nyaskivor.se

Ken Ring ”Hip hop” (Pope/Universal)

If you live outside the law, you have to be honest, har Bob Dylan myntat.
Rapparen Ken Ring hymlar inte med att han är en bad boy och tidvis har haft som uttrycket lyder problem med rättvisan.

Nya plattan Hip Hop är en ren uppvisning i hudnära öppenhjärtighet som ibland balanserar på gränsen till att bli för mycket, dock utan att någon gång tippa över. Ken vet att skriva enkelt om det svåra och gör det faktiskt bäst, helt utan konkurrens just nu, bland svenska musikartister i alla fall. Ber En Bön, sången om systerns cancersjukdom är en riktig rysare i sammanhanget. Bättre kan det inte bli, anser undertecknad.

Kens röst kommer också bäst till sin rätt i de lugnare spåren. I Jag Gråter gör han en duett med Lisa Ekdahl och det udda mötet blir en liten triumf.
Som av en händelse (?) släpptes Hip Hop samma dag som Jay-Z:s Blueprint 3. Ken Ring har ingen Rihanna eller Kanye West att toppa låtarna med, men lyckas den här gången ändå överglänsa sin amerikanske kollega. Kul.

Mats Johansson

Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet (Blue Note/EMI)

En av Sveriges absolut schysstaste röster inom popen ger sig in på Jazzens hemmaplan och varför inte, detta har man ju funderat över en och annan gång faktiskt. Nu har det då blivit verklighet och tillsammans med några av våra skickligaste jazzmusiker såsom Goran Kajfes som också har producerat plattan och stått för arrangemanget har man fått till en riktigt trevlig platta.

Man har här valt att inte enkom köra standard jazznummer utan också valt flera intressanta låtar som omarbetats för detta ändamål. Bland dessa kan nämnas Paul Wellers ”You Do Something To Me” samt The Zombies ”Time of the season”.

Förutom tidigare nämnde Kajfes lirar också saxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson, bassisten Peter Forss, pianisten Carl Bagge samt trummisen Lars Skoglund i denna ensemble kallad ”The Moon Ray Quintet” och det låter som väntat väldigt bra. Plattan gästas också av organisten Robert Östlund och El Perro Del Mar.

Jag såg dem i somras på Stockholm Jazz Fest och förstod då att detta kunde bli riktigt bra, fantastiska musiker som detta är, låter det väldigt bra live och det har de också tagit med sig till studion genom en bra produktion av Kajfes.

Jag tycker att skivan håller bra klass rakt igenom och är väl värd att lyssnas på, så vad väntar ni på gott folk iväg till närmsta skivbutik och inhandla…ehhh närmaste dator kanske man får skriva i dagens läge när man numera mest handlar på nätet. I vilket fall ge denna Jazzpsykadeliska r´n´b platta en rejäl lyssning.

Tomas Ingemarsson

Jay-Z ”The Blueprint 3” (Atlantic/Warner)

Shawn ”Jay-Z” Carter fick mig att gilla hiphop. Jag köpte debutskivan Reasonable Doubt när den kom 1996 och sen var jag fast. Han rappade som ingen annan. Det var tungt, spännande och hade en kompromisslös, hungrig attityd. Han var hiphopens motsvarighet till de allra bästa rockbanden. Tillsammans med The Black Album från 2003 håller jag Reasonable Doubt som hans bästa, jämnaste album.
När Jay-Z nu släpper sista delen av trilogin Blueprint gör han det som en syssla bland andra. Idag är han styrelseordförande och delägare i ett flertal bolag inom sport, mode, kosmetika och musik. Det är big bizniz på bred front, verkligen.
Kan han fortfarande göra bra musik, då?
Att döma av singeln Run This Town som spelas mer än flitigt i radio nu och tillhör de mest nedladdade låtarna så är han verkligen kapabel till det. Gästerna Rihanna och Kanye West gör mycket bra insatser i en suverän låt med malande, skönt beat och en refräng som verkligen fastnar. Videon till låten är storartad och mäktig.
Albumet som helhet är en blandad kompott. Här finns ytterligare säkra hits i Empire State of Mind där Alicia Keys gästar förträffligt, öppningslåten What We Talkin´ About med en mässande, mästerlig rap av Jay-Z och kanske inte en möjlig singel i D.O.A. (Death Of Auto-tune) men en fantastisk rytm och en fenomenal duell mellan blås och elgitarr. Riviga Real As It Gets är också bra med Jay-Z och Young Jeezy i perfekt samspel. Ambitious med Pharrell är en släpigt svängig pärla.
Tyvärr finns också dussinlåtar som tjatiga A Star Is Born och rena bottennapp som On To The Next One med en oupphörligt återkommande refräng man retar sig på redan första gången den kommer. Hate som för övrigt är Kanye Wests andra gästframträdande är inte heller särskilt kul.
Övriga gäster på skivan är Luke Steele, Swizz Beatz, Drake, J. Cole, Kid Cudi och Mr Hudson.
Blueprint 3 är ett bevis på att Jay-Z kan än, men knappast helgjuten och därmed samtidigt en liten besvikelse.

Mats Johansson

Eric Clapton & Steve Winwood ”Live from Madison Square Garden” (Warner)

För att bättre förstå historiska konserter måste man ibland blicka tillbaka i tiden ända till ursprunget. Det här är ett sådant tillfälle. När de första bottenstenarna placerades ut i vad som skulle bli rockmusikens pyramid,  ja då behövdes det inga komplicerade geometriska ekvationer. Allt som krävdes var två musikaliska underbarn med en gåva utöver det vanliga.

Det hela utspelade sig i slutet av sextiotalet. Clapton hade just avslutat sin
sejour med Cream. Det första hårdrockbandet enligt min mening. Winwood å andra sidan hade avverkat Spencer Davis Group och Traffic. De förenades under tumultartade komersiella intressen i Blind Faith. Endast en självbetitlad skiva blev resultatet, då pressen på de två var enorm. Skivan med det dåtida uppseendeväckande omslaget – Den nakna flickan som håller ett flygplan i handen.

När nu de två kompisarna möts igen känns det som om de fyrtio åren har passerat så snabbt att man överhuvudtaget undrar om de har förekommit alls. Clapton har samma briljanta gitarrspel och Winwood med sitt bombastiska klaviatur och den silkeslena distinkta rösten framkallar känslan av att man har blivit översköljd av en nostalgisk stormvåg. Ren skär magi skapades under 3 utsålda konserter på Madison Square Garden. Vi får höra hela A-sidan från Blind Faith och det säger inte lite. Titlar som ”Had to cry today”, ”Can’t find my way home” , ”Well…alright” samt ”Precense of the Lord” gör inget annat än förpliktar med tunga avstamp. Konserten är väl avstämd mellan de båda artisternas alster. Vi bjuds på en resa tillbaks i tiden. En resa med musik som ingen kan skriva nuförtiden. En resa som inte borde var möjligt att uppleva igen. Clapton’s bländande juveler ”After midnight” , ”Crossroads” och ”Cocain” gnistrar som stjärnor på himlen. Winwood’s förtrollande ”Dear mr Fantasy” (Traffic) och bedövande vackra ”Georgia on my mind” (Spencer Davis Group) är sånger som för evigt förseglar skivans pondus. Dubbel-cd:n innehåller hela 21 melodier som är noga utvalda för att ge en så stor spännvidd som möjligt. Vi bjuds till och med på tre klassiker av Jimmy Hendrix – ”Changes”, ”Little Wing ” och självaste ”Voodoo Chile”. Vad mer kan man begära ? Att ha sett konserten live hade naturligtvis varit det ultimata klimaxet. Nu får man hålla till godo med skivan som den är och det håller länge, mycket länge.

Avslutningsvis så kan man inget annat göra än att citera Winwood, som sammanfattar musikens budskap lika enkelt som genialt: ”Dear Mr Fantasy play us a tune, something to make us all happy…”

Thomas Claesson

Porcupine Tree "The incident" (Roadrunner/Bonnier Amigo)

Tidigare har progressiv rock/metall inte varit min pryl, direkt. Eller inte alls, för att tala klarspråk. Genesis…Rush…Yes…… NO! Thanks, but…! För mig har genren varit synonym med låtar som aldrig vill sluta trots att de borde ha gjort det för länge sen, instrumental onani och en attityd ungefär ”Pretentiös? Jag?!”. Kort sagt: jag har skytt det som gonne, pesten och svininfluensan sammanbakade. Men OK. Jag får väl krypa till korset nu då. Kapitulera. Slänga in handduken. Åtminstone i viss mån….

Porcupine Tree kommer från England, spelar progressiv rock med vissa inslag av metall och släpper 16 september sitt tionde studioalbum, en dubbel betitlad The Incident. Det är långt (förvånad någon?). Det är ett konceptalbum (fortfarande förvånad??). Men framför allt är det faktiskt bra.

I Porcupine Tree är det sångaren och gitarristen Steven Wilson som skriver de flesta låtarna som inte sällan är ganska intrikat byggda med flera tempoväxlingar och ett flertal skilda uttryck. Texterna är ofta mycket filosofiska, ibland på gränsen till psykedeliska.

Konceptet denna gång rör sig om saker och tings början och slut. Titeln The Incident skall enligt utsago syfta på en händelse, liten eller stor, som plötsligt inträffar och kanske först efteråt inser vi att den avgjort våra liv. Ett slags brytpunkt, alltså. Detta tema upptar hela första skivan, vilket inte tycks ha varit meningen från början. Projektet växte från en tänkt dryg halvtimma till att bli hela 55 minuter långt. Detta spill av kreativitet resulterade även i skiva två som är av ep-längd och där inget av spåren har med The Incident att göra. Sistnämnda är den som faller mig mest i smaken. Spår värda en särskild omnämning är den intensiva Drawing The Line och Time Flies som klockar in på 11 minuter och är något av temats nav. Steven Wilson har även producerat.

Mats Johansson

Pete Yorn/Scarlett Johansson ”Break up” (Rhino/Warner)

Hollywoodaktrisen Scarlett Johanssons fjolårsskiva Anywhere I Lay My Head med egna tolkningar av Tom Waits-låtar, lät lite intressantare på pappret än vad den blev i praktiken.

Nu har Johansson slagit sig ihop med amerikanske singer-songwritern Pete Yorn, vilket funkar bättre.

Yorn skrev en hög låtar (det finns också en cover av Chris Bells ”I Am the Cosmos” på plattan) i kölvattnet av en separation och lät Johnsson sjunga duett med honom på materialet – resultatet blev skivan Break Up.

En förebild för projektet lär ha varit Serge Gainsbourgs och Birgitte Bardots franska 60-talsduetter, men det låter det inte så mycket som. Jag associerar nästan mer till Lee Hazlewoods och Nancy Sinatras samarbeten, av någon anledning. Kanske för att vi är på amerikansk mark.

Det är lite elektroniska klanger här och där, ibland har vi akustiska toner. Det drar år soulpop-hållet, till och från. Att Break Up är en separationsplatta tar sig dock inte några större stämningsmässiga ångestladdade uttryck. Låtarna är mestadels trallvänliga och småglada.

Break Up är ganska behaglig och laidback, utan att för den sakens skull vara någon stor skiva. Öppningsspåret ”Relator” kan dock kanske bli en modern minor classic och är också starkast.

Henric Ahlgren

The Low Anthem ”Oh My God, Charlie Darwin” (Bella Union/Bonnier Amigo)

The Low Anthem kommer från Providence, Rhode Island och detta är deras första utgivning på ett majorbolag och uppföljaren till 2007års What The Crow Brings. Bandet har redan hyllats av musikpress runt om i världen.

Musikaliskt skulle jag vilja placera in The Low Anthem någonstans mellan Fleet Foxes och Over The Rhine. Det vill säga en lågmäld americana som i Low Anthems fall kan explodera ut i en mer högljud americanarock. Detta gör att skivan känns musikaliskt varierande utan att bli osammanhängande och svåråtkomlig.  Lågmäldheten träffar rakt in i hjärtat och kvarlämnar en känsla av melankoli även när skivan spelats färdigt.

Skivans lyrik är av det poetiska slaget som en blandning av Leonard Cohen, Tom Waits och Ryan Adams, fast med en självklar egensinnighet.  Lyriken sammanfaller med musiken på ett utmärkt sätt som gör lyssningen till en ren njutning från början till slut.

När vi senare i år summerar året skulle jag gissa på att många musikkritiker runt om i världen kommer ha den här skivan högt upp på sina årsbästa listor. För mig personligen är det här en skiva som kommer finnas med mig i hjärtat ett bra tag framöver. Av den anledningen ger jag skivan en stark fyra, som är närmare en femma än en trea.

Lars Svantesson

Steve Earle ”Townes” (Blue Rose/Massacre)

Jag upptäckte Steve Earl I samband med ”Copperhead road” i slutet av 80-talet. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. ”Townes” är en ren hyllningsplatta till hans käre vän Townes Van Zandt. Han hyllar honom helt enkelt genom att tolka hans låtar. Och han gör det med bravur! Det finns en hel del sköna bluegrass inslag på skivan vilket gör det hela mycket mer intressant än en renodlad Steve Earl platta. Nu är det ju svårt att rent tekniskt att misslyckas med mara grejer från början. För ”Colorado girl” är en av mina favoriter och att Steve tolkar den höjer ju upp betyget en aning.

Rakt igenom är det en jämn och välgjord skiva. Kan inte mäta sig med ”Copperhead road” men det är en milstolpe inom countryrocken. Även om Steve själv påstår att det här kan vara en av de bästa skivor han har gjort. Det får stå för honom. Men jag kan förstå honom, han har valt ut de 15 bästa som han tycker av Townes låtar, de som har betytt mest för honom själv. Självklart blir det då en av hans bästa skivor. Gillar man Townes Van Zants musik blir man inte besviken. Gillar man Steve Earles tidigare skivor, så finns ådran där. Det låter inte så olikt hans egna låtar, kanske lite bättre än han har gjort de senaste åren.

Mattias Ransfeldt

Son Volt ”American central dust” (Rounder/Universal)

Jag har nog varit lite orättvis i min bedömning av Son Volt`s musik. Jag har aldrig kunnat se förbi det faktum att Jay Ferrar och Jeff Tweedy en gång spelade i samma band (Uncle Tupelo) och senare gick skilda vägar för att var och en på sitt håll fortsätta med egna projekt. Omedvetet eller medvetet har jag alltid jämfört Son Volt med Wilco; Wilco vinner varje gång! Likaledes när jag går tillbaka till Uncle Tupelo`s plattor så slutar det ofta med att skipknappen används när inte Tweedy sjunger. Jay Ferrar har aldrig knockat mig, varken röstmässigt eller med sitt låtskrivande, vilket Herr Tweedy i stort sett alltid gör.

Men denna gång blev jag positivt överaskad! Vi bjuds på några riktigt bra låtar, dock är det inte direkt tal om något nyskapande, men som sagt bra låtar. Den låt som fäster direkt är ”Cocaine and ashes”, en hyllning till Keith Richards som verkligen bränner till på riktigt. För er som kan er Stones-historia säger titeln tillräckligt för att ni ska känna till en händelse som nämns i låten. Även ”Pushed to far” sticker ut. Det är ett smäckert, långsamt och Country-osande stycke musik, med pedalsteel, stråkar och innerlig sång. ”Dynamite” är en lysande bil-låt, ett lite för perfekt soundtrack till okynneskörning i dessa miljötänkar-tider.

Trots dessa guldkorn och ett par låtar till, kommer jag inte ifrån att det i mina öron ibland låter en smula trött. Det river aldrig till, det kommer ingen: ”Pot kettle black” eller ”Spiders” eller ”Bull black Nova” eller … Ja, nu är jag ju där igen, och jämför. Wilco är mitt band helt enlkelt, det blir aldrig Son Volt på samma sätt. 

Men varför inte snacka lite sportspråk, och ändå kalla ”American Central Dust” för ett fall framåt? Gott så.

Olle Nilsson

Erik Hassle ”Hassle” (Roxy Recordings/Nordisk Film)

I en tid då hårdrockarna och dansbanden är lika förutsägbara (dansbanden försöker se lika tuffa ut som hårdrockarna och hårdrockarna familjeriffar lika snällt och snuttigt som dansbanden) så släpper Erik Hassle sin debutskiva ”Hassle”.

Har du inte hört honom, och då pratar jag inte om skivan, utan om hans röst så kolla på YouTube. Lyssna på duetten med Malin Dahlström (Who’s gonna walk you home) och duetten med idol-Agnes (if I Could Build My Whole World Around You). En sak är fullständigt klart; här har vi en av landets bästa röster på år och dag. Men … Nu kommer vi i ett läge där jag skulle kunna skriva; ”döm av min förvåning när jag hörde skivan”, men … Jag är inte det minsta förvånad. Det finns nämligen en aktör till som är lika förutsägbar som ovan nämnda tjommar; majorbolagen. Här har de en sagolik, och jag understryker; SAGOLIK röst till sitt förfogande och vad gör de? Om jag varit en liten fluga i taket och fått lyssna på snacket hos bolaget, när de lade upp sin strategi, så lät det nog såhär: ”vi måste vara med i tiden” – ”ja, precis, vi riktar oss till kidsen mellan 12 och 17” – ”ja, lysande, de lyssnar ju bara i mobiler så vi plockar in några A-Teens producenter så kidsen känner sig hemma och så fixar de en ljudbild som är så totalt odynamisk och sönderkomprimerad att de inte hör att det låter ski… hrm, så de hör att det låter, eh, modernt” – ”Ja, kanon, har ni hört att han är tatuerad?” – ”Va, det är ju underbart, då kan vi faxa ut att han är arvtagare till Robbie”. Diskussionen gick nog vidare i samma anda. Och sin vana trogen fick de precis vad de ville. Förutom det med Robbie då, men det är nog lätt att bli lite medryckt på sådana möten, vad vet jag?

Vän av både ordning och unge herr Hassle undrar säkert då varför en cynisk, till synes bitter och lönnsnygg 41-åring recenserar plattan. Svaret är enkelt; för jag vill det. Men framför allt; jag gillar Erik Hassle. Skarpt. Utifrån denne unge mans resurser, talang och förmåga är skivan bara ett litet tuggummi. En småmumsig aktivitet i några minuter. Inte undra på att alla kommersiella radiokanaler har utlyst extra firmafester. Inte bara för att de kan plocka russin i denna kaka till döddagar utan också för att de inte behöver köpa någon mer skiva i år. Den här skall nämligen spelas sönder och samman med besked. Men …

Erik Hassle är inte bara en gudabegåvad sångare, han är smart också. Jag tror han ser en chans att bygga en plattform och en karriär där han inom några år är ”untouchable” och kan köra sitt eget race. Då kan han diktera villkoren så att han får utnyttja sin röst till fullo. De femton procenten vi hör på skivan är ju inte så mycket, eller så.

Och Erik, jag är beredd på att vänta, det var längesedan jag blivit så berörd av en svensk sångare, mycket länge sedan. Till dess får din debut nöja sig med en tvåa. Och det är bara tack vare dessa futtiga procent av din fantastiska röst som, ja, du fattar … Till dess; jag önskar dig allt gott och återgår till att lyssna på dig och Malin. Igen. Och igen, Och igen. Och  …

Hasse Carlsson