nyaskivor.se

Mattias Alkbergs Begravning CD/LP (Teg/Playground)

Mattias Alkberg är en man vars musik jag håller högt, den brukar vara ett rent nöje att lyssna på. Med nya bandets, Mattias Alkbergs Begravning, självbetitlade debutalbum blir jag besviken. Musikaliskt är det en bred och djup ljudmatta som skapar en dyster stämning. Trots att låtarna påminner en hel del om varandra och har samma typ av stämning tycker jag att låtarna spretar ganska ordentligt och jag får inte grepp på någon helhet som antagligen behövs eftersom flera av låtarna inte klarar att stå på egna ben. Egentligen är det bara några få låtar som är något att ha, de två inledande låtarna ”Kungen bestämmer” och ”Skända Flaggan” är de som sticker ut i positiv bemärkelse. Att Alkberg gör sig ett försök på att göra en cover på Black Flags ”Police Story” är mycket intressant och låten blir därefter också, en gammal låt i ny tappning.

För att sammanfatta så kommer jag i fortsättningen antagligen ta fram en annan skiva om jag vill lyssna på Mattias Alkberg, förslagsvis ”Tunaskolan” (Mattias Alkberg BD) eller Anarkist (Mattias Alkberg). Som sagt en besvikelse.

Lars Svantesson

Alkaline Trio ”My Shame Is True” CD/LP (Epitaph/Playground)

Att Alkaline Trios popiga approach låter precis som vanligt är inget som förvånar och inget nytt under solen. Den som har hört dem förut kommer känna igen sig även på den nya My Shame Is True. Det är radiovänliga sånger med hitkaliber som andas ett snällt The Ramones mixat igenom en popmixer för 2000-talet. Det är bra för stunden, och några av låtarna (”She lied to the FBI”, ”I, Pessimist”, ”Only Love”, ”The Torture Doctor”, ”Midnight blue” och avslutande ”Until death do us part”) är låtar jag kan tänka mig att sjunga med i framför en festivalscen i ett sommarSverige som skymmer, men skivan lämnar inget direkt bestående avtryck på mig.

Att ”My Shame Is True” är jänkarnas åttonde studioskiva sedan starten märker man nästan, för det tenderar till att låta för välspelat och näst intill överproducerat. Känslan är att det här är en mellanskiva och den når inte upp i samma klass som föregående ”This Addiction” från 2010.

Betyget tre är på gränsen till det lägre betyget. Det är de något starkare låtarna som väger upp.

Lars Svantesson

Memfis ”Silva” (Self released)

Underbart är kort har någon sagt. Njaenej, jag vet inte det jag… Men om man tänker på Memfis färska EP Silva så okej, då är jag beredd och göra ett undantag och hålla med. Även om jag gärna hade hört fler och/eller längre låtar.
De som har koll på bandet, med rötter i den värmländska myllan och då närmare bestämt Kristinehamn, vet att bandmedlemmarna kan konsten att klämma ut det bästa från sina instrument. De vet uppenbart också hur en skiva ska låta: produktionen är organisk med en känsla av tidlöshet. Inget ”plastigt” här inte utan det känns att det är varelser av kött och blod som har skapat de övervägande drömska tongångarna.
Cordyceps smyger igång musikfesten med melodiöst och drömlikt. Ett lugn infinner sig. Men efter 1,29 drar en mix av hård rensång och growl igång. Ja, ibland låter sången som… Som Inget annat jag hört tidigare och därför inte riktigt kan förklara. Köp skivan och lyssna själv! Ett udda är att de sista 30 sekunderna består av ett ”blippbloppljud” som utan förvarning huggs av. Det är udda och det funkar.
King Bolete har sin styrka i den sista minuten i form av ett stillsamt ”gitarrplock” med en härligt vemodig nordisk klang.
Flight of the White Moose visar att en överkörning kan vara något positivt när den frustande ångar på och maler ner öronen. Inte en lugn stund i sikte här inte och vem vill ha det när det känns så bra.
Silva är ännu en stillsam historia med ”gitarrplock” och med en orgelton i förgrunden. Ja, den är faktiskt MYCKET stillsam och helt instrumental. Mina tankar går till ett filmsoundtrack. Kanon!
The March är en ljuv förening av mjukt och hårt på ett näst intill fulländat sätt. Faktum är att jag vågar påstå att det inte är många band som klarar av en liknande prestation.
Viktig information till den som är ute efter maximal njutning: givetvis rekommenderas att plattan spisas iförd sjyssta hörlurar.
Det är bara att beklaga att världen inte är en rättvis plats. Om den vore det så skulle nämligen Memfis ha en betydligt större plats i musikvärlden än vad de har idag. Å andra sidan byggdes inte Rom på en dag…
Mina sista ord för denna gång riktar jag direkt till Memfis: jag ber innerligt om att ert nästa skivsläpp ska vara en fullängdare. På vinyl.

Magnus Bergström

Fotnot: Silva är självfinansierad och ges ut av bandet själva. Information om hur just du ska kunna ta del av skivan finns på memfisband.com.

Hanni el Khatib ”Head in the dirt” (Innovative Leisure)

Hanni el Khatibs nya skiva är producerad av Dan Auerbach från Black Keys och det märks verkligen: har man lyssnat på Black Keys senaste skivor så känner man igen sig. Det är samma sorts retroinfluerade rockmusik, samma blandning av skitig rock’n’roll och melodisk pop. På många sätt är faktiskt Head in the dirt mer likt Black Keys El Camino än Hanni el Khatibs egen debutskiva. Kanterna från debuten har slipats bort och soundet är snällare, mer lättlyssnat.

Hanni el Khatib har beskrivit sin musik som knivslagsmålsmusik. Själv tycker jag att det passar bättre att förfesta till, men så har jag inte varit med om särskilt många knivslagsmål heller. Som förfestmusik är det lysande: energiskt, drivet och medryckande. Riktigt snyggt förpackad sextiotalsinfluerad rock’n’roll. Så länge tempot är högt så är skivan riktigt bra, men de långsamma låtarna håller inte. Det finns ingen riktig känsla i dom – Hanni el Khatib har inte röst nog för att bära mer känslosamma låtar. Här finns en av skivans stora brister: Hanni el Khatibs röst har inte särskilt stort omfång och låter ibland platt och utan känsla. Därför blir också skivans sämsta spår meningslösa. Ibland saknar jag också skitigheten från första skivan, Head in the dirt är proffsigare än sin föregångare men också tråkigare, mindre originell och spännande. Det känns som att Hanni el Khatib har tonat ner sig själv, men det finns fortfarande tillräckligt mycket kvar av honom för att Head in the dirt i sina bästa stunder ska vara en riktigt bra skiva.

Felix Lindén

Jello Biafra & The Guantanamo School of Medicine ”White People & The Damage Done” (Alternative Tentacles/Sound Pollution)

Jello Biafra tillhör den typ av artister vars senaste skivor alltid kommer jämföras med det dom gjorde som unga. Tillsammans med sitt band Dead Kennedys förändrade han punken, ja när det gäller punk så är det antagligen bara Sex Pistols, The Clash och Ramones som med självklarhet kan sägas vara mer inflytelserika. Så när Jello Biafra nu släpper skivan White people and the damage done med sitt projekt The Guantanamo School of Medicine så är den givna referensen Dead Kennedys. En orättvis jämförelse, såklart. Jello Biafra 2013 är inte Jello Biafra 1979. Inte heller tillhör Jello Biafra den typ av artister som ägnar sin karriär åt att försöka casha in på tidigare framgångar, utan han har istället hela tiden rört sig framåt och testat olika samarbeten och olika genrer. Om Guantanamo School of Medicine påminner om något han gjort tidigare så är det skivorna han släppte tillsammans med The Melvins för några år sedan. Det är röjig rockmusik med rötterna i punken och hårdrocken. Det är manglande gitarrer, drivande trummor och Jello Biafras halvskrikande röst.

Jello Biafra är aldrig genomdålig, men han är ofta ojämn. Vissa spår på White people and the damage done (som Road Rage) kommer jag inte lyssna på igen. Men när skivan är som bäst (som i öppningsspåret Brown Lipstick Parade) så är den riktigt, riktigt bra. Jag älskar Jello Biafras speciella sångstil (även om hans röst tappat lite dom senaste tio åren). Texterna är för det mesta geniala: vassa, smarta och fyndiga. Själva bandet (som består av medlemmar från bl.a. Rollins Band, Victims Family och Butthole Surfers) lyckas ofta skapa ett medryckande energiskt punkdriv. Förutom dom avslutande remixerna (som känns helt meningslösa) så är det här en bra skiva. Det är inte en skiva som jag skulle rekommendera som inkörsport till Jello Biafra (för det finns Dead Kennedys och Ministry-samarbetet Lard), men gillar man Jello Biafra så finns det ingen anledning att inte lyssna på den.

Felix Lindén

Lee Harvey Osmond ”The Folk Sinner” (Latent/Border) 

John Murry ”The Graceless Age”  (Rubyworks/Border) 

Två album som säkert inte kommer att annonseras med helsidor i pressen eller snurra runt etern i form av videosnuttar.
Det är två album som innehåller en svärta lätt ödesmättad rockmusik som bygger på många bra melodier och olika lager av sinnesstämningar..
Lee Harvey Osmond kommer från Canada. Tom Wilson har huvudrollen i denna löst sammansatta grupp. Förra albumet A Quit Evil innehöll stora delar av den kanadensiska musikereliten. På nya Folksinner har Tom Wilson en mindre grupp musiker vid sin sida i studion.
John Murrys album kom ut i höstas men ges nu ut igen med extra spår eftersom det vankas turné under våren och sommaren i Europa.
Båda dessa album innehåller en rockmusik som inte bygger på snabba leenden och lättköpta melodihookar. De är välproducerade och det det vilar en vibrerande skön tassande stämning över musiken som ofta rullar fram i mediumtempo. Både Tom och John sjunger alldeles utmärkt och tankarna går till en annan kanadensare, Leonad Cohen. Kanske var det så här han skulle ha låtit om han varit ung rockmusiker idag.
Tom Wilson lättar ibland upp sin mörka sida med tempoändringar eller en duett med kvinnlig partner. John Murrey, som kommer från sydstaterna i USA, släpper in skräpiga ljudkollage mellan spåren som binder ihop det hela till en enhet.

Så söker du nu rockalbum som befinner sig lite vid sidan om de breda, uppkörda musikstråken kan du alltid kolla upp Folksinner med Lee Harvey Osmond och John Murrys Graceless Age. Två verkligt bra alternativ.

Bengt Berglind

Gyllene Tider “Dags att tänka på refrängen” (Capitol/EMI)

1978 gjorde Gyllene Tider sin skivdebut med en femlåtars-EP (den så kallade Billy-EP:n) som innehöll alster som ”Pornografi – M – Billy – Rembrandt”  och ” När alla vännerna gått hem”! Denna skiva gjorde dock inget större väsen av sig när den kom och 1979 släppte man så singeln ”Himmel No 7/ Flickorna på TV2”. Tanken från början var att låten ”Himmel No 7” skulle bli den stora hitlåten, men när radions P3 istället började spela B-sidan, men den lite småfräcka ”Flickorna på TV2”,  så blev detta istället den stora genombrottslåten.

Personligen var jag ingen större Gyllene Tider-fan under deras storhetstid i början av 1980-talet, visst gillade man väl några låtar här och där, men inte så mycket mer egentligen!

I mitten av åttiotalet, tackar sedan Gyllene Tider för sig och Per Gessle går vidare i karriären med Roxette, där han skördar nya stora framgångar. Gyllene Tider vilade sedan fram tills 1995, då man släppte hitlåten ”Det är över nu”, som man sedan följde upp med ett återtåg.  Sedan dröjde det ända tills 2004, innan man åter samlade styrkorna och släppte albumet ”Finn fem fel”, samt  åkte på en turné.

Men nu har det  åter gått nio långa år och många trodde kanske att Gyllene Tider hade krupit in under nostalgins mjuka poptäcke för gott? Men så var inte fallet!

Den 24 april 2013 släppte Gyllene Tider ett nytt album med tolv nyskrivna poplåtar och det nya albumet, ”Dags att tänka på refrängen”, ger efter några genomlyssningar faktiskt ett bestående positivt intryck! Man får en rejäl dos pop i upptempo, och ett signum i musiken är ju den envetna farfisaorgel som genomsyrar låtarna! Per Gessles röst injicerar även låtarna med en märklig touch av fräsch och ungdomlig  energi (hur detta nu gick till?)! Skivan innehåller även en helt otippad instrumental-låt, ”Knallpulver”, som man river av i sann spagettiwesterstil med stort Morricone-stuk (väldigt otippat, överraskande, intressant men… bra)!

Gyllene Tider har mognat, både  som individer och som grupp. Musikaliskt låter anrättningen lite som en flytande blandning av glamrock a la sjuttiotal, klassiska toner av Gyllene Tider och  Gessles soloprojekt ”Son of a the plumber”! Det hela känns både bekant och invant, samtidigt som det också känns fräscht och spännande! Det hörs verkligen att gubbarna tycker att det är roligt att spela tillsammans igen!

Den första låten som spelades in var just den blivande öppningslåten på albumet, ”Det blir aldrig som man tänkt sej”, en gammal Gyllene-favorit som med refrängtexten ”Är det jag som är kär i dig som är kär i mig som är kär i dig” var en av många uppnosiga kandidater till Gyllene Tiders debutalbum. Men i slutändan blev konkurrensen från låtar som ”Flickorna på TV2”, ”Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly” och ”(Dansar inte lika bra som) Sjömän” för svår.  Med uppdaterad text, ny refräng och nytt arrangemang blev ”Det blir aldrig som man tänkt sej” istället något av en katalysator för hela inspelningen av Gyllene Tiders 2013-comeback. När slutackordet efter denna inledande energiurladdning hade ringt ut vände sig de fem gamla kompisarna mot varandra och bara log. Måttstocken var satt!

”I efterhand är det ingen som vet var energin och kraften kommer ifrån när man räknar in och kör igång efter så många års uppehåll. Det bara händer och det enda man kan göra är att åka med”, säger gitarristen Mats ”MP” Persson.

”Det värsta som hade kunnat kunna hända hade ju varit om vi hade försökt göra en mogen 50-åringsversion av Gyllene Tider. Det roliga med oss är ju klacksparksmentaliteten, alla konstiga rim, ”MP”:s udda gitarriff och Fritzons aviga orgelslingor. Hur gamla vi än blir så kommer vi från new wave-tiden. Så att öppna med denna sköna gamla replokalsfavorit kändes lite som en hyllning till oss själva. Jag tycker att ”Dags att tänka på refrängen” är precis lika självklar som första Gyllene-plattan eller ”Moderna tider”. Och för mig är det nog viktigare att få ett erkännande för det än att den säljer mycket”, säger Per Gessle.

Jag gillar faktiskt denna comeback-skiva och ger ärligt tummen upp för denna popskiva. Den är värd att lyssna på och den känns ju nästan som ett givet album inför sommaren 2013! Den får 3,5 poäng av mig och detta skäms jag faktiskt inte ett dugg för!

Det är fortfarande gyllene tider för Fritzon, Gessle, Herrlin, MP och Micke Syd och det blir säkert någon mer refräng från grabbarna innan ridån går ner för gott! För vem vet vad som kan hända om nio år, våren och sommaren år 2022?

Roger Skoog

Annie Keating ”For Keeps” (Andy Childs) 

Amelia Curran ”Spectators” (Rootsy/Warner)

I den kvinnliga elitserie som existerar i min musikvärld härskar Emmylou Harris, Rosanne Cash, Lucinda Williams, Joni Mitchell och Allison Krauss. Finns det några utmanare på gång så kan man alltid nämna Tift Merrit, Rumer och Caitlin Rose.

De båda utmanarna Annie och Amelia har denna gång en bra bit kvar till toppen. Kanske kvalar de in till division ett, om vi nu ska bedöma det hela med sporttermer.

Annies For Keeps har en mer rockig attityd där trummorna ligger långt fram i ljudbilden för att befästa detta. Hon  sjunger avspänt och lite slängigt som en ung Lucinda Williams stundtals. Det bästa exemplet på detta är inledningsspåret Storm Warning. Men sen händer det inte så mycket. Det kommer ballader, rockcountry och en underlig rockfunkinspirerad låt och det hela avslutas med en OK version av Nisse Ungs Cowgirl in the sand.

Amelias Spectators har inslag av modern folkmusik. Albumet har ett lugnare och ibland allvarligare tonläge som förstärks med mollaktiga stråkar, akustiska  gitarrer och stillsamma blåsfigurer. Amelia sjunger med en inneboende harmoni som kluckar stillsamt i örongången. Men frågan är om det inte blir för snällt och finstilt emellanåt. Melodierna finns där men är något svåråtkomliga.

Ska du vidare i Amelia Currans musikvärld så rekommenderas ett aktivt lyssnade. Annie Keating får komma igen med något bättre för att övertyga.

Bengt Berglind

Ryan Bingham ”Tomorrowland”  (Axter Bingham/Border)

Ett stort framtidslöfte vars debutalbum doftande americanans gyllene framtid för några år sedan. Sen har det väl gått så där. Visserligen skrev Ryan The Weary Kind, temat till den utmärkta filmen Crazy Heart, men sen har det väl gått så där. Detta är hans fjärde utgåva där han lämnar countryns hjulspår och tar ett stort steg in i rockträsket.

Borta är de storslagna melodierna från debuten och det lätta countrydoftande hantverket. Rösten är densamma som tidigare, grov som om halsmandlar och stämband har varit konserverade i rockdrycken Jack Daniels sedan barnsben.

Musiken är rockig i gitarrfyrkant som hela tiden håller sig innanför standardramen. Inga överraskningar alltså.
Sen finns det stunder då  man undrar om Brucan Boss har smugit sig in i studion och tagit över sångmicken. Men det är klart, vill Ryan rocka röven av Nashville ska han försöka. Jag är skeptisk denna gång.

Bengt Berglind

Tim Burgess ”Oh no I love you” (O Genesis/Border) 

Tracey Thorn ”Tinsel and Lights” (Strange Feeling/Border)  

Två engelska vokalister, en man och en kvinna. Mannen Tim med förflutet i brittpopparna Charlatans har lierat sig med Nashvillebaserade Lambshopledaren Kurt Wagner. Den senare har på sina egna album mixat country, silkesstråkar och den vitaste soulmusik i branchen idag. Detta får också bilda grunden för Tim Burgess på hans första solofärd.

Redan från första spåret kan man snabbt konstatera att det låter förbenat bra om denna duo. Kurt Wagners produktion är lågmäld men också rik på musikaliska små finesser och delikata vändningar. Ovanpå  den sympatiska musikmattan svävar Tims röst.

I låt efter låt  övertygar han som en säker och stilren sångare med både country och soulstänk i rösten. Han skapar här en modern popmusik utan att egentligen anstränga sig. Oh no I love you är en poppärla av det smakfulla slaget.

Tracey Thorn har också skapat popmusik på ett liknade sätt under åren. Först genom gruppen Everything But the Girl som räddade delar av det synthskadade åttiotalet med sin melankoliska och melodiösa engelska pop. Hon har också ett par snygga soloalbum av senare datum i sitt musik-CV.

Tinsel And Thorn är egentligen ett julalbum som kom ut sent i höstas. Men vi glömmer det här med nya skivor en stund för detta är ett album som har sån kvalité och inneboende känsla så det räcker till nästa december.

Detta beror till stor del på Traceys röst som värmer och strålar av en positiv innerlighet och melankoli. Hon tolkar bland annat Joni Mitchells River, Randy Newmans Snow och Lows Taking Down The Tree strålande.

Hennes man och livskamrat Ben Watt finns med i musikerskaran på Tinsel And Thorn. Det skulle smaka mumma med ett nytt EBAG-album innan nästa jul. Tinsel And Thorn kommer att räcka hela vägen dit.

Bengt Berglind