nyaskivor.se

One Man Army And The Undead Quartet ”The Dark Epic” (Massacre/Sound Pollution)

Till att börja med måste jag konstatera att Johan Lindstrand (ex-The Crown) har en av världens absolut bästa death metal-röster, ja kanske rentav den allra bästa. Hans framgångsrecept är konststycket att få ”kakmonster”-sången att låta tydlig. Helt enkelt enastående.
One Man Army And The Undead Quartets fjärde skiva The Dark Epic kommer inte att gå till historien som nyskapande. Nej, det är 50 minuters blandning av thrash och death metal – take it or leave it, liksom.

Inledande Stitch bjuder på ett förvrängt Angel Of Death-riff och är en finfin start. Men utöver just Stitch får jag ganska omgående känslan av att flera av skivans övriga låtar är för likartade, och det är aldrig kul…

Men, hallå där… Vid närmare granskning upptäcker jag att det finns två i sammanhanget mycket originella inslag på skivan: Sandman Apocalypse som är (näst intill) åtta minuter lång och bjuder på flera snygga tempoväxlingar. Titellåten klockar in på (näst intill) mäktiga nio minuter och är smått progressiv och i det närmaste helt instrumental. Coolt!

Att dessutom efter sistnämnda smått episka skapelse avsluta skivan med full-fart-hela-vägen-in-i-kaklet-låten How I Love To Kill You är ett smart grepp, som gör att lyssnaren kippar efter andan till skivans sista sekund.

När plus och minus ska fördelas i vågskålen så finns på plussidan sången, det suveräna ljudet och det genomgående skickliga framförandet. På minussidan finns det faktum att flera av låtarna är väldigt lika. Betygssättningen är således inte helt enkel och jag väljer till slut något av en medelutväg, men lägger utan tvekan till ett stort plus i kanten.

Det skulle kittla dödsskönt i kistan att få uppleva bandet live på någon sommarfestival…

Magnus Bergström

White Widdow ”White Widdow” (AOR Heaven/Sound Pollution)

 
 
Hemmahörande i Melbourne Australien presenterar White Widdow sin musik som mjuk melodisk keyboard-baserad rock. Gruppen har förebilder hos band som Survivor, Dokken och Danger Danger. För den som förespråkar den typen av ideal så uppfylls säkert kraven om inte till fullo så åtminstone delvis. Det betyder med andra ord att inga överraskningar är att vänta.
 
Det är inte värt besväret att att försöka leta upp en hitlåt likt Survivor’s ‘Eye Of The Tiger’ (1982) för något sådant existerar inte. Det känns å andra sidan som en stelbent känguru som så vitt jag kan se inte bär på något i pungen. Endast torr ökensand virvlar runt på den vidsträckta savannen och de vaksamma arborginerna står handfallna och tittar på.
 
Genom öppningsspåret ‘Tokio Rain’  förs man direkt tillbaks tre decennier och landar helt sonika på åttitalet. ‘Broken Hearts Won’t Last Forever’ tar över stafettpinnen och följer metodiskt den inslagna vägen. Jag antar att man kan leva med dessa två sånger. Med ‘Don’t Fail Me Now’  är däremot gränsen passerad och de långväga gästernas beteende blir likt gosedjur som rör sig i slowmotion.  
 
Den något tyngre ‘Cross To Bare’ tillför inte mycket till samlingen. Keyboard-ledda ‘Spirit of Fire’ väcker trots allt ett visst intresse och det är anmärkningsvärt i det här sammanhanget. ‘Shadows Of Love’ och den avslutande ‘Fire & Ice’ har en del fina gitarrslingor, men lämnar för övrigt inget bevarat intryck efter sig.
 
Jag har lyssnat på skivan under de mest skiftande sinnesstämningarna, men det krävs mycket mer än så här för att musiken skall påverka det mentala. Den sticker helt enkelt inte ut från mängden utan blir så anonym och närmast osynlig att intresset smälter likt snön en solig vårdag. I hopp om en uppföljare som kan pumpa igång adrenalinet bättre slänger jag på måfå några mynt i önskebrunnen. Jag hör aldrig att dom landar.
 
Thomas Claesson

Bangalore Choir ”Cadence” (AOR Heaven/Sound Pollution)

Oftast ger skivomslaget en relevant bild av musiken den döljer. Undantag från den regeln finns dock och Banglalore Choir’s ‘Cadence’ är ett tydligt exempel. Några porträtterade splatterfigurer behöver inte alltid betyda ond bråd svart metal död. I det här fallet handlar det i stället om rak hårdrock utan omsvep.
 
Åtskilliga år har passerat sedan debutalbumet ‘On Target’ släpptes (1992) och man blir abrupt påmind om att tiden aldrig väntar på någon. Ett förträffligt album vid sin tid, men tyvärr fel tajmat då grungen obevekligt knackade på dörren.
 
Nu tar forne Accept sångaren David Reece nya tag och gottgör alla de förlorade åren. Med sig har han gitarristen Curt Michell som är den andre kvarvarande originalmedlemmen. Skaran fylls ut av holländske trummisen Hans i’nt Zandt (Coopers Inc.), bassisten Danny Greenberg och gitarristen Andy Sushmil (U.D.O.). Scenen är riggad, släpp in bandet. Låt oss få höra lite melodisk rock.
 
Inledningsspåret ‘Power Tripping’ visar var blocken skall stå på stapelbädden. Inget tjafs, inget nonsens utan bara klara direktiv förmedlade från Reece. Fint samspel och de passande takterna utan förskoning. ‘Martyr’ hakar på i samma anda. Uttrycksfulla gitarrer ger de rätta vibrationerna.
 
Mina favoriter blir snart utgestaltade i form av ‘Survival Of The Fittest’, ‘Heart Attack & Wine’ och ‘Spirits Too They Bleed’. De tre låtarna har tydliga drag åt Whitesnake med allt vad det innebär. 10–poängare i sin karaktär med klassiska riff, väletablerad rockröst och en perfekt rytm.
 
Det finns egentligen ingen svacka på albumet. Det här bandet vet vad som gäller och de gör det bra. Välbalanserade solida rocksånger presenterade med ackuratess. Den andra flodvågen tog sin tid, men den var värd att vänta på.
 
Mina farhågor att ett omslag som kunde varit ämnat för ‘Left 4 Dead’ skulle innebära dödansarmusik var helt obefogade. De här grabbarna var allt annat än odöda.
 
Thomas Claesson
 
Fotnot : ‘Left 4 Dead’ är ett dataspel som går ut på att döda så många Zombies som möjligt.

Twinspirits ”Legacy” (Lion Music/Border)

Ja, recensionsrubriken säger egentligen allt: Legacy är progressiv metal utan överraskningar, varken mer eller mindre. Personligen hade jag hoppats på lite mer otippade infall här och där, men jag imponeras ändå över att det låter oerhört genomtänkt och välproducerat.

Skivan börjar med sex låtar som inte riktigt vill fastna i huvudet, utan att för den skull vara dåliga, nej då. Men utöver uppiggande Senseless känns dom på något sätt lite tråkiga…

Tur då att avslutande femlåtarssviten The Endless Slepp är riktigt, riktigt bra och därmed skivans stora behållning (och till viss del räddning). Det är här som det går att höra den magi som bandet har potential till, och här är man ibland rentav i klass med genreledarna Dream Theater.

Liksom på förra skivan The Forbidden City (som också fick betyget 3,5 här på nyaskivor.se) utmärker sig keyboardisten/bandledaren Daniele Liverani, gitarristen Tommy Ermolli och sångaren Göran Nyström. Sistnämnde är en oerhört stor tillgång för bandet, då han presterar i absolut världsklass rakt igenom och låter som en blandning av James LaBrie (Dream Theater) och Michael Kiske (ex-Helloween).

För den som tycker att Dream Theater är för svåra så är Twinspirits ett bra alternativ. Pesonligen hoppas jag att Twinspirits tar en ”svårare” väg på nästa skiva…

Magnus Bergström

Flotsam And Jetsam ”The Cold” (Nuclear Blast/Warner)

Det kan inte vara lätt för ett band att vara mest känt för att ha haft Jason Newsted (ex-Metallica) i bandet, något som dessutom ligger lååångt bak i tiden. Extra uppfriskande då att deras tionde skiva The Cold inte låter som förr utan är ett skolexempel på modern metal. På gott on ont…

Om det är bra eller dåligt med en modernare kostym? Det är förstås upp till varje enskild lyssnare: vill man ha det som vanligt så är det inte bra, men vill man ha förändring så är det bra – svårare än så är det inte.

Ett snyggt pianointro och ljudet av en huttrande man på inledande Hypocrite skapar en fin stämning. Låten som sådan har en mycket cool refräng och sköna taktbyten, men till en början (obs! till en början) tycker jag att den innehåller för många moderna inslag (exempelvis ”rensång”).

Titelspåret The Cold är 7 minuter och 18 sekunder som (också) blandar olika metalstilar. Vid första lyssningen skydde jag den som pesten, men den har nu växt till att vara en av skivans bästa låtar. Märkligt…

Det enda låtmässiga minus jag kan komma på är att det är liiite för mycket ”rensång” på skivan, men det är egentligen en anmärkning i marginalen.

Ljudbilden är passande ”mörk” och det är glädjande att basen tillåts ta stor plats i ljudbilden = det låter ”fetare”. Individuellt ger jag mest beröm till sångaren Eric A.K., som har ett brett register men ändå låter klart bäst i sina aggressivaste stunder. Men även det variationsrika gitarrspelet får många plus i kanten.

Det viktigaste jag kan säga om The Cold är att den som lyssnar ska ha ett öppet sinne och gott om tid att lyssna in sig ordentligt. Jag trodde förresten inte att Relentless Retribution (Death Angel) skulle överträffas när det gäller ”thrashcomebacker” men this is it. Fascinerande att en skiva som betygsmässigt ett tag var en tvåa slutar på fyra…

Magnus Bergström

Michael Bormann ”Different” (AOR Heaven/Sound Pollution)

Michael Bormann är en tysk sångare som har ett förflutet i Jaded Heart. Historien kanske borde nog ha stannat där . Melodisk rock är normalt ett ämne som är värt att ägna tid åt. Jag har genom årtionden åtnjutit det mesta i dess väg. Bormann sjunger dock på ett tillgjort, tafatt sätt som gör att man blir bragd ur fattningen. Det är så mjukt och mjäkigt att hälften kunde vara nog.   
 
Öppningsspåret ’Life Is Miracle’ känns som om en uppercut som träffar rätt i solarplexus. När man vaknar upp hoppas man att det var en synvilla. Dom takterna vill man inte höra, var man än är i världen.
 
’To The Top’ är en rak höger som lämnar en blåtira på ena ögat. Man är tvungen att hänga på repet för att över huvud taget klara av den smällen. Låg pondus med näst intill ingen självkritik.
 
Jag ger ett riktat knockoutslag mot Bormanns panna och vrålar ut min förtvivlan. Var är känslan ? Var är själen ? Var är det tyska undret ?
 
’Who Really Wants To Get Older’ är så erbarmlig att coachen äntligen kastar in handduken. Tack för att man får gå mot ringhörnan och längta någon annanstans.
 
’My Favorite Time’ gör att stolen slutligen dras fram och allting  gudskelov är över. Lågvattenmärket är satt och handskarna knyts upp. De tomma luftslagen är ett minne blott, men har man otur så kanske man får se en repris på storbildsskärmen.
 
Om detta är A.O.R-himlen, så vill jag inte vara där utan hellre brinna i helvetet.
 
För att rensa luften griper jag efter den ultimata räddningen. Mitt värdefulla så kärt bibehållna exemplar av Captain Beefheart’s ’Troat Mask Replica’, som med lätta fingrar vördsamt läggs på skivtallriken och vips är den frid tillbaka som är så viktig för balansen i kropp och själ.
 
’No Way Out’ och sedermera på modersmålet ’Was Mir Fehlt”, blir avskedssången där Michael tar farväl för denna gången. Skönt att slutet kom när man ändå var på väg hem trött och besviken. Det enda som snurrar i tankarna är följdfrågorna som kommer likt ett brev på posten – Wie gehts ? Scheisse ? och naturligtvis  Alles verloren !?
 
I slutpläderingen är det enda korrekta att citera den store tyske författaren Goethe från dennes ’Weimar den unge Werthers lidande’ –  ”Ingenting är så förskräckligt och förödande som en handlingskraftig okunnighet”.

Thomas Claesson

Infinity Overture ”The Infinite Overture pt.1” (Lion Music/Border)

Sedan debutskivan Kingdom of Utopia (fick också betyget 3,5 här på nyaskivor.se) har gitarristen/bandledaren Niels Vejlyt ändrat en del i bandet, i syfte att få till en perfekt fungerande liveenhet. Den största och mycket positiva förändringen är sångfyndet Kimmie Tenna Nielsen – hon sjunger hur vackert som helst! Men Nielsen är inte ensam om att sjunga vackert på skivan, för gästsångare är inga mindre än Amanda Somerville (Epica med flera) och Fabio Lione (Rhapsody Of Fire).

De två första låtarna, The Hunger och The Stand, är något av det vassaste jag hört på ganska länge i genren (light) progressiv metal. Yngwie Malmsteen-gitarrspel varvas med skönsång och det mesta i övrigt som man kan önska. Innerliga balladen Angels med gitarrsolo á la John Petrucci (Dream Theater) är också värd att nämna, och likaså skivans längsta låt tillika progressiva godbiten The Infinite Overture pt. 1 (7 minuter och 16 sekunder). Synd bara att inte alla låtar håller samma höga klass…

För övrigt är det intressant att spåren från debutskivans power metal är relativt få, för det är inte direkt vardagsmat att band så här tydligt går från en stil till en annan. I fallet Infinity Overture är det hur som helst ett plus.

Det jag inte tycker om är att några av låtarna präglas av “beauty and the beast”-stilen, det vill säga ljus kvinnosång varvat med growl (exempelvis Evernight). Den varan finns det alldeles för mycket av i hårdrocksvärlden, och ett så här bra progressivt band ska inte behöva hålla på med detta. Kanske är det tänkt att locka fans av “hårdare” musik, men det faller ju på att kvinnosången är ljuv som bomull. Nej, om sådana här störande inslag plockas bort till tredje skivan så finns möjligheter till en klockren skiva. Det är i alla fall min känsla.

Som lyssnare känner jag mig splittrad… Ibland är skivan en fyra-femma och ibland är den en trea, därav slutbetyget.

Magnus Bergström

Scheepers ”Scheepers” (Frontiers/Cosmos)

Säg Ralf Scheepers och 99 av 100 hårdrockare svarar Primal Fear, eftersom hans röst är starkt förknippad med det tyska bandet. Men nu är tiden inne för Ralf att stå på egna ben, och han har valt att inte ta ut svängarna utan hålla sig till det han är bäst på: traditionell kvalitetsmetal.

Det är inte mycket på skivan som är originellt, men eftersom det är så otroligt välgjort kan ett metal-fan knappast klaga. Vad sägs till exempel om följande liknelser:

Locked In The Dungeon, Doomsday och Play With The Fire hade platsat på valfri Primal Fear-skiva.

Remission of Sin (duett med Tim ”Ripper” Owens) har en refräng i bästa U.D.O.- och Accept-stil.

Att tolka andra artister är inte alltid det lättaste och det finns otaliga exempel på misslyckanden, men Ralf Scheepers är värd rosor i massor för sin finfina tolkning av Judas Priest-örhänget Before The Dawn. Snacka om gåshudsframkallande…

The Pain Of The Accused är en annan låt som imponerar när Ralf får ge prov på hela sitt röstomfång, från pratsång till falsett.

Det enda som hindrar en fullpoängare är bristen på originalitet. Välj själv om du låter det avgöra ditt beslut om inköp eller inte. Själv kommer jag utan tvekan att spela skivan om och om igen, för traditionell kvalitetsmetal kan man aldrig få för mycket av.

Magnus Bergström

Triumph ”Diamond Collection” (Frontiers/Cosmos)

Jag har alltid hävdat att det inte behövs mer än tre män för att bilda en fullgod rockgrupp.  Cream var föregångare och de banade vägen i slutet av 60-talet. Under de ljuva åren mellan 1976 och 1987 bevisade Triumph att den regeln likaväl kunde brukas under denna tidsepok. Tre begåvade musiker från Toronto gjorde sitt segertåg land och rike runt och ett mäkta imponerat avtryck i musikens historia sattes.
 
Diamond Collection är en utgåva med tio skivor som från början släpptes på pressad svart vinyl. Numera digitaliserade och på CD med bästa tänkbara ljud. Musikstilen spänner likt en regnbåge från progressiv rock (snuddande vid metal) via hårdrock, blues rock, arena rock till rent av klassiska stycken.
 
Rick Emmett (sång, gitarr), Michael Levine (bas, keyboard) och Gil Moore (sång, trummor)  förmedlar sitt musikarv utan att svikta. Vi vandrar i salar där ekon efter rockband som Boston, Journey, Styx och inte minst Rush har sin klara hemvist.
 
2010 utgavs Triumph’s greatest hits och där fanns de utvalda klassikerna representerade. Nu går vi ett steg längre och hela livsverket släpps under samlingen Diamond Collection. En skattkista av låtar står helt öppen för utforskning och det finns mycket mera att hämta än man kan ana. 
 
In the Beginning (1976) som av någon oförklarlig anledning till en början endast släpptes i Kanada under det självbetitlade namnet Triumph. Förvirrande och oförklarligt då en sådan raritet inte borde hållas bakom bevakade gränser. Skivan är inte alls en oslipad diamant utan snarare ett av de bästa debutalbum som någonsin släppts.
 
Här finns några riktiga rock-dräpare i form av ’24 Hours A Day’ och ’What’s Another Day of Rock and Roll’ som med sin massiva frenesi ger stora sprickor i alla uppbyggda skyddsmurar. Avslutningen med ’Let Me Get Next To You’ som för övrigt inte är långt efter Led Zeppelin’s ’Rock and Roll’ (IV) samt det formidabla, symfoniskt progressiva eposet ‘Blinding Light Show / Moonshine’ hade i sig själv räckt för att motivera albumet inför en 12-manna jury.
 
Rock n’ Roll Machine (1977) var som en förlängd arm av debutalbumet och minnesvärda rockhits levererades med eftertryck. Nu introducerades äntligen den stora världen (läs USA) i vad som var på gång uppe från det stora landet i norr.
 
”Takes Time” är en riktig party låt som stampar igång skivan med en riktig kick start. ”Little Texas Shaker” får tankarna att vändas mot Bachman Turner Overdrive vilket i sig är en acceptabel förebild. I ”Rocky Mountain Way” är bluesrocken obeskrivligt bra vitaliserad och kompositören Joe Walsh har all anledning att vara nöjd med det framförandet.
 
Just A Game (1979) blev bandets genombrott och man började så smått nå ut till den breda massan.
 
’Lay It On The Line’ trollband den nyväckta åskådarskaran och även till yttermera ’Hold On’ som i all ära bara var steget bakom. Min fyr svepte dock likt det onda ögat och fastnade på den ultimata bluesängeln ’Young Enough To Cry’ som visade att Triumph var helt införstådda i grundvalarna till all rockmusik. Den näpna ’Suitcase Blues’ med akustiska förtecken lugnar till slut ner skivan som i övrigt är översållad med massiva rockriff.
 
Progressions of Power (1980) är min personliga favorit trots att den innehåller ett litet klavertramp. ’Take My Heart’ är tyvärr ett hack i den annars så brant stigande logaritmiska kurvan. Alldeles för mjäkig och muzak-orienterad och därmed helt felplacerad i en annars så övertygande platta.
 
Skivan brakar loss i ett rasande tempo med ’I Live For The Weekend’. Det är en låt med mycket energi och den tar i praktiken med sig allt i sin väg. Under resans gång följs den upp med andra hårdrockande titlar som t.ex. den självförklarande ’Tear The Roof Of’,  tungt trippande ’Nature’s Child’ och den absoluta motpolen till Bee Gees dito  ’Women In Love’. Slutligen  drar ’Hard Road’ igång och den besitter hela spektret av gitarr, keyboard och flerstämmig sång pretentiöst utlagd på en persisk matta med bas och trummor.
 
Allied Forces (1981) är den mest kända skivan och ger frånsett de rena rama kioskvältarna – ’Magic Power’,’ Allied Forces’ och självfallet ’Fight the Good Fight’ – en hel del annat att förkovra sig med.
 
Öppningsspåret ’Fool For Your Love’ med de lite hårdare takterna ger Moore’s röst den rättvisa den så väl förtjänar. Följs upp med tuffa gitarriff som lägger sig som bomull runt hjärtat. Vacker stämsång och akustiska förtecken gör ’Ordinary Man’ inledningsvis mycket behaglig och den senare förvandlingen med briserande elektriska toner är inget annat än tydliga kännetecken på en bra rocklåt. 
 
Never Surrender (1982) ger en anda av historiska vingslag redan med inflikningen av Ronald Reagans brandtal på ’To Much Thinking’. Betydelsefullt spår med djup innebörd. ’Battle Cry’ är ett pampigt, hårt pådrivande paradnummer med en suggestivt medryckande dragningskraft. Svår att motstå, hänförande i sin utformning.
 
Att titellåten  ’Never Surrender’ redan är en milstolpe bland de klassiska verken står klart inte bara på grund av det musikaliska framförandet utan även tack vare den minnesvärda textremsan ’Thirty golden pieces for the Judas kiss , what’s a nice boy doin’ in a place like this’. Förstärker intrycket markant och ger ett skimmer av eftertankens kranka blekhet.
 
Thunder Seven (1984) river igång med ’Spellbound’ och vindstyrkan ligger på höga Beaufort redan innan man har funnit sig till rätta och sansat sina sinnen. ’Time Goes By’ driver på stormen med full kraft och det progressiva vindögat fångas upp än en gång.
 
’Stranger In  A Strange Land’ blommar ut som en oskyldig ros med pulserande erotiskt laddade basgångar, känslomättat fulländade trumattacker, ekvilibristiska gitarrutflykter och dessutom en sång som svävar högt över allt, likt en helig ande.
 
Stages (1985) visar att de tre budbärarna trivdes bra på scenen. Här på live-skivan tas svängarna ut rejält och det märks inte minst på inledningsspåret ’When The Light Goes Out’. Långa yviga versioner gör att obligatoriska ’Rock And Roll Machine’ landar på drygt tio minuter.
 
Den spektakulär lasershowen bidrog säkert till att lyfta  ’A World Of Fantasy’ och ’Fight The Good Fight’ till ytterligare en dimension.
 
The Sport of Kings (1986) är fylld av solida rocksånger. Starka mid-tempo låtar avlöser varandra. Först ut är ”What Rules My Heart’ där Moore’s distinkta röst effektivt backas upp av Emmet’s ljuva stämma och gnistrande gitarrövningar. Därefter skiftas solosången till Emmett’s favör och den passionerat eftertänksamma ’If Only’ blir fulländad med symfoniska keyboards och pålagda gitarrslingor.
 
Triumph’s signum på samtliga album är att lägga in ett litet klassiskt instrumentalt stycke. Det finns även här. ’Embrujo’ med den spanska gitarrskolans alla kännetecken gör att man för ett tag blir alldeles mållös. Med ’Play With Fire’ som är den tuffaste låten på skivan återfås medvetandet. Ett hårt drivet tempostarkt verk med som alltid förbluffande sång.
 
Surveillance (1987) är ett värdigt album att avsluta en era i musikhistorien. Melodiskt vackert utformade tongångar framförda av briljanta musiker likt en metamorfos i rörelse.
 
’Headed For Nowhere’  är den klart lysande stjärnan och här dueller Steve Morse – som en sann inbjuden gäst – med Emmet i ett skimrande sanslöst vågspel. Musikens tema för tankarna till i salig åminnelse Gary Moore och dennes irländska fälttåg som så sorgligt är över. 
 
Finalen med ’Let The Light (Shine On Me)’ där Emmett med sin ljusa, höga stämma frustrerande sjunger ut sin desperation är överväldigande. Det här är det sista som hörs från Triumph och man vill bara att melodin ska hänga kvar i luften för evigt.
 
När det gäller bedömningen så lägger jag i den ena vågskålen nio stycken kanadensisk silver-dollars nästan snurrande på högkant. Den musikaliska begåvningen med den stora spridningen av geniala rockteman och dessutom två bra sångare därav en bländande gitarrist är mycket svårt att motstå. Den andra vågskålen som står högt i skyn är så gott som helt tom frånsett några alltför utslätade radio anpassade sockersöta pop ballader.
 
Men sagan slutade inte riktigt här. Jag tillhör den lyckligt lottade skaran som fick bevittna Triumph’s återförening på Sweden Rock Festival 2008. De tre musketörerna som dagen till ära var iklädda löst hängande fotbollsskjortor gjorde inget större väsen av att de hade allas blickar riktade mot sig. De klassiska låtarna serverades på silverbricka, om än inte med den knivskarpa träffytan som när det begav sig för över tjugofem år sedan. Den starka övertygelsen och järnviljan hos de gudabenådade fullblodsproffsen gick det dock inte att ta miste på. Ett av 80-talets bättre liveband hade presenterat sig och det med bravur.
 
Finns det händelsevis några belackare som tycker att 5 timmars musik i de okrönta arena-rockarna Triumph’s anda känns för mycket ? Då finns det en aptitretare som öppnar alla lås och kan vara den väckarklocka som krävs. Det tar mindre än två minuter (1:53) av all dyrbar tid att stanna till, prioritera och lyssna på det tyngsta introt i modern tid – Overture (Procession) – från Never Surrender. Om armarna blir alldeles knottriga av gåshud, så är det inget att oroa sig för. Det är en naturlig reaktion.
 
Jag är övertygad om att kistlocket kommer att öppnas och åskådliggöra den omfattande låtskatten i sin fulla prakt. Den oinvigde är nu endast ett fåtal andetag från triumfens ögonblick.
 
Thomas Claesson

Benedictum ”Dominion” (Frontiers/Cosmos)

                                  I butik: 18 februari

Tredje skivan… Något av att avgörande ögonblick för om bandet har en framtid eller inte. Undertecknads åsikt? Svar ja, Benedictum har en plats i dagens heavy metal. Den som tycker om bandet sedan tidigare har inget att tveka på: det är bara att införskaffa Dominion (och allra helst den version som innehåller två överraskande bra bonuslåtar). Och den som varit nyfiken på bandet men aldrig lyssnat in sig gör bäst i att ändra på den saken. Varför? Jo…

Låtarna Dominion och At The Gates visar upp ett heavy metal-band med attityd och båda är helt enkelt kanonlåtar. Därtill kryddade med suverän sång: frontkvinnan Veronica Freeman sjunger som… Ja, som en hel karl, så att säga. Men hon varierar också sången på ett skickligt sätt och sjunger ljusare i vissa partier – ett bra grepp för att hålla lyssnarintresset vid liv.

Utöver nämnda låtar handlar det om funktionella låtar utan det lilla extra och utöver sången är det inte mycket som sticker ut. Men okej, visst finns det några undantag: The Shadowlands är en ganska cool midtempo-låt och Beautiful Pain är 1 minut och 29 sekunders stämningsfullt ”gråtande” gitarrsolo (som får mig att tänka på gitarrspelet av John Petrucci i Dream Theater).

Mindre bra är att Dark Heart börjar som en ballad med finfin skönsång – och gärna hade fått fortsätta så – men nästan omgående fortsätter som en tyngre standardlåt.

Undertecknad kommer att fortsätta att hålla ögonen/öronen på Benedictum. Och du som läser detta gör förstås som du vill…

Magnus Bergström