Melodiös hårdrock med partykänsla
Redan efter någon minut av inledningslåten Cry to Heaven slås jag av tanken ”det här låter som Treat i sina bästa stunder”. Så många bättre jämförelser finns väl egentligen inte när det handlar om kompetent melodiös hårdrock utan krusiduller, starkt influerad av 80-talets så kallade pudelhårdrock.
Utöver den rent musikmässiga skillnaden med Treat så finns en annan gemensam nämnare: sången. Ulrich Carlsson är nämligen inte rakt igenom hundraprocentig men passar ändå helt perfekt till musiken, precis som i fallet med Robert Ernlund.
Såvitt jag kan höra finns det inte en enda dålig låt på skivan, men det finns å andra sidan en brist på originalitet i dessa. Att djupanalysera skivinnehållet är att gå ett steg för långt, det räcker gott med den övergripande ”innehållsdeklarationen” i inledningen av recensionen.
Det viktigaste är väl egentligen att konstatera det uppenbara: när S&I spelas på hög volym infinner sig en lika positiv som välbekant känsla – let’s party!
Magnus Bergström