nyaskivor.se

Conor Oberst & Mystic Valley Band ”Outer South” (Wichita/BAM)

Du kanske har stött på denne talangfulle 29-åring tidigare? Förmodligen genom hans band, Bright Eyes. Här dyker han upp igen med sin soloskiva; Outer South. Nu tillsammans med sitt nya band; The Mystic Valley Band. Och låt mig säga det direkt, det här låter minst sagt lovande.

Är du ett superfan av Bright Eyes kanske du tycker att plattan ter sig lite spretig, vad vet jag. Personligen kände jag direkt att det är en platta med många lager, bottnar och en stark växtkraft. För växer, det gör den. Melodierna är självklara och det låter, förlåt flummet, verkligen levande. Låtarna är rakt igenom rejäla hantverk, det märks att killen har snickrat låtar sedan hans far och bror lärde honom två ackord i tio-årsåldern.

Ja, så nu sitter jag här och försöker hitta ord och uttryck som, på ett tydligt och rättvist sätt, beskriver de känslor som kan dyka upp. Men, ju bättre musik, desto svårare. Vet inte om det beror på att den lyckats ta sig igenom alla intellektuella lager och fritt börjat husera i själens inre vrår. Att i det läget dessutom försöka lyfta fram några få russin i en fantastisk kaka känns som en omöjlighet. Är det den poppiga låten Airmattres, den folkliga Ten Women eller den lugna och sinnesjukt vackra White Shoes? Och betyget? Usch, det här börjar bli en rysare. Så fort jag känner att jag har koll, lyssnar jag lite till och vips förstärks känslan av att den är värd mer. Som du kanske märkt tidigare, är jag försiktig med höga betyg. En fyra är skyhögt, en femma är ytterst få förunnat. Ytterst få, för att det är lätt att bli extas för stunden. Hade plattan haft några färre låtar hade femman varit solklar. Nu får Conor och hans mystiska band nöja sig med en fyra. Det bör dock nämnas, den fyran är precis hur stark som helst.

Hasse Carlsson

Bob Dylan ”Together through life” (Columbia/Sony)

I rena studioalbum räknat är vårens släpp Together Through Life det 33:e i ordningen i en imponerande jämn livsgärning. 68-årige Bob Dylan har musikaliskt bara haft en svacka, som visserligen höll i sig större delen av 1980-talet. Mellan släppet av Infidels -83 och fram till Oh Mercy -89, som är ett av de verkliga mästerverken, är åtminstone undertecknad beredd att glömma det mesta. Under 90- och 00-talet har det varit i stort sett nöjsamt att ta del av vad mannen har åstadkommit med verkliga toppar som exempelvis Time Out Of My Mind.

Årets skiva är en ganska modest och tillbakalutad historia som lär ha kommit till sådär på en höft hösten 2008 när Dylan var i studion för att spela in några låtar till en film. Skott från höften kan räcka långt om det kommer från Bob Dylan. Det vet vi sen förr. Denna gång blir det ”bara” ganska bra. Influenserna från Mexiko är något av det centrala musikaliska temat på Together Through Life. David Hidalgo från Los Lobos står för det mesta därvidlag. Hans dragspel gör sig påmint genomgående, färgstarkt och ljuvt. Redan i första spåret Beyond Here Lies Nothin´ räddar det en i övrigt rätt ordinärt släpig dylanblues. Tyvärr får det rycka in flera gånger till med samma medicin. My Wife´s Hometown, Jolene, Shake Shake Mama och It´s All Good är alla exempel på sådant vi hört för många gånger: antingen trött blues eller lagom trist gungboogie. Desto roligare är plattans övriga material. Lugna Life Is Hard uppvisar en Dylan i högform. Rösten är i centrum och det är en av hans bästa sånginsatser någonsin, uppbackad av vackert mandolinspel.  Forgetful Heart är även den mycket bra, med nerviga fraseringar. This Dream Of You är den som klingar mest av Mexico. Finstämd med fiol och dragspel.

Mats Johansson

Cass McCombs ”Catacombs” (Domino/Playground)

Det är en form av lite skev folkpop vi får oss till livs av denne tillbakadragne Baltimorebördige herre. Plattan startar upp med den ypperliga ”Dreams-Come-True-Girl” som har en härlig touch av 50-talets glada dagar samtidigt som ett lätt vemod slår an tonen tillsammans med McCombs lite skeva stämma. Ett snyggt öppningsspår av denne intressante låtskrivare som inte gärna snackar eller syns. Detta gör att jag får ett sug av mera och förväntar mig en leverans på en hel bunt av dessa snyggt snedfriserade sånger.

Plattan fortsätter i ett lågmält tempo som känns behagligt men inte särskilt upphetsande. Jag har inga problem med tempot, det är bara att det ibland blir lite (gäsp) för segt. Jag kommer inte in i låtarna på det sätt jag önskar mig, det finns inte rätt bränsle för att starta upp motorn helt enkelt. Vad är detta? Tänker jag efter den fina starten och lyssnar om och om igen i mitt letande efter känslan som blir till en gnista för tändstiftet som leder till mitt inre.

Jag fastnar lite lätt för den vackra ”My Sister My Spouse” samt ”Lionkiller Got Married”, men mycket mer än så blir det inte denna gången tyvärr. Aningen besviken lutar jag mig tillbaks tar fram mitt lilla anteckningsblock och skriver ned titeln på öppningsspåret för att kanske använda den på någon privat blandning i framtiden, den hade klass medans de övriga kanske inte kan betecknas som helt ”kass” McCombs, men du kan så mycket bättre.

Tomas Ingemarsson

Tomas Ledin ”500 dagar om året” (Universal)

Jag kommer ihåg när Tomas framförde ”Just nu” i Melodifestivalen, tror det var 1980. Då hade han redan släppt skivor sedan 1972. Hans nya, ”500 dagar om året” är hans 26:e i ordningen. Och det skall man ha klart för sig, det finns få svenska artister som har haft en sådan trogen publik genom åren som Tomas Ledin. Han har aldrig varit med i några lekprogram, har sålt över 2,5 miljoner skivor, sitter med i styrelsen i Artister mot nazister, alltid varit snudd på avskydd av recensenter och när han körade på en av Abbas japanturnéer fick han hur mycket skit som helst av proggarna. Men hallå, visst är han värd lite mer respekt, eller hur?

Nåväl, hur är då hans senaste platta? Jo, den är välproducerad. Låtarna är jämna, ja, allt är som vanligt i Ledin-land. Och det är nog det som är ett av problemen, jag får kramp på detta doktorerande i ”lagomhet”. Allt känns så fruktansvärt prydligt och tillrättalagt. Jag saknar livets lite starkare essenser, kalla det ”skit under naglarna” om du vill. Följden blir en stark avsaknad av trovärdighet. Nu pratar jag givetvis om min egen lilla upplevelse, självklart tror jag herr Ledin menar vad han sjunger. Jag hoppas det i alla fall. Men det når inte mig.  Nej, det blir en askgrå tvåa från mig, Tomas. Men min respekt, den har du. Lycka till med din 23:e sommarturné. Den kommer nog bli bra, men i min värld är sommaren lång.

Hasse Carlsson

Paolo Nutini ”Sunny Side Up” (Warner)

Gillar du bara skivor som håller sig inom en genre? Då är nog inte den unge skotten Paolo Nutinis senaste, egenproducerade platta något för dig. Men OM du vågar snegla lite utanför den berömda lådan så kan det här bli … Ja, en annorlunda upplevelse. Okej, spänn fast säkerhetsbältet för här kommer, ”Sunny Side Up” en platta som sladdar värre än rallylegenden Ari Vatanen mellan stilarna.

Plattan börjar med en ska-doftande ”10/10”, karibisk turistradio kanske kommer spela den i evigheter. I ”Growing up beside” you visar Paolo och hans band The Vipers att dom kan både spela och sjunga samtidigt. Låten ”Candy” kommer inleda ett långt äktenskap med många kommersiella radiostationer i södra Usa, vad gäller ”Pencil full of lead”, så vet jag inte om han flörtar med New Orleans eller om han helt enkelt vill vara Kung Louie i djungelboken. Därifrån kastas vi direkt in i en 50-tals ballad som heter ”No other way”. En tvär gir och vi hittar ”High hopes”, vilken nog är tänkt som ett outro till hans djungelboksplaner. Innan vi vet ordet av blåser vi förbi den Cash inspirerande ”Simple things”. Åksjuk och behöver stanna? Glöm det, Ari, förlåt, Paolo är inte klar. Ett snabbt pitstopp i folkmusiksinspirerade ”Chamber music” för det är först efter den smäktande miniballaden ”Keep rolling” får vi andas ut.

Innan du kryper ur bilen, drar av dig hjälmen och flämtar några ord om att ”det var sista gången …” så tag någon minut och smält intrycken lite. Efter att jag umgåtts ett tag med denna även, musikaliskt, svängiga platta så måste jag säga att jag gillar den mer och mer. Det som håller ihop allt är nämligen Paolos suveräna sång. Hans ena stunden sårbara, andra stunden skrovliga, tredje stunden sammetslena och fjärde stunden bara helt underbara röst håller inte bara ihop plattan, den lyfter den givetvis enormt. Ja, vad sätter jag för betyg efter en sådan här vansinnesfärd? Eller skall jag kalla det en uppvisning i ”genre-rally”? Det blir en stark trea från mig. I detta nu, bör tilläggas, för om några veckor kanske den vuxit. Kan den komma ända upp till en femma? Framtiden är den enda som kan skvallra om det. Så i med ettans växel, för nu åker vi igen!

Hasse Carlsson

Data ”Skywriter” (Naive/Playground)

En ung fransman som kallar sig Data har släppt sitt första album ”Skywriter”. När jag först börjar lyssna undrar jag vad det låter som, det är något jag hört förut. Efter en stunds funderande kommer jag på att det liknar IQ, som jag har på en gammal vinyl därhemma. Men ibland påminner soundet om Genesis. Eller är det Marillion? Någon låt får mig att tänka på Boney M:s gamla psykadeliska ”Silly Confusion”, vilket jag tycker är rätt kul. Enligt skivbolaget låter ”Skywriter” ungefär som en kombination av catchiga pophooks, syntetisk funk, lite sent sjuttiotal med ett stänk av åttiotalsdisco. Jag håller nästan med. Hursomhelst låter det ganska electro, och framför allt låter det riktigt bra.

När jag lyssnar på musiken får jag en varm känsla av styrka och godhet, att kämpa för det goda mot det onda, att vilja göra det bästa och att mena väl. Det känns som att överstiga svåra hinder men ändå vara nästan nöjd, att förstå vad som är viktigt men hela tiden vara nära att falla. Ofta låter det kraftfullt och starkt men också skört och lite sorgligt. Data är en musikkonstnär som är noga med hur det låter, han har god känsla för låtuppbyggnad och han använder sina mollackord klokt, med frikostig känsla men måtta. Även texterna är bra, det känns genomarbetat och äkta. En skön rad är ”I came so far to give you fantasy, I hope you open up your mind…”. Det är starkt, varmt och innerligt. ”Skywriter” är en helskön skiva som jag tycker om mycket, en av mina absoluta favoriter.

Svante Carlesjö

Chickenfoot ”Chickenfoot” (EAR/Playground)

Inledande ”Avenida Revolution” utgör nästan sex minuter av välljudande hårdrock med skönt kompgung, snyggt gitarrsolo och bra sång och ger därmed Chickenfoots debutskiva en kanonstart. Bandet är något av ett hårdrockens all star-band med Sammy Hagar (ex-Van Halen), Michael Anthony (ex-Van Halen), Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) och Joe Satriani.

Redan i andra låten ”Soap On A Rope” kommer en låt som bär släkskap med tidiga Van Halen och förutom snygg stämsång i refrängen så innehåller den även ett David Lee Roth-skrik av Sammy Hagar. Och det finns fler låtar där det går att spåra släktdrag med bandmedlemmarnas ordinarie band, exempelvis i ”Down The Drain” som har en vers som inte är så långt från Red Hot Chili Peppers stora hit ”Give It Away”. Influenser från andra artister märks också, inte minst i balladen ”Learning To Fall” där Sammy sjunger i bästa David Coverdale-stil. Hur som helst står Chickenfoot utan tvekan stabilt på egna ben, lyssna bara på ”Get It Up” och ”My Kinda Girl”. Och med en snittlängd på cirka fem minuter per låt så handlar det inte om några ”radiolåtar”. Rytmsektionen måste framhållas: Michael och Chad gör ett mycket bra jobb och bär upp varenda låt med stabilt spel och några väl utvalda finesser här och där.

De som har biljett till Rockweekend i Kilafors i juli kommer att få vara med om något alldeles extra i och med Chickenfoots första och på den här turnén enda konsert i Sverige.

Magnus Bergström

Pretenders ”Break up the concrete/Best of” (Warner)

The Pretenders är inget vidare studioproduktivt band. Sen nittiotalets början har gruppen kommit med ett nytt album sisådär vart femte år. 2002 var senast det begav sig, med plattan Loose Screw. Nya Break Up The Concrete har alltså dröjt väldigt länge, även med deras mått mätt.

Chrissie Hynde, förgrundsfigur och den enda som har varit med sen starten 1978, har jag alltid gillat. Mycket på grund av hennes politiska engagemang och arbete för djurens rätt, men även vad gäller musiken; hon har sett till att The Pretenders alltid har behållit sin stil och varit trogna rötterna i punk och rock´n´roll. Därtill har hon en av rockens bästa sångröster.

Nya plattan har ingen omedelbar hit á la Brass In Pocket eller I´ll Stand By You men är å andra sidan föredömligt jämn och bjuder på bra rock kryddat med en gnutta rockabilly. Ett par ballader finns också inkluderade, i vilka Hynde tillitsfullt låter röstresurserna briljera med mognad och potens. Inga överdåd, men det behövs sällan för den som vet vad han/hon är kapabel till. Med nya skivan följer också en bonus Best Of-CD, åtminstone till en början.

12 juni spelar The Pretenders på Where The Action Is i Stockholm.

Mats Johansson

The Lou Gramm Band (Frontiers/BAM)

Efter att ha varit borta från rampljuset i många år så är Lou Gramm tillbaks med ett nytt album. Den gamle Foreignersångaren börjar närma sig de sextio, och har i ett antal år dragits med en svår sjukdom så det är kanske inte så konstigt att vi har fått vänta på den här plattan. Nu är det iochförsig ”Lou Gramm Band” som gäller med bland annat två av hans bröder. Han har inte längre Mick Jones vid sin sida men musiken är ändå inte helt olik den vi är vana vid från storhetstiden.

Nu är det mer back to basics med en touch av blues, soul och, hör och häpna, lite gospel. Röstläget är klart lägre än tidigare och visst är det väl så att åldern har tagit ut sin rätt. Den tidigare i karriären så tonsäkre Gramm verkar ibland en aning överansträngd och jag tycker mig kunna höra att han fått kämpa rejält med de här sångerna. Ändå låter det här väldigt äkta och man får liksom en känsla av att det bitvis är en liveupptagning vilket isåfall bidragit till närvarokänslan ytterligare. Låtmaterialet varierar i kvalitet men skivan har ändå en godkänd lägstanivå. Rockiga ”Baptized by fire” är riktigt bra liksom ”Redeemer” och ”Made to be broken”. De låtarna håller god Foreignerklass. Välkommen tillbaka Lou Gramm!

Peter Dahlén

Jack Peñate “Everything Is New” (XL Rec/Playground)

                                            Release: 26 juni

Det är en helt annan ljudbild och produktion som möter oss på Jacks andra album. Från de drivande skiffle gitarrmattorna som hetsade fram ett sån härlig energi på första albumet till en mycket vidare och större ljudrymd med fyllig bas och karibiska toner. Tillsammans med ett något lägre tempo flyter vi fram i nattklubbsnatten en varm sommar.

Eftersom jag tyckte första plattan var skitbra, blev jag först en aning nervös vid en liten snabblyssning. Hade Jack fastnat i någon sorts kommersiell fälla? Hade han glömt låtarna för en förväntad sedelbunt och överproducerat detta?

Inte Jack inte, för bakom det välproducerade (icke överproducerade) finns det mycket bra låtar med starka melodier och härligt dansanta rytmer anförda av Jacks lite ivriga och lätt melankoliska röst. Refrängerna tar alltid upp låtarna ett snäpp och gör en glad, man kan nästan ana en lätt touch av Talking Heads i bakgrunden. Det känns som den moderna tidens indie där vi trycks fram genom nattlivets gator och klubbar. Rytmen pumpar oss behagligt vidare under stjärnhimlen.

Det hela inleds i ett mjukt behagligt tempo med den vackra ”Pull My Heart Away”, för att fortsätta med den snygga pulshållaren ”Be The One” som är en skönt pulserande låt med en energihöjande känsla om än något återhållsam.

I titelspåret finner jag det som får mig att tänka på tidigare nämnda Talking Heads. Det är antagligen den lite ettriga lätt maniska gitarren som dyker upp då och då som får mig att hamna i TH land.”Tonight’s Today” fortsätter i samma sköna beat med den sparsmakade sköna pulsen. Det låter kanske som detta skulle vara tjatigt, men så är inte fallet då man vaggas in i en sorts ”state of mind” och känslan är att man vill ha mera.

Låten ”Every Glance” kanske avviker lite från de övriga numren på plattan med lite sorgsnare toner som ligger tätt mot en välarbetande bas, ett mycket lyckat koncept. Plattan avslutas snyggt med låten ”Body Down” och jag har inte haft tråkigt en sekund, detta var en skickligt sammansatt dans-indie platta som håller stilen och tempot rakt igenom. Snyggt jobbat Jack!

Tomas Ingemarsson