nyaskivor.se

Bai Bang ”Are You Ready” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Trots att  jag sedan de tidiga tonåren varit fullständigt frälst i allt vad sleaze och glam heter har jag fullständigt missat svenska Bai Bang; men efter detta smakprov tror jag att jag skall spana in deras 5 tidigare alster också. Här bjuds på 80-talsdoftande hårdrock med tydliga influenser från samtliga av hår-metallens kungar. Överlag är låtmaterialet övertygande med klockrena allsångsrefränger. Jag vet inte varför men på vissa låtar får jag lite Sha Boom-feeling. Sha Boom-känslan är dock något mycket positivt för mig. Stort plus för välarbetad sång och riktigt snygga körer. Stundtals tycker jag sångaren Diddi Kastenholt påminner en del om Firehouse-sångaren CJ Snare och det är något jag verkligen uppskattar, då CJ är en av mina favoriter sång-mässigt.

Överlag är plattan ett bra hantverk. Jag kan dock inte förstå varför bandet valt att lägga låten I love the things you hate som öppningsspår då jag anser att det är den enda låt på skivan som inte riktigt håller måttet. Allt låter som det ska, och jag tycker att Bai Bang verkligen har lyckats med konststycket att få det att låta fräscht; samtidigt som musiken är så pass rotad i 80-talets mylla. Skall yxan falla på något så är det texterna som jag anser blir lite väl banala på sina ställen. Visserligen så hör väl party och brudar lyriken till. Det är bara det att jag hört samma sak säkert tusen gånger.

Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera denna platta till alla som gillar lättsmält hårdrock; som gillar att skråla med. Kan tänka mig att Bai Bang skulle passa alldeles utmärkt till någon form av kall maltdryck.

Kolla in: Are you ready, I’m ready

Anders Larsson

Ashent ”Deconstructive” (Lion Music)

Skivan inleds med svaga ”Sinking Beneath” och ”Imperfect” som mer liknar power metal än progressiv metal. Dels på grund av sången som låter som en blandning mellan Hammerfalls Joacim Cans och Dream Theaters James La Brie. Dock fungerar det inte till skivans fördel då sången övertar den annars progressiva uppbyggnaden av låtarna. Med andra ord passar inte sången till den övriga musiken.

Vändpunkten kommer inte förrän på plattans tredje spår ”Ephemera” som följs av ytterligare experimentella och storslagna låtar som ”To Develop Self-Creativity” och ”The Resonance of Life”. I dessa låtar är de progressiva influenserna mycket tydliga –  taktbytena och de instrumentala partierna är många, varav det sistnämnda verkligen håller upp plattans betyg. Det är då man återfått hoppet om skivan efter de två rent utsagt usla inledningslåtarna. Stundtals låter det riktigt bra och som lyssnare får man njuta av vackra kompositioner och instrumentala partier. Dock blir det för mycket att smälta. Skivan hade mått bra av att ha mindre låtar. Den hade nog fått nästintill full pott om de två första låtarna samt smöriga ”How Could It Feel Like This” hade tagits bort.

Den power metal som sången påminner om tar ibland över låtarna, vilket tyvärr resulterar i att den övriga musiken hamnar i skymundan. Och detta görs i verser och refränger som för övrigt är lite för tydliga för musikens eget bästa. Hade det inte varit för sången hade betyget varit avsevärt högre. Däremot innehåller plattan flertalet höjdpunkter i några låtar då bandets basist likt en räddare i nöden rycker ut med sin growl-sång, som för övrigt höjer betyget. Med mer growl-sång skulle plattan vara helt underbar.

Ashent har stor potential inom den progressiva världen. De har ett säreget sound som med tiden kan komma att bli något riktigt stort med tanke på deras musikalitet. Liksom alla andra experimentella skivor därute krävs ”Deconstructive” flertalet genomlyssningar för att kunna uppskattas. Men gör man det har man funnit ett riktigt guldkorn.

Sofia Bergström

Chris Caffery ”House Of Insanity” (AFM/Sound Pollution)

”House Of Insanity” inleds starkt med ”Seasons Change” som har ett varierat gitarrspel och en bra refräng. Och det fortsätter bra i titellåten som kryddas av finessrikt trumspel av John Macaluso. Även tredje låten ”I Won’t Know” håller bra metalklass. Men med undantag för de lugnare tongångarna i powerballaden ”Madonna” (med en hel del Savatage-känsla) så är det svårt att hitta minnesvärda låtar på skivan. Apropå Savatage så dyker deras sångare Zachary Stevens upp som gästartist på godkända ”Solitaire”. Och sångmässigt är det välkommet med variation till Chris ”riviga” röst som trots att den är personlig (lyssna bara på hans uttal av vissa ord) blir lite tråkig i längden. Kanske läge för en gästsångare på en stor del av nästa soloskiva?

När det gäller att spela gitarr så kan Chris spela solo- och kompgitarr av högsta klass så där finns det absolut ingenting att anmärka på. Om tre-fyra låtar på skivan varit instrumentala så hade åtminstone inte undertecknad protesterat. Skivan avslutas med en udda coverlåt; Bob Marleys ”Get Up, Stand Up”. Och visst får Chris och bandet till ett bra reggaemetalgung (!) så lite beröm får dom trots allt för ”experimentet”.

För den som söker en stabil metalskiva utan överraskningar (och då tänker jag inte på Marley-låten) så är ”House Of Insanity” att rekommendera, men för den som söker efter nya/annorlunda grepp (återigen undantaget Marley-låten) så är det bara att leta vidare. Törs man hoppas på en ny Savatage-skiva och därmed få återse Chris i sitt rätta element?

Magnus Bergström

Billy Sheehan ”Holy Cow” (Mascot/Border)

Efter de tidigare soloskivorna Compression – 01 och Cosmic Troubadour -05 känns Holy Cow hett efterlängtad. Spåren på albumet visar inte bara upp hans fingerfärdighet på basgitarren – som i det närmaste uppnår ekvilibristiska höjder – utan även en förvånansvärt stark röst samt ett gediget gitarrspel. Trummisen Ray Luzier håller i trumstockarna, men annars sköter Billy i stort sett hela föreställningen själv. Några gästarbetare har vi dock och det är inte vilka som helst.Självaste Billy Gibbons (presentation överflödig) medverkar på ”A lit’l bit’l do it to ya ev’ry time” och Paul Gilbert (Mr Big) på intrumentala ”Dynamic Exhilarator” samt Dug Pinnic (King’s X) på ”Turning Point”.

Under Billy’s 30 åriga  karriär har han spelat med storheter som David Lee Roth, Mr Big, UFO ,Cosy Powell, Glen Hughes och Glenn Tipton för att nämna några i galleriet. Nu står han själv stadigt på om än inte fyra ben som kon, så åtminstone två.

Rivstarten med ”In a week or two (I’ll give it back to you)” visar att detta är basdriven rock av högsta kvalitet. ”Another broken promise” mullrar som åskan i norr och tänjer på gränserna av vad som över huvud taget är möjligt att göra. Magnifika ”A bloodless casuality” visar att han är den sanna virtuosen med bländande teknik och en stadigare ryggrad än en framliden inte helt okänd best vid namn T-Rex.

Den lugna avdelningen då, ja där har vi två spår: ”Make it to another day (I keep rolling on my way)” som anslår en behaglig takt med inbjudan till angenäm lyssning. Precis vad man behöver för att få ner pulsen.”Turning point” däremot påminner om en Gruffalo (Skogsjätte) som mödosamt trampar på tuvorna ute på gungflyn utan att riktgt få fotfäste.

De avslutande instrumentala låtarna ”Theme from an imaginary sci fi” och ”Cell towers” får väl mest anses som en skolbok i konsten att slå an fyra strängar. Skalövningar kanke en del säger, men vem kan spela ackord på en basgitarr? Det är inte för inte som Billy bland musiker kallas för basgitarristernas svar på Eddie Van Halen.

Thomas Claesson

Marilyn Manson ”The High End Of Low” (Interscope/Universal)

Marilyn Manson har tagit ett steg tillbaka soundmässigt och återinfört ljudbilden från ”Mechanical Animals” och det mår låtarna bra av. Om bara låtarna hade hållit samma klass som på ”Mechanical Animals” så hade betyget blivit högre.

”Devour” börjar lugnt och är lite seg för att vara en öppningslåt, men tempot ökar allt eftersom och den får ändå godkänt. Lyssnaren får vänta till femte låten innan det där magiska Marilyn Manson-ögonblicket inträffar: ”Arma-Godd**n-Motherf**kin-Geddon” kan beskrivas som ett barn med föräldrar som ”Beautiful People” och ”Rock Is Dead”. Alltså en mycket bra låt som dessutom är försedd med en lagom provokativ text och personligen anser jag att det här är en av herr Mansons bästa låtar någonsin. ”Running To The Edge Of The World” är trots sitt lugna, balladliknande tempo en skön och dessutom lång paus (6:25 minuter) från de rockiga industridoftande låtarna som radats upp innan. Apropå långa låtar så består smått episka ”I Want To Kill You Like They Do In The Movies” av nio minuter bra musik och text. Båda dessa låtar visar upp Marilyn Mansons intressanta mjukare sida.
Efter skivans lugnare mittdel så följer några ganska intetsägande låtar innan det tar sig i form av guldkornen ”We’re From America” (med USA-kritisk text) och ”Into The Fire” (med ett riktigt bra gitarrsolo).

”The High End Of Low” innehåller helt klart ett par låtar för mycket och för skivans bästa borde upp emot en handfull låtar sparats till singelbaksidor och liknande. Nog för att det är bra att få valuta för pengarna, men kvalitet är bättre än kvantitet… Och i och med att ett antal låtar inte fastnar trots många genomlyssningar så har jag en känsla av att Marilyn Manson kan prestera ännu bättre (förhoppningsvis på nästa skiva). För övrigt är det bara att gratulera Metaltown-publiken; Marilyn Manson och Slipknot (delvis inspirerade av herr Manson) på en och samma festival är sannerligen inte illa.

Magnus Bergström

Chickenfoot ”Chickenfoot” (EAR/Playground)

Inledande ”Avenida Revolution” utgör nästan sex minuter av välljudande hårdrock med skönt kompgung, snyggt gitarrsolo och bra sång och ger därmed Chickenfoots debutskiva en kanonstart. Bandet är något av ett hårdrockens all star-band med Sammy Hagar (ex-Van Halen), Michael Anthony (ex-Van Halen), Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) och Joe Satriani.

Redan i andra låten ”Soap On A Rope” kommer en låt som bär släkskap med tidiga Van Halen och förutom snygg stämsång i refrängen så innehåller den även ett David Lee Roth-skrik av Sammy Hagar. Och det finns fler låtar där det går att spåra släktdrag med bandmedlemmarnas ordinarie band, exempelvis i ”Down The Drain” som har en vers som inte är så långt från Red Hot Chili Peppers stora hit ”Give It Away”. Influenser från andra artister märks också, inte minst i balladen ”Learning To Fall” där Sammy sjunger i bästa David Coverdale-stil. Hur som helst står Chickenfoot utan tvekan stabilt på egna ben, lyssna bara på ”Get It Up” och ”My Kinda Girl”. Och med en snittlängd på cirka fem minuter per låt så handlar det inte om några ”radiolåtar”. Rytmsektionen måste framhållas: Michael och Chad gör ett mycket bra jobb och bär upp varenda låt med stabilt spel och några väl utvalda finesser här och där.

De som har biljett till Rockweekend i Kilafors i juli kommer att få vara med om något alldeles extra i och med Chickenfoots första och på den här turnén enda konsert i Sverige.

Magnus Bergström

  Jorn ”Spirit Black” (Frontiers/BAM)

Från vårt grannland Norge kommer Jørn Lande, känd som sångaren ”Jorn” i både Masterplan och nu senast Avantasia för att bara nämna några av de konstellationer han varit inblandad i genom åren. Den ovanligt produktive Jorn har vid det här laget även en drös skivproduktioner bakom sig med det egna bandet, och nu kommer uppföljaren till förra årets ”Lonely Are The Brave”.

På omslaget till ”Spirit Black” ser vi återigen en svart fågel. Denna gång tar den mer skepnaden av Dr Dio (Heaven & Hell) än Mr Coverdale (Whitesnake), men ändå inte. Det är mer Jørn himself. Fram till ”The Duke” (2006) så kunde man på varje platta hitta ett antal spår som endera lät väldigt mycket som Dio eller Whitesnake – både sång och spelmässigt; men i och med förra plattan verkar det som om herr Lande har hittat sin egen stil någonstans mittemellan; han har adderat tyngden på det och rösten är hesare. Det är hårt men också progressivt – det är rockigt och det svänger. ”Jag känner på mig att flera av låtarna har potentialen att bli riktigt seglivade hårdrocksklassiker”, säger Jorn själv. Banne mig om han inte har rätt. De övriga medlemmarna i bandet är Jgor Gianola och Tore Moren på gitarr, Nic Angileri på bas och Willy Bendiksen bakom trummorna.

Det verkar som om norrmannen med den stora rösten har hittat hem och kanske kommer han mer och mer släppa på sitt framgångskoncept att låta som sina gamla husgudar; men även om det är mer eget tänk nu så finns det några låtar som går i gamla fotspår. I den lugnare men progressivt spretiga ”City in Between”, vilken är som hämtad från Jørns egen ”Ark”-period, finner vi en stämningsfull refräng a la Magnums 90-tal. Thin Lizzy-doftande ”World Gone Mad” får mig att tänka lite på John Norum och det finns faktiskt en ”Whitesnake” även på detta album. ”Burn Your Flame” är mycket Coverdale men när Jorn sjunger In Fire/Higher så byter han rollfigur till Ronnie James igen…

Under helgen som var så spelade Jorn och hans band på Nordic Rock i Umeå och efter sommaren ger de sig ut på världsturné. Börja den resan i mellansverige tack!

Peter Dahlén

Spinal Tap ”Back From The Dead” (Essential/Playground)

Behöver världen den här skivan? Ja, det var det första jag frågade mig innan jag lyssnade igenom de 19 låtarna. ”Back From The Dead” är en comeback av kultbandet Spinal Tap, 25 år efter att filmen ”This Is Spinal Tap” hade premiär. Och skivan ligger i en annorlunda digipack med ”pop-up-effekt” med bandmedlemmarna David St. Hubbins, Nigel Tufnel och Derek Smalls. Utöver skivåterkomsten bjuder de på en världsturné som utgörs av en enda konsert (!) på Wembley Arena i London. Udda, minst sagt, men så är humor den stora drivkraften i fallet Spinal Tap. Kultbandet som gick från att vara ett fiktivt band i en fiktiv dokumentärfilm till att leva ett eget liv utanför filmvärlden. Citat ur filmen är vanligt förekommande då hårdrockare (inklusive musiker) träffas för att prata musik.

Musiken på nya skivan då? Jo, ”Back From The Dead” innehåller nyinspelningar av gamla låtar blandat med nya låtar och blandningen fungerar eftersom låtarna är gjorda i samma stil. Några låtar som är värda att spelas mer än övriga på skivan är ”Back From The Dead”, ”Hell Hole” och ”Big Bottom”. Personligen föredrar jag att se bandet i någon av filmerna, eftersom låtarna blir bättre/roligare när man samtidigt kan se de komiska karaktärerna och deras öden.

Om världen behöver ”Back From The Dead”? Nja, den är knappast livsviktig men i en värld där alldeles för många tar sig själva på för stort allvar så fungerar den som motvikt. Hur som helst rekommenderar jag skivan för hårdrocksnostalgiker som tycker om musik med en stor portion humor.

Magnus Bergström

Fotnot: Recensionen avser endast musik-cd:n och inte den medföljande dvd:n (vilken troligtvis höjer betyget).

UFO ”The Visitor” (SPV/Border)

Så släpps det då snart. Nya UFO albumet ”The Visitor”, ett enligt mig mycket efterlängtat album. Tyvärr utan basisten Pete Way som behandlas för en leveråkomma, och det kan kanske bero på att han inte bara druckit vischyvatten… Men kvar finns ju underbare sångaren Phil Mogg, Andy Parker på trummor, Paul Raymond gitarr och keyboard från orginaluppsättningen och senare har den eminente amerikanska gitaristen Vinnie Moore kommit.

Hur låter då skivan? Jag var lite besviken vid första lyssningen, hade hoppats på tung lite ösigare hårdrock men den här skivan är , tycker jag, väldigt bluesinfluerad och efter några lyssningar när den ”satt” sig så är det riktigt bra. Speciellt de något tyngre låtarna ”Saving me”, ”Villains & thieves” och ”Stranger in town”. Ska bli spännande att höra och se live nere på Sweden Rock… Betyget på skivan då…? Hade tänkt tre med ett plus i kanten men med det otroligt sköna gitarrliret från Mr Moore så får det bli en fyra. Han lyfter verkligen fram plattan det där lilla extra.
 
 Jan-Thomas Stake

Kongh ”Shadows of the shapeless” (Trust no one/Sound Pollution)

Efter lite drygt 25 minuter in på Shadows of the shapeless börjar man sakteligen förstå vidden av den kapacitet som Kongh besitter genom sin musik.

Introspåret ”Unholy water” på 11 minuter och 33 sekunder får begreppet tid att framstå oväsentligt. Fullkomligt träffsäker kombination av en lätt obehaglig melodi och resolut mangel leder till stor tillfredsställelse hos lyssnaren. När innerörat sedan önskar mer behöver man inte vänta speciellt länge för att återigen falla i trans under konung Kongh´s våld. Jag skulle nog utan att ens behöva ljuga litegrann påstå att Shadows of the shapeless håller samma höga standard rakt igenom. ”Tänk på döden” erbjuder tid för välbehövlig återhämtning innan den fenomenala ”Voice of the below” gör intåg med besked. Mitt tips får bli, köp skivan eller skit inte i det.

Henrik Lindvall