nyaskivor.se

Onslaught ”Sounds Of Violence” (AFM/Sound Pollution)

Sounds Of Violence visar upp ett thrashband i toppform och det är inte illa pinkat av UK-veterangänget Onslaught (som bildades vid årsskiftet 1982-1983).

Efter det för genren ganska typiska introt Inte The Abyss får sig lyssnaröronen en rejäl omgång i form av ettriga Born For War och The Sound Of Violence. Thrashgodis och utan tvekan skivans två bästa låtar.

Den starka inledningen gör att det bli tufft för bandet att leva upp till förväntningarna som infunnit sig. Det ska dock sägas att det finns en del bra ingredienser i flera av dom övriga låtarna, det är bara det att dom aldrig riktigt lyfter.

Egentligen är ingen låt på skivan dålig men ett rött kort delas ändå ut för den onödiga Motörhead-covern Bomber, trots ”extrahjälp” av Phil Campbell (Motörhead) och Tom Angelripper (Sodom). Visst är det en bra låt men den ska avnjutas i originalversionen, och passar dessutom inte på en seriös thrashskiva.

Individuellt delar jag ut extra plus till sångaren Sy Keeler som övertygar skivan igenom. Hans röst kan på sätt och vis liknas vid en råare version av Chuck Billy (Testament).

Till sist måste jag säga att Sounds Of Violence är bandets bästa skiva, trots att den inte är någon fullträff. Tar jag inte i lite väl mycket nu, undrar du kanske. Nej, säger jag och står för den åsikten till 100%. Ironiskt nog beror det på att skivan låter mer som en blandning av Bay Area-thrashband som exempelvis Forbidden och Death Angel, istället för att låta som ”klassiska” Onslaught. Med det sagt ska man tänka på att jag är ett stort Bay Area-thrashfan…

Det vore förresten coolt att uppleva Onslaught live, med tanke på den glöd dom visar upp i dagsläget.

Magnus Bergström

Tankard ”Vol(l)ume 14” (AFM/Sound Pollution)

Öl, öl och ännu mera öl. Ja, utan att överdriva alltför mycket så kan man säga att öl är vad som gäller för tyska Tankard – och har så gjort i 29 år (en imponerande bandålder).Musikmässigt handlar det som vanligt om thrash metal á la 80-tal. Men produktionsmässigt låter det mer up to date och är nog Tankards finaste stund i det fallet.

Ett finfint, stillsamt intro inleder Time Warp som öppnar bandets 14:e release. Låten är också skivans höjdpunkt, mycket tack vare tempobyten och utmärkt trumspel. En annan bra låt är riffstarka Rules For Fools.

Texten till Black Plague (BP) är också värd ett omnämnande. Oljebolaget får sig en känga om man säger så…
Fans som vill att Tankard ska låta som dom alltid gjort tycker garanterat om Vol(l)ume 14. Fans som hoppats på något nyskapande får fortsätta att hoppas.

Slutomdömet blir att det handlar om en mellanskiva från ett band som vägrar att kompromissa. Och trots färre ölreferenser än vanligt i låttitlarna så finns det till sist bara en sak att säga: skål!

Magnus Bergström

Deathspell Omega ”Paracletus” (Norma/Sound Pollution)

En kompis till mig har hypat detta band för mig ett tag nu så det passade väldigt bra att få en ny skiva att stifta bekantskap med. Men det är lite av ett musikaliskt kaos jag möts av som inte lever upp till de lovord jag hört. Det händer väldigt mycket i musiken och tyvärr är ljudbilden inte så skarp som jag skulle vilja ha den, det blir därför ganska svårt att urskilja vad som spelas. Det mesta döljs i oändliga strömmar av blastbeats och dissonanta gitarrer, som tyvärr inte alltid förgyller det hela.

Det inledande spåret bygger upp något av en konstig känsla inom mig, lite som en varningsklocka inför vad som komma skall, en ganska härlig känsla faktiskt. Sedan börjar andra spåret och jag hör direkt influenser från Dillinger Escape Plan, fast inte alls lika bra utfört. Under skivans gång finns det några få riff som utmärker sig, men kanske är det inte p.g.a. riffens slagkraft utan mest för att man verkligen hör vad de spelar då, toner som faktiskt skapar en del fina harmonier.  Men dessa stunder varar inte värst länge utan ersätts snabbt av mer kaos, blandat med en hel del fula skrik/growl som jag egentligen inte tycker fyller någon funktion. Ett annat problem med skivan är att den sitter ihop likt ett konceptalbum(jag vet dock inte om det är det), spåren går alltså helt i varandra utan avbrott. Detta gör att det för mig blir ännu svårare att urskilja några bra låtar i den redan krassa skaran av dem, det blir mest att man hör partier i vissa låtar som är bra. Det bidrar också till en känsla av upprepning och partier som inte skiljer sig nämnvärt från andra.

Höjdpunkten på skivan, för det finns faktiskt ett, är spår 4, Dearth. Denna rör sig i gränslandet mellan alternativt och depressivt, mycket likt Cult of Luna faktiskt. Annars är det inte jättemycket att hänga i granen faktiskt.

Betyget blir 2/5 djävulshorn för Paracletus. Jag kan mycket väl tänka mig att detta är en skiva som kan växa allteftersom man ger den fler genomlyssningar. Fler och fler finesser och riff lär uppmärksammas då, i alla fall jag, vid de första genomlyssningarna inte riktigt orkade lyssna efter dem.

Martin Engström

Katana ”Heads Will Roll” (Rambo/Sony)

Om jag omedelbart skriver att Heads Will Roll innehåller stabil 80-talshårdrock med påtagliga Iron Maiden-influenser och en liten dos Helloween, så behöver jag knappast beskriva musiken ytterligare eftersom ”alla” omedelbart vet vad det handlar om. Jag går alltså direkt på väsentligheterna:

Bra låtar är Livin’ Without Fear (fartfylld), Phoenix On Fire (tung och med attityd), Neverending World (med skivans bästa refräng), Rebel Ride (med stark 80-talskänsla) och Quest For Hades (i klassisk Iron Maiden-stil).

Mindre bra låtar är Blade Of Katana och Heart Of Tokyo som båda har alldeles för tralliga och tjatiga refränger.

Musikerna hanterar instrumenten alldeles utmärkt och det enda minus jag hittar när det gäller individuella prestationer är att den ibland lite väl ljusa sången tenderar att bli enformig/tjatig.

Det är också värt att notera att med tanke på musikstilen och på att två av låttitlarna innehåller passningar till Asien så kommer Katana säkert att gå hem i stugorna där borta.

Produktionsmässigt låter det mycket bra och det vore ärligt talat konstigt annars, i och med att skicklige Andy La Rocque står som producent (en kvalitetsstämpel så god som någon). Men någon milstolpe i hårdrockens musikhistoria – som skivbolaget skriver – är inte Heads Will Roll. Däremot är den bättre än en hel del annat där ute, men också sämre än en hel del annat där ute. Alltså ingen fågel eller fisk, utan mittemellan.

Med andra ord en bra skiva för hårdrockare som inte vill ha några överraskningar.

Magnus Bergström

Kamelot ”Poetry for the poisoned” (Ear/Playground)

Ganska ofta är det inte överdrivet svårt att recensera skivor. Man lyssnar, tänker och sedan skriver man. Men det finns stunder då tankestadiet blir mycket svårare tack vare bandet. Kamelots senaste skiva är en balansgång mellan världsklass och något oerhört lamt. Därför är det nästan omöjligt att recensera hela skivan ”Poetry for the Poisoned” utan att slita sig i håret.

Skivan startar med en av årets absolut vassaste låtar ”The Great Pandemonium” som också har en av de bästa videor jag sett, måste kollas om ni inte gjort det. Den följer upp med några starka spår och det teaterlika temat i låten ”The Zodiac” är nästan lika bra. Men sedan dalar skivan ordentligt och hänger på en skör tråd och rycker endast upp sig några enstaka gånger. När det väl händer är dock låtarna otroligt bra. ”Poetry for the Poisoned” temat som är en serie låtar i antalet fyra var dock en besvikelse. Man hade möjligheten att göra något riktigt bra men misslyckades.

I det stora hela är det hög kvalitet på Kamelot och inte minst på senaste skivan. Ljudet är otroligt bra och Khan som sjunger är en av världens mest begåvade sångare. Med massor av gäster på skivan ökar värdet enormt. Och det känns som att Kamelot kan ha gjort sitt absolut största verk i och med detta skivsläpp.

Om jag skulle recensera låt för låt skulle troligen betygen variera mellan fullpoängare och bottennapp. Men jag tycker att Kamelot förtjänar en hyllning för att de vågar göra sin egen sak av det hela. Det ska vara vackert, mäktigt och tungt. Man har inspiration i mängder och massor av smarta texter samt teman på skivan. Det är omöjligt att inte gilla Kamelot!

Ricky Löfqvist

Death Angel ”Relentless Retribution” (Nuclear Blast/Warner)

Jaaaaaaaaaa! Jag vill bara skrika rakt ut av glädje när jag hör inledande thrashmonstret Relentless Retribution. Death Angel är tillbaka på allvar och det är tydligt att dom vill att vi lyssnare ska förstå det.

Basen mullrar, gitarrerna är ettriga, trummorna driver på och sången är vass. Det går inte att låta bli att jämföra med Forbidden, men personligen tycker jag att DA är aningens vassare.

Det som skiljer DA från andra Bay Area-band är dom snillrika arrangemangen, lyssna exempelvis på magnifika Claws In So Deep. Den låten framstår för varje lyssning allt mer som en av bandets absoluta karriärhöjdpunkter. Den är helt enorm!

Individuellt går det inte att bortse ifrån att sångaren Mark Osegueda läter bättre än någonsin. För bevis är det bara att lyssna på Into The Arms Of Righteous Anger, vilken ger honom chansen att visa upp flera sidor av sångregistret.

Produktionen är in your face, det vill säga livekänslan är påtaglig och det är inga fel. Men det är ändå just produktionen som är det enda minus jag kan hitta med skivan. Jag kan nämligen inte låta bli att tänka på hur det här skulle låta med en ”luftigare” produktion. Det skulle kunna höja musiken till en ännu högre nivå. Tror jag…

Hur som helst; Relentless Retribution är teknisk thrash av yppersta klass som visar att genren fortfarande utvecklas samtidigt som den är fast förankrad i rötterna. Mycket tack vare veteraner som DA. Behöver jag säga mer? Nej, jag tänkte väl det. Enjoy!

Magnus Bergström

Mean Streak ”Declaration Of War” (Black Lodge/Sound Pollution)

Svenskarna i Mean Streak har ett ”tyskt” heavy metal-sound med melodi och kraft och allsångsvänliga refränger. En jämförelse med Hammerfall känns självklar och det är enligt undertecknad en mycket positiv jämförelse.

Declaration Of War (en fartfylld inledningslåt) och In For The Kill (med skivans bästa refräng) skulle platsa på valfri Accept- och/eller U.D.O.-skiva. Fram till sjätte låten No Mans Land (tyngst på skivan och kryddad med läckra orientaliska melodislingor) håller skivan allra högsta kvalitet och är så långt en klockren betygsfyra.

Men på skivans andra halva blir helt enkelt för mycket av samma sak och en viss mättnadskänsla infinner sig tyvärr. Tur då att avslutande The Oblation bryter autopilot-läget med hjälp av tempoväxlingar och suverän sång i olika tonlägen.

Sammanfattningsvis är Declaration Of War en stark skiva (bandets andra) och beviset på att Mean Streak är här för att stanna.

Att bandet lämpar sig alldeles utmärkt för allsång råder det igen tvekan om. Så kom igen; lyssna på skivan på hög volym i stereon och dra igång ett party som grannarna sent ska glömma!

Magnus Bergström

Ross The Boss ”Hailstorm” (AFM/Sound Pollution)

Jojo, nu är Ross The Boss (ex-Manowar) tillbaka i en musikvärld där han hör hemma: klassisk heavy metal. Under en lång period var den här typen av musik ointressant för den gode Ross The Boss, men han har uppenbarligen ändrat sig (bra det).

Kingdom Arise är bandets – för det är ett band och inte ett soloprojekt – andra skiva och redan efter några sekunder av inledande introt I.A.G. låter det i mina öron som starten på en Manowar-skiva. Den känslan blir inte mindre när sångaren Patrick Fuchs tar ton, då han bitvis låter som Eric Adams (Manowar) tvillingbroder. Men framför allt är det alla tunga gitarriff som för tankarna till Manowars tidiga alster. Ja, Kingdom Arise låter faktiskt i mångt och mycket som en logisk uppföljare till nämnda bands Kings Of Metal (1988).

Men trots påtagliga likheter med Manowar står bandet på egna ben, i och med att det till 100% handlar om klassisk heavy metal utan andra (pompösa) sidospår.

Personliga låtfavoriter är Kingdom Arise, Hailstorm och Empire’s Anthem. Mindre bra låtar är Crom och Behold The Kingdom som mest bara maler på utan att åstadkomma något som bibehåller mitt intresse. Det ska dock sägas att Behold The Kingdom innehåller ett av skivans absolut bästa gitarrsolon.

Det är glädjande att konstatera att Ross The Boss hittat nya ”brothers of metal”. Och med lite tur kanske vi kan få se/höra bandet live här i Sverige framöver, kanske på någon festival sommaren 2011…

Magnus Bergström

Bullet ”Highway pirates” (Black Lodge/Sound Pollution)

                    I butik: 4 februari

Bullet ogillas, till och med sågas av somliga. Än sägs de planka Accept, än AC/DC. Visserligen har sångare Hofer en bitigt rivig pipa i Udo-klass och visst svänger det ordentligt om musiken, men AC/DC??!

Nej, det Bullet förvaltar och gör så friskt vågat och inte sällan med alldeles förbluffande fantastiskt resultat, är arvet efter NWOBHM.
Bite the Bullett som kom häromåret var en smått fenomenal skapelse som snabbt och rättmätigt fann en hel del lyssnare. Inför släppet av uppföljaren Highway Pirates har de småländska vildbasarna somt och samt att leva upp till.

Och det börjar onekligen bra. Öppningen, titelspåret Highway Pirates, är en pärla med ett lika enkelt som genialt riff och en kort, slagkraftig refräng. Tempot i den upprätthålls inte riktigt i följande mer bluesiga Back on the road, men den är jämbördig i intensitet. Tredjespåret är en mix av de två föregående spårens goda kvalitéer och jag undrar var detta ska bära hän. Blood run hot kommer sen och jag kan sluta undra: Bullett infriar förväntningarna med råge. Fortsättningen bekräftar fakta att vi i Sverige idag har ett band som med den äran förmår producera rock´n´roll i dess rätta essens. Det verkar enkelt, men vi får det bevisat gång efter annan hur svårt det kan vara att få till det. Bullet gör det inte svårt. Vi kan skatta oss lyckliga åt det.

Mats Johansson

Seventh Wonder ”Great Escape” (Lion Music/Border)

Svenska Seventh Wonder(SW) är ett proggband som spelar mäktiga låtar i stil med band som Dream Theater och Symphony X. SW har inte gjort något större intryck på sin omgivning, men samtidigt brukar det vara så i denna genre. Det krävs skickliga musiker och otrolig musikalisk talang för att ens kunna spela inom kategorin, något jag anser att Seventh Wonder klarar med bravur. Men hur är det med sången?

Ja, det stora problemet med band i denna kategori brukar vara att sången inte riktigt håller måttet och att det blir för mycket experiment av det hela. Jag anser att nya albumet ”The Great Escape” håller måttet, men man balanserar på en skör tråd oroväckande mycket! Det blir stundtals nästan lite melodifestival och smörvarning för sångare Karevik, som måste arbetas bort. Konstiga partier finns det gott om, varenda låt är en resa i sig.

Om man älskar Dream Theater bör man kolla upp svenska SW. Jag personligen tycker att kategorin är överflödig med undantag för Symphony X, som är perfektion inom området med otroliga teman och tyngd. Men det finns något här som gör att patrioten inom mig ler och bara måste slå ett slag för ett tekniskt väl utfört album.

Låtarna avtar på skivan ungefär som om inspirationen dog ut succesivt. De första fyra spåren i form av ”Wiseman”, ”Alley Cat”, ”The Angelmaker” och ”King of Whitewater” är riktigt bra, med undantag för att Alley Cat kräver några lyssningar samt att Angelmaker är riktigt långsam att dra igång.

Ett tema med SW är likt en tre timmars långfilm, man tar god tid på sig att komma till de bra bitarna.

Jag har dock svårt att verkligen njuta av skivan eftersom jag inte får någon form av kontext eller känsla för låtarna. ”The Great Escape” som ligger på mäktiga trettio minuter är ett spår som blir bortglömt i princip. Jämför med ”The Oddyssey” av Symphony X så är den faktiskt riktigt dålig.

I låten ”The Angelmaker” är det enda gången jag kan ta till mig texten och verkligen njuta av dramat som utspelar sig.

Jag tycker SW klarar sig väl i genren, men de har en bit kvar för att få till det lilla extra. Mera finputs och att göra skivan enklare är nog lösningen. Det är åtminstone vad jag kräver för högre betyg!

Ricky Löfqvist