nyaskivor.se

Squackett ”A Life Within A Day” (Esoteric Antenna/Border)

 
Gränsöverskridande allianser är inget nytt inom musikbranschen. De som kan sin historia minns när David Coverdale (Whitesnake, Deep Purple) och Jimmy Page (Led Zeppelin) 1993 släppte den självbetitlade Coverdale-Page. Det skedde utan större omsvep och följaktligen som den mest självklara saken i världen. ’Take Me For A Little While’ stoppade tiden för ett ögonblick.
 
Nu slår Chris Squire bas/sång (Yes) och Steve Hackett gitarr/sång (Genesis) ihop sina påsar. Namnet blir till för enkelhetens skull till Squackett, vilket är både naturligt och lättförståeligt. Om man finner självbehag i det progressiva rummet, så är högtidsstunden kommen nu. Slut ögonen och njut. 
 
Den österländska stjärnan leder öppningsspåret ‘A Life Within A Day’ till oväntade höjder. Det elektriska pianot vävs in av demoniska stråkar i en staccato-stötande hypnotiskt takt. Förföriskt och med en svårtolkad text som lämnas till lyssnarens egna grubblerier.  En förtäckt akustisk gitarr banar väg för Squire’s pulserande bas i ‘Tall Ships’. Lägg därtill guldplatinerade gitarrslingor och himmelsk skönsång i stämmor och den gungande, tillbakalutade resan på dryga sex minuter är snabbt avverkad.
 
Till ett fåtal som inte är bevandrade i de progressiva salongerna överlämnar jag stadens nyckel i form av ‘Divided Self’. Lättsammare och mer upplyftande än så här kan det knappast bli. Några underfundiga inlägg är allt som skiljer den från en ordinär melodi.  ‘Aliens’ visar en mjukare sida med beslöjade strofer som andas förundran. Lyriken genomsyras av utomjordingar som reser i en tidsmaskin i syfte att studera historia.
 
En reverb trumattack inleder ‘Stormchaser’ som i sig själv är en fullskalig proggrockare med en horisontell, intergalaktisk rotation. Så stiltypiskt svävar den taktfast i en omloppsbana med en simulerad efterklang som släpper loss massiva gitarrackord. Det krävs erfarenhet och självömkan för att nå dit. 
 
Man kan fråga sig om det blir  dubbelt så bra när två legender strålar samman? Nja, den ekvationen går inte riktigt ihop. Det känns mer Hackett än Squire. Låt mig säga ett förhållande på 70/30. Lite mera Yes hade inte skadat. För övrigt uppfyller ‘A Life Within A Day’ alla kända  kriterier (samt ett par dolda).
 
Thomas Claesson

The Crookes ”Hold Fast” (Science Fric/Border)

Det känns ganska skruvat att lyssna på Crookes när dagarna både blir kortare och kallare, för musiken doftar kraftigt av en sinnesstämning som rimmar bra med varma sommardagar och svala sommarnätter. Någonstans mellan indiepop och rockig alternativ pop hittar man Crookes rent musikaliskt, helt klart trevlig uppevelse för öronen. Utan vidare jämförelser får jag lite samma känsla som av The Smiths.

Man lyckas täcka in både det melankoliska poetiska och det sommarpopiga, bäst blir det man gör mixar de båda i en och samma låt som i den sköna popdängan ”American girls”. 

Trots den kyliga sensommardag, som den när detta skrivs, är det svårt att inte vissla med ett leende när man går med den här musiken i öronen. Det är även svårt att undvika att drömma sig tillbaka ett par månader när sommaren hade sitt fasta grepp om Sverige. 

I sina bästa stunder är den här skivan helt fantastisk och till skivans fördel är att det är få låtar som inte lever upp till skivans högsta standard. Det är svårt att inte bli lycklig av det som kommer ut ur högtalarna eller hörlurarna. Det är en skiva som passar i lurarna på en pendlar lika bra som i din stereo när du vill njuta eller i bakgrunden när ni sitter och snackar skit med vänner. Den funkar överallt.

I min bok en av de bästa skivorna så här långt i år. 

Lars Svantesson

Iggy Pop ”Aprés” (Thousand Mile/Border)

Första tanken var ”Iggy vad fan gör du?”, andra tanken var den samma. Sen började det gå upp för mig att det här är fan inte dåligt alls. Men däremot var det sista som man väntat sig att punkfarfar Iggy Pop skulle släppa ifrån sig. Visst han har flera gånger lyckats göra något mer eller mindre oväntat för att hålla sig nyskapande och intressant. Men storslagen och lugn chanson och easy-listening var inte direkt väntat. Speciellt inte med tanke på att jag bara några veckor innan jag fått denna skiva i min hand sett honom tillsammans med The Stooges, mer eller mindre köra över hela Stockholm från den Stora Scenen på Gröna Lund.

Och som jag skrev tidigare är det faktiskt riktigt bra. Jag är fascinerad över hur bra röst han uppenbarligen har även i ett sådant här sammanhang. Det är skönt att höra variationen mellan franska och amerikanska klassiska låtar. Det som däremot talar emot skivan och där till kraftigt emot skivan är att när kommer man ta fram och lyssna på den igen? Antagligen aldrig.

Lars Svantesson

Gaslight Anthem ”Handwritten” (Mercury/Universal)

Högenergiskt melankoliskt mästerverk. Där den amerikanska heartland-rocken möter punkrock där står ett bredbent New Jersey-band, Gaslight Anthem. Med den säregna rösten, hos låtskrivaren och sångare Brian Fallon, och de djupa och gripande texterna tar sig Gaslight Anthem längre än de flesta andra band i samma genre. Bandet har genom sin karriär haft besök på scenen av Bruce Springsteen, vars konserter även Brian Fallon har gästsjungit på.

I likhet med Springsteen blir Gaslight Anthems låtar egna små filmer om mänskliga öden och bravader. Man lyckas precis som tidigare trycka på alla rätta knappar för beröring, lyssnar man på Gaslight Anthem är det svårt att lämnas oberörd. Och på samma sätt det är svårt att lämnas oberörd är Fallons texter mer än sällan självutlämnade på ett sätt som gör att man kan både känna igen sig och känna medlidande och förståelse.

Har du hört Gaslight Anthem tidigare kommer du känna igen dig mer än väl. Men detta till trots lyckas bandet släppa en skiva som känns väldigt fräsch. Kan villigt dock erkänna att jag var besviken de två-tre första gångerna jag hörde skivan. Nu efter flertalet fler lyssningar har skivan växt till att vara i samma klass som den fenomenala ”The ’59 Sound”.

Efter att nu hört bandets fjärde fullängdare är jag mer övertygad än tidigare att bandet borde stå på randen till ett riktigt internationellt genombrott som de verkligen skulle vara värda. Men tyvärr krävs det nog en låt eller två i en Blockbuster-film för att den breda mässan skulle få upp öronen för bandets musik. Men är det verkligen det jag vill ska hända med mitt stora favoritband?

Lars Svantesson

Ruthie Foster ”Let It Burn” (Blue Rose/Border)

Förra albumet The Truth According To Ruthie Foster var en skön uppvisning i modern blues och soul.

Denna gång har också inslagen av gospelelement tillkommit. Inspelningen som skett i New Orleans har också inneburit att en ansenlig samling  kända studiomusiker har känt sig kallade. Metersbasisten George Porter jr, Blind Boys Of Alabama och William Bell är några som bidrar till att färga musiken mörkt bluesblå.

Ruthie har valt ut en lång räcka tunga låtklassiker som hon sjunger med en självklar övertygelse och känsla.

Bland dessa finns Cash Ring Of Fire som stilla ballad. Crosby, Stills och Nash Long Time Comin’, Bands majestätiska It Makes No Diffrence och Black Keys gospelgungande Everlasting Light. Men allra bäst fungerar det i duetten med William Bells soulklassiker You Don’t Miss Your Water. Slutligen ett extra plus till Ike Stubberfield som spelar B3 – orgel som det ska vara när det är som bäst.

Let It Burn är en påminnelse om musik som har djupa rötter i musikhistorien. Det är inte ofta man stöter på det idag.

Bengt Berglind

Beachwood Sparks ”The Tarnished Gold” (Sub Pop/Border)

Countryrock är ett begrepp vilket innefattar legender som Gram Parson, Byrds och Poco. I dag finns det värdiga representanter för denna musikinriktning som I See Hawkes from LA, Blue Rodeo och Mad Buffalo.

Beachwoood Sparks skulle nog också passa in i denna exklusiva skara av musikutövare när de nu är tillbaks på banan efter tolv år, med samtliga orginalmedlemmar i studion.

Vad har då hänt med deras sound som en gång beskrevs som Cosmic American Music? Inte mycket. Det är fortfarande oerhört välspelat, vackert och stillsamt som en stillastående solnedgång över LA. Här finns inga råa kanter, volymknapparna är inställda på 5, och sången är lågmäld. Stämsången ligger i väloljade täta lager och inget sticker ut.

Men det som retar mig mest på detta album är att de olika spåren går i varandra som om det vore hack i skivan. Inga snygga övergångar utan oj då en ny låt.

Beachwood Sparks är inget countryrockband. Möjligen ett stilrent och homogent countyPOPband som låter som de i stort sett gjorde för tolv år sedan. Det räcker inte.

Bengt Berglind

Kina Grannis ”Stairwells” (Kina Grannis Music/Hemifrån)

Amerikanskan Kina Grannis har släppt sin första fullängdare efter några EP-releaser. Kina håller sig i popgrenen och låter lite som Alanis Morissette men betydligt mera sockersött. Ja sockersött var ordet – jag tycker det stundtals är rena sirapen som kommer från stereon och lägger man där till all ungdomskärleks-längtan och troskyldighet i sångerna blir det ganska trist och enformigt. Men det finns i alla fall någon låt även på denna skiva som sticker ut – och då tänker jag på Without Me som faktiskt är riktigt bra. Sen har hon ju komponerat allt själv. Bara en så’n sak.

Börje Holmén

Spock’s Beard ”The  X Tour -Live!” (Music Theories/Border)

Alltsedan det blomstrande 70-talet har den progressiva rocken svept som en frisk
fläkt sprungen ur en aldrig sinande källa. Inflytelserika band såsom Yes och
Genesis har satt djupa spår i medvetandet. Numera ploppar det upp progressiva
grupper lite här och var. I den europeiska gemenskapen kan nämnas polska
Riverside, engelska Porcupine Tree och tyska RPWL. 

I ’The X Tour – Live!’ ger den amerikanska representanten Spock’s Beard en
inspirerande och kontrollerad symfonisk bild av den framåtsträvande musikformen.
Endast spridda inslag av galenskap gör sig hörda. Spektrumet som svävar i ett
land av hopp och ära räds inte för nyttjandet av element från sofistikerad pop,
avancerad jazz och rock lika rak som en spik. De utvalda delarna ger en njutbar
och anständig blandning av unikum och flummighet.

Genom ’The Emperor’s Clothes’ rycks man många månvarv tillbaks i tiden. I sann
’Magical Mystery Tour’ – anda introduceras ett sällan skådat gyckelspel med inte
bara makthavare utan även skämtsamma jokrar inblandade. Att lätta på skynket för
den pompösa ’The Man Behind The Curtain’ är likaledes en behaglig upplevelse.
Den ger många minnen i bagaget och mynnar slutligen ut i en helt bekymmersfri
tillvaro. 

Till den modige är den episka ’Jaws Of Heaven’ det perfekta alternativet. Klarar
man elddopet på dryga 17 minuter, så har man heller ingenting längre att frukta.
Med sin förtroendeingivna elegans tränger den himmelska predikningen rakt in i
det undermedvetna. ’On A Perfect Day’ ligger helt rätt i tiden. Ödmjuk och
fängslande i ett rum där både akustisk gitarr och tvärflöjt lever i perfekt
balans. En bländande uppvisning i känslor och kreativitet som inte lämnar någon
oberörd.  

Till tjuvens och sist bör framhållas att den här musiken inte är avsedd för
något partaj. Är man tungt nedlastad med diverse kassar och ringer på med hakan
hos Mr Spock, ja då är risken stor att man fastnar med skägget i brevlådan. Det
märkliga är att när man så småningom kan vända åter i oförrättat ärende, så är
man ändå både lättad och bra mycket lyckligare.

Thomas Claesson

Richard Hawley ”Standing at the Sky’s Edge” (Mute/EMI)

När man vetat fly undan vardagen mer än vanligt har det varit skönt att plocka fram Richard Haawleys tidigare album, speciellt Lady Bridge och Coolers Corner med sitt storartade panoramasound, där Richards oftast trygga barytonstämma härskar som en nutida crooner. Men det var då …

Idag på Standing… pendlar mer musiken mellan himmel och helvete eller stiltje och full känslostorm. Rösten är intakt men inramningen har förändrats drastiskt.

Ljudbilden är fortfarande stor och mäktig, men nu med tunga gitarrmattor, massiva körer och sångstämmor och flera kubikmeter larmig elektronik.

She Brings The Sunlight är en suverän rocklåt med stora gitarrer i en nutida psykedelisk inramning. Down In The Woods är nästa exempel på Richards tunga låtartilleri med fasförskjutningar i framkanten.

Men allt har inte förändrats. Seek It, Stare At The Sun och The Woods Colliers Grave är lugnare uppbyggda , sfäriska och midnattsblå.

Här finns alltså något för den som gillar den tidiga croonern Richard Hewley, men lika mycket för den som tycker att
det nu är dags att dra upp reglagen till elva och ge järnet.

Sen är det bara att konstatera att den gode Richard Hawley är en fena på vad han än gör.

Bengt Berglind

Philip Sayce ”Steamroller” (Provogue/Mascot/Border)

Det är inte många med fallenhet för musik som har sin härkomst från Wales.
Fyrljuset sveper om än numera med fladdrande sken mot Tom (Tjuren från Wales)
Jones, som på sin tid genom ett slag med trollspöet och tack vare sin
naturbegåvning undvek kolgruvans mörka schakt.

På ”Steamroller” finns ingen ’Sex Bomb’ eller ’Delilah’, men den begåvade mr
Sayce bördig från Aberystwyth, använder sin idérikedom och trollar fram både
’The Bull’ och ’Marigold’. Den förra med en frustrerande frenesi som gränsar
till desperation och den senare i kärlekskrank trånande stilla lunk.  

Om man liksom mig själv föredrar den traditionella bluesrocken där byggklossarna
ligger prydligt staplade enligt ett fastställt mönster, så kan upplevelsen här
vara svår att smälta. Det är egentligen inte så mycket blues som åstadkoms utan
mera experimenterande rock. Ett skapande som ibland går till ytterligheter.    

Med grupper som ’Rival Sons’ och ’The Black Keys’ i färskt minne är även Philip
Sayce ett utslag av den nya generationens rockvåg. Han är en duktig sångare och
gitarrist den gode walesaren, men dribblandet med britpop, soul och funk ger
ingen ro. Den hjärtknipande ’Holding On’ med söderns hetta och influenser
ingraverade visar dock att man alltid hittar det man letar efter, även om man
denna gång fick gräva något djupare.

Thomas Claesson