nyaskivor.se

Ken Hensley ”Love & Other Mysteries” (Esoteric Antenna/Border)

Är du i himlen nu Hensley? Har du huvudet i ett moln och hör paradisets änglakör
sjunga? Har du glömt alla dina trogna fans? Här på jorden sprakar helvetets
fräsande eld i förtvivlan och besvikelse. Hur kunde du göra så här mot oss?
Betyder vi ingenting för dig?
 
Ken Hensley – en av grundarna till Uriah Heep – har gjort ett av musikhistoriens
största magplask. Varför det gick så snett är det ingen som egentligen vet. Bara
spekulationer återstår: hjärntvättad av en religiös sekt, duperad av en vämjelig
kvinna eller kanske rent av bara bländad av solen. Frågorna är många men svaren
uteblir helt. Tomhet, bara tomhet återstår. 

Endast fem år efter den sprakande, rockande och livfulla ’Blood On The Highway’
står Hensley vid ruinens brant. Totalt förlamad och inlindad i en kokong av
motbjudande, sötsliskiga ballader, som endast hör hemma i en värld full av
förskräcklig pop.  

Som om inte detta vore nog, så medverkar till allas vår förvåning Glenn Hughes.
I duetten ’Romance’ sjunger han tillsammans med Santra Salkova. Det borde han
inte gjort. Det blir en romans för mycket. Den långa utförslöpan rakt i
fördärvet är fullbordad.

Lyd ett gott råd Hensley: Lämna över den här stafettpinnen till det fjuniga
popsnöret Justin Bieber. När han kommer ut på scenen gör han i alla fall inte
bort sig. Han ger det enkla folket det de vill ha. Du – Hensley – ger oss
ingenting.

Thomas Claesson

Fotnot: Betyget 1 ges endast p.g.a. gamla meriter. Annars skulle det stå 0 i den
här kolumnen.

Bowerbirds ’’The Clearing” (Dead Oceans/Border)

För den som söker indiesommarpop med en en nutida folkmusikinriktning är detta ett bra val. Denna amerikanska duo från North Carolina, som består av Beth Tacular och Phil Moore, bär med sig en del av den engelska folkmusiktraditionen som fanns i slutet på sextiotalet och en bit in på sjuttiotalet. Stundtals låter de som en uppdaterad upplaga av Incredible String Band, som bitvis kunde låta sagolikt magiska och andra stunden helt vilsna i sin musik.

Bowerbirds musik doftar öppna fält, blomstrande ängar och fladdrande fjärilar. Men musiken kan också vara dov och den kan känna av ett kommande åskväder. Uttrycket känns naivt men är säkert genomarbetat och finslipat in i minsta sextondel. I sångpartierna finns det stämmor och unison körsång. Tramporgel och olika stränginstrument bidrar till att ge och stärka musiken där melodierna är övervägande bra. Skön sommarmusik för hängmattan eller en lugn stund i soffan är inte att förakta.

Bengt Berglind

Blackmore’s Night ”A knight in York” DVD (UDR/Playground)

Ritchie Blackmore – en av 1960-, 70- och 80-talets stora gitarrgudar och mest känd för sina banbrytande insatser i Deep Purple och Rainbow – har sedan 1997 haft sitt eget projekt Blackmore’s Night.

Tillsammans med sin fru Candice Night har Ritchie nu i 15 år levererat renässansmusik med känsla och finess. Bandet har under åren släppt 10 CD och 3 DVD-skivor.

Detta är inget för den som är ute efter hårdrockaren Ritchie – för av honom verkar det inte finnas mycket kvar, även om man kan få en glimt av honom när han plockar fram stratocastern. Då låter det nästan lite Rainbow över det hela. Men detta är helt och hållet en historisk upplevelse i renässansens anda med musik av mycket hög klass.

Candice är mycket karismatisk som sångare och frontfigur, hennes stämma är ren och klar men saknar en del i omfång – tyvärr. Det gör ibland att vissa av låtarna kan verka likartade.

Att parets knappt 2-åriga dotter Autumn kommer inknallandes på scenen under pågående konsert förstärker bara intrycket av en familjetillställning. Hon verkar dock lite reserverad mot ”the man in black” trots att han räcker henne handen och t.o.m. erbjuder henne att spela på pappas gitarr.

Ritchie levererar dock ett gediget gitarrspel genom hela konserten – ibland byter han stränginstrument men det gör ingen större skillnad. Några solon är riktiga pärlor med mycket känsla och inlevelse.

Så för dig som önskar en stunds stillsam musik (mestadels) är detta en mycket bra DVD.

För dig som vill ha ett smakprov av vad Ritchie Blackmore gör nuförtiden är det också en väl värd investering – men förvänta dig inte någon hårdrock.

Denna den senaste DVD:n är filmad i operahuset i York (England). Att knappt 90 minuter av den 150 minuter långa konserten släpps måste dock anses lite förvånande.

Ulf Eriksson

Joe Nolan ”Goodbye Cinderella” (Rootsy/Warner)

Denne 21-årige kanadensare har en röst som smyger sig sakta på. Den är inte stark men den fastnar och det är svårt att fokusera på den tidning som skulle läsas samtidigt som Goodbye Cinderella spelas.

Låtarna tassar sig fram i en loj släpig laidback lunk. Men det småsvänger skönt. Det kan vara talking-blues, country, modern folkmusik eller bara en snygg ballad. Allt har en inneboende kvalité och varm känsla som man sveps in i vare sig man vill eller inte.

Sedan blir det inte sämre av att tillsammans med Joe Nolan i studion finns pianisten Spooner Oldham, Colin Linden på gitarr och Charlie Mc Coys munspel. Dessa studiolegender bäddar perfekt för Joes röst och det som imponerar är
samspelet på detta album. För ett album är det. Ett album som hänger och håller ihop musikaliskt till en enhet.
Tio starka sköna låtar på trettioåtta minuter.

Bengt Berglind

The Bones ”Monkeys with guns” (People Like You/EMI)

Här levereras cliché efter cliché på löpande band. Det är bredbent partypunkrock i samma skola som Hellacopters och Hardcore Superstars. Skulle ju kunna tänkas att det blir tjatigt och dåligt, men Karlskronabördiga The Bones gör allt på så snyggt sätt med glimten i ögat att de lyckas ta sig förbi alla clichéer och göra det till något riktigt bra. The Bones är långt ifrån några nybörjande duvungar utan det märks att de har hållit på länge och genom åren lärt sig sin grej. För hela skivan sitter som ett smäck.

Det är inte bara svenska storheter som tidigare nämnda band och Backyard Babies som kan höras som influenser utan man kan även höra spår av amerikanska storheter som The Ramones, Social Distortion.

Skivan släpps i ett par olika versioner en vanlig cd, en limiterad cd och en vinyl. Det är den först nämnda utan bonusspåren som är recenserad och den innehåller 15 låtar varav ingen klockar in på över 3 minuter, och de flesta låtarna röjs igenom på cirka 2½ minut. Men däremot är det omöjligt att välja några riktiga favoritlåtar för alla är ta mig fan bra på något sätt.

På många sätt känns det som man redan har hört allt tidigare men detta till trots är det här en av årets bästa skivor så här långt och en perfekt uppvärmning till sommarens festivaler och konserter. Kan redan nu se mig själv sittande på tåg mot diverse festivaler och konserter med The Bones i mina lurar. Kommer bli minst lika grymt som den här skivan.

Lars Svantesson

Dexys ”One day I’m Going To Soar” (BMG/Border)

Sist Kevin Rowland stod på scenen sjöng han bland annat You’ll Never Walk Alone iförd klänning och var maximalt sminkad. Året var 1999, han buades av scenen och det var då  inte många som trodde att han någon gång skulle samla ihop i sig själv och göra comeback. Men comeback är det och en storstilad sådan med nygamla bandet Dexys.

I detta ingår några av hans gamla vapendragare och bandpolare från Dexys Midnight Runners. Kanske är det just i detta familjära sällskap som Kewin Rowland har funnit trygghet och kreativitet. För detta album dräller av fantastiska poplåtar som är en blandning av silkeslen Phillysoul ,Van Morrison-influenser, engelsk kabarémusik och talade monologer.

Det är teatraliskt i kubik och texterna behandlar ämnen som ensamhet, längtan, lust och insikten i hur det är att åldras och inte längre vara åtråvärd. Det pendlar mellan tragik och burlesk varm humor så man bara häpnar.

Ett stort bidrag till att detta måste vara ett av årets album alla kategorier är den känslosamma och i det närmsta perfekta produktionen. Rena riktiga trummor ligger lång fram och dominerar  ljudbilden tillsammans med Kevin Rowland som i vissa stunder påminner om en seriös Grodan Kermit. En röst man älskar eller bara vill höra mer av.

Stråkar och blås i massor bygger hela albumet igenom upp en effektiv och massiv ljudvägg.

Detta är en mäktig comeback av Kevin Rowland och Dexys… Och en verklig sådan – det var ju bara 27 år sen deras förra album kom.

Den som väntar på något gott får ofta vänta länge. Men det var det värt.

Bengt Berglind

Love Antell ”Gatorna tillhör oss” (Startracks/Playground)

Gillade du första Glasvegas plattan, men inte fattade vad som hände sen? Då kan det här kanske vara nåt för dig. Florence Valentin-sångaren Love Antells första soloskiva bjuder på något som skulle kunna beskrivas som Glasvegas på svenska. I likhet med Glasvegas är det skön mollbetonad och ganska monoton musik, som ändå inte missar melodier, med underfundig ärlig berättande lyrik precis som på Florence Valentins skivor. Precis som på Florence-plattorna är det livet och livet i förorten som står för innehållet. En delvis uppdiktad (?) ärlighet som man sällan finner mer än hos de riktigt största rocklyrikisterna. Love levererar precis som förväntat – kul att höra. Dock inte till den milda grad att man inte önskar nytt Florence Valentin-material.
 
Avslutande titelspåret är lysande. Allt från hyllning till Stockholms undergroundscens största vardagshjälte Tompa Ekengren på Kafe 44 till den fint försvenskade Billy Bragg-raden ”every football fan know it takes five fingers to form a fist” som i Loves värld blev ”varenda supporter på norra stå vet att fem fingrar kan formas hårt”.

Lars Svantesson

The Hives ”Lex Hives” (Universal)

Världens bästa liveband är tillbaka på skiva efter alldeles för många års (5) väntan. De brukar inte alls leverera i samma klass på skiva som live och även så på denna plattan. Men däremot börjar de närma sig den klassen på senaste Lex Hives.
 
Den förra skivan, The Black and White Album, var något av ett soundtrack till våren och sommaren när jag sökte jobb och var runt landet på anställningsintervjuer. Och det suspekta är att när jag precis har sökt och fått nytt jobb blir nya Hives skivan soundtracket. Udda, ja något.
 
Men nu åter till musiken. Har då någon gång hört bandets låtar vet du vad du kan vänta dig. Det är precis vanligt, vore ju konstigt för Hives må ändra sig något inför varje skiva men grundkonceptet med enkla och raka aggressiva rockrökare finns alltid med. Och det är ju för just det vi älskar dem, och det är exakt det vi förväntar oss när vi får en ny Hives skiva i händerna.
 
Det har som sagt gått 5 år sen senaste skivan släpptes men tro inte de vuxit upp och blivit vuxna och dragit ner arrogansen, snarare tvärtom. De är kaxigare än vanligt. Strax innan skivreleasen såg jag dem på ett svettigt gig på Kafe 44 och då jämförde sig Howlin Pelle Almqvist med Jesus. Och i låten Patrolling days, som är en hyllning till jagfiguren, går avslutningsraden i refrängen ”forever HPA”, HPA kan väl inte annat vara annat än sångarens initialer. Poäng om kaxigheten är bevisad.

Trots den enorma simpelheten i The Hives musik så växer skivan mer och mer för varje gång jag hör den. Och nu har jag redan hört skivan otaliga gånger. Sveriges bästa band är alltså tillbaka och det är bara att tacka och ta emot!

Lars Svantesson

Emily Yanek ”Watching The Highway” (Primitive/Hemifrån)

20-åriga Emily Yanek från Pennsylvania har på sitt debutalbum Watching The Highway skrivit allt material själv. Mitt första intryck efter ha lyssnat igenom skivan är att hon har en del att arbeta med och utveckla.

Med tiden mognar säkert hennes röst också. Emilys sångstil påminner om Martha Wainwright, som på sin debutskiva lyckades med i alla fall en riktigt bra låt, Comin’ Tonight, men en sådan höjdare återfinns tyvärr inte på denna skiva.

Skall några titlar nämnas får det bli Please, Please (C’mon, C’mon) och Nothing I Can Do.

Börje Holmén

Mika Tahvanainen ”Nålkonstnärens visor” (Commendante/PLU)

Finländaren och tatueraren Mika Tahvanainen lirar svenskspråkig vismusik där texterna ligger högt i kurs. Mika påminner en hel del om Stefan Sundström, Johan Johansson eller en ung Lars Winnerbäck. Även influenser och likheter med Evert Taube och Cornelis Vreeswijk lyser klara. Texterna är allt från ärliga, samhällsaktuella, självutlämnande, underfundiga till humoristiska. Med andra ord är det inte något nytt under solen, men lika bestämt gör Mika det på sitt alldeles egna sätt vilket gör att det känns både fräscht och välbehövligt. Skivan ”Nålkonstnärens visor” är Mikas fullängdsdebut och det är minst sagt en trevlig debut.

Egentligen är det omöjligt att skriva mer om Mika utan att nämna och hans texter. Och gör jag det så underminerar jag hans egen konstform. Så låter denna korta beskrivning det minsta intressant, vet du vad du ska göra – LYSSNA!

Lars Svantesson