nyaskivor.se

Mikael Persson ”Marks & Bleeds” (Paraply/Hemifrån)

De musikaliska ambitionerna finns  på plats. Därom råder ingen tvekan. I första hand gäller det produktionen som är förstklassig. Detta innebär att man hör alla instrument som ligger snyggt förpassade i väloljade musiklager. Instrumenten trakteras också med säkerhet och stort kunnande vilket innebär att kompet på plattan låter spänstigt, variationsrikt och komplett.

Så långt är Marks & Bleeds helt Ok. Detta gäller också sånginsatserna på St James park, Fall into my arms och duettversionen av Vince Clarkes Only you. Här görs allt rätt. Det finns både melodier att bita i och ett eget uttryck i rösten som förmedlar en känsla och öppnar en dialog mellan utövare och lyssnare.

Men det räcker inte för att bära upp ett helt album. På flera av de andra låtarna blir Mikaels sångsätt för återhållsamt och tillbakalutat. Hans sätt att använda sin sångröst här lyfter inte fram varken text eller melodi utan de tenderar att försvinna i de snygga musikaliska  bakgrunderna. Jag tror inte att det var meningen med Marks & Bleeds.

Till nästa gång gäller, och nu travesteras en gammal proggklassiker,  “-Man måste höja sina röster för att höras-”.

Bengt Berglind

Asia ”Resonance” 2CD/DVD (Frontiers/Cosmos)

Asia med originaluppsättningen – John Wetton sång, bas ( King Crimson, UK,
Wishbone Ash), Steve Howe gitarr (Yes), Geoff Downes keyboard (Yes) och Carl
Palmer trummor (Emerson Lake and Palmer) – framförde sin konsert i Basel
(Schweiz) på vårkanten 2010. Det mynnade ut i en dubbel-CD och DVD. 

Kvartetten verkade vara i fin form vid tillfället ifråga. Det blev en samling
låtar från de tidigare verken som slumpvis portionerades ut. Debutalbumet Asia
(1982) och dess efterföljare Alpha (1983) var starkt representerade, tätt följda
av återföreningsskivorna ’Phoenix’ och ’Omega’.

’Through My Veins’ är min personliga favorit då den snuddar vid mera progressiva
tongångar. Ett blodbyte var kanske också det som krävdes för att få fart på den
något stelbenta föreställningen. I ’Time Again’ är klockan slagen och de
begåvade musikerna får briljera helt hämningslöst på sina respektive instrument.
’End Of The World’ är bedårande vacker i sin atmosfär och Wettons stämma blommar
ut i full prakt vilket lämnar efter sig en kvardröjande känsla åt det lite
vemodiga hållet.   

Att konserten skulle avslutas med megahitten ’Heat Of The Moment’ gav inga höga
odds. Det är en låt som har fått mer än en Guitar Hero-spelande kandidat att
bryta ihop, inklusive undertecknad. Steve Howe sätter den förstås med full pott
och jag kan inte sluta att förvåna mig över denna gudabenådade gitarrists hela
uppenbarelse.

Musiken går hem hos den mogna publiken och bandet trivs med vad de gör även om
det kanske bara är en fas som varje band måste gå igenom. Segt som sirap säger
ärrade hårdrocksveteraner, men då skall vän av ordning ha i beaktande att detta
kan vara inkörsporten till både progressiv och melodiös hårdrock. Det fodrar
förvisso att man definitivt har spräckt schlagerbubblan och lämnat Thomas Ledin
och liknande figurer på behörigt avstånd. För gemene man kan det vara lättare
sagt än gjort, men det är verkligen värt ett försök. Lycka till.

Thomas Claesson

Fotnot: Asia kommer till Sweden Rock Festival i sommar.

Bob Mould ”Silver Age” (Edsel/Border)

Tyvärr antar jag att Bob Mould är en herre som behöver en mer djupgående presentation. Misstänker att han inte är någon som de flesta känner till. Med en fenomenalt lång karriär har han lyckats med att släppa ifrån sig mängder av skivor av både hög och tyvärr lite sämre kvalitet genom åren i olika konstellationer.

Under 80-talet gjorde han sig ett namn i alternativ-rock kretsar med (senare under 90-talet) Kurt Cobain hyllade Hüsker Dü, ett band som mixade hård och frenetisk punkrock doftande musik med fina popmelodier (något som Bob Mould har använt sig av mer eller mindre hela sin karriär). Och har du inte hört Hüsker Dü så är det något som du bara måste göra så snart som möjligt. Under 90-talet var Mould släppte ett hyllat album, Cooper Blue, med powerpop-bandet Sugar. I övrigt har Bob Mould spenderat 90-tal och 00-tal till att släppa flertalet mer eller mindre lyckade soloalbum. Den senaste, och antagligen ett av de mest lyckade, i raden av dessa är förra årets Silver Age.

Silver Age innehåller snabb gitarrdriven popmusik som andas både rock och punk. Med både fina melodier och sköna riff. Mould’s musik påminner en hel del om Matthew Sweet (en annan av 90-talets bästa artister när det kommer till gitarrdriven powerpop), men kanske aningen tyngre. I Silver Age fall är det inte direkt någon låt som sticker ut och behöver nämnas utan det är helheten som gör skivan så stark som den faktiskt är.

Lars Svantesson

Dropkick Murphys ”Signed & Sealed in Blood” (Universal) 

Dropkick Murphys behöver antagligen ingen närmare presentation, för efter alla sina skivor och konserter som de spelat i Sverige har de gjort sig ett relativt stort namn även utanför punkscenen. Deras sedvanliga mix av (oi)punk och irländsk folkmusik är precis som vanligt medryckande och alla som tidigare hört bandet vet precis vad man får.

Jag brukar vara tidig och mer än villig att hylla det mesta som bandet släpper ifrån sig, men här på sin åttonde studiofullängdare tycker inte jag att de lever upp till det som de brukar. Signed & Sealed in Blood har tagit ett steg bort från förra skivans (Going Out in Style, 2011) koncepthandling, vilket är ett positivt steg eftersom det är alltid en svårighet att knyta ihop det till en vettig och förstålig story. Däremot har man misslyckats att skriva lika många bra låtar som tidigare. Det finns absolut några riktigt bra spår precis som vanligt, men inte tillräckligt många för att väga upp så att hela skivan känns så bra som jag hade hoppats på av ett av mina favoritband.

De bästa låtarna som jag tycker är värda att nämna är ”Rose Tattoo”  (klicka för video) och ”The Season Upon Us”, övriga låtar upplever jag inte riktigt sticker ut och är inget man kommer ihåg sekunden efter att de tagit slut.

Lars Svantesson

Elvis Presley ”Our Memories of Elvis – The Pure Elvis Sound, Vol 1,2,3” (Follow That Dream/RCA)

Det är inte bara örongodis för den inbitne Elvis-lyssnaren. Det kan även vara en inkörsport för den oinvigde. Kanske inte den skivan man börjar med om man inte har lyssnat på Elvis tidigare. Nu har äntligen den tidigare svårt tillgängliga skivan kommit, och det med besked. Man har bakat ihop den första och andra, samt letat upp fler låtar med samma tema. Det handlar om Elvis utan körer, pålägg och överproducerade, svulstiga arrangemang. Det var såklart ett PR-trick efter hans död. Det att man valde att ge ut mer avskalade versioner på LP för att tjäna lite mer pengar.

Det var producenten Joan Deary, Vernon Presley och Överste Tom Parker som ville hylla och påvisa ”en renare Elvis” och slå dank på alla rykten om Elvis leverne de sista åren. De två första volymerna  innehöll låtar från Elvis senare 70-talsreportrar. Så gör även den tredje, som tidigare varit outgiven, plus att man har kryddat med 6 stycken alternativtagningar.

Låtskatten kommer från albumen som kanske inte tillhör de mest säljande, de bortglömda, nästan lite underskattade – som innehåller ett stort kulturarv plus att de påvisar att hans röst är den största.  Några av de album som man har hämtat materialet ifrån är ”Raised on Rock/For Ol’ Times Sake” (1973) som egentligen inte innehöll några enstaka hits för honom men är ändock ett smått fantastiskt album. ”Today” och ”Promised Land” (båda från 1975), albumet ”Elvis” (1973), ”From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee” (1976) ”Moody Blue” (1977).

Om jag bara får lyssna på en skiva resten av mitt liv, väljer jag Our Memories of Elvis – The Pure Elvis Sound Volym 1,2,3 alla dar i veckan.

Mattias Ransfeldt

Hellsingland Underground ”Evil will prevail” (Rootsy/Warner)

Ett G-klavsformat norrsken strålar med beundran över det frustande, sexhövdade oxspannet som plöjer upp musikfårorna i de norrländska myrmarkerna. Hemmansägare Charlie Granberg (bördig och verksam i Ljusdal) och hans fem musikanter är än en gång ute och driver plogen hårt och skoningslöst i sökandet efter de gömda ådrorna. Sällan har en sådan frenesi skådats.

Med stora ögon och i poetisk medkänsla ses de intressanta rytmiska figurationerna an med både djup och levande insikt. I avseende på en skarpast möjlig relief vill säga. Det förstår ju var och en som drömmer sig bort i den modulerade tidskapseln som lämnas för eftervärlden.

Den jordnära retrorocken med de påträngande texterna är inte enbart ondskan personifierad. Om man i allsköns ro sitter försjunken på en trebent mjölkpall med ett halmstrå i mungipan kan t.o.m. ’The Lost River Band’ och ’Midsummer’s Wreath Meltdown’ rent av kännas upplyftande. Båda i mångt och mycket en polär motsats till ’ They All Grew Old While I Grew Young’ vilket är en djuplodande apokalyps.

Granbergs röst lider emellanåt av ett syndrom där det monotona mässandet undertrycker de verkliga känslorna. Det förknippas och tolkas helt enkelt som ett utslag av det norrländska vemodet. Icke desto ty belyser fotogenlampan med sin flämtande låga i all sin enkelhet det enda sanna här i livet nämligen, den äkta spelglädjen.

Thomas Claesson

Martha Wainwright ”Come home to mama” (V2/Universal)

Förra plattan med Martha var ingen höjdare trots en underbar cover av Pink Floydklassikern See Emely Play och den småfyndiga titeln I Know You Married, But I´ve Got Feelings Too.

Några år har gått. Martha har blivit äldre, bildat familj och mist sin egen mor Kate McGarrigle. Livet sätter sina spår som vi vet och att detta är en realitet ingen kan smita undan.

Come home to mama är en vuxen kvinnas betraktelser i ord och toner. Texterna andas en sårbar uppriktighet där privata ämnen behandlas på ett ärligt och ibland plågsamt sätt. Egen terapi kanske ?

Men det som ändå lyfter detta album och gör det värt att lyssna på om och om igen är i första hand Marthas röst.
Den har en flexibilitet och en teknisk töjbarhet som är få förunnat. Rösten skapar stämningar och hon låter den både smeka och hugga tag. Denna eminenta röst omringas albumet igenom av en fantasifull nutida produktion, signerad Yuca C Honda.

Wilcogitarristen Nels Cline medverkar och är alltid intressant med ett gitarrspel som tänjer på gränserna och stökar runt lite extra.

Lite för mycket vokalakrobatik och wailande drar dock ner helhetsbetyget på detta annars utmärkta album.

Bengt Berglind

Magnum Bonum ”Varför kan inte du ta dagens som alla andra?” (Open Fly Records) 

Ni vet den där perfekta rock-LP:n ni drömt om på natten och bara önskat att någon gång få höra på det som kallas radio i en tid som vår när allt styrs av tönt-pop och totalt omusikalisk-rock.

Här är den!

MB:s specialutgåva (släpps endast i 100 exemplar!) har öppningsspåret ”Min frusna själ” som andas Cure och Thåström-artad sårbarhet ihop med mod/kärlek. En helt oemotståndlig rockballad som får alla att känna kylan inom sig men oxså värmen från alla goda saker i livet. Släpp den på singel för allt i världen!

”I date guy” är en av dom mognaste engelska låtar att framföras av MB och låter som om MB delat lägenhet med grupperna Wannadies och Jesus and Mary Chain.

Jag som bor/vuxit upp i Haninge förstår såklart ”En ny Ted Gärdestad” på det sätt som låten vill förmedla när den handlar om en Ica-tjej från just Haninge.

”Kärlek är ett substantiv” är en annan underbar rockballad som låter så som Kent och Jumper borde låtit då dom kom med sina första album. Men ingen av dom kan mäta sig med MB och texraden ”jag är fucking blåbärspaj”, som är bland det mest genialiska jag hört på länge i en rocklåt.

”Så mycket bättre” är skivans lugnaste ballad som är som en dröm medans vi får följa konflikternas skönhet hos ett omaka par i ”Tjafs” och ”Socker & salt”.

Även det sista nya spåret ”Du ljuger” är helt felfritt och dom nyinspelade versionerna av ”En kväll på Alibi”, på cd tidigare outgivna ”Maybe tomorrow” och live-spåret ”Loverboy” fungerar utmärkt

Jag har inte blivit så här glad för ett cd-album på över 17 år och detta kommer med all sannolikhet bli en storartad comeback för MB. Grupper som Noice & Roxette har misslyckats totalt med att förnya sig; riktiga magplask men här blev det raket upp till skyarna så att Gud fadern själv trodde han såg en raket högt över sig.

Alla nya låtar måste finnas med på kommande officiella albumet med MB för då kommer det nog sälja platina 100 ggr om …….ifall inte svenska skivköpare tappat all smak.

Länge leve MB säger jag bara.

Hjalmar Högberg

Fotnot: Så här skriver Mats Hedström själv på MB:s facebook: ”Vi är i replokalen på Odenplan om kvällarna för att skriva och arra dom låtar som saknas till plattan. Om allt går som vi vill så släpps den Feb- Mars. Sen blir det Folkparken till sommaren!”.

67 Purple Fishes ”67 Purple Fishes” (North Collective)

På den norrländska tundran kan man aldrig veta vad som döljer sig bakom
garageportarna. Där kan det stå en stöddig Buick Skylark eller en kromglänsande
Chevrolet Impala med vingar. Mot all förmodan kan det också finnas 67 vilt
rockande purpurfärgade fiskar, som är fallet i Luleå. 

En del kanske tycker att den här sent 60-tals inspirerade musiken har drag av
Jimi Hendrix. Sanningen är den att det låter som Clas Yngströms Sky High. Det
känns alltså som att tugga på en Polly. Först smakar det bra, men sen får man
ångestkänslor. Den svenska accenten sipprar igenom och rubbar cirkeln.
Hursomhelst och med tanke på vad som strömmar ut i etern till dagligdags, så är
det här naturligtvis ändå en skänk från ovan. Det kan ju var och en med en
tillstymmelse av självdisciplin förstå.

Med blicken vilande i backspegeln far låtarna iväg med en farlig fart. Det
retrospektiva soundet styrs upp med gediget hantverksarbete från de flinka
musikerna. Under ’Remember’ och ’When I’m Down’ förhöjs dessutom stämningen av
kvinnlig körsång. Den orgeltyngda ’Red Room’ blir en minnesvärd avslutning,
speciellt med tanke på basgången som aldrig vill släppa greppet. 

Det är ju egentligen aldrig fel med den älskade, psykedeliska, lätt flummiga
klangfärgen som det bjuds på här. Med full syretillförsel i akvariet och på en
scen någonstans i Sverige där neontetrorna får vifta fritt och hämningslöst med
stjärten kan överraskningsmomentet bli överväldigande. Jag kan till och med
tänka mig att stå i publiken, även om det kräver cyklop, snorkel och extra breda
simfötter.

Thomas Claesson

The Wallflowers ”Glad All Over” (Columbia/Sony)

Wallflower var en söt liten countryvals som skrevs av pappa Bob och spelades in av Doug Sham. Gruppen Wallflowers blev sonen Jacob Dylans egen lilla lekstuga i den stora rock- och popvärlden. Det har väl gått så där kan man säga. Album efter album har kommit, gått och försvunnit in i glömskans mörkaste hörn.

Jacobs soloplatta häromåret, Women & Country, var däremot inte så dum. Kanske skulle han ha utvecklat den delen av sin egna skakiga musikkarriär.

Nya Glad All Over förstår jag mig inte på alls. Här försöker bandet hitta tillbaks till den form de aldrig haft genom att flirta vilt med det sound och den känsla som fanns runt klassiska rockbandet Clash.

Varför? Har man ingen egen identitet eller några egna idéer över huvudtaget? Tydligen inte.
Den forne Clashgitarristen Mick Jones medverkar på några spår. Har inte han heller någon egen värdighet?

Glad All Over? Inte en chans, i alla fall inte hos mig. För dagen sur gubbe.

Bengt Berglind