nyaskivor.se

J.C. Cinel ”The Light of a new Sun” (Andromeda Relix/Hemifrån)

’The Light Of A New Sun’ är tredje soloskivan med italienaren J.C. Cinel. Det är
ett försök, så gott som något, att blidka den kräsna lyssnarskaran. Med sin
musikaliska begåvning som innefattar sång, kompositioner och utövande av ett
antal instrument har han egentligen alla förutsättningar att lyckas.

Inspelningsstudion är belägen i Nashville, Tennessee vilket är en garanti för
att det är countryrock som åsyftas. Till sin hjälp har han Johnny Neel
(klaviatur) som man vanligtvis kan hitta i salooner där Gov’t Mule och Allman
Brothers utövar sina färdigheter.

Till dem som har upplevt Jura-tiden och minns band som Doobie Brothers och Poco,
så är detta en déjà vu-upplevelse. Som resultat av en tillfällighet eller slump
har i synnerhet ’Wheels Of Time’ men även titellåten ’The Light Of A New Sun’
också starka karaktärsdrag av Wishbone Ash. Det är sannerligen ingen nackdel. I
’A Place In The Sun’ och ’Islands’ å andra sidan målar Cinel in sig i det
tråkiga hörnet som bara är ämnat för singer/songwriters. 

Det är inte nödvändigt att klä upp sig i cowboyhatt, kråsskjorta och utsirade
boots för att lyssna till musiken ifråga. Förmodligen behöver man inte sitta
ensam länge heller. Dambesök är att vänta när de här mjuka tonerna strömmar ut
och bara det är ju värt skivans pris.

Thomas Claesson

 Shonen Knife ”Pop Tune”  (Damnably/Border)

Direkt från japanska mångmiljonstaden Osaka kommer en av de mest friska fläktarna musikåret 2012, Shonen Knife. På den ny albumet Pop Tune visar bandet, som brukar kallas för Osakas Ramones, rakframåt popdängor som ligger i gränslandet av just The Ramones och Sahara Hotnights med gissningsvis en hel del av influenser från 60-tals pop. Med sin framåtattityd och sköna driv lyckas brudarna i Shonen Knife med sin DIY-doftande musik få mig att dra på smilbanden så fort deras låtar spelas.

Visst kan det vara störande med amerikanska med japanskbrytning men i det här fallet tenderar det till att bara kännas som charmigt. Och när jag sedan får reda på att Pop Tune nittonde (19!) fullängdare inser jag att jag antagligen har extremt skön musik att söka upp och njuta av. Däremot känns det ju samtidigt skrämmande att jag har gått hela livet utan att känna till det här bandet, hur gick det till liksom?

Lars Svantesson

Yes ”In The Present – Live From Lyon” (Frontiers/Playground)

Sprungna ur den progressiva musikens krypta – med anor från det ljuva 60-talet – 
gav det anglosaxiska kultbandet Yes, under en kulen decemberdag 2009, sin
välsignelse till folket i Lyon med omnejd. Den smått essentiella konserten finns
nu tillgänglig på dubbel – CD och en DVD med intervjuer och brottstycken ur
föreställningen. 

Den förre sångaren/grundaren Jon Anderson’s dubbelgångare (röstmässigt) Benoit
David lägger sin tenorröst med en klangfärg som inte är långt från originalet,
vars höga toner inte nåddes med annat hjälpmedel än en utdragbar stege.
Historien kan visa andra exempel på likartade förhållanden. Läs Journey och
begrunda Steve Perry kontra Arnel Pineda (en You Tube – saga där verkligheten
överträffar dikten).  

Stewe Howe (gitarr) har fortfarande perfekt kontakt mellan hjärnan och
fingertopparna, vilka följaktligen inte lämnar någon plats på greppbanden
orörda. Chris Squire (bas) – mannen som gav den förlängda märgen ett ansikte –
är fortfarande lika distinkt som böjbar. Vidare hanterar trotjänaren Alan White
sitt trumset med behärskat lugn. Inte minst med tanke på det kontrollerade kaos
som allt som oftast uppstår. Oliver Wakeman på keyboard kan vara nöjd med sin
tillvaro. Han är inte bara mentor vid unga år utan också son till grundaren och
legenden Rick Wakeman.    

De etablerade virtuoserna omhuldar ett tvärsnitt av sin oöverskådliga låtskatt.
Den oemotståndliga ’Siberian Khatru’ med sin episka flykt över kuperad terräng
inleder CD 1. Mäktig i sin strävan mot okända mål. ’I’ve Seen All Good People’
lyfter inte riktigt till de höjderna man är van vid. Det saknas en sjätte växel
som får fart på ekipaget. ’Onward’ känns seg och föga framåtskridande och ’And
You And I’ verkar tömd på all luft. Den symfoniska klangen tilltar avsevärt med
’Yours Is No Disgrace’ som sträcker ut sig i oblyga 13 minuter. Mycket tack vare
Howe’s frenetiska gitarr som mot slutet av stycket skickar improviserade högst
innovativa kanonader av kittlande strömstötar.     

’Owner Of A Lonely Heart’ som inleder CD 2 kan inte ha undgått någon nu levande
människa. Den är klassificerad som en hit, vilket är mycket ovanligt i de här
sammanhangen. Den mer svåråtkomliga ’Heart Of The Sunrise’ är en av favoriterna
i stallet. Den burdusa överrumplande inledningen hinner ändra karaktär flera
gånger under det överdådiga framförandet. Den känslosvallande stämsången leder
lyssnaren rakt in i fållan. Med de avslutande klassikerna ’Roundabout’ och
’Starship Trooper’ får den inbitne entusiasten sitt lystmäte tillgodosett en
gång för alla.

Den heliga graalen kan komma i många olika former. Yes har i över 40 år lämnat
sin beskärda del. Om man väl tränger igenom hinnan till deras värld, så fångas
man av ett tonspråk färgat i ett brett spektrum med kluriga passager och sköna
harmonier. Det är en plats som är svår att lämna.    

Thomas Claesson

Fotnot: Det var ett tag sedan ”In the present…” släpptes – men ’bättre sent än aldrig’ gäller även denna utgivning.

Random Sound ”The World As We Know It” (Random Sound/Triada)

            Release: 1 oktober

Av bandets namn att döma, Random Sound,  skulle man väl nästan per automatik vänta sig låtar som låter olika och väldigt oförutsägbart. Nej så är självklart inte fallet, allt tenderar att vara det motsatta mot vad det först verkar. Det Random Sound  bjuder på är snarare något som skulle kunna beskrivas som något ganska uppenbart efter ett par spårs lyssning.

Det är en tung modern hitkavalkad, ungefär som om 90-talets pojkband hängt på sig elgitarrer och börjat lira rock. Denna beskrivning skulle kunna göra det enkelt att såga bandet och deras musik. Men det finns ingen anledning för den är på det stora hela både trevlig och bra, även om det kanske inte är min favorit kopp av te. Helt klart är att ”The world as we know it” är en skiva med hitpotential och med några låtar med riktigt stor hitpotential.

Lars Svantesson

Rival Sons ”Head Down” (Earache/Sound Pollution)

Jag vet inte hur det är med dig men jag är inte den nervösa typen.

I mitt jobb som föreläsare står jag inför nya människor varje dag. Det är mycket som skall stämma med ämnesval, flyg, mat och det viktigaste; deltagarnas upplevelse. För en person som älskar sitt jobb är det härligt att veta att det finns höga förväntningar. Ännu härligare om man lyckas överträffa dem. Vilket alla jobb på något sätt egentligen går ut på …

Men hela detta resonemang går ju ut på att det är JAG som håller i spakarna. Det kan man ju lugnt säga att jag inte gör när det gäller Rival Sons senaste platta ”Head Down”. Och det är här min nervositet kommer …

Men vi börjar med att backa bandet. Deras förra platta ”Pressure and Time” var inte vilken rockplatta som helst. Här fanns något som jag så många gånger har saknat; ett svinbra BAND med svinbra LÅTAR.

Genom åren har säkert både du och jag hört lovande band som skall vara ”det nya Purple” eller ”det nya Zeppelin”, men som någon sa; ”potential är bara ett annat ord för att man inte uträttat ett skit”. Men här landade Rival Sons och verkligen levererade, att jag dessutom fick förmånen att se deras fullständigt lysande konsert på Sticky Fingers på följande turné bara cementerade detta faktum.

Så hur är nya plattan? Kommer de att fortsätta att göra det de är bäst på? Eller kommer de att gå vilse i alla hyllningar och säkert alla ”businessmänniskor” som ”vet deras nästa steg mot världsherravälde”? Min nervositet vräkte ur sig frågor.

Men det tog inte många sekunder innan min nervositet ersattes av ett fånigt leende och en kropp som ”bara var tvungen” att följa med i svänget. Innan jag kunde ett ord av texterna hade min mun redan börjat nynna med.

Efter att lyssnat på plattan ett tag nu så måste jag säga att den är full av finurligheter. På alla plan. Sättet de lirar på, produktionen och texterna. Det finns få gitarrister som kan använda sig av så många olika sound men ändå behålla sin personlighet. Men det underlättar om man som gitarrist har ett vansinnigt bra komp bakom sig, eller hur? Vad gäller produktionen så låter det live, det låter organiskt och framför allt; det låter som de brinner för varje not och taktslag de levererar. Precis som förra plattan är texterna fulla av små finurligheter väl sammanvävda med musiken. Ett utmärkt exempel på detta är när texten byter tidsperspektiv samtidigt som de byter tonart i den klockrena ”All the way”. Behöver jag säga att mr Buchanans sång aldrig låtit bredare, bättre och mer mångfasetterad?

Så välkommen till en platta full av energi, sväng och starka melodier allt levererat i en härlig mix av dynamik och glöd.

Hasse Carlsson

PS de som tycker att musikrecensenter skall förhålla sig objektivt till det de lyssnar på har aldrig förstått att det är omöjligt att vara objektiv till något som är omöjligt att förhålla sig till. Man förhåller sig inte till musik, man lever i den DS

Bill Fay ”Life Is People” (Dead Oceans/Border)

En ung amerikan, Joshua Henry som växte upp med Bill Fays tidiga sjuttiotalsalbum på sin fars vinylspelare, har gjort att vi inte kommer att glömma musikåret 2012. Det var då han övertalade Bill Fay att återvända till musikscenen, genom att erbjuda honom att välja ut sina musikvänner från förr och återvända in i studion.  Wilcoledaren Jeff Tweedy som  är en stor Fayfan  har tydligen också haft ett finger med i det hela.

Så 41 år efter förra albumet är det väl nå’t slags svårslaget rekord som Bill Fay slår med Life Is People, som måste betecknas som ett mindre mästerverk inom nutida populärmusik.

Musiken böljar fram lugnt och stilla, frodig och mättad som ett bördigt  pastoralt engelskt hedlandskap, där bäckar och åar gräver sig fram genom terrängen. Inslag och ögonblicksbilder av statsmiljöer bara flyger förbi som fragment.  Texterna har tydliga inslag av bibliska bilder och litterära referenser.

Det är inte pop. Inte rockmusik eller folkmusik. Det är Bill Fays musik och ord, och de är undersköna och tidlösa.

Vill man ha referenser i musiken kan tankarna gå till Van Morrison, Mike Scott i Waterboys eller Jackie Leven när de är på sitt bästa anglosaxiska musikhumör.

Det som gör detta till ett av årets bästa musikaliska upplevelser är Bill Fays övertygande sångröst och pianospel – fylld av blod, svett, tårar och mänsklig värme. Därtill en produktion som är fullständigt lysande in i minsta detalj.

Life Is People av Bill Fay. 

Bengt Berglind

O’Death ”Outside” (City Slang/Playground)

Det här är både intressant och väldigt bra. Vad får man om man mixar indie med americana och slänger in lite Tom Waitsiskt ”oväsen” och galenskap? Lyssnar man O’death’s senaste skiva Outside känns resultatet ganska självklart. En annan referens som känns aktuell är Jim White, som också gjort flera riktigt bra album inom den något mer experimentella delen av americana genren. Kontrollerat finstämt kaos som vävs samman till magiska små sånger. Varken mer eller mindre. Och som vävs samman till en fin helhet på ett album som kräver sina genomlyssningar och sin lyssnare.

O’death är för dig precis som mig som tycker Tom Waits är bra men känns alldeles för svår och komplicerad för att få grep på. O’death passar säkert utmärkt för dig som älskar Waits också.

Det här är bandets fjärde fullängdare, var av några av de tidigare har varit självutgivna. Bara det faktum tyder på att det här är högkvalitativt eftersom bolagen inte vågat satsa på det från början för det är smalt och svårgreppbart. Helt klart är att jag blir sugen på att höra bandets tidigare skivor, för så bra och inspirerande är Outside.

Slut dina ögon och lyssna så ser du med ganska stor säkerhet ett vidsträckt nordamerikanskt landskap utan städer och människor så långt ögat kan se. Det enda i bebyggelse du ser är antagligen en öde liten spökstad. Du känner en liten sval bris som blåser, upp lite torrt grus, över det i övriga varma sydliga landskapet. Gå sedan in på Wikipedia och läs om bandet och slås av förvåning när det visar sig att de är från Brooklyn, New York. Det kan man verkligen inte tro när man hör musiken. För musiken skriker landsbygd och känns inte alls stadsaktig.

Lars Svantesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes men vi ger den ändå en chans eftersom vi upptäckte den först nu…

Attack! Attack! ”The Latest Fashion” (Hassle/Sound Pollution)

När det står Hassle Records på omslagets baksida brukar det tyda på att plastbiten man stoppar in spelaren håller hög kvalitet. Så även när det kommer till rockarna i Attack! Attack!. Definitivt inte det bästa som bolaget släppt men helt klart lyssningsvärt. Jag skulle inte kalla det rock, inte pop, inte punk men någonstans i gränslandet mellan dessa hamnar vi om det ska till att genrebestämma bandet. Nu-punkrock, någon!?

Det är fartfyllt, energiskt och melodiskt på en och samma gång. Det är det som är både skivans styrka och stora nackdel, det är en frisk fläkt men vars produktion man tenderar att bli väldigt snabbt trött på. Därav är det svårt att lägga betyget högre än ett svagt medelbetyg. Låtarna var och en för sig själv är riktigt bra, men det fungerar inte riktigt på albumnivå.

Lars Svantesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes men vi ger den ändå en chans eftersom vi upptäckte den först nu…

JIMMIE VAUGHAN “ Plays More Blues, Ballads & Favorites” (Proper/Playground)

Detta album är en direkt uppföljare till det förra albumet som kom 2010, ”Jimmie Vaughan Plays Blues, Ballads & Favorites”!

Det här är ingen renodlad traditionell bluesskiva (om man nu trodde det?), utan man bjuds på alltifrån bluesig soulmusik, behärskad bluesrock, jazzig blues, till bluesmusik av det lugnare slaget (slowblues)! Rhytm and blues kanske man möjligtvis kan kalla det hela?

Tyvärr låter det hela väldigt avskalat och amatörmässigt på många sätt! Det låter också som om man har spelat in det hela live i studion, rakt av, på en och samma tagning! Vet inte om det är så, men det är den rådande känslan! På sång återfinns, förutom Jimmie Vaughan själv, även Lou Ann Barton på några låtar och de båda ackompanjeras av evigt plinkande bluesgitarrer, samt saxofoner, trummor och bas!

Det låter mycket 1950-tal om det hela och detta arrangemang tilltalar mig inte alls, trots att jag normalt gillar bluesmusik! Hela produktionen känns också som en resa tillbaka i tiden!

Albumet innehåller hela sexton låtar: ”I Ain’t Never – No Use Knocking – Teardrop Blues – I Hang My Head And Cry – It’s Been A Long Time – Breaking Up Is Hard To Do – What Makes You So Tough – Greenbacks – I’m In The Mood For You – I Ain’t Gonna Do It No More – Cried Like A Baby – Oh Oh Oh – I’m A Love You – The Rains Came – Bad Bad Whiskey – Shake A Hand”.

Av alla dessa låtar är det endast tre som sticker ut lite från den rådande ”slowblues-tristessen” och det är låtarna ”I Ain’t Never”, ”I’m In The Mood For You” och ” Shake A Hand”! Detta är i mitt tycke en väldigt trist och tråkig skiva och det känns nästan som en kvarn, som bara maler och maler, tills det hela är färdigmalet och klart!

Ska jag beskriva denna skiva med några få ord så får det bli enligt följande koncept: – Det börjar, sedan håller det på, sedan fortsätter det och sedan är det slut, sexton låtar och 54 minuter senare! Långt, segt och trist!

Roger Skoog