till…

”Heaven’s Venom” är musik som gör livet värt att leva!

Magnus Bergström

Fotnot: Kataklysm själva kallar sin musik för ”Northern hyperblast”.

Engel ”Threnody” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Arga killar det här… Inledningslåten Six Feet Deep visar upp ett mycket ilsket Engel, laddat till bristningsgränsen. Lyssna bara på sångaren Magnus Klavborns ”arga” röst. Det känns som att bli överkörd av ett metaltåg… Men så kommer det en refräng med rena rama Dead By April-vibbarna (läs skönsång). Lite förvirrande kan tyckas, men ta mig tusan om inte Engel är bandet som får ihop den ekvationen.

Det har strulat en del för Engel. Minst sagt. Medlemsbyten och en skivbolagskonkurs är två av bovarna i dramat. Nya skivan Threnody (bandets andra) släpptes redan i början av 2010 i Japan, men resten av världen fick vänta ytterligare tio månader…

Threnody handlar om övertygande metal med sting och känns helt rätt i tiden. Bandet rör sig bekvämt mellan olika stilar och resultatet blir en ganska egen stil.

Jag utser efter viss betänketid For Those Who Will Resist och Feed The Weak till skivans bästa låtar. Varför? Jo, dom har har en skön tyngd kryddad av trummor med ett skönt sväng och herr Klavborn (snacka om sångare med brett register) gör sina bästa insatser i just dessa låtar. Men det finns också en stark outsider i Burn, som har skivans bästa refräng.

Vem vet, kanske kan Engel på sikt gå förbi ”storebror” In Flames popularitet? Helt osannolikt är det inte (kom ihåg var du läste det först) för det finns gott om potential för att tilltala en bred lyssnarskara. Med lite tur så…
 
Magnus Bergström
 
Fotnot: Gitarristen/låtskrivaren Niclas Engelin är förutom sitt jobb som ”bandpappa” i Engel också – i skrivande stund – livegitarrist i In Flames.

Poison Sun ”Virtual Sin” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Nere från den mekaniska musikverkstaden i Stuttgart hörs stångjärnshammarens
dova, ödesmättade slag. Herman Frank och hans bundsförvanter arbetar fram den 10
– spåriga metallskivan som enligt tysk ingenjörskonst har den hårdast tänkbara
präglingen.  

Herr Frank är en aktad gitarrist och en av nyckelpersonerna i den tyska metal –
familjen. Han var i allra högsta grad tongivande i forna Accept och sedermera
även i dess pånyttfödelse (Blood Of The Nations – 2010). Även den hårdrockande
solida soloskivan ”Loyal To None” (2009) måste i detta sammanhang nämnas som en
milstolpe. Poison Sun får anses som ett sidoprojekt och ett utmärkt tillfälle
att introducera den äkta hälften och tillika sångerskan – Frau Martina.      

Skivans första fyra spår åtgår till att utföra den mödosamma kontrollen av CD:ns
hållfasthet. Först på femte spåret är pressningen klar och godkänd. Herman vevar
igång ”Killer” som inte är något annat än ett bevis på taktfast, tung, tyskt
metal. Även påföljande ”Princess” och ”Phobia” cementerar det tyska undret med
dess rytmiska skrammel av toner.

Martina Frank kunde mycket väl vara syster till vår egen kära metal – Mormor
Doro, med ett förflutet som dragon lady i Warlock från Düsseldorf (vilket ingen
kalenderbitare bör glömma). Det är trots allt märkligt att deras röster
sammanfaller så makalöst likvärdigt. Dova, raspiga, hesa och nästan grabbiga
röster är tydligen ett signum för tyska kvinnliga vokalister. Är det rentav så
att kan finnas ett hypotetiskt, gemensamt intresse för Jever eller rentav
Jägermeister vilket gör deras röster unika? Eller är det till tjyvens och sist
bara ett utslag av en massa jävlar anamma som frodas i deras musikaliska ådror
och yppar sig så markant?   

Titellåten ”Virtual Sin” lämnar ingen pardon. Martina stegar fram i sin svarta
förpackning. Hon bär en måttbeställd Alcantara/läder kreation med inslag av
sidennappa och segelgarn levererad av anrika GmbH i Hamburg. Ett företag som för
övrigt är hovleverantör till Audi (säte i Ingolstadt). Allt detta matchat av
poser och svepande gitarriff utförda i ett mördande tempo. Toner som studsar
mellan väggarna i sin kamp att fullborda hela det vidsträckta partituret. 

Att en cover på Pointer Sister’s ”(I’m So) Exited” från 1982 smyger sig in mot
slutet kan inte tolkas på något annat vis än att det trots allt finns ett visst
sinne för humor. Eller är det rentav så att detta är början till en ny schlager
– metal epok? 
 
Likt en svart svan som lyfter från den stilla dammen och följsamt doppar sina
vingspetsar i den mörka vattenytan svävar Martina förbi i slutnumret medans hon
fridsamt framför den obligatoriska balladen i form av ”Forever”. En till synes
vacker, vemodig och värdig avslutning på ett i det stora hela gediget hantverk.
Ett band från södra Tyskland har härmed satt sina bomärken så långt ifrån
hornblåsare och bompa-bompa som det över huvud taget går att komma. Väl är väl
det.   

Thomas Claesson

Fotnot: Lederhosen = läderbyxor

Helstar ”Glory Of Chaos” (AFM/Sound Pollution)

 
 
Sångaren James Rivera och resten av bandet är något av en institution inom den lite hårdare delen av det omfattande musikträdet som kallas heavy metal. På nya Glory Of Chaos är musiken dessutom mer thrashinfluerad (typ ett melodiösare Exodus) än tidigare och det är till bandets fördel.

Enstaka favoritlåtar är svåra att finna efter en handfull genomlyssningar, men det går inte att blunda för Alma Negra – en fantastisk uppvisning av Rivera som visar att det trots många år i branschen är möjligt att fortfarande vara i den absoluta rösttoppen. Och att Summer Of Hate drar mer åt mid tempo-hållet känns inte helt fel, i och med att den då bryter mönstret en aning och därmed ger variation.

Ska man anmärka på något så är det – som i så många liknande fall – bristen på låtar som sticker ut. Det känns mer som en jämn massa, förvisso en mycket stabil och till största delen angenäm sådan.

Mitt korta slutomdöme lyder som följer: en alldeles utmärkt skiva att headbanga till. Och som ett tips kan nämnas att jag är helt övertygad om att skivan växer för varje lyssning.
 
Magnus Bergström