nyaskivor.se

Mastodon ”Live at the Aragon” (Reprise/Warner)

Mastodon börjar Live at the Aragon med att spela senaste skivan Crack the Skye från början till slut, och därefter följer fyra låtar från den övriga diskografin plus en avslutande The Malvin’s-cover (The Bit). Att flera av låtvalen som inte är från Crack the Skye är ganska oväntade betyder egentligen bara att ett experimentiellt band som Mastodon gör vad som förväntas av dem, inklusive det där med att framföra en skiva från början till slut.

Som vanligt i fallet Mastodon är det bara att tacka för det fina arbete som bandmedlemmarna får till när man syr ihop alla spretiga trådar som är Mastodons musik, till ett lapptäcke att njuta av om och om igen.

Live at the Aragon är ljudmässigt precis som en konsert ska vara: inte klockrent rakt igenom och i synnerhet då när det gäller sången, som ”svajar” här och där. Allt enligt mottot: är det live så är det.

Men, ja, det finns ett stort men… Jag kan bara inte dela ut ett högre betyg till ett livedokument som ignorerar fantastiska låtar som Blood and Thunder och March of the Fireants.

Magnus Bergström

M.ILL.ION ”Sane & Insanity” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Redan efter någon minut av inledningslåten Cry to Heaven slås jag av tanken ”det här låter som Treat i sina bästa stunder”. Så många bättre jämförelser finns väl egentligen inte när det handlar om kompetent melodiös hårdrock utan krusiduller, starkt influerad av 80-talets så kallade pudelhårdrock.

Utöver den rent musikmässiga skillnaden med Treat så finns en annan gemensam nämnare: sången. Ulrich Carlsson är nämligen inte rakt igenom hundraprocentig men passar ändå helt perfekt till musiken, precis som i fallet med Robert Ernlund.

Såvitt jag kan höra finns det inte en enda dålig låt på skivan, men det finns å andra sidan en brist på originalitet i dessa. Att djupanalysera skivinnehållet är att gå ett steg för långt, det räcker gott med den övergripande ”innehållsdeklarationen” i inledningen av recensionen.
Det viktigaste är väl egentligen att konstatera det uppenbara: när S&I spelas på hög volym infinner sig en lika positiv som välbekant känsla – let’s party!

Magnus Bergström

Stala & SO. ”It IS SO” (3rd Strike Music)

1997 bildades SO i de finländska skogarna men att det skulle dröja 14 år och 3 EP:s innan deras väldigt efterlängtade debutalbum kom ut kunde nog ingen räkna med. Men nu är det här. Är det då enligt förväntan?

SO är inte som andra band. De flesta andra kan man enkelt sätta en genre på – de är så och de är så, baserat på deras låtar. Det går inte med SO. De har en klick 80-talshårdrock i ”Shout”, en lite gypsyaktig rocklåt i ”She”, en tårdrypande ballad i ”Bye Bye”, grooviga beats i ”One Nite Stand” och lugn poprock i ”My Happy Day”… Hela skivan är som ett mixband, ingen låt är den andra lik. Jag antar att man kan kategorisera in albumet under rock, men en subgenre är inte att ens försöka sig på. Jag antar att det är detta Todd Tarantello syftar på när han säger att ”This Is THE SHOW BY SO.” i det kaxiga, men storslagna och cirkusliknande introt.

Skivan är uppdelad i två olika delar. Först ena halvan med gamla goda låtar från EP:sen och andra hälften med nytt material. Det som är lite synd på skivan är att det gamla materialet, som frontmannen Sampsa Astala rört om totalt med och arrangerat om, är helt solitt tillsammans med Melodifestivalslåten ”Pamela” – men att det nya materialet faller lite… platt. Det är inte riktigt det jag skulle definiera som SO. Det håller inte samma klass som det tidigare.

Ändå är det precis vad jag förväntade mig. Sampsa A. Stala (sångaren) är egentligen riktigt bra på att skriva låtar, dock tror jag att albumet blev lite påskyndat i och med släppet till Melodifestivalen. Om han hade fått lägga ner lika mycket tid på det nya materialet som han gjorde med det gamla, hade alltihop blivit ganska kick ass. Nu blev det helt okej. Med några riktiga guldkorn. Såklart.

Bäst: Lite tvedelad mellan den nya ”One Nite Stand” och min stora personliga favorit ”Shout”. Så får väl säga båda dessa! Sämst: Avslutningslåten ”E-Major”. Varför?

Sara Köhler

Mr. Big ”What If…” (Frontiers/Cosmos)

 
 
Eric Martin (sång), Paul Gilbert (gitarr), Billy Sheehan (bas) och Pat Torpey (trummor). Om jag börjar recensionen med bandmedlemmarnas namn så vet alla läsare vad som väntar: melodi och känsla med kvalitet i framförandet. Och självklart individuella prestationer av yppersta klass.

Låtblandningen är sig lik sedan tidigare: uptempo, midtempo och ballader. Ett typexempel som visar vad Mr Big står för är Around The World med flera smakfulla bas- och gitarrdueller, vilka lyfter låten till oanade höjder. Smaskigt!

Övriga låtar värda att nämnas är American Beauty – fartfylld med goa’ trummor, As Far As I Can See – melodiös godbit kryddad med ett utsökt gitarrsolo och I Won’t Get In My Way – med framträdande basspel och precis den typ av låt som passar Erics röst bäst.
Jag måste också nämna producenten Kevin Shirley (Iron Maiden, Dream Theater, Rush m.fl.) som fått till ett mycket fräscht sound.
Att betygsfemman uteblir beror på att det här trots allt inte är en skiva som så att säga uppfinner hjulet, och dessutom är dom två sista låtarna (I Get The Feeling och Unforgiven) lite väl enkelspåriga.

Det finns comeback- och/eller återföreningsskivor som inte är i närheten av förväntningarna (som Kiss med ”Psycho Circus”) men What If är glädjande nog ett mycket vitalt livstecken från ett band som fortfarande kan leverera. Det låter dessutom som att bandmedlemmarna har roligt att spela tillsammans och kan man sända ut sådana signaler till lyssnaren så har man lyckats.

Magnus Bergström

Hour Of 13 ”Ritualist” (Earache/Sound Pollution)

Hour of 13 sneglar inte så lite på tidiga Sabbath utan att för den skull plagiera i någon mån.

Stämningar och texter får mig också att sända en tanke till de idag nästan bortglömda, på sin tid utmärkta Demon. Minns Don’t break the circle och ni fattar vad jag menar. För övrigt finns inga paralleller banden emellan. Hour of 13 gör tvättäkta, klassisk doom och inget annat, medan Demon var mer melodiösa och snabbare.

Hour of 13:s gitarrist och låtskrivare numero uno Chad Davis kan verkligen konsten att framkalla lagom saktmodiga och riviga riff som får nackhåren att resa sig på den mest luttrade doomfantasten. Ingen oäven sololirare är han heller.

I studion står för övrigt Chad Davis för det mesta, sången borträknad. Sjunger på The Ritualist gör Phil Swanson. Dennes något begränsade register kompenseras av en god portion charm, en i sammanhanget inte helt malplacerad anspänning och kanske framförallt en i dessa dagar rätt ovanlig frånvaro av detta eviga growlande. Swanson är numer utbytt mot Ben Hogg. Synd, kan jag tycka utan att för dens skull nedvärdera Hogg som är en rutinerad frontman.

Bästa spår: Demons all around me.

Mats Johansson

Whitesnake ”Forevermore” (Frontiers/Cosmos)

                         Release 25 mars

Brittiske David Coverdale är en av de främsta ambassadörerna när det kommer till melodiös bluesbaserad hårdrock och vid det här laget en grundmurad ikon till sångare. Vore det inte för Robert Plant (Led Zeppelin) eller Paul Rodgers (Free, Bad Company) skulle man även utan större tvekan kunna påstå att Coverdale är den störste och mest stilbildande av alla klassiska hårdrocksångare som haft rötterna stadigt förankrade i bluesmyllan.

Efter att under en sejour avlöst Ian Gillan i Deep Purple bildade Coverdale mot andra hälften av 1970-talet Whitesnake – ett band som på många sätt huvudsakligen är ett likhetstecken med frontmannen Coverdale själv eftersom övriga medlemmar kommit och gått under åren och endast David har bestått samt varit den obestridde ledaren. Sin rent kommersiella peak fick Whitesnake under andra hälften av 1980-talet med den radioorienterade mångmiljonsäljande skivan 1987, sedan dalade det när grungen gjorde intåg vid 1990-talets inbrott. För ett par år sedan körde Coverdale igång Whitesnake med en nytändning i och med energistinna albumet Good To Be Bad (2008) och man spelade bl.a. på Sweden Rock Festival detta år. Nu är Whitesnake tillbaka med ytterligare en platta i samma nyinspirerade anda: Forevermore.

Forevermore rockar tämligen bra och tar utan några blygsamheter vid ungefär där förra plattan Good To Be Bad placerade sig. Det är välproducerat och snyggt rakt igenom. Den musikaliska kraften finns och hårdrockräven Coverdale visar åter att han är en storstilad och värdig veteran som kan sina saker. Samtidigt finns det en viss kylighet i ljudbilden som väl har att göra med dagens moderna digitala inspelningstekniker, men som får mig att längta tillbaka lite till ett mera gammaldags och varmare produktionssound. Låtarna tenderar också att dra åt ett lätt slentrianmässigt håll när det kommer till texter och musik och refrängmelodierna saknar de forna dagarnas extra skärpa och lyft. Men den här ormen har ändå kvar sitt giftiga bett i de allra bästa stunderna på plattan.

Lyssna på: ”Love Will Set You Free”, ”Easier Said Than Done”, ”One Of These Days”.

Henric Ahlgren

Days Of Anger ”Death Path” (Massacre/Sound Pollution)

Om inte rubriken ovan säger vad det handlar om så lägger jag till ordet ilska och det borde vara glasklart vad Days Of Anger pysslar med. Bandets debutskiva är inte direkt bomull för öronen, om man säger så…

Musikmässigt är det 50/50 mellan thrash/hardcore, medan det sångmässigt i huvudsak handlar om hardcore.
Det är full fart från start och så fortsätter det i låt efter låt, vilket lätt blir lite tröttsamt för öronen i längden.

Tur då att det finns två guldkorn, nämligen tyngre och på samma gång melodiösare Hands Of Evil och Life Form som utan tvekan är skivans behållning = betygshöjare. Dessa två låtar ”öppnar upp” skivan och ger den ”mer luft”, så att säga, och det går att spåra ett släktskap med The Haunted vilket aldrig är fel.

Om jag fick bestämma inriktningen på nästa skiva så lyder rekommendationen så här: mindre aggressivitet och snabbhet, lägg istället mer fokus på tyngd. Med andra ord mer thrash och mindre hardcore. Det finns förresten gott hopp om fortsatt utveckling för Days Of Anger, eftersom bandet bildades så sent som 2010. Fortsättning följer…

Magnus Bergström

The Haunted ”Unseen” (Century Media/EMI)

Tolv låtar, 42 minuter och 30 sekunder. Det är vad The Haunted erbjuder musikdiggare med öppet sinne på nya och mycket intressanta Unseen.

Först måste det uppenbara påpekas: det här är en värdig och logisk uppföljare till The Dead Eye, även om Unseen överträffar den i låt efter låt. Det handlar om en frustande, introvert, vemodig och samtidigt livsbejakande skapelse.

Influenserna är många och för att nämna några: blanda Mastodon, Tool, Iced Earth, Opeth, In Flames och – åtminstone i mina öron – framför allt Burst och tillsätt en lagom dos av ”gamla” The Haunted.

Unseen är ett typexempel på konsten att ta ut svängarna. Ordet progressivt används nuförtiden väl ofta för att beskriva olika hårdrocksband, men det känns helrätt (och samtidigt överraskande) och måste användas för att beskriva ”pånyttfödda” The Haunted.
Förra skivan Versus var en typisk thrashskiva, och med tanke på det är Unseen vågad och rent ut sagt f-n så imponerande.

Låtarna? Bäst: Never Better. Minst bra: No Ghost.

En följd av allt det nya är att bandet nu står inför karriärens största utmaning: att förena det gamla och nya materialet på scenen. Det ska bli mycket spännande att se/höra hur det ska gå till.

Magnus Bergström

Children Of Bodom ”Relentless Reckless Forever” (Spinefarm/Cosmos)

Säg Children Of Bodom och ”alla” hårdrockare associerar bandnamnet till gitarristen/sångaren Alexi Laiho. Men COB är ingen solotripp utan ett väl sammansvetsat band, vilket visas gång på gång när nya skivan Relentless Reckless Forever snurrar i hörlurarna.

Det är verkligen en våt dröm för i synnerhet gitarrister att spisa RRF, eftersom gitarrspelet är i fokus. Jag måste också nämna trumljudet som känns i det närmaste perfekt i en bra mix av studio- och livekänsla. Något för Metallica att ta efter…

Inledande Not My Funeral fastnar direkt och visar att bandet i allra högsta grad är att räkna med fortfarande. Därpå följer fartmonstret Shovel Knockout som – självklart – kryddas med smakfulla keyboardslingor av Janne Warman (som är lika viktig för COB som Alexi). Tredje låten Roundtrip To Hell And Back är förhållandevis långsam och känns först väl ”smörig”, men framstår sedan som en av skivans absolut bästa låtar inklusive en übersuperb refräng. Och så fortsätter det… RRF är som en programförklaring av allt som är COB, i och med att alla deras musikaliska sidor visas upp i en härlig blandning.

RRF är inte ett magnum opus men utan tvekan mycket, mycket bra. De redan frälsta fansen lär inte bli besvikna. Att högsta betyget uteblir beror på att två av låtarna (Pussyfoot Miss Suicide och Northpole Throwdown) är för mycket ”standard” jämfört med övriga.

Det känns glädjande att Alexi & co är tillbaka i toppform.

Magnus Bergström

Woods of Ypres ”Woods IV: The Green Album” (Earache/Sound Pollution)

Kanadensiska Woods of Ypres kontrakterades i höstas av Earache, vilka passar på att återutge plattan Woods IV: The Green Album, tidigare utgiven på frontmannen David Golds egen indielabel Krankenhaus records. Uppbackningen av Earache är förstås ett steg i rätt riktning.

När det blir som allra bäst får bandet ihop en rätt udda men spännande blandning av doom och proggmetall, här som mest påtaglig och faktiskt alldeles lysande i spåret I was buried in Mount pleasant cemetery, som bjuder på en hel del överraskande vändningar i såväl tempo som atmosfär.

Ett spår gör ju ingen fulllängdare, emellertid. Klassen i ovannämnda stycke uppnår man inte riktigt i något av plattans återstående 12 låtar. Visserligen framtonar som helhet en ganska angenäm prägel av downer och doom som faktiskt får mig att tänka lite på våra svenska mästare Katatonia, men hos Woods of Ypres saknar undertecknad experimentlustan som präglar ovannämnda I was buried… Mer sånt, tack, och storverk är att vänta!

Mats Johansson