nyaskivor.se

Sabaton ”World War Live – Battle Of The Baltic Sea” (Nuclear Blast/Warner)

Snacka om ett givet köp! Om man är ett Sabaton-fan alltså. De som inte fastnat för bandet tidigare kan ignorera World War Live – inga nyheter här inte, det är trallvänlig metal made in Dalarna.

Det är välspelat och har dessutom uppenbarligen putsats lite lagom efteråt i studion. Publiken på båten (!) är på hugget och lyder snällt uppmaningarna till allsång.

Efter att ha lyssnat igenom skivan några gånger så är det dock en sak som står helt klar: på nästa studioskiva vore det uppiggande om mallen för hur Sabaton ska låta luckras upp en aning. Den här konserten är nämligen ett utmärkt exempel på att det börjar bli för mycket av samma sak (och då menar jag musiken och inte krigstexterna).

Bandet ska hur som helst ha extra kredd för att det inte handlar om en typisk ”best of-live” utan fokus ligger på de två senaste skivorna. Men självklart utan att för den skull hoppa över de allra populäraste ”gamla” låtarna. Personligen anser jag att följande av skivans låtar ger mest: Ghost Division, Cliffs Of Gallipoli, Wolfpack, Attero Dominatus, Primo Victoria och Metal Medley (en finfin hyllning till metal).
Jaja, nog sagt. Nu är det upp till dig; är du ett Sabaton-fan eller inte…?

Magnus Bergström

Distorted Wonderland ”Distorted Wonderland” (Jamsync Music/Import)

Distorted Wonderland är namnet på en rockgrupp från Göteborg som spelade in ett album under 2010! Albumet släpptes i USA redan i början av december 2010, men här i Sverige har dock skivan inte gått att få tag på och enda möjligheten var att beställa albumet på någon amerikansk webbsida och sedan privatimportera den till Sverige! Med alla kostnader och problem som detta i sin tur kunde medföra!

Personligen tyckte jag att detta var helt j*vla absurt! En skiva med en svensk grupp som inte går att köpa i Sverige, no way! Vad göra? Det enda man kunde göra i detta läge var att försöka få någon i branschen att öppna en officiell importkanal och ta hem skivan Sverige! Jag kontaktade därför Bengans i Göteborg och förklarar situationen och undrar om de inte kan ta hem skivan på import! Bengans tyckte precis som jag, och tar omgående hem skivan via sina importkanaler, och från och med augusti 2011, så går äntligen Distorted Wonderlands album att köpa via import i en skivaffär här i Sverige.

Distorted Wonderland (DW) har följande sättning: Olof Lindgren, sång, Fredrik Lundstedt, gitarr, Axel Karlsson, bas, och Petter Karlsson på trummor.

Historien bakom DW är sammanfattningsvis ungefär enligt följande:

DW startade som en lossryckt idé hos Olof Lindgren och Axel Karlsson. Efter att ha spelat tillsammans i det svenska glambandet ’Overnight Sensation’  under flera år så hade de vissa ambitioner att försöka ändra sin musikaliska inriktning. Tanken var att kombinera starka melodier med hårda och tunga gitarriff. Sedan när Olof och Axel var med och körade på ett album av ’Hardcore Superstars’ någon gång i mitten av 2000-talet, kände de att tiden nog var inne för att förverkliga ambitionen med ett nytt band. Till slut föll alla bitar på plats och man började arbeta med sitt debutalbum tillsammans med Petter och Fredrik. 2009 splittrades ’Overnight Sensation’ och då kunde man också fokusera helt och hållet på DW. I början av 2010 var det självbetitlade albumet klart. Ett album skapat genom ett brett spektra av influenser, och resultatet blev ett musikaliskt flöde bestående av tung rock och melodiska stämmor!

DW’s självbetitlade debutalbum består av följande elva låtar:

”Raised on rock n’ roll, Losing it, Slave of my desire, In for a thrill, Never had nothing, Behind the scenes, Waving the flag, Stand and deliver, Guillotine babies, On the other horizon, Tangerine”.

Yes, jag gillar ju sådan här musik! Hårdrock med kraftig rock’n’roll känsla, biffiga gitarriff, diverse metallinfluenser samt en markant sleaze-attityd! 

Men…

… , visst har man hört det förut!

… , det finns ju många andra grupper som spelar likartad musik!

… , nej det är inte banbrytande och definitivt inte speciellt nyskapande på något sätt!

MEN VAD F*N ÄR DET DÅ?? Kanske ni undrar?

Jo, det är jävligt bra och man blir både glad och lycklig av denna musik! En musik som dessutom bör avnjutas på riktig hög rock’n’roll volym!

Ska man jämföra DW med några andra band, är nog inte jämförelser med ’Hardcore Superstar’ och ’Crash Diet’ direkt felaktiga! Gillar man dessa band så gillar man säkert även DW!  En låt på albumet, “Slave of my desire”, tycker jag faktiskt även doftar lite ’Alice Cooper’!

Mina egna favoriter på skivan är ju givetvis ”Raised on rock n roll” som är en riktig skön partylåt med allsångsattityd, samt ”Never had nothing” som är en riktig skön rocklåt, andra favoriter på albumet är bland annat låtarna ”In for a thrill”, ”Guillotine babies”, ”Behind the scenes” samt den nyss nämnda ”Slave of my desire”! Men jag tycker nog att skivans första hälft är något bättre än den andra, men trots detta, tycker jag ändå att skivan håller ihop på ett mycket bra sätt, och därför får albumet mer än  ett godkänt betyg av mig!

Här är länken till skivan om man är intresserad att köpa ett eget exemplar: http://www.bengans.se/Product.aspx?skivkod=908128&section=music

Vill man istället lyssna på gruppen på nätet så kan man göra detta på Myspace: (http://www.myspace.com/distorted.wonderland )

eller på Youtube, (där de också finns med låtarna, ”Raised on rock n’ roll, Losing it, Never had nothing”).

Seså, kom nu in i detta förvrängda underland och rocka loss för en stund!

Roger Skoog

Opeth ”Heritage” (Roadrunner/Warner) 

     I butik: 21 september

De stora överraskningarnas tid är inte förbi. Det var min första tanke när jag stiftade bekantskap med Heritage. Men sedan slog det mig: för den som följer bandpappan Mikael Åkerfeldts skivbotaniserande i Sweden Rock Magazine så är det istället rent av logiskt. Det var helt enkelt bara en tidsfråga innan Mikael & co skulle hitta hem. Vad menar jag då med hem? Jo, 70-talsprog med små metalinfluenser här och där.

Stämningsfullt. Vackert. Skickligt. Det är de tre ord som enligt mig sammanfattar Heritage på bästa sätt.

Heritage ska spisas i sin helhet i lugn och ro, gärna i sällskap med en god dryck. Sedan är det bara att låta tankarna flyga iväg…

Att ”bryta ut” låtar ur denna skapelse känns nästan som ett stilbrott men jag väljer ändå att lyfta fram Slither, som har ett skönt flyt i samspelet mellan instrumenten.

Inom sin genre så är det här hur bra som helst. Men jag kan inte annat än sakna rytandet från en av världens absolut bästa death metal-röster…

Magnus Bergström

Dream Theater ”A Dramatic Turn Of Events” (Roadrunner/Warner) 

 
 
Efter 2 minuter och 30 sekunder av härliga instrumentala tongångar får sångaren James LaBrie ta ton för första gången på A Dramatic Turn Of Events, den nya given från de progressiva kungarna Dream Theater och det är första skivan utan originaltrummisen Mike Portnoy.

Många har fruktat att i och med nämnde Mikes ”avgång” så skulle metalinslagen i musiken minska. Nu vet vi svaret och det är både ja och nej: tunga riff är vanligt förekommande men samtidigt är de lugnare tongångarna fler än tidigare. Självklart går det inte att neka till att sångaren James LaBrie har en röst som passar extra bra till ballader, men för mycket ”sött” är aldrig nyttigt…

Av flera starka låtar så väljer jag Lost Not Forgotten som min favorit. Man kan lugnt säga att DT kan det här med taktbyten och här duggar de tätt, och Mike Mangini får chansen att briljera bakom trummorna med olika smakfulla finesser.

Tre andra låthöjdpunkter är det progressiva mästerverket Breaking All Illusions, On The Backs Of Angels (växer för varje lyssning) och Build Me Up, Break Me Down (kanonrefräng som fastnar direkt).

Men trots flera mycket starka låtar (se ovan) så är det två saker som förhindrar full betygspott:
Maxantalet ballader överskrids (det räcker med en) och då hjälper det inte att innerliga This Is The Life är den bästa ballad bandet fått till på många år.

Att konkurrera med fullpoängaren Black Clouds & Silver Linings är en omöjlighet.
 
Magnus Bergström
 
Fotnot: För maximal njutning rekommenderas lyssning i hörlurar.

Morbid Angel ”Illud Divinum Insanus” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Alla blir vi äldre och så även metalband. Morbid Angel är inget undantag och visst hörs det att bandets sound ändrats genom åren. Den här skivan är snäppet lugnare än vad vi har hört tidigare, men även om många låtar känns slarvigt genomtänkta och dåligt genomarbetade så tror jag mig ändå förstå vart de är på väg.  Jag måste ändå säga att jag till viss del gillar vad jag hör. Jag föredrar band som försöker tänka ut någonting nytt, som förändrar sitt eget sound någon gång då och då. Morbid Angel har gjort ett försök och snubblat på mållinjen. För även om man borde ha arbetat längre på låtarna så ger bandet fortfarande allt de har och man landar därför på ett resultat knappt under medelbetyget. David Vincent visar vilken hög klass han fortfarande håller sångmässigt efter alla dessa år, och grundaren tillika gitarristen Trey Azagthoth är lika snabb och teknisk som alltid.

Vad är det då som går fel? För det första så försöker de förnya sig genom att blanda in hiphop och technobeats i den tidigare så brutala metal som vi tidiagre skämts bort med. Vilket inte alltid är fel men idag är det ingenting som är ovanligt alls och det finns flera band som lyckas så mycket bättre med det här. Sedan så har jag svårt att förstå hur bandet själva vill tolkas då vissa av låtarna är seriösa försök till att berätta någonting medans andra låtar känns skämtsamma och oseriösa.

Men…bandet bjuder ändå på flertalet trevliga låtar – och har man tidigare ansett att Morbid Angel är på tok för extremt, ja då är det kanske tid att ge bandet en ny chans. För musiken är det absolut inget fel på. Det är låtkompositionerna som förstör.

Tobias Blixt

Death Destruction ”Death Destruction” (Columbia/Sony)

Efter smakprovet i form av Live-EP:n Fuck Yeah* från tidigare i år så är nu albumdebuten ute i handeln, och det handlar om tungt mangel. Om skivan vore en pizza så skulle beställningen innehållit tillägget ”extra tyngd”.

Evergrey, Hammerfall och Dead By April är banden som medlemmarna i DD härstammar från. Att resultatet av denna medlemsmix skulle låta så här är helt givet. Inte. Det här är betydligt tyngre än vad något av dessa band har varit i närheten av, förutom vissa delar i DBA-låtar.

Inledande The Shredding March är en programförklaring som visar vilken tyngd skivan besitter. Ja, och så fortsätter det i princip hela skivan rakt igenom. Ett liiitet undantag är singellåten Fuck Yeah som trots att den inte är skivans starkaste spår (dessutom med en ganska pubertal titel) har en refräng som det inte går att låta bli att sjunga med i.

Men det är trots allt så att det är all denna tyngd som gör att DD inte är en fullpoängare. Det finns helt enkelt för få andningshål i det kompakta soundet.

Närmare Pantera-soundet har ändå inget annat band i Sverige varit tidigare (åtminstone enligt mina öron) och det är förstås en jämförelse som heter duga. Det här kan bli riktigt bra/roligt med tiden…

Magnus Bergström

*Fuck Yeah släpptes i våras och fick betyget 3,5. Recensionen går att läsa här.

Nazareth ” Big Dogz” (Ear Music/Playground)

Nazareth’s senaste alster ”Big Dogz” som kom ut i våras innehåller elva nya låtar. Detta album finns även att tillgå som ett digipack, inklusive en bonus-CD innehållande fem akustiska spår, samt i en crossover version bestående av både en vinyl-LP och en CD-utgåva!

Albumets första låt, ”Big dog’s gonna howl”, doftar en stor portion Nazareth a la sjuttiotalet.  I denna öppningslåt så är man starkt influerade av den gamla tunggunglåten ”Miss Misery”, samtidigt som man även flörtar med andra låtar från samma album! Detta innebär ju även en återkoppling till själva hundtemat!

Varför?

Jo, influensernas moder återfinns ju på ”Hair of the dog” från 1975. Letar man efter andra återkopplingar så kan man faktiskt hitta några till. Några är väldigt långsökta och ytterst vaga, men andra verkar desto mer tydliga och medvetna!

Låten ”Claimed” påminner i titeln lite vagt  om “Claim to fame” från  albumet “No Mean City” (1979). På detta album återfinns även låten med samma namn, “No mean city”, vilket titelmässigt påminner mycket om den nya låten ”No mean monster” ! När det gäller det tidigare nämnda albumet ”Hair Of The Dog” så kan man också se vissa temamässiga likheter i låttitlarna mellan den gamla låten ”Please don’t Judas me” och den nya ”When Jesus comes to save the world again”.

Nazareth släppte hela tjugo studioalbum mellan 1971-1998, sedan blev det en lucka på hela tio år innan man släppte ”The Newz” 2008. En comeback som jag själv inte var alltför förtjust i eftersom jag inte tyckte att  Dan McCafferty’s röst riktigt höll måttet på denna skiva! Som en gammal Nazareth-fantast (med hela deras albumdiskografi i skivhyllan) hade jag förväntat mig mera än vad jag fick!

Detta nya album är trots allt ett fall framåt, men helheten infinner sig inte riktigt och rösten låter fortfarande alltför raspig, svajig och sprucken emellanåt! Man tror nästan att Dan McCafferty får löständerna lite på sniskan ibland! Men trots denna hårda kritik från mig, så finner jag ändå att ca 6-7 låtar håller minst godkänd klass, medan resten inte gör det! Denna kvalitetsmässiga slagsida till trots, så får skivan ändå godkänt som helhet! Det är ju Nazareth vi talar om, en kultgrupp som har funnits i 2000 år, eller något liknande…

Detta är ett album för oss alla som har följt Nazareth genom åren och kanske inte ett alster man börjar med om man vill studera denna grupp lite närmare i sömmarna! Då är det bättre att man riktar in sig på de gamla albumklassikerna från sjuttiotalet, eller på de tre potenta skivorna man släppte under nittiotalet!

Detta nya album som dagens medlemmar i gruppen, gubbarna Dan McCafferty och Pete Agnew samt ungtupparna Jimmy Murrison och Lee Agnew levererar, lägger jag in på en 11:e plats i den totala diskografin bland de 22 utgivna studioalbumen! Man vill nog låta som man gjorde på 70-talet, men lyckas ju bara till en viss del med sin vision!

Nazareth’s Big Dogz vill nog lite mer än vad de orkar med, men trots hyfsad svansföring så känns ändå inte resultatet riktigt renrasigt! Jag skäller därför bara tre gånger – Voff, voff, voff!

Roger Skoog

Sinner ”One Bullet Left” (AFM/Sound Pollution)

Betyget och rubriken ovan säger egentligen allt…

One Bullet Left är på inget sätt dåligt framfört, nej då, bandmedlemmarna vet vad de pysslar med – även om det ska sägas att bandledaren Mat Sinner har en röst som inte passar i de lite snabbare låtarna. Det är bara det att jag till 99% saknar originalitet och/eller någon form av gnista.

Det är till en början inte lätt att hitta något guldkorn på denna jämnsvaga skiva, men skam den som ger sig… Klart bästa låt är Give & Take som kombinerar tyngd och melodi på ett alldeles utmärkt sätt. Det är endast tack vare den här låten (och den läckra ljudbilden) som betyget blir det som det blir, vilket säger en hel del.

Men nu ska jag inte vara gubbgrinig (det finns det så många andra som är) så powerballaden Haunted med sin smaskiga refräng får också med beröm godkänt.

Förresten; kan någon förklara för mig hur skivans sömnigaste låt, Back On Trail, kan släppas som första singel/video? Ofattbart!

Magnus Bergström

Pallas ”XXV” (Music Theories/Border)

Imperiet har rest sig som en man. Från Aberdeen i norr hörs guden Pallas och han
har ett budskap att förtälja. Muren mot romarnas rike har rämnat. Union Jack
vajar för evigt stark. Endast tre romerska siffror återstår att begrunda. De tre
tecknen är ”XXV”.
  
Till alla er som trivs i slott och herresäten. Ni som serveras te ur
silverkannor och dricker i koppar av Mingporslin. Ni som inmundigar scones och
trekantigt rostat formbröd med marmelad, dekorerat av endast en friterad
persiljekvist. Till er som föredrar att läsa spökhistorier av Charles Dickens.
Till er som glider omkring i rökrock med ett glas ’single malt’ om aftonen. Den
här musiken är tillägnad er (och kanske några till).

”XXV” är en sent omsider påkommen uppföljare till Pallas debutskiva ”The
Sentinel” från Anno Dazumal 1984. Då som nu är budskapet inlindat i progressiv
rock/metal, skäligt förfinad med den smakfullaste nyansen av dem alla – Neo-
Prog.

”XXV” har sin förebild från konceptalbum likt Jeff Wayen’s skräckinjagande ”War
Of The Worlds” (1978). Ni som inte var med då, på den tiden det begav sig, får i
stället tänka på nutida stilbildare som Ayreon, Arena, Pendragon och IQ för att
få ett hum om gränssnittet.
    
De fundamentala byggstenarna i Pallas är genuint upplagda och formerade som ett
pentagram. Den nya sångaren och tillika mannen av folket – Paul Mackie – hälsas
varmt välkommen. Hans röst uppfyller med råge de högt ställda kraven på den
teatrala nyansering som krävs för den dramatiskt, sofistikerade lyriken.
Bassisten, sångaren, åldermannen och ävenledes fadersgestalten Graeme Murray
lägger plattformen tillsammans med drivmotorn Colin Fraser (trummor/sång).
Ronnie Brown (keyboard/sång) och hans bästa vänner – Roland och Korg – renodlar
det monumentala ljudlandskapet så att den rätta atmosfären förverkligas.
Slutligen exploaterar gitarristen Niall Mathewson sitt instrument med ömsom
frenesi och ömsom varsamhet.
 
Introt till ’Falling Down’ sätter karaktären med sin hissnade rymdklang.
Tankarna dras i riktning mot Stanley Kubrick’s galaktiska epos ”2001 – ett
rymdäventyr” (1968). Det var så här Pallas ville att det skulle låta för 25 år
sedan, men kommersiella intressen satte då en käpp i hjulet.

En konceptskiva som ”XXV” skall inte brytas loss i beståndsdelar. Den skall
lyssnas på i sin helhet. För att åskådliggöra det vida spektret skall jag ändå
beskriva två partier som är speciellt kännetecknande för musiken ifråga.

Den mörka sidan – monstruösa ’Monster’ har ett scenario som bara inte kan hända,
men ändå händer det. Rädslan kryper innanför skinnet och paniken griper tag i
nacken. Ilningarna åker upp och ner längs ryggraden utan att finna sitt
egentliga mål. Gitarrens distinkta framtoning får till följd att man för evigt
är förlorad i det skrivna ordet och den välljudande, apokalyptiska
kompositionen. 
 
Den ljusa sidan – ’Violet Sky’ är bedövande emotionell i sin läggning. Den
åskådliggör mitt i all bedrövelse att det trots allt finns förtröstan. Den
ödesmättade orgeln lägger ut visionen om tro, hopp och kärlek. Sånginsatsen
alternerar mellan Mackie och Murray till en allt igenom förtjusande, näst intill
osannolik upplevelse. 

Epilog – Pallas återuppväcker på ett övertygande sätt förtroendet för den
tidlösa brittiska progressiva rocken. En eloge till en framtidsberättelse som
både är magnifik och melodisk, men framför allt minnesvärd.

”XXV” är en stark aspirant till årets progressiva rockskiva. Emellertid har den
en mycket svår konkurrent i form av de schweiziska klockmästarna Appearance of
Nothing och deras allsmäktiga ”All Gods Are Gone”, vilken recenserades här 6 maj.

Bästa musikälskare! Det här är ingen radiorock. Det är inte heller någon iPod-
rock. Den här överdådiga och själfulla musiken skall (om möjligt) upplevas i
konserthallen live.

Från det skotska höglandet, långt bort i fjärran hörs hymnen ljuda:      

Rule Britannia!
Britannia rule the waves
Britons never, never, never shall be slaves.
Rule Britannia!
Britannia rule the waves.
Britons never, never, never shall be slaves.

Thomas Claesson

Tracy Starr ”Tracy Starr” (Perris/Sound Pollution)

Yellow Rose är en finfin sleazerocklåt och alltså en perfekt skivinledningslåt för skivdebuterande kanadensarna Tracy Starr att visa att de är på plats, så att säga. Tyvärr är det bara efterföljande singellåten Ride som håller samma klass, för i övrigt är det ”hört-det-förut-och-hört-det-bättre”-känsla över låtarna (till exempel är avslutande ”Gonzalez” ett rejält sömnpiller).

Men observera att det finns ytterligare ett mycket positivt låtutropstecken: Long Haul Mission. Aningens ironiskt med tanke på att den inte är i linje med skivans övriga ”glammiga” låtar. Nej, här handlar det om rock med blueskänsla. Det går helt enkelt inte att låta bli att stampa takten när den ljuder ur högtalarna. Och som ”bonus” låter sångaren/gitarristen Steve LeBlanc bitvis kuslikt lik Jon Bon Jovi.

Skivans sound hamnar också på pluskontot i och med den för genren passande garagekänslan, utan att för den skull låta sunkigt.

Tracy Starr är uppenbart influerat av alla de kända sleazerockbanden och i synnerhet Guns N’ Roses, Velvet Revolver och L.A. Guns.

Vid bilkörning är säkert skivan värd ytterligare någon/några poäng på betygsskalan för det är gasglad musik… Men i högtalarna hemma lyfter det aldrig riktigt och jag hade föredragit tiotalet låtar istället för (oturstalet) 13 då det blir lite väl enformigt i längden. Får jag däremot chansen att kolla in bandet live så ska jag absolut göra det – den här musiken är som gjord för att framföras på en ”svettig” rockklubb.

Magnus Bergström