nyaskivor.se

Supersuckers ”Get The Hell” (SPV/Border)

Öltillverkaren Carlsberg hävdar lite småkaxigt i sina reklamfilmer att de antagligen gör världens bästa öl, det amerikanska rockbandet Supersuckers har tagit en liknande tes ännu lite längre och har sedan åtminstone 1999 hävdat att de är världens bästa rock band. Och det är tämligen svårt att inte älska ett band som går in med den attityden. På vissa av bandets rockskivor (de har även gett ut några med outlaw-country) lever man verkligen upp till sitt eget epitet. Men hur är det på den nya skivan ”Get the Hell”?

”Get the Hell” är Supersuckers tioende studioplatta, de har sedan starten i skarven av 80- och 90-tal även hunnit med att släppa ungefär lika många livealbum. Om man vill förtydliga vad Supersuckers egentligen handlar om så är det rå men ur simpel rock-n-roll med punkattityd, eller för att precisera det ännu mer så ungefär som ett sleazigt Motörhead. Supersuckers stavas även attityd, arrogans, humor, ironi, berusningsmedel, sex, självdistans, turneliv och rock-n-roll.

Efter diverse medlemsbyten genom åren består Supersuckers idag av de två originalmedlemmarna frontmannen och basisten Eddie Spagetthi och gitarristen Dan ”Thunder” Bolton tillsammans med gitarristen ”Metal” Marty Chandler och trummisen ”Captain” Chris Von Streicher.

På Get The Hell är det precis som vanligt fullgas från första till sista ton av Supersuckers skitiga och kaxiga rocknroll. De av er som tidigare har hört bandet kommer känna igen er, för det är precis som vanligt – det finns inga ursäkter eller pardon, det är lite som ”it’s my way or the highway”-attityd. Men för att återknyta till tidigare ställda fråga om den nya skivan lever upp till det självsatta epitetet att Supersuckers är världens bästa rockband, så är svaret – nej ”Get The Hell” är även för Supersuckers-mått en ganska medelmåttig platta. Den funkar och känns definitivt bra för tillfället, men lever inte upp till några av bandets tidigare plattor så som exempelvis ”The Evil Powers of Rock-n-roll” och ”Motherfuckers Be Trippin’”.

Lars Svantesson

Gaslight Anthem ”The B-sides” (  )

Den här samlingen borde egentligen kunna sorteras direkt in högen med totalt meningslösa utgivningar, för behovet av att släppa en samling med främst akustiska versioner av tidigare släppta låtar känns minst sagt något minimalt. När man dessutom nyligen släppt alla låtarna i en bastant vinylbox med ett gäng 7”singlar, känns det ännu mer onödigt. Nu är det dock så att jag har en väldigt svag punkt för dessa New Jersey-bördiga heartlandrockers med en stänk av punkrock. Deras mix av heartland-melankoli och fenomenal rocklyrik framförd av Brian Fallons totalt oskolade sköna rockröst gör att tårarna inte sällan är långt borta. Så dagar när det känns mörkt och tungt brukar The Gaslight Anthem kunna utgöra ett underbart soundtrack.

På samlingen B-sides är de låtar som verkligen sticker ut som skivans bästa spår är de tidigare outgivna låtarna ”She Loves You” och ”Once Upon a Time” tillsammans med de briljanta akustiska versionerna av ”The ’59 Sound” och ”The Queen of Lower Chelsea” som till och med slår originalversionerna på fingrarna.

De övriga av de totalt 11 låtarna lämnar mer att önska. Så på det hela taget en ganska meningslös samling, men ljusglimtarna ger i alla fall de största fanatikerna en anledning till att införskaffa plattan ändå.

Lars Svantesson

Autumn Defense ”Fifth” (Yeproc/Border)

Denna duo är en offspring av utmärkta combon Wilco. Patric Sansone och John Stirrat är här i americanadelen av softrocklandet. Inte långt ifrån grupper som America och Firefall. Duon bryter absolut ingen ny musikalisk mark,utan satsar på en snygg produktion med stämsång och lagom stora orkestreringar. Det är snyggt, lite vekt och sympatiskt som bara sjutton.

Inledande Things on my mind sätter agendan. Tempot ligger på den nivån genom hela albumet vilket är ganska skönt och avslappnat. Sen är det inte ett musikaliskt inpass som inte är genomtänkt och perfekt. Tråkigt kanske vänner av svår jazz eller postpunk tycker.

Autumn Defense är slitstarkt i sin enkelhet. Det tål att slita på och små intrikata musikprylar dyker upp till lyssnarytan efter hand. Popmusik som ska kallas pop. Modern men med klassiska pop och rock inpass. Bra så.

Bengt Berglind

White Denim ”Corsiacana Lemonade” (Downtown/Border)

För många månader sedan när jazzrock var som hetast med taktförskjutningar, och genomduktiga speedgitarrister var lördagsgodis, skulle en grupp som White Denim sitta som ett smäck.
I dag är det annorlunda och även om WD i musikmedia anses ha släktskap med Little Feat och Allman Brothers Band så är detta ändå inte vad som förväntas av detta Texasband.
Visserligen är de samspelta och bitvis låter det utmärkt. Men det som fattas är bättre sånginsatser som får låtarna att träda fram tydligare.
Men kanske är WD ett band för den yngre genarationen som går på gymnasiets musikprogram.
Denna musikgenre har jag hört förut, tyngre och bättre.

Bengt Berglind

Boy George ”This is what I do” (Very Me/Playground)

     Release 29 januari

Kommer ihåg när han slog igenom. Jag var i yngre tonåren, precis klivit över från punken till hårdrocken och tittade mer på musik än jag lyssnade.

Passerade artisten mitt attributfilter, dvs hade långt hår och tajta skinnbrallor?
Som du förstår så gjorde min enorma omognad tjänsten att missa Boy Georges underbara röst.
Men första gången jag hörde Band Aids ”Do they know it’s christmas” på radion fastnade jag för en viss röst.
Som du säkert förstår blev det lite kaos när jag förstod att det var han.

Nu har det gått några år i både George och mitt liv och när jag lyssnar på hans nya platta ”This is what I do” så kan jag bara konstatera att rösten är kvar. Fast den har färdats med honom som ett gammalt vin, mognat och fått ett nytt djup.

En annan sak som slår mig är hur bra han klarar skiftningarna i låtmaterialet.

Från den reggaedoftande ”Live your life” till radioflirten ”My God”.
Att han sedan drar av den Nick Lowe-drypande ”It’s easy” gör inte saken sämre.

Nej, det här gör han riktigt bra, hoppas plattan får bryta igenom allt brus och att folk ger den en ärlig chans.

Hasse Carlsson

Vånna Inget ”Ingen botten” (Heptown/Sound Pollution)

Depressionen och ångesten står som spö i backen, men bakom det stora och först väldigt anmärkningsvärda mörkret ser man små ljusglimtar som skänker hopp till den som orkar lyssna. Och med tanke på att ”Ingen botten” med Vånna Inget är en av årets bästa skivor, borde alla orka lyssna. ”Ingen botten” är Vånna Ingets andra fullängdare, och jag borde antagligen inte få skriva recensioner på deras skivor eftersom jag redan vid det första ögonblicket jag hörde dem var fullständigt förälskad och fast. Men likförbannat får jag skivan skickad till mig och det tackar jag det ödmjukaste för.

Smålänningarna som lever i exil i Malmö, som förövrigt är Sveriges punkhuvudstad för tillfället, fyllde och fyller fortfarande tomrummet som det norrländska bandet Masshysteri lämnade efter sig. Vånna Inget är stor dos ångestfyllt svenskt svårmod mixat med punkmusik med en stor nerv av popkänsla som rör sig mer och mer mot postpunk för varje release. Att man blivit mer postpunk känns som en naturlig utveckling och upplevs som något positivt.

Nog för att musiken är en stor del till att jag gillar Vånna Inget, men det är lyriken och det sättet som Karolina Engdahl levererar den tar Vånna Inget till en nivå som gör att de är ett av landets bästa och mest intressanta band. Vånna Inget må ha mognat musikaliskt men deras lyrik är fortfarande fyllda med referenser som alla kan känna igen sig i. Och Karolina gör att de svärtade småstadsångestfyllda låtarna får liv och själ. Jag tänkte från början citera några av de bästa textraderna men inser att de skulle bli för många att välja på.

Ja va fan ni har redan fattat det. Jag har fallit totalt pladask för ett 34 minuter långt musikaliskt konststycke av ångestmättad punkrock av bästa märke.

Tack Vånna Inget för att ni finns, ni behövs!

Lars Svantesson

Paul Carrack ”Rain or Shine” (Carrack UK/Border)

Några fans och popjournalister hade för några år sedan blivit lovade av skivbolaget att göra en exklusiv intervju med Paul Carrack i hans hem i London. Detta var en lördagseftermiddag och han bodde då tillsammans med sin mor och tittade på fotboll på tv. De båda journalisterna fick sitta i köket i drygt 90 minuter tills matchen var över. Pauls favoritlag förlorade med ett uddamål så Paul hade pipit till en pub någonstans för att dränka sina fotbollssorger…

Så här många år senare kan man i alla fall konstatera att rösten är intakt och som vanligt blue-eyed-soulfärgad in till innersta tonsillen.

Detta aktuella album innehåller en hel del välkända covers. Här finns tunga soulklassiker som If loving you is wrong, I don´t wanna be right och Ray Charleskända You don´t know me.
Paul tolkar också jazzstandarden Come rain or come shine och folkevergreenen Hard Times.
Hela albumet igenom sjunger Paul lika lysande som han alltid gjort, ja till och med lite bättre.
Det som i mina öron drar ner betyget här är de något överarbetade arrangemangen.
Det skulle ha suttit bättre med en lite tight combo från, till exempel Muscle Shoesstudion i Alabama.
Men rösten är både sandpapper och honung det är så skönt så.

Bengt Berglind

Linda Thompson ”Won’t Be Long Now” (Topic/Border)

Linda är en legend inom den engelska folkmusiken, starkt förknippad med före detta ex-maken Richard Thompson. Men hon har också en egen solokarriär som visserligen har varit upp och ner på grund av halsproblem och scennervositet.

Här har hon i alla fall samlat ihop sig och producerat ett album som är engelskt in minsta skrymsle. Musiken andas engelska fiskehamnar, rökiga pubar och gruvsamhällen där arbetslösheten är större än innevånarantalet.
Att Lindas röst är mörkare och äldre kan ingen göra något åt. Den berör fortfarande, men träder först fram efter upprepande lyssningar. Tålamod lönar sig alltid.
De flesta spåren har ett allvarligt anslag och sparsmakade arrangemang ramar in Lindas röst.
Då och då spricker musiken upp och släpper in en vacker melodislinga och höjer tempot i musiken. Bluebird och Never The Bride är bra exempel, och kanske det är det som fattas för att Lindas nya album ska få en femma.
Är man en englandsvän och Lindafan som jag så står man gärna ut med det karga och mörka.

Bengt Berglind

John Lennon McCullagh ”North South Divide” (359/Border)

För det första kan man undra när man ska släppa fram debutanter i musikbranschen? Är det bra att ge dem chansen snabbt eller ska de sakta lära sig branschen och det ljuva livet som det innebär? I det här fallet har Johns föräldrar gett honom ett namn som verkligen förpliktar, och man kan ju fundera om han fått skivkontrakt på grund av namnet. Jag skulle nog tycka att det är en stor björntjänst att bli döpt efter en av rockmusikens största röster och personligheter.
Musiken på North Side Divide är närbesläktat med en ung Dylan eller en ettrig Donovan. Gitarr, munspel och en ung röst som håller på att mogna, men inte är färdig. Det gäller även låtmaterialet som visserligen är indränkt med passion och energi, men det mesta är karbonmusik som gjorts 359 gånger förut.
Jag tycker vi sätter John Lennon Mc Cullagh på tillväxt några år, sen kanske det kan hända stordåd. John Fullbright är ett sådant exempel.

Bengt Berglind

Prefab Sprout ”Crimson/Red” (Icebreaker/Border)

Skulle man definiera vad klassisk popmusik är i dag så är nya Prefab Sprout är ett lysande exempel. Här finns ett sound som är i rakt nedstigande led från den popmusik som var som bäst på sent sextiotal och under sjuttiotalet. Men ändå är soundet uppdaterat till nu.
Inledningspåret Best Jewel Thief In The World lyser av influenser från Harrison, Lennon och ELO .
Har du följt Paddy Mc Aloon och Prefab Sprout genom åren så är deras relativa naiva popmusik full med massor av melodihookar att de kan fylla ett framtida popmuseum.
Numera är Paddy Mc Aloon ensam i det som en gång var en trio. För att återknyta till Crimson/Red som är ett album som vi vänner av Paddy har fått vänta på ett bra tag.
Sjukdomar och livet i övrigt har rullat på, men nu är det dags igen! Paddy Mc Aloon sjunger som en ung popgud i låt efter låt. Ballader, gitarrock – alla med samma finess och popkänsla. Andra popsmeder kan se sig besegrade, sen spelar det ingen roll om de heter Gessle eller McCartney. Så bra är det här !

Bengt Berglind