nyaskivor.se

Black Eyed Peas ”The E.N.D.” (Interscope/Universal)

                                             Release: 10 juni

The E*N*D heter den, The Black Eyed Peas nya skiva. Det är sannerligen inget slut det rör sig om. Titeln utläses The Energy that Never Dies. ”I´m so 3008. You´re so 2000 and late”, blir vi varse redan i första spåret. Då är vi sanningen närmre.

Skamlös stilmix blir alltmer ett kännemärke för gruppen med de oefterlikneliga artistnamnen: Will.i.am, Taboo, Fergie och Apl.de.ap. Hiphop, soul, pop, funk, house, punk, techno… Influenserna är närmast oräkneliga och man kanske kan fråga sig: vad f-n vill The Black Eyed Peas egentligen? Efter några genomlyssningar är man inte svaret skyldig längre: göra världens bästa dansmusik! Det är nämligen uppenbart. Mixen kokar ihop till just det.

Likt Manu Chao sprider de musikens evangelium. Det är så gott som totalt i avsaknad av svärta. Dessutom ytterst drivande, energiskt, nyskapande och gosse, vad det svänger! Som en märklig (mänsklig?) kontrast till det enkla, goda världsförbättrande budskapet i låtar som One Tribe och Party All The Time antyder färska rapporter i pressen gnisslingar mellan gruppens medlemmar. Hursomhelst, detta kan mycket väl bli sommarens skiva.

Mats Johansson

Eminem ”Relapse” (Interscope/Universal)

Det kostar på att ge sig in i Eminems mörka vrår. Under de fyra år som gått sen senaste studioalbumet uppges Marshall Mathers III aka Eminem ha blivit kvitt sitt missbruk men demonerna lurar fortfarande i dunklet. Nya plattan Relapse är textmässigt en nervig och obehaglig upplevelse. Eminem sjunger om droger, sin tuffa uppväxt med en missbrukande mamma och till råga på allt gör skräckfiguren Slim Shady comeback. De fem-sex första spåren är mästerliga, såväl vad gäller text som musik. 3 a.m. är en drogrusig mardröm, följande My Mom om förhållandet till modern är ångesttyngd och rannsakande. Insane och den orientaliskt klingande Bagpipes From Baghdad ligger inte efter i nerv.

Musikaliskt planar det hela ut efter skivans första halva. Märkligt nog (eller det kanske det inte är förresten?) inkluderar det singelspåren We Made You och Crack A Bottle. Båda låter rätt mjäkigt och oengagerande, trots gästerna Dr Dre och 50 Cent på den sistnämnda. Texterna håller dock hela vägen. Relapse är på något spår när producerad av Dr Dre. Redan i höst kanske det kommer en Relapse II som förhoppningsvis når upp i den klass vi vet Eminem är kapabel till. Hur som är det en fröjd att få del av mannens kreativitet igen. Relapse får en fyra, om än en aning svag.

Mats Johansson

Busta Rhymes ”Back on my B.S.” (Universal)

Busta Rhymes har en av de bästa rösterna inom hiphopen. Omslaget till nya skivan Back On My B.S. är prytt med hans nuna i diverse grimascher som ger en bild av hur fysisk och varierad hans rap är och har varit sen tidigt 90-tal. Back On My B.S. kryllar av gästartister: Akon, Mary J Blige, Lil Wayne, Pharrell, Tosh, Jelly Roll, Common m fl.

Bäst är de tyngre numren, som exempelvis Don´t Believe Em med Akon och T.I som gäster. Låten är kraftfull, svängig hiphop i sitt esse. We Want In har en funkig, skön och fet basgång. Lugnare, fint och själfullt, är det i Decision med bl a en skönsjungande Mary J Blige och Common. Den hektiska Arab Money är mättad med influenser från mellanöstern och kan ses som både en hyllning och återgång till grunderna. Back On My B.S. är också en återkomst för samarbetet mellan Busta och Sylvia Rhone, Motownlegendaren som var en av dem som insåg Busta Rhymes potential.

Mats Johansson