Symfoniskt black metal-godis
Dimmu Borgir ”Grand Serpent Rising” (Nuclear Blast)
Grand Serpent Rising är de norska black metal-giganternas första studioskiva på åtta år (!) vilket givetvis innebär att förväntningarna är höga. Samtidigt finns det i alla fall hos undertecknad alltid en viss oroskänsla när ”stora artister” oavsett genre släpper nytt; kommer det nya att hålla måttet jämfört med det gamla?
Det finns en risk att fans av tidiga Dimmu Borgir blir besvikna över Grand Serpent Rising eftersom det inte bjuds på så mycket hårda tongångar.
Å andra sidan lär de som är fans av Abrahadabra och Eonian nicka gillande och sluka det melodistinna rubbet med hull och hår.
Den lugna inledningen med Tridentium sätter en stämningsfull ton med filmkänsla och den känslan håller i sig skivan igenom. På gott och ont.
Gott för att det är skönt att svepas med i Dimmu Borgirs värld och ont för att lite mer klös i grejerna hade resulterat i en mer dynamisk lyssningsupplevelse.
Jag väljer att lyfts fram följande när det gäller enskilda låtar:
Det ödesmättade pianospelet i As Seen in the Unseen ger en lätt kalla kårar-vibb och hade platsat i valfri rysarrulle.
Shagraths sång är lika originell som vanligt – lyssna bara på Repository of Divine Transmutation – och ger Dimmu Borgir en välbehövlig särprägel i den ganska tätbefolkade symfoniska black metal-genren. Det närmaste jag kommer att jämföra honom med någon annan sångare är när det handlar om pratsången, då vibbar av Dennis ”Seregor” Droomers (Carach Angren) kan skönjas.
Apropå sång är det en smula överraskande att inte bara en utan flera låtar framförs på det norska moderspråket. Givetvis en inte så liten blinkning till old school-fansen liksom det är ett sätt att bryta mönstret. Och den i mina öron bästa låten på skivan är Slik Minnes en Alkymist – snacka om skön låttitel – med olika tempoväxlingar och åter igen det där härliga ödesmättade pianospelet på några väl valda ställen. Låtsnickrande av bästa kvalitet resulterar i en av bandets bästa låtar på många år.
Den avslutande Gjoll gör sitt jobb med den äran, då vi bjuds på filmkänsla direkt kopplad till inledande Tridentium.
Som nämnts ovan hade det inte skadat med lite mer variation eller i alla fall ett eller ett par helt oväntade grepp. Det är inget snack om att de ofta förekommande lugna partierna drar ner tempot. Med det sagt är det, som jag tolkar det, så att bandet har varit ute efter att ta med lyssnaren på en resa och sugas in i det som är Grand Serpent Rising och då är det måhända vettigt att det liksom lunkar på.
Musik uppfattas olika av olika öron men det som är lätt att konstatera, och som de flesta av oss bör vara överens om, är att Dimmu Borgir gjort som vanligt. Nämligen att komponera låtar för sitt eget höga nöjes skull och de bryr sig inte om vad andra tycker.
För det hyser jag den största av respekt och applåderar attityden alla dagar i veckan.
Men snälla Shagrath & co, låt det inte dröja åtta år till nästa gång…
…för jag tror banne mig att ni har karriärens bästa skiva ogjord.
Magnus Bergström
