nyaskivor.se

Chuck Prophet ”Night Surfer” (Border)

Green On Red var en liten tight amerikansk rockcombo på åttiotalet. Där hittar vi Chuck Propeth, låtskrivare, gitarrist och sångare. Men det var 1992 som jag hittade hans andra album Balinese Dancer och efter det har vi varit oskiljaktiga.
Sedan dess har Chuck varit en produktiv solartist, studiomusiker och producent, bland annat till countryesset Kelly Willis. Chuck Prophets rockmusik är inte något som någon gång skulle hitta in på radiolistor i vårt mellanmjölksland. Men det skulle kunna vara så, för det finns stora kvalitéer men slitstarka melodihooks och en personlig röst. Speciell det sista gillas skarpt. Stundtals snäser han i sången på ett bättre sätt än vad Tom Petty själv gör i sina bästa Tom Pettystunder.
Allra bäst blir det när Chuck plitat ihop en bra melodi, och det händer ofta, och får glida fram på den i medimtempo. Då fräser det om hans fraseringskonst och skön småskalig rockmusik uppstår. På nya albumet Night Surfer har producenten Chuck snittsat till det med stråk- och blåsarrangemang. Inte storvulet och massivt, utan bara så det fyller ut och berikar ljudbilden. Sedan visar han sin nyfikenhet och storhet när han lägger in pizzicatostråkar som lyfter hela låten till något annorlunda. Naturligtvis finns det en hög snygga rock- och popgitarr in- och pålägg överallt, plus rösten.
Night Surfer är inget nyskapande på något sätt, men det är ett förbenat fräscht rock- och popalbum av Chuck Prophet.

Bengt Berglind

Dr. John  ”Ske-dat-de-dat: The spirit of Satch” (Concord/Border)

Denna gång sätter funkdoktorn voodootänderna I en temaplatta där jazzgiganten Louis Armstrong är den gemensamma nämnaren, tillsammans med staden New Orleans. En stad som ligger Dr. John speciellt varmt om hjärtat. Det är inte första gången Doktor Funk hyllar en jazzgigant, förra gången var det Duke Ellington. Ett mycket lyckat album som du bör leta upp om du missat det och är Dr Johnfan.
Doktorn inleder detta album med en skön gungande version av What a Wonderful World, med ett passande rapinslag, som till och med jag kan gilla. Detta album har legat på jäsning ett par år, men när trombonissan Sara Morrow skrev en del arrangemang i storstorbandsformat så föll bitarna på plats. Här finner du en mängd snygga storbandsarragemang som håller upp och lyfter albumet, luftigt och säkert.
Sen har vi ju Dr. Johns knarriga stämma och hans New Oreleansinfluerade pianospel, som talar om att här härskar en äkta musikant. Versionerna av standardlåtarna Mack The Knife, I´ve Got A World On The String , Sometimes I Feel Like A Motherless Child och gospeln Nobody Knows… är urläckra .
Här förkommer olika gäster som Bonnie Riatt och trumparen Terance Blanchard och rapparen Mike Ladd. Vidare har Dr. John plockat med en samling låtar som kanske inte Louis Armstrong har spelat in, men som passar in i sammanhanget. Konstnärens frihet. Inte mig emot, för det här är den bästa Funkdoktorplattan sedan hyllningen till Duke Ellington. Sen har jag alltid gillat Satchmo, även om det blev lite för mycket Hello Dolly på senare år.

Bengt Berglind

Eric Clapton & Friends ”The Breeze – an appreciation of JJ Cale” (Polydor/Universal)

Som du vet så levererade JJ Cale två riktiga dunderhits till Eric Clapton, After Midnight och Cocaine. De finns inte med på detta hyllningsalbum till mannen som samtidigt gav sin musik en klassisk laidbackstämpel och ett montumentalt grundsväng.

JJ Cale var också en utmärkt låtskrivare, innan han gick bort sent i våras. Call Me The Breeze, Magnolia och Sensitive Kind är tre av mina många JJ Cale-favoriter.

Eric Clapton har tillsammans med sina vänner Mark Knopfler, John Mayer, Wille Nelson och Tom Petty, plus ett gäng toppmusiker här tolkat JJ Cales musik. I mitt tycke kanske lite för nära originaluppförandet av låtarna. Bäst lyckas Willie Nelson, som med sin säregna personliga röst tolkar JJ Cale på ett eget sätt.
Det saknas några kvinnliga röster i denna mansdominerade JJ Cale-samling. Varför inte Lucinda Williams eller Emmylou Harris ?
Men visst svänger det som bara attan bort emellan åt. Det vore väl konstigt annars med en sån samling superba musiker och låtar. Min egna favorit här är Don Whites version av Sensitive Kind.

Bengt Berglind

Beth Hart & Joe Bonamassa ”Live in Amsterdam” 2CD (Mascot/Provogue)

Med två lovordade studioskivor i kappsäcken var steget upp på scenen någonstans
i Amsterdam inte så särdeles stort. Konstellationen Hart/Bonamassas bejublade
föreställning hade för en stund gjort att publiken glömt de stillastående
väderkvarnarna och distrikten med de röda ljusen strax utanför. Nu tvärtom
alldeles betagna av stundens allvar, vilket hade till följd att det emellanåt
klapprade friskt med de handmålade trätofflorna.

Den tuffa men allestädes bedårande Beth Hart bördig från Los Angeles lindar för
en stund den blyge engelsmannen Bonamassa runt sitt lillfinger som spunnet
socker runt en pinne. Två artister med en utstrålning som är få förunnat. Beth
med sin förföriska röst och Joe med sin magiska gitarr sammanfogade av ett band
med en blåssektion som förenar det bästa av de två världarna.

’Live In Amsterdam’ bidrar med ett utsökt urval av blues, soul och rock n’ roll.
I skattkistan plockar jag oavkortat upp Etta James’ ’Sinner’s Prayer’ som har
förmågan att ge den energikick som varar hela föreställningen ut. ’Baddest
Blues’ är en annan höjdpunkt på skivan, för att inte tala om ’Someday After A
While (You’ll Be Sorry)’ där Bonamassa som omväxling tar en svängom med
mikrofonen. BB King: se hit och begrunda. CD1 slutar tyvärr här.

Beth och Joe fortsätter att utforska den oöverskådliga sångboken i akt två och
skakar abrupt fram den sprudlande ’Well, Well’ ur rockärmen. ’See Saw’ tar vid
och rockar på med frenesi och pondus där Harts kärnfulla stämma hamnar i full
batalj med Bonamassas smattrande gitarr. Utmaningen ’I’d Rather Go Blind’
tillför slutligen den fullbordade känslan av styrka till materialet.

Bortsett från några inslag av swingjazz, rockabilly och gospel så är den här
liveskivan klart tilltalande. Till den mognare publiken, som har varit med förr,
rekommenderas den starkt och varför inte rentav prova DVD:n. Vad är väl bättre
än direkt ögonkontakt med två så karismatiska artister?

Thomas Claesson

Fotnot: Finns även på DVD och BlueRay

möra-Per ”Stockholm – Oslo” (Plugged/Independent)

När högtrycket verkligen gör skäl för namnet och står där med sin fuktmättade hetvägg är det en befrielse att låta möra-Pers vardagspoesi svalka behagligt.
”Lika bra att vänta på töväder,
 Låt själen tina i gråväder,
 Fyra plus är den värme som finns kvar”
Just detta att plocka upp små vardagshändelser och att sedan beskriva dem med humor, stöllighet, svärta och värmländskt vemod är en styrka och den växer efter varje album. Stockholm – Oslo är inte så himlastormande som Sockervägen, utan mer eftertänksam och ger spegelbilder från vårt samhälle med en allvarlig underton. Jag tänker då på låtkvintetten, , Fyra trappor opp , Knutna Händer, En sång från skuggorna, Cirkeln och Joosts sång. Låtar som herrar textförfattare kan vara stolta över.
Låt oss för den skull inte glömma Amanda, en öm och kärleksfylld låt till en ung människa, med albumets bästa melodi.

Musikaliskt och arrangemangsmässigt lyfter sig Möra-Per sig ytterligare några snäpp. Det totala svänget på Fyra trappor opp med sina ljuvliga fiolslingor är nog det bästa exemplet. Numera är gitarrerna lite hårdare och trummorna lite mer uppmixade. Själv skulle jag fördra att sången skulle vara något mer i framkanten i mixen.  Att Möra-Per har gjort det igen, råder det inget som helst tvivel om. Dretbra !

Bengt Berglind

The Quireboys ”Black Eyed Sons” 2CD/DVD (Off Yer Rocka/Border)

30 år in i karriären skulle man kunna tro att en utgåva innehållande cd, bonus-cd (den akustiska konserten på Sweden Rock Festival 2013) och bonus-dvd (live i London 2013) är ett sätt att kränga gammal skåpmat. Fel.
De nya låtarna står sig väl bredvid diskografifavoriterna. Sistnämnda är för övrigt väl representerade i bonusmaterialet. Snacka om att Black Eyed Sons ger ett ansikte till uttrycket valuta för pengarna.
Alla som kan The Quireboys vet att det handlar om svängig rock/hårdrock med Spikes sköna whiskyröst i fokus.
Av nykomlingarna är Troublemaker (perfekt öppningslåt som anger tonen) och Julieanne (låter som Rod Stewart i absolut toppform) bäst i klassen.
Mindre kul är enformiga Lullaby of London Town, med en refräng som upprepas om och om igen.
Den smått schizofrena blandningen av ungefär hälften rock och hälften ballader ger ett splittrat slutintryck, därav betygssiffran.

Magnus Bergström

Melanie De Biasio ”No Deal” (Pias/Border)

Belgiska vokalisten Melanie De Biasios nya album är en skör utflykt in i kammarjazz och light elektronika. Hon har en sval röst som blottar en karg själ när hon använder musiken som uttryckssätt.

En bestående mollstämning vilar över detta album som till början kan verka så svalt att det gränsar till det att vara muzak.
Så är dock inte fallet när man har umgåtts med Melanies album en tid. Det finns i den elektroniska ljudparkens collage ett skapande av lugn och ro. Detta fungerar bra speciellt kvällstid någonstans mellan avslutat tv-tittande och den obligatoriska stunden med tandborsten. Att bara låtsas flyta med i musiken på No Deal är mumma för stunden, då kan man tvätta bort vardagens bekymmer med musik som inte engagerar men ändå fäster, sitter kvar och har en funktion i all sin vemodiga skörhet.
Melanie De Biasios röst och musik dröjer sig kvar i medvetandet långt efter eltandborstens sorgliga surr in i natten.

Bengt Berglind

Ian Hunter ”Strings attached – A very special night with…” (M.I.G./Border)

Från Oslo kommer detta livealbum från 2005 med Ian Hunter hans band och en stor orkester kryddad med snygga och maffiga stråkarrangemang. Huvuddelen av låtmaterialet är baserat på Ian Hunters balladreportoar, en radda av hans hits från Mott The Hoople och hans solokarriär.

På ett annat livealbum från London är Ians röst Tom Waitslik, men här har mr Hunter tydligen rensat rören och till och med kanske sjungit upp sig innan. Hans cockneyrockfraseringar är alltid sköna att höra för en sann Londonvän.
Kolla in coverversionen av A Nightingale Sang in Berkley Square eller hans egna Irene Wilde, Saturday Gigs, Michael Picasso och Rest in Peace.

Sen är det få andra rockstjärnor som bär mörka glasögon med samma självklara attityd som Ian Hunter. Givetvis finns All The Young Dudes och Roll Away The Stone med här i snyggt klädsamma versioner.

Sen kan man ju undra varför man har gett ut detta album nu? Det har några år på nacken, men för mig som stor Huntervän är det riktigt kul när han glider runt med sin karaktäristiska rockröst vilande på en norsk stråkbädd.

Har du inte läst hans klassiska rockbiografi Diary Of A Rockstar så har du något kul att se fram emot.

Bengt Berglind

Anders Wendin ”Dom ska få se vem dom roat sig med” (Hacka/Border)

Nu ska vi inte börja att jämnföra med Lundell eller Winnebäck. Det behövs inte, för Anders Wedin klarar den svenska debuten med flaggan i topp på alla fronter. Både melodier och texter håller en skamligt hög nivå inom kategorin svensk popmusik.

Nu ska det sägas att jag inte ha varit någon fan av Anders engelska Moneybrosa. Det här lockar mig mer från första stund. Med Lampan På har rullat i radion och Himlen Som Du Drömde Om med alla sina körinslag är en riktig allsångsklassiker.

Jag Har Gått Och Undrat Över Trädet är skönt avskalad och ansluter till den svenska vistraditionen på sitt vis.
DU Måste Gå Nu är en betraktelse över ett samhälle som fanns en gång, kanske i Anders barndom. Han målar upp bilder från ett Sverige som liknar ett slitet vykort från den lilla orten.
I Inte Dina Läppar finns en rak melodihake och ett körinslag som borde rulla i radion under sommaren.

Så här håller det på albumet igenom och det är bara att kapitulera och hoppas att det kommer fler album med Anders Wendin, på svenska.

Bengt Berglind

Marc Ford ”Holy Ghost” (Naim/Border)

Mark Ford mångårig gitarrist i sydstatsklassiska Black Crowes har som så många andra i bandet gett sig ut på en egen soloutflykt. Denna gång utforskar han de små dammiga vägarna och stigarna långt från den amerikanska breda niofiliga motorvägen.

Här stiger människa och musiker fram i egen person, i ett småskaligt och avslappnat album med mjuka countrykanter och den moderna folkmusikens sätt att betrakta sin omvärld. Det är absolut inte något nytt sätt, men det är behagligt och småsvänger skönt .

Mark Fords röst är fullt godkänd, utan att glänsa på något sätt. Albumet är fullt av små melodihakar som sakta men säkert växer fram, som i Just A Girl och på flera andra ställen.

Styrkan ligger annars i hans gitarrspel som han aldrig överdriver. Det finns där hela tiden med små snygga inpass, som både sticker till och smeker som en len sommarvind.

Eftersom jag är svag för sköna orgelljud så noterar jag att sådana förekommer mer än en gång. Det finns en känsla i detta album som gör att det kommer att spelas betydligt fler gånger än vad som var tänkt. Det känns bra när musik fungerar så. Fortfarande.

Bengt Berglind