Mot Tyrolen iklädd ”Lederhosen”

Poison Sun Virtual Sin (Metal Heaven/Sound Pollution)
Poison Sun ”Virtual Sin” (Metal Heaven/Sound Pollution)

betyg 3

Nere från den mekaniska musikverkstaden i Stuttgart hörs stångjärnshammarens
dova, ödesmättade slag. Herman Frank och hans bundsförvanter arbetar fram den 10
– spåriga metallskivan som enligt tysk ingenjörskonst har den hårdast tänkbara
präglingen.  

Herr Frank är en aktad gitarrist och en av nyckelpersonerna i den tyska metal –
familjen. Han var i allra högsta grad tongivande i forna Accept och sedermera
även i dess pånyttfödelse (Blood Of The Nations – 2010). Även den hårdrockande
solida soloskivan ”Loyal To None” (2009) måste i detta sammanhang nämnas som en
milstolpe. Poison Sun får anses som ett sidoprojekt och ett utmärkt tillfälle
att introducera den äkta hälften och tillika sångerskan – Frau Martina.      

Skivans första fyra spår åtgår till att utföra den mödosamma kontrollen av CD:ns
hållfasthet. Först på femte spåret är pressningen klar och godkänd. Herman vevar
igång ”Killer” som inte är något annat än ett bevis på taktfast, tung, tyskt
metal. Även påföljande ”Princess” och ”Phobia” cementerar det tyska undret med
dess rytmiska skrammel av toner.

Martina Frank kunde mycket väl vara syster till vår egen kära metal – Mormor
Doro, med ett förflutet som dragon lady i Warlock från Düsseldorf (vilket ingen
kalenderbitare bör glömma). Det är trots allt märkligt att deras röster
sammanfaller så makalöst likvärdigt. Dova, raspiga, hesa och nästan grabbiga
röster är tydligen ett signum för tyska kvinnliga vokalister. Är det rentav så
att kan finnas ett hypotetiskt, gemensamt intresse för Jever eller rentav
Jägermeister vilket gör deras röster unika? Eller är det till tjyvens och sist
bara ett utslag av en massa jävlar anamma som frodas i deras musikaliska ådror
och yppar sig så markant?   

Titellåten ”Virtual Sin” lämnar ingen pardon. Martina stegar fram i sin svarta
förpackning. Hon bär en måttbeställd Alcantara/läder kreation med inslag av
sidennappa och segelgarn levererad av anrika GmbH i Hamburg. Ett företag som för
övrigt är hovleverantör till Audi (säte i Ingolstadt). Allt detta matchat av
poser och svepande gitarriff utförda i ett mördande tempo. Toner som studsar
mellan väggarna i sin kamp att fullborda hela det vidsträckta partituret. 

Att en cover på Pointer Sister’s ”(I’m So) Exited” från 1982 smyger sig in mot
slutet kan inte tolkas på något annat vis än att det trots allt finns ett visst
sinne för humor. Eller är det rentav så att detta är början till en ny schlager
– metal epok? 
 
Likt en svart svan som lyfter från den stilla dammen och följsamt doppar sina
vingspetsar i den mörka vattenytan svävar Martina förbi i slutnumret medans hon
fridsamt framför den obligatoriska balladen i form av ”Forever”. En till synes
vacker, vemodig och värdig avslutning på ett i det stora hela gediget hantverk.
Ett band från södra Tyskland har härmed satt sina bomärken så långt ifrån
hornblåsare och bompa-bompa som det över huvud taget går att komma. Väl är väl
det.   

Thomas Claesson

Fotnot: Lederhosen = läderbyxor

Tags:

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

17

01 2011

Your Comment