nyaskivor.se

Sanction X ”The Last Day” (AOR/Sound Pollution)

The last day är detta tyska gängs debutalbum, man skulle väl kunna kalla det för klassisk melodisk hårdrock med ett ganska tungt, smått episkt sound.

Gitarristen i bandet Robby Böbel har suttit i producentstolen under denna inspelning och det låter riktigt bra även om gitarren stundtals låter lite för mycket och sväljer en stor del av ljudbilden. Det största problemet med skivan är den är lite för jämn; missförstå mig rätt. Det är varken några skyhöga toppar eller djupa dalar utan hela skivan liksom promenerar förbi ganska obemärkt i ett ständigt mellantempo. Själva framförandet har jag inget att klaga på. Det låter bra, det är välspelat men det blir stundtals lite tråkigt. Ett plus till bandets keyboardist Ben Eifert för det är när han får ta del i ljudbilden som bandet låter som bäst.

I början av skivan tyckte jag att sångaren Ebby Paduch lät riktigt bra men efter ett tag börjar jag dock att tröttna på hans pipa, han har en bra grundröst men variationen på sången är inte så stor vilket gör att iallafall jag tröttnar. Låtarna är ok men de saknar det där lilla extra som får bägaren att rinna över, någon riktig arenarefräng här och där hade inte skadat. Låtar som dock sticker ut lite ifrån mängden är inledande The calling och When fire will touch the night, men den bästa låten på plattan är Eyes of a stranger där de flörtar lite med det orientaliska och där keyborden får det hela att låta lite svulstigare. Lite bättre låtar till nästa platta och Sanction-X kan komma att bli riktigt intrsessanta men för tillfället förblir de ett band i mängden.

Henrik Mossfeldt

Thrice ”Beggars” (Vagrant/Sound Pollution)

Thrice bildades 1998 i Irvine, CA och består av Dustin Kensrue (s), Teppei Tiramishi (g), Eddie Breckenridge (b) och brorsan Riley Breckenridge (tr).
De spelar ett slags bluesig hardcore och har skapat sig en egen nisch i genren emo-hardcore med texter inspirerade av såväl religion som politik och filosofi. Man kan exempelvis här och där finna referenser till C S Lewis (Narnia mm) religiösa tankevärld.

Thrice släpper nu sitt sjunde studioalbum Beggars. Det är en lätt schizofren historia. Det ÄR bra, men det spretar åt många håll och det är inte så enkelt att greppa vad det är de vill göra. De blandar det tunga, obligatoriska gitarrsmattret med långa och lugna, atmosfäriska stycken och det känns, inte ofärdigt, men som sagt ganska svårbestämt. Det lugna överväger en aning och kanske blir det bara det på nästa skiva, om/när Thrice bestämmer sig. Kontinuiteten finns i de personliga, tänkvärda och lite vemodiga texterna. Bäst är singeln All The World Is Mad, The Weight, In Exile och Wood And Wire.

Mats Johansson

Black Crowes ”Before the Frost” (Silver Arrow/PlayGround)

1990 flyttade jag till min första egna lägenhet. I samma veva kom amerikanska gruppen The Black Crowes debutalbum Shake Your Money Maker ut (på Rick Rubins skivbolag Def Jam), vilket blev ett av de älskade soundtracken till mitt liv under den där perioden. På många sätt känns det som mycket länge sedan nu, på andra sätt känns det som om det var igår.

Den stora genombrottslåten från Shake Your Money Maker var en cover på Otis Reddings ”Hard to Handle” och det är också denna låt som Black Crowes fortfarande är mest känd för. Det kanske kan tyckas lite halvtrist att en grupp främst är förknippad med en coverlåt. Men i det här fallet gör det inte så mycket i mina ögon, det krävs en ovanlig musikalisk intelligens och enorm passion för att göra en cover så bra som Black Crowes gör ”Hard to Handle”. Redding är en av de stora amerikanska rösterna, men Black Crowes gjorde ändå låten till sin egen. Efter Shake Your Money Maker spelade gruppen dock in några, i mitt tycke, ojämna plattor som aldrig fångade mig och jag släppte Black Crowes ur sikte.

Stommen i Black Crowes är bröderna Chris och Rich Robinson, på sång respektive gitarr. Deras far var skivsamlare och hade en gedigen kollektion med 50- och 60-talsmusik. Det är ifrån denna samling bröderna Robinson fått sin viktigaste musikaliska näring. Detta har i sin tur utmynnat i att Black Crowes alltid låtit som en anakronism – som ett slags hippiefierade amerikanska lillebrorsor till Rolling Stones eller The Faces era tidigt 70-talet med doser av Led Zeppelin, Beatles med flera, i grunden spelar Black Crowes honky tonk-betonad bluesrock med americanarötter.

Efter studioalbumet Lions (2001) gick man inte in i inspelningsstudion förrän 2008 i och med Warpaint som blev en sorts nytändning och comeback för gruppen och även för bröderna Robinsons syskonrelation. Tiden däremellan var dock kantad med bl.a. skivbolagskrångel och bråk mellan bröderna Robinson som började glida ifrån varandra. Chris gifte sig för övrigt med skådespelerskan Kate Hudson (dotter till Goldie Hawn) och äktenskapet fick mycket uppmärksamhet i media i hemlandet, liksom skilsmässan några år senare. Trots turbulensen under de här åren turnerade dock bandet relativt regelbundet och spelade in ett par hyggliga liveskivor, en av skivorna gjordes bl.a. i en ganska lyckad konstellation med Led Zeppelins gitarrist Jimmy Page på scenen tillsammans med Black Crowes.

Nu är Black Crowes tillbaka med ytterligare ett studioalbum som är betitlat Before the Frost. Albumet består av 11 nyskrivna låtar som spelats in live inför en liten intim publik i Levon Helm studios i Woodstock. Med albumet följer en bonusplatta, Until the Freeze, som innehåller ytterligare 8 nya låtar plus en cover på Stephen Stills låt ”So Many Times” (det medföljer en kod och man kan ladda ned bonusplattan från Internet).

Before the Frost är i ärlighetens namn sisådär upphetsande att få sig till livs. I begränsade doser är musiken småskön att lyssna på, men den tenderar att bli något odynamisk om man plöjer igenom hela albumet på raken. Det finns inga riktiga höjdarlåtar som lyfter det hela eller sticker ut på allvar. Det blir tyvärr lite för segt och jammigt emellanåt. Det är synd, för det naturlyriska tecknade omslaget och titeln på albumet fick mig att tro att det nu skulle vankas subtilare, mera stämmningsfull och lyhörd musik som man skulle kunna bära med sig in i höstmörkret som lite tröst, när frosten börjar bita. Ja, något att tända ljus, dricka vin och krypa ihop under en filt till. Men så blir inte för mig, i alla fall.

Henric Ahlgren

GEFF ”Land Of The Free” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Den nya svenska ”stjärngruppen” (ett slitet uttryck som används i skivbolagets pressrelease) GEFF skivdebuterar med ”Land Of The Free”. Gruppen består av: Göran Edman (sång), Ralf Jedestedt (gitarr), Mats Olausson (keyboards), Per Stadin (bas) och Anders Johansson (trummor).

Pigga ”Xtacy” utmärker sig med snygga keyboardslingor á la 80-tal och bra sång av Göran. Men redan i andra låten byter bandet stil med den lite tyngre ”Fruits Of Life” där gitarrerna hörs mer och låten kryddas dessutom med snygg stämsång i refrängen. Men låten är lite för lång för sitt eget bästa. Dessvärre är tredje låten ”Living Generation” en ganska seg historia och här tappar skivan fart, vilket håller i sig i några låtar. Bra då att ordningen återtälls med balladen ”Mr. Cain”. Med inlevelsefull sång av Göran balanserar den på rätt sida av ”smörighetsgränsen” och innehåller också ett mycket läckert gitarrsolo. En låt som också är värd att nämnas är snabba ”Crusaders” med en härlig keyboardslinga som dominerar versen. Göran sjunger här lite aggressivare och det är ett lyckat grepp (kanske något att använda sig av mer i framtiden?). Skivan avslutas med ganska trista ”Innervations” som har en refräng som upprepas om och om igen = tjatigt. Det hjälper inte att refrängen består av visdomsorden ”music makes the world go round”…

Slutsats: bandmedlemmarna levererar precis vad som förväntas i en snygg och polerad produktion och för den som söker efter ett nytt Talisman (Marcel Jacob R.I.P.) med lite mer variation så bör GEFF kollas upp. Och den som lyssnar närmare på gitarrspelet kan utan tvekan höra att det var på tiden att låtskrivaren och gitarristen Ralf Jedestedt fick göra sin skivdebut.

Magnus Bergström

Gotthard ”Need to believe” (Nuclear Blast/Warner)

På sin meritlista har Gotthard bland annat elva skivor, en officiell låt för de Schweiziska olympierna och många turnéer (med bland annat två konserter på Sweden Rock Festival). Det kan omedelbart konstateras att ”Need To Believe” inte är en ny ”Lipservice” (kanonskivan som är måttstocken för Gotthard) men det är utan tvekan ett gott hantverk.

Starka singellåten ”Shangri-La” har en refräng som fastnar direkt och inleder alltså skivan på ett bra sätt. ”Need To Believe” visar upp ett Gotthard i toppform i denna melodiösa hårdrocksdänga med klös. Gitarrdrivna ”Break Away” är en annan goding, där refrängen för ovanlighetens skull är låtens svagaste del eftersom den bitvis är lite väl schlagerliknande. Och det finns knappast något fan av melodiös hårdrock som kan sitta stilla till dom snygga gitarrslingorna och den lättsjungna refrängen i ”I Know, You Know”. ”Tears To Cry” är en blandning av power ballad och hårdrockigare tongångar toppade med stämningsfulla stråkar och känslofull sång av Steve Lee.

För den som är sugen på fest rekommenderas skivan som stämningshöjare tack vare de ”glada” melodierna och lättsjungna refrängerna. Schweizarna har en hög lägstanivå och trots att de allra största (alp)topparna lyser med sin frånvaro blir slutbetyget bra eftersom ingen låt känns som utfyllnad; Gotthard = kvalitet. Och att bandet har lagt två av de bästa låtarna sist på skivan ger stilpoäng.

Magnus Bergström

Hanne Hukkelberg ”Blood From a Stone” (Nettwerk/Playground)

Hm, jag har nog redan sagt det. ”Nja”, säger nog det mesta.

”Blood From a Stone” är denna 30-åriga norskas tredje album. Debuten hette ”Little Things” och kom för fem år sedan. Hon komponerar, sjunger, spelar slagverk, gitarr, piano och är utbildad vid Norsk Musikhøgskole. Så det fanns mycket som väckte min nyfikenhet. Det låter bra. Det är bra arrat. Det är … hm … ja, det är lite irriterande att inte kunna sätta fingret på varför denna platta inte riktigt når fram till mig. När jag lyssnar på näst sista låten ”Crack”, som jag tycker är plattans näst bästa låt, så känns det som om det saknas ”skit under naglarna”. Bäst är för övrigt sista låten ”Bygd Til By”.

Unga fröken Hukkelberg har potential, helt klart. Kruxet är att potential ”bara är ett ord för att man inte uträttat något”, som en amerikansk fotbollscoach sa. Men låt oss välja det positiva perspektivet och hoppfullt blicka fram mot nästa platta. Den kan bli riktigt bra. Men nu stannar betyget på en tvåa. Ett ”nja”, helt enkelt …

Hasse Carlsson

Lynch Mob ”Smoke And Mirrors” (Frontiers/BAM)

 Release: 16/9

Alltså, lika bra att göra en sak klar direkt; det som många av skivans låtar saknar i originalitet kompenseras av George Lynchs inspirerade gitarrspel.
De övriga musikerna går sannerligen inte heller av för hackor: Oni Logan (sång), Marco Mendoza (bas, ex-Whitesnake, ex-Ted Nugent, ex-Thin Lizzy med flera) och Scott Coogan (trummor, Ace Frehley, ex-Brides of Destruction). Oni gör comeback i bandet efter att ha hoppat av efter den utmärkta debutplattan ”Wicked Sensation” (vars musikaliska höjder ”Smoke And Mirrors” inte kan matcha).

På nya skivan bjuds lyssnaren på en dryg timmes svängig hårdrock med rötterna i 70-talet uppblandat med en del 80-talsinfluenser. De låtar som sticker ut lite extra är ”Smoke And Mirrors”, ”We Will Remain” och överraskande nog bonuslåten ”Mansions In The Sky”. Större delen av betyget ovan utdelas för gitarrspelet, eftersom låtarna har svårt att fastna trots många genomlyssningar. Utan att ha sett Lynch Mob live så är jag säker på att de gör sig bättre live än på skiva, vilket betyder att om de kommer till våra breddgrader så är det bara att köpa en biljett.

Magnus Bergström

Joe Henry ”Blood From Stars” (Anti/Bonnier Amigo)

Mästerproducenten som vi hört producera Solomon Burke och Elvis Costello för att nämna några är tillbaks med ett eget album. Jag blir alltid förväntansfull inför dessa album och aldrig besviken, så ej heller denna gång.

Det känns som man flyttats tillbaks i tiden till 1920-30 talets regnvåta gator i någon av USA’s storstäder då alkoholförbudet och gangsters stod på var sin sida om lagen. Vi möts av en bluestyngd platta med melankoli i förgrunden.

Snyggt tungt jazzblås ligger som en dimma över den bluesformade plattformen inunder. Vi har här att göra med en mästare på ljudbilder och stämningar, vilket vi blir varse när det ensliga pianot i preludiet ”Light No Lamp When The Sun Comes Down” startar upp vår tripp på denna musikresa.

Vi åker på en resa genom mörka gränder där man tycks se silhuetter av Randy Newman såväl som Tom Waits. Låtarna känns ibland som arkitektoniska underverk av precisionsarbete i struktur och ljudbild. Det kan ju kanske i dessa ordalag låta för putsat och tillrättalagt, men så blir aldrig fallet med Joe Henry, utan uppe på detta ligger en explosivt brännbar lyrik som gör att det hela kryddas på ett förträffligt sätt. Producera är något han verkligen behärskar till fullo, han får det att låta fylligt och samtidigt väldigt sparsmakat.

Marc Ribot’s gitarr morrar och jämrar sig under resan precis som den gjort på några av Tom Waits plattor genom åren. Hans kumpan sedan många år Jay Bellerose är också med på plattan och håller takten på ett förträffligt vis, samt hamrar skiten ur något i låten ”Bellwether”.

Han är i sina bästa stunder så bra som Randy Newman var och antagligen någonsin kommer att bli. Även om vi vandrar genom mörka tider görs det aldrig utan humor för Joe har alltid varit en romantiker som tror på kärlekens kraft, och vi förs nära himmelska ting under sorlet av Blues. Få artister i den samtida popmusiken använder horn så smakfullt eller hotfullt som just Joe Henry.

Helst ska man lyssna på denna platta från början till slut, för den känns verkligen som ett album i ordets rätta bemärkelse, men vill du för den skull ha några smakprov är mina rekommendationer låtarna ”Channel, Death To The Storm & Truce”. Plattan är dock väldigt jämn och håller hög klass så det är egentligen inget problem att välja vilken låt som helst om man så önskar.

Denne man har varit högt uppe på mina ”20-topplistor” förr vid årets slut och det förvånar mig föga om han tar sig dit igen, men året är långt och vi får se i december. Vad jag kan säga är att detta är en suverän platta som får en stark fyra och som jag fortfarande inte känns färdig med utan den växer, växeR, väXER, VÄXER…..

Tomas Ingemarsson

The Used ”Artwork” (Warner)

Deras senaste studioalbum, Lies For The Liars från 2007, gick direkt in på plats 5 på Billboards topp 200-lista. I dagarna släpper The Used från Orem, Utah, sitt fjärde album.

Blood on my hands, singeln som kom tidigare i sommar är The Used i ett nötskal: dissonans och melodi i skön förening. På nya fullängdaren Artwork behåller man sitt signum, dock med en viss förskjutning åt det mer melodiska. Kanske är det nye producenten Matt Squires förtjänst, eller en ambition från bandets sida även om inga förhandskommentarer tyder särskilt på det. ”This record is more sincere. It´s got a sound more reminiscent of the first record”, säger bandets gitarrist Quinn Allman. Det må vara hur som helst med det: bandet vinner på det mer melodiösa. Hälften av spåren på Artwork tangerar det mästerliga. De första tre låtarna är mycket bra med bitande gitarrer och hooky refränger. Spåret som följer, balladen Kissing You Goodbye, är en sensationell pärla, förtjänt ett hitlisteöde likt The Drugs Don´t Work eller varför inte Live Forever. Jämförelsen kan verka helt vansinnig, jag vet, men en lyssning av Kissing You.. och Du kommer att haja. Gitarrsolot i låten är av rysarsort och vill fantastiskt nog inte ta slut utan hänger kvar länge, länge efter att sången återkommit. Sånt gillar vi; när något är bra, varför låta det ta slut? Efter låt fem och sex sjunker kvalitén. Bara en aning, faktiskt, men i jämförelse med det som varit märks det mycket väl. Skivans första hälft är som sagt så gott som perfekt.

Mats Johansson