nyaskivor.se

Näääk ”Näääk vem?” (Slang/Bonnier Amigo)

Han har cool soul och funk i rytm och röst, Näääk från Gullmarsplan, och är en av flera uppstickare med attityd inom den nya vågen svensk hiphop. Han har redan visat vad han kan prestera i enstaka låtar som Mina Gangstas och Så Jag Lever Mitt Liv.

Nu ligger studioalbumet Näääk Vem? tillgängligt i såväl fysiska som digitala skivhyllor.
Näääk rappar så gott som uteslutande om party, tjejer och rökning av illegala substanser och i längden blir det lite för enahanda kan jag tycka. Vad gäller beats och rhymes finns inget att anmärka på: Näääk levererar, dock utan att överraska.

Albumet gästas föredömligt av bland andra Kaliffa, Nimo och Mackish Price. Bästa spår är nämnda Så Jag Lever Mitt Liv med sitt schyssta reggaegung och När Ska Han Växa Upp med en störtskön medverkan av Kaliffa som grädde på moset.

Mats Johansson

Ken Ring ”Hip hop” (Pope/Universal)

If you live outside the law, you have to be honest, har Bob Dylan myntat.
Rapparen Ken Ring hymlar inte med att han är en bad boy och tidvis har haft som uttrycket lyder problem med rättvisan.

Nya plattan Hip Hop är en ren uppvisning i hudnära öppenhjärtighet som ibland balanserar på gränsen till att bli för mycket, dock utan att någon gång tippa över. Ken vet att skriva enkelt om det svåra och gör det faktiskt bäst, helt utan konkurrens just nu, bland svenska musikartister i alla fall. Ber En Bön, sången om systerns cancersjukdom är en riktig rysare i sammanhanget. Bättre kan det inte bli, anser undertecknad.

Kens röst kommer också bäst till sin rätt i de lugnare spåren. I Jag Gråter gör han en duett med Lisa Ekdahl och det udda mötet blir en liten triumf.
Som av en händelse (?) släpptes Hip Hop samma dag som Jay-Z:s Blueprint 3. Ken Ring har ingen Rihanna eller Kanye West att toppa låtarna med, men lyckas den här gången ändå överglänsa sin amerikanske kollega. Kul.

Mats Johansson

Jay-Z ”The Blueprint 3” (Atlantic/Warner)

Shawn ”Jay-Z” Carter fick mig att gilla hiphop. Jag köpte debutskivan Reasonable Doubt när den kom 1996 och sen var jag fast. Han rappade som ingen annan. Det var tungt, spännande och hade en kompromisslös, hungrig attityd. Han var hiphopens motsvarighet till de allra bästa rockbanden. Tillsammans med The Black Album från 2003 håller jag Reasonable Doubt som hans bästa, jämnaste album.
När Jay-Z nu släpper sista delen av trilogin Blueprint gör han det som en syssla bland andra. Idag är han styrelseordförande och delägare i ett flertal bolag inom sport, mode, kosmetika och musik. Det är big bizniz på bred front, verkligen.
Kan han fortfarande göra bra musik, då?
Att döma av singeln Run This Town som spelas mer än flitigt i radio nu och tillhör de mest nedladdade låtarna så är han verkligen kapabel till det. Gästerna Rihanna och Kanye West gör mycket bra insatser i en suverän låt med malande, skönt beat och en refräng som verkligen fastnar. Videon till låten är storartad och mäktig.
Albumet som helhet är en blandad kompott. Här finns ytterligare säkra hits i Empire State of Mind där Alicia Keys gästar förträffligt, öppningslåten What We Talkin´ About med en mässande, mästerlig rap av Jay-Z och kanske inte en möjlig singel i D.O.A. (Death Of Auto-tune) men en fantastisk rytm och en fenomenal duell mellan blås och elgitarr. Riviga Real As It Gets är också bra med Jay-Z och Young Jeezy i perfekt samspel. Ambitious med Pharrell är en släpigt svängig pärla.
Tyvärr finns också dussinlåtar som tjatiga A Star Is Born och rena bottennapp som On To The Next One med en oupphörligt återkommande refräng man retar sig på redan första gången den kommer. Hate som för övrigt är Kanye Wests andra gästframträdande är inte heller särskilt kul.
Övriga gäster på skivan är Luke Steele, Swizz Beatz, Drake, J. Cole, Kid Cudi och Mr Hudson.
Blueprint 3 är ett bevis på att Jay-Z kan än, men knappast helgjuten och därmed samtidigt en liten besvikelse.

Mats Johansson

La Roux ”La Roux” (Polydor/Universal)

 
Inom hårdrocken räknas idag 80-talet som den gyllene eran och det har som ett fenomen på senare tid börjat dyka upp en rad med hårdrockband som har en uttalad ambition att återuppväcka det klassiska 80-talssoundet.

Kanske är det nu dags för 80-talets synthpop att möta ett liknande öde.

Att lyssna på La Roux och det självbetitlade debutalbumet är något av en déjà -vu-upplevelse för den som var med när det begav sig under synthvågen i början av 80-talet. La Roux musik är ett skamlöst retro-kalas där de tydliga influenserna formligen exploderar i ansiktet: Yazoo, Human League, tidiga Eurythmics och så vidare. (Nog kan man också ana influenser från de moderna svenska synthmästarna The Knife.)

La Roux är en engelsk synthduo bestående av sångerskan Eleonore ”Elly” Jackson och låtskrivaren Ben Langmaid. I England har gruppen firat stora triumfer denna sommar, debutalbumet har legat på andraplats på topplistan och singeln ”Bulletproof” har nått toppen.

Jag är ganska svag för det här. Eleonore Jackson ser ut som en futuristisk korsning av Annie Lennox (Eurythmics) och 80-talsaktrisen och favoriten Molly Ringwald (stjärna i flera av den nyligen avlidna regissören John Hughes idag kultklassade filmer som t.ex. Breakfast Club och Pretty In Pink). Sångmässigt kan Jackson beskrivas som en spädare, kyligare och anemisk version av Alison Moyet (Yazoo), vilket har sin charm.

Det här är en kul popplatta för en stund.  Starkast är öppningsspåren med bl.a. singlarna ”In for the kill” och ”Bulletproof”, övriga låtar är lite blekare. Ändå var väl 80-talssynthen i sina bästa poppigaste stunder än mer catchy och slagkraftigare än så här?

Henric Ahlgren

Ken Ring ”Nu Måste Vi Dra” (Pope/Universal)

2007 sa Ken Ring i intervjuer att han gett ut sin sista skiva. Nu är han tillbaka. Enligt egen utsago är det helt och hållet fansens förtjänst. Nya singeln Nu måste vi dra är en snärtig, trallvänlig hybrid mellan hiphop och reggae. Inte oävet på något vis, men heller inget som ger några bestående kickar, även om refrängen fastnar.

En ny fullängdare kommer också. Skulle ha varit ute i slutet av denna månad, men har blivit uppskjuten till 16 september. Det blir rapparens tionde skiva på tio år. Undertecknad återkommer naturligtvis med en recension av den.

Mats Johansson

Sean Paul ”Imperial blaze” (Atlantic/Warner)

Utan att vara alltför vågad kan man påstå att Sean Paul är kungen av Dancehall idag. I och med släppet av sin fjärde fullängdare Imperial Blaze bekräftar han det hela.

Vi bjuds på 20 spår av välproducerad baktakt i en dansmusik vars explosivitet står utan like. Alltsedan debuten 2000 har Sean Paul radat upp hits och fler lär det bli med detta album. Hiten So Fine kommer säkerligen och förhoppningsvis följas av den högenergiska Lace It och  den skönt svängande balladen Hold My Hand och varför inte förresten det innerliga porträttet av mamman i Straight From the Heart. Och så vidare. Här finns gott om hitpotential.

Sean Paul har delvis åtminstone tagit in på en ny väg textmässigt och skriver mer om relationer, mer tänkvärt och innerligt. Något som numera är en bristvara inom hans gebit. Gästartister då? Nä, de lyser med sin frånvaro den här gången. Ovanligt det också men jag gissar att Sean Paul med det vill visa att han klarar sig själv. Och som han gör det. Imperial Blaze är varma sensommarkvällars självklara musikval.

Mats Johansson

Jacco ”Vår Betong” (Universal)

600 000 visningar på Youtube imponerar och Jaccos singel Vår betong förtjänar det verkligen. Det är kreativ, formidabel reggae som sprudlar av energi. Jacco kommer från  Gottsunda utanför Uppsala och har sin bakgrund i olika hiphopkonstellationer som exempelvis Labyrint tillsammans med bland andra Aki, även han från Gottsunda.

Med en uppväxt i ett mestadels mycket stilla och bara lagom spännande villakvarter kan jag avundas stoltheten och känslan i Jaccos hyllning till betongförorten. ”Sjung en sång för din betong” avrundar han. Det är äkta med glimten i ögat, angeläget och har ett fulländat sväng. Jag ser fram emot mer av den varan.

Mats Johansson

Moby ”Wait For Me” (Little Idiot/Playground)

Om du heter Richard Melville Hall och har en förfader vars namn var Herman Melville finns det säkert mycket att vara glad över. Har förfadern dessutom skrivit boken ”Moby Dick” blir du inte bara glad, du har dessutom ett självklart artistnamn.

Däremot är nog vår käre Moby glad att övriga paralleller slutar där. Hans förfader fick jobba som tulltjänsteman för att klara sig, då han aldrig blev riktigt erkänd under sin livstid. Moby har inte delat det ödet. Sedan han släppte sin första singel, ”Go”, 1991 har denne, numera, 44-årige New Yorkare hunnit med en hel del. Och berömmelse har han fått. I kubik.

Senast i raden av plattor har vi; ”Wait For Me”. Glöm punkrock-, techno- eller discolåtarna. Nu råder lugnet i Mobys musikliv. ”Det låter som spa-musik”, sa min betydligt vackrare hälft och jag måste hålla med henne. Grymt bra spamusik. Moby själv lär ha sagt att plattan är för ”regniga söndagsmorgnar”, och jag håller med helt och fullt även där. Det första som fångar mig är rösterna. Alla har ett väldigt eget uttryck. Lyssna på ”Walk With Me” så förstår du. Sättet han hanterar sydstatspredikanten i ”Study War” vittnar om en rutin du inte skaffar dig i en handvändning.

När sedan skivan glider över i de instrumentala avsnitten är transaktionen helt sömlös, allt bara flyter på. Vackert, vemodigt och hm, sa jag bara vackert? Det är oändligt vackert. Stråkar och körer vävs ihop till kluster av cinematiska kulisser. Förlåt, jag vet att ordet ”cinematiska” inte finns, men jag vet vad jag menar.

”Wait For Me” är ett givet köp. Det är en skiva utan ”bäst före datum”. Plocka fram den om fem år och den kommer ge dina ”regniga söndagsmorgnar ” lika mycket kvalité som idag. Fyran jag ger är urstabil. Fast kom tillbaka om 150 år, då kanske den är klassad som en av 2000-talets mest särpräglade album? Det ligger ju i släkten.

Hasse Carlsson

Mofeta & Jerre ”Sitter Som En Smäck” (Universal)

Duon Mofeta & Jerre, Sveriges hottaste hiphopakt för tillfället, släppte tidigare i år den superba singeln Fonky Fly med fetfunkigt sound och sköna wahwah-gitarrer. Den sistnämnda ingrediensen finns med även på sommarsingeln Sitter som en smäck som också den är en verklig pärla med ett beat utöver det vanliga och en minst sagt catchy refräng.

Mofeta & Jerre driver den omtalade klubben Spiderdogs i Stockholm och är i sommar på turné som förband till Promoe. Kolla även in fina hemsidan http://mofetajerre.se. Svensk hiphop känns på g igen, i allra högsta grad. Kul!!

Mats Johansson

Peter Fox ”Stadtaffe” (Warner)

Peter Fox, den tyske reggae- och hiphopartisten, producenten med mera, jobbade med sitt soloprojekt Stadtaffe ett par år fram till releasen i hemlandet senhösten 2008. För några veckor sen släpptes skivan i Sverige. Herr Fox är enligt egen utsago inte särskilt förtjust i att stå bakom micken, likväl är det han som sjunger genomgående och han gör det på tyska. Ett kvickt konstaterande ger vid handen att gymnasiekompetensen (och ja, det var ett tag sen nu!) inte tar mig genom språkbarriären mer än att jag lyckas få en hint om vad texterna handlar om; Peter Fox besjunger Storstaden (Berlin gissningsvis eftersom det är där han bor och verkar), levnadsvillkoren i densamma, dess invånares drömmar och ibland längtan bort. Stadtaffe blir för övrigt ”stadsapa” på svenska.

Flertalet spår visar prov på stark, ambitiös, sammansatt och svängig hiphop förutan de inom genren nästan obligatoriska samplingarna. Istället uppbackas det hela av Babelsberger Filmorchester från Berlin! Det är till största delen Peter Fox själv som har producerat och det mycket bra. Grattis Peter på namnsdagen!

Mats Johansson