nyaskivor.se

The Answer "Everyday Demons" (SPV/Border)

Det bara blixtrar till när jag för första gången hör den här gruppens andra skiva. Tror jag är förflyttad till en irländsk rockklubb, vaknar till efter första låten och bästa spåret Demon eyes men märker att jag är hemma. Vad var det som hände? Är det Jimmy Page och Robert Plant som vräker på i högtalarna? Nej det är The Answer, Irlands nya hårdrocksexport.

Här på uppföljaren till kritikerrosade Rise från 2006, gör bandet en rakt igenom utmärkt platta; man känner att 70-talet har vaknat och är tillbaks. För anhängare av AC/DC, Free, Black Crowes, Led Zeppelin osv så är The Answers nya ett givet inköp. Likheter finns med nyare band som Airbourne och Black Stone Cherry och listan kan göras väldigt lång när man letar influenser. Det här är 70-tal i 2000-talstappning. Enkelt men ändå fullständigt. Ett kliv rakt upp från förra releasen, och frågan är om inte denna kommer stå sig som en av årets bästa alla kategorier. Ska något band toppa detta så får de det svårt. Det är svängig, röjig bluesdoftande rock’n’roll raktigenom och låtarna bara växer. Bara att sätta på och drömma sig bort. Kanonplatta. Visst, de värmde upp scenen för AC/DC nu senast, men nästa gång är de huvudattraktionen! Köp-köp-köp!!!

Lars Söderberg

Här en fet påsksmäll, i form av ett smakprov till er som ännu inte är övertygade om The Anwers rejäla storhet, och för er andra också…

THE ANSWER 10. Juni 2007 – Classic Rocknacht – Köln, Palladium
www.rockpalast.de/video.phtml?id=the_answer

Mastodon ”Crack the skye” (Warner/Reprise)

1999 bildades Mastodon i staden Atlanta, Georgia, och detta är deras fjärde skiva. Vad kan man då vänta sig av dessa progressiva metallare så här långt in i karriären? Mycket av allt skulle man kunna säga. Skivan är producerad av Brendan O’Brien som bla producerat storheter som Bruce Springsteen, Pearl Jam, Audioslave och AC/DC, vilket jag faktiskt inte vet om det borgar för något bra eller dåligt när det är Mastodon det nu handlar om.

Som vanligt när det gäller det här bandet så finns det en story inblandad, den handlar bland annat om utomkroppsliga upplevelser och astrala resor samt inslag som handlar om den ökände ryska munken och hovläkaren Rasputin.

Musiken på skivan är stundom melankolisk och stundom aggressiv. På det hela taget är skivan mycket melodiösare än tidigare verk, så det som de har förlorat i tyngd har de helt klart tjänat in i melodiositeten. Skivan öppnar starkt med låten Oblivion, som piskar upp en först ganska obehaglig stämning för att sedan gå vidare i någon slags melankolisk, men ändå mysig refräng. Sedan går det vidare genom Accept doftande Divinations, super-melankoliska The Czar (som hintar om Rasputin) vidare genom några andra bitvis anonyma spår och avslutar slutligen starkt med The Last Baron. Skivans sista låt känns för övrigt som om de har ”mashat” ihop ett gäng låtar till ett enda långt episkt mästerverk som klockar in på ganska exakt 13 minuter.

Intrycket jag får är att detta är ett mer moget Mastodon. Fjärde skivan är på inga sätt lik deras andra skivor och jag tycker nog att de kanske förlorat lite av sig själva. Betyget blir ändå en stark trea.

Fredrik Karlsson

Hammerfall ”No sacrifice No victory” (Nuclear Blast)

Ett par år har gått sedan HammerFall lanserade ett sprillans nytt studioalbum, om man räknar bort de tre nya låtarna som fanns på ”Steel Meets Steel: 10 years of Glory”. Efter att ha bytt ut ett par medlemmar (Magnus Rosén och Stefan Elmgren) så har de nu äntligen fått ut en färsk CD.

Skivan heter ”No Sacrifice, No Victory”, och som vanligt bygger texterna på…ja, övernaturlighet och fantasy. Musiken är inte heller speciellt olik den som varit förr, det enda jag kan märka själv är att den är mer åt dur än åt moll, som tidigare album varit.  ”Any Means Necessary” är öppningslåten, och min favorit på det här albumet. Den är tung och ger ett gott intryck, man får känslan av att det nog inte är så tokigt i alla fall, trots att de fått in pudeln Pontus Norgren. Tyvärr så fortsätter inte skivan på samma sätt. Alltså – det är inte dåligt, inte alls, men det känns lite… flamsigt? Som att det inte är helt seriöst. Och det är inte bara texterna, som ibland är nonsens, utan arrangemangen förstör också. Ett par låtar påminner faktiskt om Lordi, inte på stilen, utan hela konceptet med att ha skräckfilmsröster som hotar emellanåt. Det börjar bli tröttsamt, speciellt om ett gäng på 35-45 år gamla ”gubbar” försöker imitera unga(!) monster ifrån Finland.

Hammerfall har petat in en cover på skivan, The Knacks gamla ”My Sharona”. Grejen är att, visst det är en bra låt, men sedan när gjorde man sleaze? Låten har vissa dragningar åt metal hållet, men det första och det enda jag tänker på när jag hör låten är sleaze, sleaze, sleaze. Håller de på och byter stil månntro? Skulle inte tro det.

Om man bortser ifrån flamsigheten, den plötsliga övergången från moll till dur och det lilla sleaze inlägget, så är trots allt skivan väldigt bra, och till skillnad från många andra av deras album så är nog denna den som passar allra bäst i Svensson-hemmen, den går helt enkelt hem hos ”alla”(?). Det tror jag på.

Sara Köhler

Öppningslåten ”Twist of fate” är en rivig AOR-låt med distinkt gitarrspel av Bob Kulick (Kiss, Meat Loaf m.fl.) och låten är en perfekt start på denna comebackskiva.

Trots en förhållandevis liten budget med ganska kort tid i studion är skivan välproducerad med ett fräscht sound. ”Breathe” och ”What have U done” domineras av keyboardslingor och speciellt i den sistnämnda är keyboard huvudinstrumentet. Snyggt jobbat av Doug Katsaros och hans flinka fingrar. ”Old friends” och ”Winner takes all” är i ärlighetens namn för popaktiga för att platsa i AOR-facket, men det är tydligt att Bob Kulick och hans gitarr är i högform så tack vare gitarrsolon av hög klass får låtarna ändå godkänt; å andra sidan är ”Crazy little Suzi” ovanligt tung för att vara Balance. Även om det är angenämnt att höra Bob Kulick rocka loss ordentligt så passar den inte riktigt in bland det övriga materialet. Tillsammans med öppningslåten ”Twist of fate” är ”Forever” och ”Walk away” skivans höjdpunkter – det är AOR av yppersta klass.

Uppenbarligen har bandet konserverat sin musikaliska toppform. Men ett litet frågetecken blir det för Peppy Castros röst, som ibland låter som att det handlar om en liveinspelning utan överdubbningar, samtidigt som det bidrar till att det välpolerade låtmaterialet får en lite råare känsla och det är egentligen ingen nackdel. ”Equilibrium” håller utan tvekan jämna steg med klassikern ”In for the count” och placerar sig därmed högt på alla tiders AOR-topplista. En bra comeback, gubbar!

Magnus Bergström