nyaskivor.se

Jonathan Wilson ”Fanfare” (Bella Union/Border)

Min förtjusning var stor när Jonathan Wilsons första platta Gentle Spirit kom. Jag är inte mindre förtjust nu, för det här är ruskigt bra. Musiken som Jonathan skapar är stor och fluffig, inledning en blandning som om Pink Floyd skulle sväva in i Laurel Canyons västkustmusikvärld.
Arrangemangen rör sig fritt mellan högt och lågt, vitt och brett. Stråkar, saxofoner, flöjter och gitarrer och drivor av stämsång med stänk av Eagles, CSN&Y och America, om nån nu kommer ihåg dom. Fanfare är ett album där gränserna mellan de olika spåren vävs samman till en gigantisk, flummig LA-dröm med massor av referenser från den sjuttiotalsrock som härjade där. Nu är ljudet uppdaterat till fullo och det är bara att ta en musikalisk tripp och njuta.
Jonathan Wilson har länge omgett sig med lekkamrater som Jackson Browne och Tom Petty. Flera av dom finns med som musiker och sångare, men det är Jonathan Wilson som framstår som den stora kommande artist han är. Groovy !

Bengt Berglind

Gipsy Kings ”Savor Flamenco” (Partisan/Pia/Border)

När de här kungliga zigenarna dök upp i våra tv-rutor, på någon avlägsen melodifestival som pausfåglar, var de en smärre sensation.
Då var det drag under sandalerna i turbofart med 67 akustiska gitarrer som huvudingrediens. Men det var då och nu är nu. Sandalerna är utslitna efter alla sol- och sommarfester med paraplydrinkar och Gipsy Kings som partyhöjare.
I dag när de gör comeback är anslaget lika, fast olika keyboard och trummor har tillkommit. Men det som inte är uppdaterat är melodistyrkan, den är något passé.
Två instrumentala spår lunkar på bra och man väntar på att Carlos Santanas gitarrslingor ska komma in i ljudbilden, så där passande, men icke. Medryckande Samba Samba borde bli en radiofavorit, där har kungarna hittat det rätta flytet och melodikänslan.
Har försökt att återskapa partykänslan från förr med en paraplydrink och sandaler. Hittade inga sandaler och paraplyet som stod i hallen gick inte att fästa på drinkglaset. Hårt liv !

Bengt Berglind

Port Noir ”Puls” (Razzia/Sony)

Köp. Lyssna. Älska. Den som ger av sin tid till Port Noir och deras kritikerhyllade Puls kommer att få mycket tillbaka.

Det här är alltså ett verk som inte direkt vänder sig till ”radioskval”-lyssnare, om man säger så. Musik som berikar livet måste nämligen få ta sin lilla tid att slå rot i både hjärna och hjärta. Jag har inga vetenskapliga bevis, men magkänslan säger att ”tidskrävande” verk ger mer i längden 99 gånger av 100.
Hur låter det då? Tja, det är inte helt lätt att beskriva rättvist av en person vars vassaste musikaliska insats i livet är blockflöjtslektionerna i lågstadiet. Men jag ska försöka… Det går att höra mycket av de senaste årens Katatonia. Lägg till lite Deftones och A Perfect Circle och soundet är inringat. Eller säg så här: 75 procent mjukhet och 25 procent hårdhet om vart annat i lätt progressiv stil. Av musiker som i mina öron är hur skickliga som helst.
Tide är en mäktig pärla till låt som suger in mig i ett transliknande tillstånd. Hur bra som helst! Extra plus för det innovativa liret av Andreas Wiberg bakom trummorna.
Två andra låtar som sticker ut i ett jämnstarkt musiklandskap är In This Void som svävar framåt med fina instrumentala partier och Left i vilken den spröda sången av Love Andersson backas upp av akustiskt gitarrspel som är så vacker att jag nästan lipar.
Minus? Sången tenderar att vara i gnälligaste laget i längden och personligen hade jag önskat lite mer ”skit” i både sång och produktion för att en fullpoängare skulle vara aktuell.
För övrigt är det intressant att notera att Anders Fridén/Razzia Notes verkligen kan konsten att handplocka artister med stor potential. Det här är varken det första eller det sista exemplet på det, sanna mina ord.

Magnus Bergström

The Grand Opening ”Don’t look back into the darkness” (Tapete/Border)

En svensk grupp som kommer från Ånge men är egentligen ett enmansprojekt med John Roger Olson i förarstolen. På detta andra album fortsätter musiken i samma spår som det första. Det vill säga att det håller fast vid både tempo och uttryck.

Musiken som är melodiös och vacker flyter på som en bred flod där tempot är lugnt, ibland så lugnt att stiltje uppstår. Vemodet står som spö i backen och sången bär nästan sorgkantat, men är suverän rakt i genom.

Don’t look back… är ett utmärkt feelgood eller late at nightalbum som med stor sannolikhet kommer att höras i radions nattkanal under kommande höst och vinter. Men efter de två album som jag recenserat skulle det ha varit intressant att höra denna eminenta röst sätta tonsillerna i svajning i ett par upptempo låtar. Både som variation och som utmaning.

Som det är nu finns chansen att man nickar till och försvinner,.. into the darkness efter fem-sex spår. Inte bra !

Bengt Berglind

Del Lords ”Elvis Club” (Rootsy/Warner)

Ännu ett band som söker sig samman är New Yorkrockarna Del Lords som senast var i ropet på åttiotalet. I en liten promotionsnutt på nätet avslöjar bandet att ett spanskt superfan tjatat sig till en återförening, samt att boysen kom på att det var ganska kul att spela ihop igen.

Det som är kul med att ha band som Del Lords med på banan igen är att man påminns om hur bra det kan låta om en klassisk rockkvartett med tre gitarrer och trummor. Inga datorkonstruerade ljud så långt örat når. Naturligtvis låter det lite småstökigt och Scott Kempner och Eric Ambles röster är så där småsnuviga som de ska vara i detta traditionella rockmusikelement.

Låtarna som inte är några Elviscovers håller fullt godkänd klass och tuffar fram på halvfart. Ballader, rockabilly, blues och några skräpiga rockare levereras på ett charmigt och otrendigt sätt.

Med bra låtar som When drugs kick in, Flying, All of my life och Silverlake rockar gubbsen rakt in i medelåldern med ett leende på läpparna och musikheder i behåll.

Bengt Berglind

Slow Fox ”Like the Birds’’ (Rootsy/Warner)

Det är rösten som fick mig att styra in till vägkanten och kolla vem som fanns bakom den. Det brukar vara så. Röstläget, tilltalet, påverkan, hur röst och melodi fångar in mig, griper tag i mig. Så stor är musikens makt. Som tur är.

Genom åren har det har varit Dylan, Nisse Ung, Joni, Emmylou och många andra som lyckats att få mig att svänga in till livets musikaliska vägkanter. I det här fallet var det Slow Fox, en ung tjej från Umeå med inledningsspåret Morning After från hennes debutalbum som stannade upp min musikvärld för en stund.

Like The The Birds som är hennes debut är ett utmärkt album som håller en hög och bra kvalité både när det gäller låtskriveri, medmusikanterna i studion och inte minst en snygg och oklanderlig produktion. Musiken är melankolisk pop med små influenser av alternativ country som flyter fram, ofta i mediumtempo.

Men ändå är det Slow Fox/ Sofie Henricssons varma röst som omsluter dig, tröstar dig och fungerar som en varm gosig filt. Nu när vi är på väg in i höstens nedbrytningsfas är det skönt att kunna låta sig omfamnas av Slow Fox röst och hennes musik.

Prova själv, det har jag gjort och är både glad, imponerad och småvarm inombords.

Bengt Berglind

Night Ranger ”24 strings & a drummer” (Frontiers/Cosmos)

Rätt som det är kan det vara skönt att slippa höra på avgrundsvrål och
frenetiska bombmattor som läggs ut i aldrig sinande krevader. Kanske är det ett
utslag av ett oförsiktigt ögonblick där känslorna drar iväg mot ett lugnare
tempo. Det händer inte alltid, bara ibland. Det här är ett sådant tillfälle.

Night Ranger drar in som en frisk sommarfläkt från en plats där solen alltid
skiner och palmbladen dallrar förnöjsamt i takt med den angenäma känslan av
välbefinnande. ’24 Strings And A Drummer’ (DVD/CD) visade sig vid en närmare
anblick bestå av 3 gitarrer varav en 12-strängad, ett piano och en trumslagare.
Ändå tillräckligt nära albumets titel för att vara trovärdigt.

Öppningen med ’This Boy Needs To Rock’ överraskar med fart och fläkt olikt en
akustisk session. Strängarna bearbetas med utstuderad fingerfärdighet. Trevliga
bifallsrop bandet sinsemellan och fin stämsång förhöjer gracen ytterliggare ett
snäpp. ’Sing Me Away’ och ’Growin’ Up In California’ följer den inslagna vägen
med tempo och strålande glädje.

Om man är tillfreds med att det står några vinylskivor med Eagles där hemma i
skivbacken så kan Night Rangers vara ett intressant alternativ. Alternerande
sångare ackompanjerade av ihärdiga spanska gitarrer är ingen dålig kombination.
Det visar inte minst den avslutande ’(You Can Still) Rock In America’. Lägg
därtill att inspelningen är gjord live i Sausalito Kalifornien vilket bara det
är en merit.

Thomas Claesson

Sulo & Idde ”Diamant Hund” (Legal/Sony)

Det finns mindre lyckade samarbeten inom musikvärlden, här ska vi bekanta oss med ett av de mer lyckade. Sulo som kommer från garagerocken och Diamond Dogs möter Idde som har varit inblandad i en massa musikaliska projekt de senaste 30 åren, och för min generation kanske mest känd för sin självklara roll som medlem i Lars Winnerbäcks band Hovet. ”Diamant Hund” är Sulo & Iddes fjärde skiva och följer upp den briljanta ”Kocksgatan Revisited” och den senare ”Skriv ditt namn i eld”.

Med platta nummer två, ”Kocksgatan Revisited” (som var söderromantisk med en filmisk Dylan-touch), skapade Sulo & Idde något magiskt. Speciellt på låten ”Det regnar över söder”. Skivan var sparsmakad enkel.

På ”Diamant Hund” är det dags att försöka följa upp något briljant och självklart men det är inte det enklaste, eftersom den nya kommer jämföras med det tidigare. På ”Diamant Hund” har man nu utvecklat soundet något med fler instrument och gästartister.

Vilket gör skivan något spretigare. Jag vet inte om jag tycker det är rätt väg att gå. Charmen fanns i det simpla enkla och avskalade.

På det hela taget tycker jag att låtarna känns något svagare. Och med detta sagt menar jag inte att materialet på ”Diamant Hund” är svagt på något sätt – jämför man den med andra artisters låtar skulle låtmaterialet hålla sig gott. Bästa spåren är ”Att bry sig om” som gästas av Staffan Hellstrand och skivans titelspår ”Diamant Hund”.

Jag gillar Sulo & Idde skarpt och ”Diamant Hund” är en bra skiva som jag rekommenderar alla att kolla upp, men gör även nerslag i tidigare släppet ”Kocksgatan Revisited”.

Lars Svantesson

Crash Nomada ”Broar” EP 7″/Digital (Transnational Records)

Crash Nomada, som förra året släppte ett fint debutalbum som jag verkligen tyckte bra om, är nu tillbaka med en strikt limiterad 7” med fyra spår, utgiven endast i 100 exemplar (finns även digitalt på sedvanliga ställen, det är den digitala utgåvan jag lyssnat på). Den här gången har man valt att byta engelskan mot svenska men i övrigt känns allt bekant sedan debuten. Det Crash Nomada bjuder lyssnaren på är gypsy punk, något som påminner väldigt mycket om Gogol Bordello, det vill säga punk mixad med folkmusik från Östeuropa. Bytet av språk gör mindre skillnad tycker jag, visserligen gör svenskan som vanligt att det känns mer direkt, äkta och personligt, nomaderna låter dock lika bra på engelska som på svenska.

Jag tycker precis som förra gången om att Crash Nomada gör det på sitt eget sätt och mixar in allt som de vill ha med i musiken. När man gör det så väl som i detta fall är det en fröjd att lyssna på. Perfekt för resor genom ett regnigt land när det börjar skymma.

Lars Svantesson

Sällskapet ”Nowy Port” (Razzia/Sony)

Sällskapet, som inte borde behöva presenteras, består för dem som inte vet av Joakim Thåström, Pelle Ossler och Mattias Hellberg. Nu borde alla ha hajat till och insett att när dessa tre män gör musik tillsammans borde det bli både bra och intressant, och mycket riktigt så är fallet. Du som förväntar dig rock eller punkdängor ala Thåström för se dig om någon annanstans för det här är som om Thåström skulle göra ett Pelle Ossler album helt utan, eller med extremt lite, lyrik. På bandets andra album, och första på nästan sex år, ”Nowy Port” bjuds lyssnaren precis som på debuten på minimalistiska mörka ljud (i vissa fall missljud) som tillsammans skapar en härligt monoton mörk ljudbild. Det är som om Sällskapet lånar från både rock-, goth-, industri-, elektroniskdans-, klassisk musik och slår det samman till något helt eget.

Att nämna låtar som står ut är fullkomligt omöjligt här tycker jag. Visst finns det olika låtar men de agerar som en helhet och ett enda långt musikstycke på 48 minuter. Sällskapets musik får mig att tänka på järnvägsspår och europavägar genom ett regnigt, blåsigt och iskallt senhöstligt Europa i skymningen där städer med lättförfallna bostads- och industriområden passerar revy framför ögonen. Nowy Port är ett härligt soundtrack för natten och helst för en nattlig resa.

Med debuten följde det med en DVD skiva med sköna DIY videos där små korta svartvita videosnuttar visades om och om igen till tonerna av låtarna, det hade jag gärna sett även med den här skivan – men tyvärr finns det ingen sådan DVD.

Lars Svantesson

P.S. Pelle Ossler är just nu albumaktuell med ett fint album ”Stas”, den är väl värd att kolla upp. D.S.