nyaskivor.se

Appearance Of Nothing ”All Gods Are Gone” (Escape/Cosmos)

Det finns tillfällen då man bara vill skrika rakt ut. Ingenting, absolut ingenting av den moderna musiken känns engagerande och olustkänslorna tar överhanden i en allt mer frustrerande värld. Tystnaden, den absoluta tystnaden är det enda som ger frid i själen.
 
När man så småningom återfår medvetandet och verkligheten är ett faktum blir den klassiska musiken den naturliga inkörsporten och sedermera det allena saliggörande. Den enda sanna musiken skrevs för många hundra år sedan. De stora tonsättarna Wagner, Verdi, Brahms och Tjajkovskij fyller ut tomrummet med behagfull värdighet.
 
Inspirationskällan till dagens progressiva band återfinns i den för alltid förlorade tidsepoken 1600 till 1800-talet. Min första kärlek till progressiv rock uppdagades med grupper och album som Yes ‘Fragile’ (1972) och Genesis ‘The Lamb Lies Down On Broadway’ (1974). Bara för att nämna ett par nutida, odödliga klassiker.
 
Inom den något tyngre nischen – progressive metal – har Dream Theater länge varit förebilden och den klart lysande aftonstjärnan. Nu har de fått sin motsvarighet från ett helt oväntat håll i form av det schweiziska bandet med det anspråkslösa namnet Appearance of Nothing, som i praktiken har slagit ner som en komet från ingenstans. Inte bara är det här oväntat, det är faktiskt i mångt och mycket även bättre än dess förlaga.
 
En presentation av bandet lär inte kasta mera ljus över sakens natur utan blir snarare av akademisk karaktär, då idel okända namn dyker upp. För den goda ordning och inte desto mindre för att bringa klarhet i uppkomsten av den djupa klangfärgen är sättningen enligt följande : Pat Gerber: Sång / Gitarr, Omar Cuna: Sång / Bas Peter Berger: Solo Gitarr, Marc Petralito: Keyboards, Yves Lüthi: Trummor.
 
För att ge ytterligare några karat till legeringens guldhalt är Dan Swanö (ex Edge of Sanity/ Nightingale) inbjuden på ”The Mirror’s Eyes”, ”… I said Silence” & ”2nd God” och han tillför en lagom dos av strupsång eller som det heter i folkmun – growl. Precis tillräckligt för att ge den rätta atmosfären och absolut på rätt sida om vägskälet strax innan det urartar och blir patetiskt.
 
På ”Sweet Enemy” sjunger Devon Graves (ex Psychotic Waltz/ Deadsoul Tribe) solo och det är en av skivans höjdpunkter. Något så vackert, men ändå så  brutalt får man vara tacksam för att ha överlevt. 
Inledande textremsan – Lying in this room with my sweet enemy. All my colours fade to grey. And I know, I wont survive the beast that lives inside. I never survive, slowly loosing that awful fight – ger kalla kårar längs ryggraden.
 
Demon-producenten Markus Teske , (Vanden Plas, Symphony X) har lagt sin skyddande hand över denna skiva. Det ger en vattenfast kvalitetsstämpel och visar att alla stenarna sitter där dom skall i den CE-märkta muren.
 
Den här musiken gör att tårkanalerna öppnar sig om än inte för den bestialiskt smärtsamma manglingen, där dödsångesten hänger som en eldfängt draperi framför ögonen, så med säkerhet för växlingen till de vackra partierna där gudabenådade strofer har sin tillvaro.
 
Asea Brown Boweri’s precisa robotar inleder “The Call Of Eve” på ett abrupt industri-metalliskt sätt. Sedan passerar man via ändliga korridorer, in och ut genom dörrar man inte trodde fanns för att så småningom befinna sig på dansgolvet till en smäktande Johann Strauss-vals (valet av den yngre eller den äldre har marginell betydelse). Det är hursomhelst bara möjligt i en miljö som denna.
 
“2nd God ” är direkt ingen trallande folkvisa utan mera likt arian ”Nessum Dorma” (ingen må sova) ur Puccinis opera Turandot. Så nära det går att komma i modern tappning. Det enda som skiljer är de snabba attackerna på bastrummorna som är mer av trippel än dubbel karaktär. 
 
Humlans flykt av Nikolaj Rimskij-Korsakov är personifierad av “…I said silence”. Humlans eviga irrfärd mellan ståndare och pistiller är element som återspeglar sig i detta episka mästerverk. Ett genuint, skarpsinnigt exempel på hur tonerna skall sammanfalla.
 
I “The Rise And Fall Of Nothing” härbärgerar crescendon och diminuendon i mönstergill symbios. Svävande symfonisk musik i ett komplett scenario. Komplicerade utbrytningar och avbrott från en aldrig sinande källa.
 
Appearance of Nothing har fångat in det bästa från alla världar. Det är gränsöverskridande musik i all sin prakt. Känslorna flödar över och mina skyddsvallar har rämnat. Det speciella samarbetet mellan trummor och bas ger den dynamiska fullskaligheten, de häpnadsväckande passagerna med keyboarden överbryggar alla svårigheter, gitarrernas duellerande ger friheten, men framför allt sångrösterna, där Gerber och Cuna alternerar eller sjunger i stämmor är och förblir inget annat än ren skär magi.
 
Det kan tänkas att alla gudarna (enligt titeln) är frånvarande för tillfället. Oden, Tor och Balder är måhända i en annan tidsålder. Deras kära gris Särimner är dock i högsta grad närvarande. Galten Särimner slaktades och dukades upp till gästabudet varje kväll. Lik förbaskat stod den och grymtade i spiltan varje morgon dagen efter. Återuppstånden i all sin prakt. Den fornnordiska mytologiska anekdoten kan i rakt nedstigande led överföras till AoN:s musikaliska konst. Det oförutsägbara som inträffar oavsett hur många gånger man än lyssnar och det är förbryllande. Även om jag en dag njuter i fulla drag och och tror att allting klarnat, låter det till min förundran ännu bättre de följande dagarna. Det är tjusningen med progressive metal.
 
Albumet innehåller sju melodier utan inbördes ordning och likt en flerhövdad Hydra som sträcker sina halsar mot alla väderstreck vet man inte i vilka ögon man tittar på eller vart man skall vända blicken. Allting är perfekt presenterat och det finns inget bättre att erbjuda hur man än vrider sitt huvud.
 
Jag funderar i min stillhet och tänker på att skillnaden mellan ett gökur och en kronometer kanske inte är så stor trots allt. En sak är emellertid helt klar, Appearance Of Nothing har lyckats med det omöjliga. Närmare jordisk fullkomlighet kan dödliga människor knappast komma.
 
Thomas Claesson
 
Kultfakta : I bandets hemstad Basel lär det finnas en gynekolog som har klockor i sitt skyltfönster. På frågan varav detta svarar han kryptiskt – Vad skall jag annars skylta med?

Samael ”Lux mundi” (Nuclear Blast/Warner)

Schweiziska Samael gör stundtals en rätt så klanglöst malande mörk industrimetall, men bryter ibland av med bra melodier där det elektroniska anslaget lättas upp med svävande keyboardmattor. Vi får mer av det senare på nya Lux Mundi än på våldsamt tunga föregångaren Above från 2009, vilket gör gott! Spår som The shadow of the sword, Mother night och In gold we trust är förnämliga exempel på detta.

Antigod, däremot, som härrör från förra årets ep med samma namn, är ett av lite för många spår som lever på sin tyngd och svärta. Inget annat.

Men som sagt, Lux Mundi bjuder även på några riktiga godbitar.

Mats Johansson

DeathDestruction ”Fuck Yeah – Live EP” (Columbia/Sony)

En aha-upplevelse. Ja, det är vad DeathDestruction är i mina öron. Varje dag på vår jord betyder mer erfarenhet vilket med automatik innebär att för varje dag minskar chansen till framtida aha-upplevelser, i och med att all erfarenhet förhoppningsvis ger ökad kunskap. Jaja, nog med filosoferandet… Det som överraskar mig är att Jimmie Strimell (ex-Dead by April, ex-Nightrage), Henrik Danhage (ex-Evergrey), Jonas Ekdahl (ex-Evergrey) och Fredrik Larsson (ex-Hammerfall) har ett thrashband tillsammans.

DD handlar om metal med tunggung och kaxig attityd. till viss del i thrashstil men oftast tyngre än vad som är vanligt i den genren. De bandmedlemmar som sticker ut mest är Fredrik vars bas tillåts mullra på ordentligt och Jimmie Strimell vars röst alltid imponerar mest när han sjunger aggressivt (som här) och inte snällt (som i Dead by April där sångstilarna blandas).

Fuck Yeah är förvisso en titel som känns lite väl simpel men det går inte att förneka att refrängen är allsångsvänlig liksom i Crank It Up. Min personliga favorit är Never Again som med coola gitarriff och en allmänt “flummig” känsla känns mest intressant.

För den som tycker om hårdare musik än vad bandmedlemmarna spelat i ovan nämnda band är det helt klart läge att kolla upp EP:n, och hålla utkik efter fullängdsalbumet som släpps sent i augusti.

Jag vill till sist passa på att säga “välkomna hem DD” – det vill säga till musikstilen som passar er bäst.

Magnus Bergström

Fotnot: Vinylversionen innehåller tre låtar inspelade live i studion medan cd-versionen utöver dessa också innehåller EP-titellåten i “vanlig” studioversion.

Aktuellt tips: Nu under maj månad kör sajten hårdrock.com en utlottning av den här vinylen (se länk här ovan).

The Poodles ”Performocracy” (Frontiers/Cosmos)

Det är ingen tvekan om att The Poodles – som för övrigt är ett av Sveriges bästa liveband – har kommit upp sig i musikvärlden. Själv minns jag ett coveruppträdande på Stadshotellet i Kristinehamn, vilket jag ibland får känslan av att det är något jag drömt…

Efter de tre-fyra första låtarna är jag beredd att skriva “bandets bästa hittills”, men sedan händer något: det blir för mycket av samma vara och även om det är hur proffsigt som helst så blir det bara för mycket.

Personligen tycker jag bäst om det lite tuffare anslaget i I Believe In You och det är förstås en omöjlighet för en “80-talshårdrockare” att inte fastna för de klibbiga refrängerna i I Want It All och Until Our Kingdom Falls.

Däremot är power metal-balladerna ganska trista och hade de plockats bort skulle skivan haft mer kraft. Det känns som att två-tre stycken av låtarna på skivan kunde ha plockats bort – för skivans eget bästa (och ja, för musiklyssnarens eget bästa också förstås).

Men jag kan inte annat än konstatera att de som redan tycker om bandet kommer att älska Performocracy, det står helt enkelt utom allt tvivel. Och att se/höra bandet live känns lika obligatoriskt som att lämna in bilen för service, det behövs liksom för att rulla vidare.

Magnus Bergström

China ”Light Up The Dark” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Bergslagshallen, Karlskoga våren 1990: som förband till Yngwie Malmsteen gjorde China ett bra jobb med In The Middle Of The Night som utropstecken. Åren går…

Nu är det nya skivan Light Up The Dark som gäller: Att starta en skiva med en riktigt bra (och gärna fartfylld) låt är alltid bra, och producenten och/eller bandet tyckte säkert att de valde rätt i att inleda med titellåten. Personligen tycker jag dock att den aldrig riktigt “lyfter”. Då är andra låten Hey Yo betydligt piggare med en effektiv singalong-refräng. Andra bra låtar är She’s So Hot (mycket bra vers/bridge) och Lonely Rider (kryddad med finfint gitarrspel och en klockren refräng).

Den för genren obligatoriska balladen Gates Of Heaven är väl genomförd och speglar i mångt och mycket China som helhet: ett skickligt hantverk melodiös hårdrock, men det där lilla extra som sticker ut saknas allt som oftast.

Låtar som Girl On My Screen (tjatig refräng) och On My Way (passar bättre i schlagersammanhang) drar tyvärr ner helhetsintrycket.

Men är då veteranerna från Schweiz något att räkna med 2011? Jo då, de är fortfarande relevanta – i alla fall för de som tycker om melodiös hårdrock i stil med Black ‘n’ Blue, Warrant och Gotthard (för att bara nämna några liknande band).

Nu är valet ditt…

Magnus Bergström

U.D.O. ”Leatherhead” EP (AFM/Sound Pollution)

                                     Release: 8 april

Det blir inte mycket mer heavy metal än så här. Udo Dirkschneider (ex-Accept) fortsätter att hålla fanan så högt han kan för musiken han älskar. Respekt. 1987 var året då U.D.O. skivdebuterade och när det gäller musiken är det mesta sig likt sedan dess.

Av de fyra låtarna på Leatherhead är två från kommande skivan REV-Raptor och två har tidigare bara varit tillgängliga på Thundervision-dvd:n från 2004. De sistnämnda är inte direkt något att skriva hem om, och i synnerhet balladen Run! känns svag. Det är inte för att den är dålig, utan för att U.D.O. är näst intill en mästare på att leverera intressanta ballader och ställt mot tidigare sådana framstår det här som en standardballad enligt mallen för valfritt heavy metal-band.

Det nya materialet låter… Inte så nytt. Känslan av överblivet material från Dominator slår mig direkt. Inget ont i det på sätt och vis – det är en bra skiva – men de här två hade i så fall inte varit i skivans toppskikt och dessutom känns ljudet på EP:n ”stelare”.

Nja, slutomdömet blir att den här blandningen av nytt och gammalt känns som en aptitretare utan bett och det är bara att hoppas att REV-Raptor innehåller starkare låtar än dessa. Kraven är nämligen höga på herr Dirkschneider & co. Precis som det ska vara.

Magnus Bergström

Zero Illusions ”Oblivion” (Zero Illusions/Sound Pollution)

Det här är tredje skivan av och med göteborgarna i Zero Illusions, och som vanligt betyder kombinationen Göteborg och hårdrock ett bra resultat. Ljudet har rattats av Andy LaRocque (King Diamond, Evergrey med flera) och det har han gjort med den äran, då det är fylligt och gitarrerna är klädsamt vassa.

Att placera ZI i ett passande genrefack är inte helt enkelt, men okej, låt oss säga power metal med tyngd. Men eftersom det intressantaste på en skiva alltid är, eller åtminstone ska vara, själva låtarna så följer här en analys av dessa (i urval):

Ett smaskigt basdominerat intro trollbinder lyssnaren i inledande Alive, som dessutom har en härligt medryckande refräng. Bra val av öppningslåt och en blivande konsertfavorit.

Rise To The Challenge är fartfylld men lyfter aldrig, dessutom är refrängen lite väl enformig.
Den dominerande basen ”återanvänds” i Who You Are, och den här gången i sällskap med ettriga gitarrer och en lite annorlunda versuppbyggnad. Men refrängen är tyvärr inte värst medryckande och uppfyller inte vad den coola versen lovar.

Honesty reparerar ”refrängskadan” då det handlar om en fartfylld låt med en lättsjungen refräng i glad ton. Känns lite som en ”lillebror” till Alive.

Son Of The Devil Dags är en tyngre skapelse, framför allt när det gäller versen. Det är ett grepp som bandet uppenbarligen är förtjusta i och det fungerar bra. Lägg till en originell bridge/refräng som växer för varje lyssning och simsalabim; en av skivans bästa stunder.
Fram till skivans mitt är det glädjande att lyssna på de intressanta – och oftast ganska egna – idéerna, men sedan händer något… Andra halvan är alldeles för seg för sitt eget bästa, och då i synnerhet titelspåret Oblivion och ”balladen” Call of Duty.

Det ska dock sägas att avslutande Enemy Within är ett fartfyllt vitaminpiller som till viss del återställer ordningen, trots att den inte är i klass med skivans bästa låtar.

Hmmm… Jag vill både applådera och inte applådera åt Oblivion… Men nu är jag en sådan person som hellre friar än fäller, så det får bli en betygstrea för det är helt klart värt att kolla upp skivan. Och det känns som ett måste att fortsätta att följa ZI, i och med den potential som de bevisligen har inombords.

Magnus Bergström