nyaskivor.se

Praying Mantis ”Sanctuary” (Frontiers/BAM)

För att vara ett band som skivdebuterade 1981 så låter Praying Mantis förvånansvärt fräscha. Tidsmässigt hör bandet hemma i ”The New Wave Of British Heavy Metal” men de är helt klart melodiösare än övriga band i den genren.

”Sanctuary”, som släpps den 3 juni, handlar i huvudsak om melodiös hårdrock med bra sång, och det har vi hört många gånger tidigare. Men när det levereras så bra som i det här fallet så går det inte att klaga på att skivan saknar originalitet. Producenten Andy Reilly har många bra skivor på sitt samvete (med bland andra Asia, The Cult, Bruce Dickinson och FM) och har säkerligen en stor del i det välljudande slutresultatet. Öppninglåten ”In Time” är ett starkt stycke med snygga tempoväxlingar och en bra refräng och det mönstret känns igen i varje låt fram till avslutande ”Sanctuary”, oavsett om det handlar om snabba, midtempo eller lugnare låtar.

Kuriosa: Paul Di’Anno (sång) och Dennis Stratton (gitarr), kända från Iron Maiden, var under en ganska kort tid medlemmar i Praying Mantis.

Magnus Bergström

Poodles ”Clash of the elements” (Roseship/Universal)

 
Tredje studioalbumet med hårdrockarna i The Poodles, och den här gången krashar man element istället för att ge oss en trevlig resa. De har även hunnit med att byta ut sin trogne gitarrist Pontus Norgren till Henrik Bergquist.

Hur är skivan då? Jo, riktigt bra! De har matat på med hela 14 låtar, vilket ofta kan stjälpa en skiva, men hundarna har faktiskt lyckats hålla ihop albumet. Det som är lite tråkigt är att vi har hört det mesta förut. Visst, det är ju The Poodles sound och jag antar att det lär fortsätta såhär. Ingen kursändring alltså. Det finns gott om både ballader och upptempolåtar, glada och ledsna låtar. ”Live Like No Tomorrow” och ”Too Much Of Everything” är låtar som lyfter skivan snäppet högre än deras debut, men är ändå inte nog för att nå fram till föregångaren ”Sweet Trade”. Detta är trots allt en mycket köpvärd skiva, speciellt om du gillar lite hårdare rock…

Sara Köhler

Stratovarius ”Polaris” (Edel/Playground)

Finland har de senaste årtiondena fött fram en rad symfoniska hårdrocksband som t. ex Nightwish, Sonata Arctica m.fl; men kanske främst just dessa veteraner – Stratovarius. Bandets historia sträcker sig mer än 20 år tillbaka, och det har varit många förändringar i uppsättningen genom åren. Efter ett par ”splittringar” under 2000-talets början, har de nu gått samman igen för att göra denna skiva med Timo Kotipelto på sång – men utan Timo Tolkki på gitarr. Hur låter då Stratovarius anno 2009?

Skivan inleder starkt och mäktigt med ”The Deep Unknown” och ett härligt synt-intro som känns väldigt progressivt. Det hela känns nästan som någon kompott vilken Yngwie Malmsteen och Dream Theater kunde ha kokat ihop om de arbetat tillsammans. Det fortsätter sedan med ”Falling Star” men den passerade tyvärr  ganska obemärkt. Nästa spår var dock något, den sätter sig rejält, nämligen mäktiga ”King of Nothing” som är en låt med betoning på trummorna och med en snuskigt bra refräng. Trots att skivan har många bra låtar är det få som verkligen sticker ut, men ska jag välja en personlig favorit blir det nog inledande ”The Deep Unknown”. Dock så får tidigare nämnda låt hård konkurrens av den episka sviten ”Emancipation Suite” vilken är uppdelad i två delar ”Dusk” och ”Dawn” som faktiskt är ganska melankolisk, vilket kan vara trevligt mellan allt gladlynt ös. Bandet ska även ha en eloge för det otroligt snygga skivomslaget!

Dessa herrar har för mig skänkt nytt liv åt Power Metal scenen som enligt mig, tyvärr, känts väldigt oinspirerad och idéfattig de senaste åren (med några undantag såklart). Det vore helt klart intressant att försöka se dem på den stundande turnén nu i maj. I betyg får skivan en något svag fyra – det är lite för få riktiga superlåtar för att det ska kännas rakt igenom klockrent.

Fredrik Karlsson

Pathosray ”Sunless skies” (Frontiers/BAM)

Den som inhandlar ”Sunless Skies” kommer att ge öronen en dos progressiv metal av bra klass från Italien i form av andra skivan från Pathosray. Musiken har inslag av exempelvis Dream Theater, Symphony X och Fates Warning men är inte fullt i klass med dessa – än är bäst att tillägga, för bandet har stor potential och kommer troligtvis att bli bättre för varje skiva.

”Crown Of Thorns”, ”Sons Of The Sunless Sky” och ”Poltergeist” är undertecknads personliga favoriter efter ett tiotal lyssningar. Sångaren Marco Sandron är värt ett extra omnämnande eftersom han låter mer engelsk i uttalet än de flesta italienska sångare och växlar naturligt mellan lugn och aggressiv sång. Och duktige gitarristen Alessio Velliscig tar varje chans han får att bränna av solon i Yngwie Malmsteen-stil. På ”Perpetual Eclipse” och ”Poltergeist” gästsjunger Silvia Marchesan och på ”The Coldest Lullaby” och ”Rainfall” är det Klaaire som ger en hjälpande hals. Båda kompletterar Marco på ett bra sätt och bidrar till skivans variationsrikedom. ”Sunless Skies” rekommenderas för den som vill ha sin metal varierad och melodiös (men ändå med ett visst sting).

Magnus Bergström

Heaven & Hell ”The devil you know” (Roadrunner/BAM)

Så kom den då äntligen. Snacka om uppskruvade förväntningar allt sedan konstellationen Heaven & Hell förra året annonserade att det kommer en platta. Nu har densamma rullat i stereon ett tag och jodå, de kan än, herrarna Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler och Vinnie Appice. Inte för att jag hade tvivlat. Gammalt groll lär vara begravet, Dio sjunger lika bra som någonsin förr (han har nått den aktningsvärda åldern 67!!), Iommis riff och sololir lär inte göra något fan besviket, det är tungt och mörkt och texterna känns igen. Smaka på titlar som Bible Black, Atom and Evil och Breaking into Heaven.

Som helhet når det emellertid inte riktigt upp till mästerverken Heaven and Hell och Mob Rules. Främst beror det på melodierna, eller rättare sagt i vissa fall avsaknaden av dem. Tyngden tar över och det melodiösa får vika, vilket är synd för det var mycket symbiosen mellan dessa som gjorde att de förutnämnda albumen skrev in sig i hårdrockshistorien. Problemet var ju till viss del detsamma med Dehumanizer från 1992. Kanske krävs det också lite groll och spänningar för att åstadkomma ett mästerverk? Nå, den är en fullt värdig återkomst ändå, betitlad The Devil You Know och Heaven & Hell headlinar Sweden Rock i början av juni. Bara det, liksom!

Mats Johansson

Saint Deamon ”Pandeamonium” (Frontiers)

Nu kommer äntligen uppföljaren till ”In shadow lost from the brave” från förra året. ”Pandeamonium” är Saint Deamons andra släpp på hårdrockshimlen och släpps 20 maj. Detta är ju faktiskt en grymt bra skiva. Med sin melodiösa hårdrock, sina starka powerballader och sköna refränger visar de här grabbarna att bandet kommer vara med i gemet länge, lääääänge.

Lyssna på den helt sagolika ”Deseption” och njut. Det är faktiskt en av de bästa låtar jag hört. Löjligt bra och hela skivan håller en så hög klass att jag vill utnämna den till årets bästa, trots att vi bara är i maj månad. Uppföljare brukar vara svåra, men här har Saint Deamon verkligen lyckats att göra en skiva som kommer att ge eko i den melodiösa metallvärlden, och det för en lång tid framöver. Namnet Saint Deamon är uppkallat efter ett spökskepp. Det kan man kalla att få vind i seglen…

Ni som gillar Astral Doors, Sturm und Drang (tonårsgrabbarna från Finland) och Silent Force kommer inte att bli besvikna.

Kuriosa: Det svensk-norska bandet bildades 2006 av trummisen Ronny Milianowicz (Dionysus, Hammerfall). Producerad av Roy Z  (Judas Priest / Halford, Bruce Dickinsson) och  Jens Bogren (Opeth, Paradise Lost) och det borgar såklart för att skivan håller en hög kvalite. En MYCKET bra sångare vid namn Jan Thore Grefstad som tidigare spelat med bl.a. TNT, gitarristen Ronnie Le Tekro i hans band Wild Willy’s Gang. Där efterträdde han faktiskt självaste Jorn Lande.

Lars Söderberg

Lordi ”Deadache” (Sony BMG)

Det var för lite drygt tre år sedan som monstern ifrån Finland fick sitt genombrott med låten “Hard Rock Hallelujah”. Efter att ha haft en rejäl paus medans de jobbat med sin film, ”Dark Floors”, har de nu äntligen släppt en ny skiva. Den kom iochförsig strax innan nyår men det verkar inte vara många som har fattat galoppen eller ens lyssnat på skivan – och det har bara varit dissningar – så nu skriver jag om den just därför.

Precis som vanligt så håller de på med sitt skräcktema. Men jag gillar det. Texterna är en aning mer trovärdiga, liksom, en sång om en tjej som blir kidnappad, och en annan sång om en tjej som mördar folk på grund av rösterna som skriker i hennes huvud känns mer verklighetstrogna än att bli någons middag, eller John Blund som dödar en.

Efter en liten Blinka Lilla Stjärna på Lordis egna vis drar skivan igång. Tempot är högt, men jag skulle ändå välja att jämföra skivan med ”The Monsterican Dream”. Låtarna är mer mysiga, ni vet? Det är musik man gärna lyssnar på när man ska sova, inte när man åker bil.

Det jag gillar specifikt med det här albumet är att här har ALLA medlemmar fått komma till kritan. Det finns MINST en låt av varje medlem, och det är ett stort plus! Den låten som jag rekommenderar varmt och som ligger mig varmt om hjärtat är nog trots allt titelspåret, ”Deadache”. Det är en TYPISK 80-talsglamrock låt, med Lordis text. Kan det bli bättre? Nej. Det kan det sannerligen inte. Den bästa skivan jag hört på länge, och definitivt den bästa Lordi skivan någonsin!

Sara Köhler

Primal Fear ”16.6 (Before the Devil Knows You’re Dead)” (Frontiers)

Primal Fear levererar med nya skivan ”16.6 (Before the devil knows you’re dead)” som vanligt metal av yppersta klass.

Efter ett kort intro öppnar den här plattan starkt med snabba ”Riding The Eagle” och tunga ”Six Times Dead (16.6)”. Just de två låtarna är något av det bästa bandet presterat. ”Black Rain” med orientaliska influenser och ”Killbound” med tungt komp och en refräng som fastnar direkt är också bra låtar. Däremot är ”Soar” inget utöver det vanliga, men det korta trumsolot av Randy Black i slutet av låten gör ändå att den får ett litet plus i kanten. Att följa upp tunga ”Killbound” med den något stillsammare ”No Smoke Without Fire” är ett lyckat drag, som ger lyssnaren tillfälle att vila och njuta av Ralf Scheepers skönsång. Avslutande balladen ”Hands Of Time” måste också omnämnas eftersom det är en både bra och unik låt i och med att fyra av bandmedlemmarna sjunger lead vocals.

Utmärkande för skivan är att inledningen och slutet är klart starkast, eftersom det i mitten är ett par låtar som passerar med ett ”jaha”.
Slutsats: Primal Fear levererar som vanligt det de gör bäst; snabb, tung, lugn, melodiös kvalitetsmetal med bra sång. CD:n släpps 22 maj.

Magnus Bergström

Chris Laney ”Pure” (Metal heaven/Sound Pollution)

Efter att ha varit medlem i många band och producerat många skivor är det dags för Chris Laney att göra solodebut – och som han gör det! Tolv låtar melodiös hårdrock med vass attityd är vad ”Pure” erbjuder och för tankarna till en ”skitigare” version av exempelvis 80-talets Kiss. Den som tycker att beskrivningen låter intressant kan utan tvekan inhandla ”Pure”.

Själv kan jag inte låta bli att tänka på att det var ungefär så här jag på förhand önskade att ”Live To Win” av och med Paul Stanley skulle låta (som istället är så nära en popskiva en hårdrocksartist kan komma). Öppningslåten ”Situation” slår an tonen med en härlig gitarrslinga, bra sång och en refräng som sitter redan vid första lyssningen. ”I Dunno” är en av de starkare låtarna på skivan, inte minst på grund av den sexigt fräcka texten som tillsammans med aggressiva ”I Hate Yer Guts” är de låtar som textmässigt sticker ut mest. Chris skäms inte för att smyga in referenser från artister han inspirerats av; exempelvis i ”Last Man Standing” som lånar en hel del från Kiss-låten ”A Million To One”. Och det gör att leendet är nära till hands när nästföljande låt ”Skin On Skin” inleds med orden ”We’re A Million To One”… Och ”Get U Down” med sin storslagna refräng är en inte alltför avlägsen släkting till flera av Def Leppard-klassikerna.

Att välmeriterade Lennart Östlund är inblandad som både låtskrivare, musiker och producent samt att skivan är inspelad i anrika Polar Studios i Stockholm har förstås stor betydelse för det välljudande slutresultatet. Gästspelen på skivan är många. Bland andra medverkar Vic Zino, Mats Levén, Zinny Zan och Nalle Påhlsson. Och så har före detta Kiss-gitarristen Bruce Kulick varit med och skrivit ”The Stranger In You”. Skivor med gästspel från många artister blir ofta lite splittrade men på ”Pure” går det helt klart en röd tråd genom hela skivan. Bra jobbat, Chris!

Magnus Bergström

H.E.A.T. ”Heat” (Playground)

H.E.A.T bildades i Upplands-Väsby i början på 2007, och fick sitt stora genombrott i Melodifestivalen 2009. Innan dess hade de hunnit med att vara förband åt bland andra Sabaton och Alice Cooper, så man kan ju inte säga att de är helt bortkastade, eller?

Bandet vill skapa något unikt, som tilltalar folk. De tar det bästa från 80-talet och det bästa ifrån nu, och blandar till en härlig mix. Hela albumet skulle jag säga är en enda stor hyllning till 80-talets hårdrock. De flesta låtar är riktigt bra och catchy, men det finns också de där man frågar sig: Hur tänkte de här? Hela skivan går i ”1000 Miles” anda, och är glad. Visst – allt är inte solsken och regnbågar, vissa låtar handlar om otrohet och förlorad kärlek. Typiska ämnen. Till de som trots allt inte hört “1000 Miles” kan jag säga att musiken är mer lik Danger Danger än till exempel Mötley Crüe.

H.E.A.T är det enda band jag hört på senaste tiden som verkligen har lyckats behålla det där speciella soundet som 80-talet bringade. Det är många, många band som försöker, men få lyckas. Och med låtar som ”Keep On Dreaming” så kan ni ju räkna med att taken lyfter på arenorna. Tro mig – Been there, Seen that. En nackdel med detta är väl att man tyvärr finner låtarna väldigt lika gamla låtar, speciellt från de band jag nämnde tidigare, men älskar du glam/sleazerock, så är detta verkligen en platta för dig!

Skivan släpptes iochförsig innan festivalen men re-releasades alldeles nyssens i ny version med bidraget ”1000 Miles” inkluderat…

Sara Köhler