nyaskivor.se

Johan Palm ”My Antidote” (Sony)

Jag kan säga det med en gång, jag är överraskad! Jag förväntade mig inte att det här skulle vara så bra. Visst är det kommersiellt och löpandebandproducerat men det låter ändå ok.
Johan Palms sång, som är på engelska, imponerar, den låter betydligt bättre på det här albumet än det jag hört från Palm förut. Vi slipper nästan helt den hesa röst vi hörde för mycket av under idolsessionerna på tv, men det finns förstås fans som kommer sakna det. Visst känner man igen honom, men det låter mer kontrollerat och lite äldre. Pojkaktigt och valpigt jodå, men grabben kan sjunga. Rösten är inte bara flickidol, Johan Palm har mer än så, och han ljuder positivt säregen, och ibland låter accenten tom lite, lite brittisk vilket är ett gott betyg.

Musiken är till stor del gitarrbaserad och ganska poppig. Efter några genomlyssningar är många av låtarna helt ok, och några är riktigt bra. När jag lyssnar på Johan Palms album ”My Antidote” slår det mig att det låter så 90-tal. Ibland är jag säker på att jag istället satt på en cd med Blur. Och någon låt skulle mycket väl kunna vara en ny singel med Suede.
All heder åt låtskrivarna, de har gjort jobbet vad gäller musiken. Texterna däremot är tröttande dåliga. Varför görs så många nya låtar med dåliga texter, det är mest en massa nonsens staplade på varandra. Det finns moderna undantag, t ex Lars Winnerbäck, men varför är det så få som vågar ta ut svängarna textmässigt, varför måste allt låta utslätade radiohits…?

Återstår att se hur Johan Palm kommer utvecklas, både vad gäller musik och sång, och även karriärmässigt. Det är inte lätt för alla Idoler, att hålla sig på topp, med unga fans som ständigt hungrar efter nytt och med skivbolag som hungrar efter profit. Ska faktiskt bli intressant att se hur det går för Johan Palm framöver, och jag önskar honom lycka till.

Svante Carlesjö

Peter Fox ”Stadtaffe” (Warner)

Peter Fox, den tyske reggae- och hiphopartisten, producenten med mera, jobbade med sitt soloprojekt Stadtaffe ett par år fram till releasen i hemlandet senhösten 2008. För några veckor sen släpptes skivan i Sverige. Herr Fox är enligt egen utsago inte särskilt förtjust i att stå bakom micken, likväl är det han som sjunger genomgående och han gör det på tyska. Ett kvickt konstaterande ger vid handen att gymnasiekompetensen (och ja, det var ett tag sen nu!) inte tar mig genom språkbarriären mer än att jag lyckas få en hint om vad texterna handlar om; Peter Fox besjunger Storstaden (Berlin gissningsvis eftersom det är där han bor och verkar), levnadsvillkoren i densamma, dess invånares drömmar och ibland längtan bort. Stadtaffe blir för övrigt ”stadsapa” på svenska.

Flertalet spår visar prov på stark, ambitiös, sammansatt och svängig hiphop förutan de inom genren nästan obligatoriska samplingarna. Istället uppbackas det hela av Babelsberger Filmorchester från Berlin! Det är till största delen Peter Fox själv som har producerat och det mycket bra. Grattis Peter på namnsdagen!

Mats Johansson

Jaqee ”Kokoo Girl” (Rootdown/Border)

Ibland inträffar märkliga sammanträffanden. På en kors-kanal går en ny serie som heter ”Damernas detektivbyrå”. Den handlar om en sagolikt vacker afrikansk kvinna som startar en egen detektivbyrå i Botswana. Trots att författaren, Alexander McCall Smith, är skotte är den ändå klockrent afrikanskt värmande och charmig. Alla underbara färger, uttryck, och smittsamma leenden gör att jag faktiskt inte kan slita mig.

Eh, time out, säger du, är det en recension av en tv-serie eller en platta?

Lugn och fin som en flygmaskin, säger jag, jag kommer till det. Kanske …

Nåväl, det jag försöker säga är att mitt i denna ljuvliga afrikanska charmoffensiv snubblar jag över Jaqee och hennes senaste platta Kokoo Girl. Med handen på hjärtat så är jag nog inte reggaens störste hänförare på denna sida av … hm, vad som helst. MEN, som genre, har den självklart en given plats, om än liten, i mitt musikälskande hjärta. Precis som Mma Ramotswe är en lite udda fågel som kvinnlig deckare är Jaqee en person med en väldigt speciell flygrutt genom livet. Hon kom från Uganda till Sverige som tidig tonåring och har hunnit med att bli kallad souldrottning, släppt en bluesplatta och även att sjunga Billie Holiday med Bohus Big Band. Döm då av min förvåning när jag hör att hon numera bor i Berlin och att hon släppt denna reggaeplatta producerad av den tyske producenten Teka. Frukten av detta är alltså plattan Kokoo Girl. Min teori är att ”Damernas detektivbyrå” krattade manegen åt den så vansinnigt talangfulla Jaqee, för plattan gick rakt in i hjärtat på mig. Jag älskar hennes sång, för sjunga det kan hon. Hade någon, för tjugo år sedan, sagt till mig att jag kommer hylla en tysk för en reggaeproduktion så hade denne person fått taxin betald till närmsta sinnesjukhus. Men så är fallet. Allt spelar i samma ”tonart”; sound, melodier, körer, naiva låttitlar och framför allt; låtarna. Kanonlåtar säger jag. Titelspåret kommer med all säkerhet att användas av en enad läkarkår för att behandla depressioner, drar man inte på mungiporna under den här låten är man dövare än Bockstensmannen. Så medan jag skriver en fyra i betyg tar du och köper ”Kokoo Girl”, enklare har det aldrig varit att rädda en sommar. Jag lovar.

Hasse Carlsson

Billy Sheehan ”Holy Cow” (Mascot/Border)

Efter de tidigare soloskivorna Compression – 01 och Cosmic Troubadour -05 känns Holy Cow hett efterlängtad. Spåren på albumet visar inte bara upp hans fingerfärdighet på basgitarren – som i det närmaste uppnår ekvilibristiska höjder – utan även en förvånansvärt stark röst samt ett gediget gitarrspel. Trummisen Ray Luzier håller i trumstockarna, men annars sköter Billy i stort sett hela föreställningen själv. Några gästarbetare har vi dock och det är inte vilka som helst.Självaste Billy Gibbons (presentation överflödig) medverkar på ”A lit’l bit’l do it to ya ev’ry time” och Paul Gilbert (Mr Big) på intrumentala ”Dynamic Exhilarator” samt Dug Pinnic (King’s X) på ”Turning Point”.

Under Billy’s 30 åriga  karriär har han spelat med storheter som David Lee Roth, Mr Big, UFO ,Cosy Powell, Glen Hughes och Glenn Tipton för att nämna några i galleriet. Nu står han själv stadigt på om än inte fyra ben som kon, så åtminstone två.

Rivstarten med ”In a week or two (I’ll give it back to you)” visar att detta är basdriven rock av högsta kvalitet. ”Another broken promise” mullrar som åskan i norr och tänjer på gränserna av vad som över huvud taget är möjligt att göra. Magnifika ”A bloodless casuality” visar att han är den sanna virtuosen med bländande teknik och en stadigare ryggrad än en framliden inte helt okänd best vid namn T-Rex.

Den lugna avdelningen då, ja där har vi två spår: ”Make it to another day (I keep rolling on my way)” som anslår en behaglig takt med inbjudan till angenäm lyssning. Precis vad man behöver för att få ner pulsen.”Turning point” däremot påminner om en Gruffalo (Skogsjätte) som mödosamt trampar på tuvorna ute på gungflyn utan att riktgt få fotfäste.

De avslutande instrumentala låtarna ”Theme from an imaginary sci fi” och ”Cell towers” får väl mest anses som en skolbok i konsten att slå an fyra strängar. Skalövningar kanke en del säger, men vem kan spela ackord på en basgitarr? Det är inte för inte som Billy bland musiker kallas för basgitarristernas svar på Eddie Van Halen.

Thomas Claesson

Caj Karlsson ”Tillsammans Med Mig” (Pama/Warner)

Tänk dig att du är chefskock på en fin liten restaurang. Du har dina trogna kunder och har gjort dig ett namn. Under dina år i branschen träffar du många kollegor som på olika sätt ger dig pusselbitar till det du kallar din yrkesmässiga utveckling. En dag får du idén och möjligheten att bjuda in alla dina kockvänner för att göra något gemensamt. Nu finns det två alternativ. Alternativ ett, alla vill bestämma och sätta sin prägel, gästerna känner inte igen sig och allt slutar i frasen ”för många kockar o.s.v”. Alternativ två är inte lika sannolikt men möjligt. Då kommer alla kockar att rätta sig till din meny men ändå bjuda på sina egna unika uttryck och idéer.

När jag väl ser kockarna ställa sig på led inser jag att det måste varit snudd på omöjligt att alternativ två skulle lyckas. Vad sägs om Frida Öhrn, Mikael Wiehe, Stefan Sundström, Lars Demian, Anders F. Rönnblom och Magnus Lindberg, för att nämna några. Men det är exakt vad som hänt. Det låter fortfarande Caj Karlsson om denna anrättning. Vissa låtar känner vi igen från tidigare menyer men de har fått nytt liv igen tack vare ovan nämnda vänner.

Nu får alla stjärnkockar ursäkta men låt mig lyfta fram några insatser som sticker ut lite extra. Linus Norda i öppningslåten ”Ett Brev”. Vilken kille, att lyckas få en ”standard upbeat låt” att bli spännande och fräsch kräver sin man. Linus röst har verkligen något extra. Jag kommer på mig själv med att drömma om att köra cabriolet genom ett soligt Sverige, endast iförd mitt fåniga leende. Eller nja, inte ”spritt språngande”, utan, ja du fattar.

Att Staffan Hellstrand kliver in och levererar så tungt i ”De Sju Livssynderna” är bara att applådera. Trots att deras sångslingor snor omkring och ibland känns lite ”första gången vi testar den ihop” så är det just det som ger låten sin energi.

Hade det inte varit för den lilla ojämnhet som skivan ändå håller, hade betyget blivit högre. ”Let Me Internet You”, som exempel, både blandar och ger. Från en klockren betraktelse av internet och våra beteenden till avslutningens skämt (hoppas det är det i alla fall) med Robbie Williams ”Let Me Entertain You”, blir det varken hackat eller malet.

Sist men inte minst, låt mig avsluta med att höja ett varningens finger. Hon har nockat mig innan, låten var med redan på ”Rapport Från Dårhuset” från 2007. Ändå glömmer jag hålla upp garden och PANG så ligger jag där och undrar hur det kommer sig att golvet har hoppat upp i mitt ansikte. Linda Ströms sång i ”Håll Om Mig” får Ingos höger att verka som en smekning. När jag kommit till sans igen ringer jag Google och skriker; vem är hon?? Så vackert att klockorna stannar, så innerligt att jag mellan varven har svårt att hålla tårarna tillbaka. Tack Linda Ström. Vackrare än så blir det inte.

Denna starka trea har ett lika enkelt som solklart budskap; köp ”Tillsammans Med Mig”. Caj och hans kocklandslag kommer ge dig och din själ näring under lång tid.

Hasse Carlsson

Madness ”The Liberty Of Norton Folgate” (Naive/Playground)

Min första tanke är galenskap när jag ser att britterna ska ge ut ett nytt album så långt efter den tid då de var riktigt hippa och underbart livfulla och kul. Jag tänker att givetvis ska även dessa herrar försöka leva på sitt fina rykte från tidigt 80-tal och kanske tjäna lite kosing på någon turné eller så, där publiken ändå bara vill höra de gamla hitsen. Givetvis varför inte, alla gamla avdankade band tycks ju göra så och i viss mån kan man förstå dem, man måste ju försöka få lite pengar till levebröd. Men rent musikaliskt tycker jag att, låt det fina som varit förbli fint och obefläckat, så de små grå cellerna tänker entydigt galenskap.

Detta var innan jag lyssnat på plattan och fått en av årets hårdaste snytingar, eller som man kanske ska uttrycka det, mest positiva överraskningar. Jag får mig till livs en underbart kryddstark brittisk paj fylld med allt man behöver för att bli på bra humör och le länge. Att göra en platta i samma stil som man tidigare gjort kan tyckas vara enkelt, men som alla som sysslar med musik vet är det bland det svåraste som finns. Samtidigt som man vill ha sin etikett kvar vill man också fräscha upp den utan att för den skull tvätta bort det som var bra på den gamla.

Madness har här lyckats få fram just det, det låter fräscht, kanske inte nytänkande, utan friskt och just fräscht. Samtidigt är allt kvar som vi älskade med detta band, ska-känslan, swingen och den otroliga spelglädjen som här känns nästan som när de debuterade. Det finns också ett djup och allvar bakom de svängande rytmerna, texterna är inte enbart ”Baggy Trousers” relaterade utan här finns en vardagsåskådning värd att lyssna till.

En rakt igenom stark platta, utan egentliga dippar, men jag har dock några favoriter som spelas lite oftare såsom ”Sugar And Spice, ”Forever Young” samt titelspåret. Tack Madness för att ni tillrättavisat mig och lärt mig att inte döma förrän jag verkligen lyssnat, det är inte bara dumt det är galenskap.

Tomas Ingemarsson

Marilyn Manson ”The High End Of Low” (Interscope/Universal)

Marilyn Manson har tagit ett steg tillbaka soundmässigt och återinfört ljudbilden från ”Mechanical Animals” och det mår låtarna bra av. Om bara låtarna hade hållit samma klass som på ”Mechanical Animals” så hade betyget blivit högre.

”Devour” börjar lugnt och är lite seg för att vara en öppningslåt, men tempot ökar allt eftersom och den får ändå godkänt. Lyssnaren får vänta till femte låten innan det där magiska Marilyn Manson-ögonblicket inträffar: ”Arma-Godd**n-Motherf**kin-Geddon” kan beskrivas som ett barn med föräldrar som ”Beautiful People” och ”Rock Is Dead”. Alltså en mycket bra låt som dessutom är försedd med en lagom provokativ text och personligen anser jag att det här är en av herr Mansons bästa låtar någonsin. ”Running To The Edge Of The World” är trots sitt lugna, balladliknande tempo en skön och dessutom lång paus (6:25 minuter) från de rockiga industridoftande låtarna som radats upp innan. Apropå långa låtar så består smått episka ”I Want To Kill You Like They Do In The Movies” av nio minuter bra musik och text. Båda dessa låtar visar upp Marilyn Mansons intressanta mjukare sida.
Efter skivans lugnare mittdel så följer några ganska intetsägande låtar innan det tar sig i form av guldkornen ”We’re From America” (med USA-kritisk text) och ”Into The Fire” (med ett riktigt bra gitarrsolo).

”The High End Of Low” innehåller helt klart ett par låtar för mycket och för skivans bästa borde upp emot en handfull låtar sparats till singelbaksidor och liknande. Nog för att det är bra att få valuta för pengarna, men kvalitet är bättre än kvantitet… Och i och med att ett antal låtar inte fastnar trots många genomlyssningar så har jag en känsla av att Marilyn Manson kan prestera ännu bättre (förhoppningsvis på nästa skiva). För övrigt är det bara att gratulera Metaltown-publiken; Marilyn Manson och Slipknot (delvis inspirerade av herr Manson) på en och samma festival är sannerligen inte illa.

Magnus Bergström

Ronan Keating ”Songs for my Mother” (Polydor/Universal)

Låt mig börja med en bekännelse. Jag skulle göra vad som helst för att ha en röst som Ronan Keating. Det är enkelt att förstå med tanke på att jag inte ens kan vissla på en katt. Mysteriet, för mig, är hur han använder denna gudagåva. Hans nya skiva, ”Songs For My Mother”, är hans sjätte soloalbum sedan Boyzone splittrades år 2000. Den är en hyllning till hans mor som tragiskt gick bort i bröstcancer för lite över 10 år sedan. Under dessa år har han varit en baddare på att samla in pengar till cancerbekämpande ändamål, allt från att springa maraton till att driva framgångsrika fonder. Jag lyfter på hatten, har alltid beundrat personer som får saker gjort.

Hur står det till med skivan då?

Jag hoppas den är ett ytterst kort kapitel i hans karriär. Han har valt ut låtar som betytt något för honom under sin uppväxt. Joshua Kadison’s låt ”Mamas Arms” är med för den hjälpte honom under sorgearbetet efter moderns bortgång. I övrigt är det bl.a låtar av Joni Mitchell, Elvis och Bob Dylan. Det är inga lätta mantlar att axla. Och det går så där. Det är så inställsamt och slätstruket att jag flera gånger ifrågasätter om det verkligen är de låtarna jag lyssnar på. Stråkarren är så smöriga att Roger Whittakers 80-tals plattor förmodligen skulle bli avundsjuka om de fick höra dem. Var tog Cindy Laupers kaxighet vägen i öppningsspåret ”Time after Time”? Lyssna på ”I belive I can fly”, där blir det ännu tydligare, den lyfter verkligen inte ens en nanomillimeter och att den svänger som en tysk linjal gör inte saken bättre. Efter att jag hört ”Suspicious Minds” är jag övertygad; karln kommer med all säkerhet vara kung bland paljettklädda rikemanskärringar på kasinorestauranger i Las Vegas om några år. Men han kanske vill det, vad vet jag?

Nej, käre herr Keating, du har trettio singlar i följd på Englandslistans topp tio, (det är du ensam om i världen, så grattis till världsrekordet), tre av dina tidigare fem soloplattor har direkt gått upp på plats nummer ett. Den etta denna platta får är dock av ett helt annat slag. 

Hasse Carlsson

The Sounds ”Crossing The Rubicon” (Warner)

Inledande ”No One Sleeps When I’m Awake” är både låt- och textmässigt en passande inledning och samtidigt beskrivning av The Sounds nya skiva. ”Crossing The Rubicon” är fylld med lättsam partymusik, uppbyggd på indierock med mycket keyboards. Bandet har med sin tredje skiva valt att fortsätta med sitt väl inarbetade musikaliska koncept. Förutom inledningslåten är ”Beatbox” värd att nämna, då den har skön pratsång av Maja i versen och en medryckande refräng. Och textmässigt får vi åter stifta bekantskap med karaktären Tony från ”Tony the Beat (Push It)”.

Att The Sounds endast släppt tre skivor trots att de varit med i ganska många år beror på att de jobbar hårdare än de flesta band med att göra sig ett namn genom livespelningar (á la 70-talet). Och tack vare att de har haft ett antal stora hitsinglar (bland annat genombrottshiten ”Living in America”) så har skivorna alltid lång hållbarhet. Det märks att alla i bandet har blivit skickligare på sina instrument och alla får tillfällen att märkas i ljudbilden, som exempevis de snygga gitarrstämmorna av Felix Rodriquez i ”Midnight Sun” och det långa keyboardsolot i ”Lost In Love” av Jesper Anderberg. Och självklart hörs som vanligt Maja Ivarsson med sin speciella röst som pendlar mellan att låta glad och vemodig om vartannat. Allt backas skickligt upp av Johan Bengtsson (bas) och Fredrik Nilsson (trummor). Men för att lyfta musiken tycker jag att bandet på nästa skiva ska våga sig på att dra ner på de elektroniska ljuden och istället låta gitarrerna ta större plats i ljudbilden och därmed ge plats för ett lite ”skitigare” sound (som när de spelar live).

Magnus Bergström

Sofia Karlsson ”Söder om kärleken” (Playground)

 
Om det handlade om att bedöma Sofias röst så skulle det bara kunna bli ett betyg, en femma. Hon sjunger överjordiskt vackert och det kan omöjligt undgå någon. Men nu är det ett album det gäller här… Jag älskade ”Svarta ballader”, hennes andra skiva. Där tolkar hon Dan Anderssons dikter på ett svindlande vis. Även om jag inte hade läst mig till det; skulle jag vara säker på att det serverades D.A-dikter till frukost i det Karlssonska hemmet på söder. Det är med en självklarhet man bara får av åratals intag hon tar sig an texterna till låtarna på ”Svarta ballader”.
 
Men nu till ”Söder om kärleken”, hennes fjärde album. Öppningsspåret, ”Om du var här” lovar gott. Även ”Smält mig till glöd”, ”Andra sidan”, och särskilt, ”Dina händer – Göteborg”, uppfyller med råge detta löfte. Då vill jag klämma till med ”gåshudsklyshan”, så bra är det. Men jag stöter egentligen på patrull redan vid andra spåret, ”Skärmarbrink”. Det är möjligt att problemet ligger mest hos mig själv, men jag har väldigt svårt för när det blir så där överdrivet folkmusik-hurtigt… Jag ser folkdräkter, knätofsar och folk i just nämnda folkdräkter som krokar arm och gör ”spontana” tjoho-utrop, och det filas på felan, och någon säger: -Ta mig sjuttsingen vad bra han blåser i sin flöjt! Kort sagt, det blir för mycket för mig. Även ”Dadgad” och ”Visa från kåkbrinken” tangerar gränsen för vad jag tål.
 
Vad som dock är viktigt med denna fantastiska sångfågels senaste alster, är att hon på allvar prövar sina låtskrivar-vingar. Enligt hemsidan så står Sofia för allt material sånär som på en text av Andreas Mattson och en komposition av Roger Tallroth. Jag hoppas innerligt att hon fortsätter skriva egna låtar, och framför allt att hon tar hand om sin ljuva stämma och fortsätter skämma bort oss med den.

Olle Nilsson

*Trevlig Midsommar!*