nyaskivor.se

Blandade artister ”None Blacker – A Tribute To Metallica” (Perris/Sound Pollution)

Det är tributeskivor som den här som får mig att dra till med det amerikanska uttrycket ”don’t mess with perfection”.

Allvarligt talat; vad är anledningen till att spela in coverlåtar av ett av världens genom tiderna absolut största och bästa hårdrocksband? Personligen anser jag att det i så fall ska motiveras med att man gör något eget, som när finska Apocalyptica tolkar Metallica-låtar med stråkinstrument. Tyvärr är det alltså inte så med None Blacker, som rakt igenom går ut på att kopiera låtarna rakt av.

Bäst: Jump In The Fire (Brutal Faith) och Ride The Lightning (Blessed Agony) som båda ger låtarna åtminstone en liten egen tvist i och med personliga sånginsatser á la punk respektive death metal.

Sämst: Wherever I May Roam (Every Mother’s Nightmare) som inte passar sångaren om man säger så…

Blandade artister ”Aerosmithsonian – A Tribute To Aerosmith” (Perris/Sound Pollution)

Det är tributeskivor som den här som får mig att gång på gång utsätta öronen för det ultimata testet, alltså att lyssna på just tributeskivor. Det finns ju en hel del sådana nitlotter ute i skivdjungeln…

Men just Aerosmithsonian (fyndig titel!) är alltså ett av undantagen som bekräftar regeln. Och det är en meriterad skara artister som tolkar tio Aerosmithlåtar: Carmine Appice, Ron Keel, Jason McMaster med flera.

Bäst: Dött lopp mellan finfina tolkingar av Sweet Emotion och Last Child. Om man ska ge sig på att göra exakta kopior på låtar som i original är perfekta så är det så här det ska låta.

Sämst: Ron Keel låter lite för skrikig för låtarnas bästa (Back In The Saddle och Walk This Way).

Magnus Bergström

Doctor Midnight & The Mercy Cult ”I Declare – Treason” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Doctor Midnight & The Mercy Cult är namnet på Norges senaste metalgrupp att slå igenom och känns först som ett ganska banalt och fånigt sådant – men efter några minuter på tungan får det fäste och jag inser att jag faktiskt gillar bandets namn. Doctor Midnight & The Mercy Cult. Smaka på det lite själv en stund innan du fortsätter läsa.

Jag ska börja med att klargöra att det inte är några nybörjare som vi får bekanta oss med i DMTMC; samtliga medlemmar har en imponerande karriär och rutin ifrån flera stora band. Bakom mikrofonen står den rutinerade sångaren Hans Erik Dyvik Husby aka Hank von Helvete, tidigare känd som frontman i Turbonegro och i Sverige har han precis varit aktuell som Cornelis Vreeswijk i filmen om dennes liv. Gitarrerna sköts av Anders Odden (Cadaver, Satyricon, Celtic Frost m.m) och Audun Stengel (Apoptygma Berzerk och The Covenant). På bas hittar vi en av Marilyn Mansons före detta vapendragare Tim Skold och trummorna sköts av David Husvik som tidigare spelat i Extol.

Debutalbumet ifrån DMTMC är bra, det kan jag säga direkt. Plattan som döpts till ”I Declare Treason” är inbjudande och tar avstånd ifrån mycket av den musik som några av medlemmarna tidigare spelat. Musiken är mycket snällare än Marilyn Mansons och inte lika extremt som det vi hörde ifrån Turbonegro. Man kan snarare säga att det är metal på gränsen till hårdare rock och som inbjuder till fest och dans. ”I Declare: Treason” är svängigt, melodiskt och fängslande – på samma gång är det hårt och skitigt. Hank sjunger bättre än vad jag hört honom göra på länge och David trummar på med en fantastisk energi. Produktionen av albumet känns överlag som att den håller hög kvalitet och man har funnit ett skönt sound som gör att man kan får skivan att låta hård samtidigt som den passar bra att festa till.

Bandet bjuder oss på 11 låtar varav det första spåret är ett ganska tråkigt intro. Resten av låtarna är ändå riktigt bra även om ingen av dessa direkt sticker ut ifrån mängden…vilket leder till att jag inte har hittat någon personlig favorit än så länge, då alla håller ungefär samma tema. Detta är även den enda nackdelen med ”I Declare: Treason”. Bristen på variation gör att jag sänker betyget ett snäpp och DMTMC får klara sig med det näst högsta betyget.

Tobias Blixt

Neal Morse ”Testimony 2” (Inside Out/EMI)

Neal Morse, den produktive, multiinstrumentalisten, sångaren, låtskrivaren, ex-Spocks Beard-frontmannen, är tillbaka med ännu ett soloalbum. Albumet är en uppföljare till Testimony (2003) och heter då passande nog Testimony 2. Denna skiva blir den 10e i Morse solokarriär som han drog igång 1999. Förutom att ha släppt 6 st album med sitt förra band Spocks Beard har Morse under åren varit med i en rad andra projekt där supergruppen Transatlantic är den mest framstående.

Det finns många likheter med den första Testimony-plattan. Det hela är ett kraftfullt knippe progressiv rock och även denna gång så består albumet av en dubbeldisc. Som traditionen bjuder så innehåller låtarna långa instrumentalpartier som stundtals blandas upp med mycket stämsång och en rad olika instrument utöver den traditionella rocksättningen såsom saxofoner och stråkinstrument m.m. Vissa stunder är musiken mycket imponerande med alltifrån tunga riff, bländande instrumentalspel och häpnadsväckande bra känsla men ibland kan det även kännas en smula musikaliskt barnsligt, något som kan återfinnas hos många band inom progressive-genren men som i och för sig kanske mest beror på vilket humör lyssnaren befinner sig i.

Albumet är uppbyggt kring en mängd teman, riff och melodislingor som kommer tillbaka i fler låtar. Det finns även många teman från den första Testimony-plattan, där Gods’ Theme nog är det mest framträdande och enligt mitt tycke något utav det mäktigaste och vackraste Morse komponerat.

Albumet börjar med ett pianointro och det är just Gods’ Theme som spelas. Ett maffigt trumfill där sedan hela bandet stämmer in i Gods’ Theme ger albumet en grandios öppning som gör att man blir nyfiken på hur resten ska låta. Tyvärr har Morse låtit lägga in en saxofon i detta inledande tema vilket förstör lite av det första intrycket.

I den andra låten, den välgenomförda Overture no 4 får man höra många av de teman som kommer igen i låtarna framöver. Låten Time Changer drivs av ett pumpande basriff varpå den efterföljande balladen Jayda bjuder på ett nytt tema, i klass med Gods’ Theme, som man kommer få höra flera gånger under albumet.

Sedan fortsätter skivan med låtar av olika karaktär men med samma ärliga ansats. Det bjuds på imponerande gitarrsolon med bra känsla samt andra instrumentalinsatser från Nashville Symphony, medlemmar och f d medlemmar ur Neal Morses tidigare band Spocks Beard.

Verserna i The Truth Will Set You Free har ett stadigt driv med stråkar och mycket pukor.

It’s For You har ett riktigt arenarockigt sound med det numera traditionella beatet som gjordes känt genom Coldplays låt Clocks. CD 1 avslutas på ett mycket storslaget sätt med låtarna Crossing Over/Mercy Street Reprise.

CD 2 börjar med två låtar av lite mer intetsägande karaktär. De är halvtråkigt rockiga, feelgoodlåtar, nästintill lovsånger, om än dock välskrivna. Dessa följs sedan av ett 26-minuter långt progressivt epos i låten Seeds Of Gold som innehåller mycket av det som genren handlar om och är ett bevis på Neal Morse storhet. Han kan verkligen detta. Lyssna särskilt till den vemodiga melodin i slutet runt 21 min, den är inget annat än genialiskt skriven.

Sammantaget innehåller albumet många riktigt sköna partier och då främst instrumentalpartierna. Det är mycket som låter som Beatles, under deras andra, mer experimentella halva av karriären. För många kan det säkert kännas pretentiöst och nästan obehagligt när det sjungs om kristen tro och Jesus. Men när det görs med en sådan övertygelse, ärlighet och känsla som Morse är kapabel till bör det inte spela någon roll vad man har för tro, alla kan uppskatta något i detta album ändå.

Testimony 2 är ett mycket bra progressive-album även om det inte riktigt kan mäta sig med den första Testimony-plattans storhet.

Rickard Engström

 

Takida ”The burning heart” (Universal)

Efter de två singelsläppen ”Haven Stay” och ”Was It I?” tidigare i sommar så har Ångebandet Takida äntligen släppt sin fullängdare – “The Burning Heart”, vilket är gruppens fjärde album sedan debuten med ”… Make You breath” 2006.

Takida bildades i Ånge 1999 av medlemmar från de lokala grupperna, Sinatra och Blowball, vilket mynnade ut i en ny konstellation som man kallade för Tender, men när man nästkommande år släppte sin första demo-cd (femspårskivan ”Old”) hade man ändrat namnet till Takida. Ett namn som tydligen härstammar från en karaktär i en japansk animerad filmserie!

Takida är nog mest kända för megasuccén ”Curly Sue” för några år sedan, en låt som även fanns med på det storsäljande albumet ”Bury The Lies”! Stora framgångar kan dock vara svåra att upprepa, men Takida har alltid, oavsett graden av mediauppmärksammade musikaliska framgångar, en stor klunga av trogna fans vid sin sida och på sin Facebook-sida börjar man nu närma sig 100 000-strecket av fans som gillar gruppen och deras musik!

Men som kontrast till detta, så tycker stora delar av den svenska kritikerkåren väldigt illa om gruppen Takida! Formuleringar och uttryck som ”lättmjölksgrunge, Nickelbackkopior, tråkig melodirock och radioterrorister” är ju bara några få av de okvädesord man har öst över Takida på nätet i samband med att den nya skivan skulle komma ut den 27 juli.  Problemet bottnar nog på något sätt i att Takida alltid låter som Takida, och det ska man ju få göra, och det går nog även att utveckla musiken inom formen av det tidigare utstakade Takida-konceptet! Tyvärr spelar det nog ingen roll vad man än gör för att utvecklas eller förändras, ingen förändring kommer att göra allt bra igen – och då kan man ju lika väl köra vidare på den redan inslagna vägen. Det är ju trots allt sin publik och sina fans man spelar för, inte musikskribenterna!

Men nu tillbaka till det nya albumet: ”The Burning Heart”!  Om man med endast några få utvalda ord skulle försöka förklara hur detta album låter, så skulle man lite elakt och mycket grovt förenklat, kunna säga följande:

Gillade man de tre tidigare Takida-albumen, ja då gillar man även detta nya album! Gillade man däremot inte Takidas tidigare album, då gillar man inte heller detta album!

Visst finns det skillnader mellan enskilda låtar och albumen, men man hör ju direkt släktskapet mellan den nya skivan och de tidigare albumen ”The Darker Instinct” från 2009, respektive ”Bury The Lies” från 2007. Men trots att albumen låter väldigt lika, är de trots detta väldigt olika som enskilda helheter!

Grabbarna i Takida har i alla fall själva en stor tro på sin nya skapelse och man säger bland annat i en intervju på nätet (av Philip Wallin/TT Spektra) att detta nya album kommer att sätta prägel på den kommersiella rocken en tid framöver, och i samma reportage så sägs även följande:

” – Vi producerar skivan själva, därför är det första gången vi kan vara riktigt kaxiga och säga att vi har gjort någonting bra, säger sångaren Robert Pettersson (..) – Det är en hitskiva med mörka texter. Vi hade sexton låtar och det gjorde ont att ta ned det på tolv. Men det är tolv hits, och att köra allihop på samma skiva är vårt sätt att vara konstnärliga, säger Robert Pettersson”.

Men ett album med tolv hitlåtar är det ju INTE, det kan man nog säga omgående efter en första genomlyssning! Bästa låtar på detta nya albumet är enligt eget mitt tycke – ”Haven Stay”, Willov and Dead”, ”Fire Away”, The Artist”, ”It’s My Life” och ”You Learn”.  Övriga sex låtar på albumet är inte dåliga på något sätt, men det är ju svårt att gilla allting lika mycket! 

Det hela låter väldigt tillrättalagt, välpolerat och är helt enkelt strömlinjeformad radiorock kompletterat med några radiorockballader, och allting låter som normal Takida-rock, enligt standardformulären 1:a, 1:b och 1:c, (eller något liknande)!  Radiorock, eller kommersiell radiorock är faktiskt en bra benämning på denna produkt! Men skivan kräver dock några lyssningar innan den sätter sig på allvar och på köpet växer även de olika musikaliska alstren hos den aktive lyssnaren! Godkänt med plus i kanten är det sammantagna omdömet efter ett tiotal genomlyssningar av albumet, men skivan kräver ett aktivt lyssnande för bästa resultat!

Det musikaliska hjärtat hos ett äkta Takida-fan kommer säkerligen att flamma upp rejält av detta album! Men hos oss övriga kommer det bara att ryka och osa litegrann, för även om det trots allt hettar till ibland, så tar sig elden inte riktigt, men ett glödande hjärta är inte heller fy skam!

Roger Skoog

Eden’s Curse ”Trinity” (AFM/Sound Pollution)

Den amerikanska sångaren Michael Eden avkunnar sin tredje officiella besvärjelse
i och med det förtydligande albumnamnet ”Trinity” (trefaldighet). Den
oförtrutliga skaran av vänner till modern melodisk metal – den klassiska vägen –
kan ånyo vädra frisk klar morgonluft. Möjligen har bandet härmed fått saker och
ting att hända i den riktningen de själva förordar.

Själsfränden och tillika skotten Paul Logue (bassist/låtskrivare) och Eden
bildade bandet i mitten av förra decenniet. En brokig skara nationaliteter ingår
i sammansättningen. Italienaren Alessandro Del Vecchio/keyboard, tysken Thorsten
Koehne/gitarr och engelsmannen Pete Newdeck/trummor gör gruppen komplett och
bekräftar att musiken talar samtliga språk flytande. Det är heller inget
ovanligt med gränsöverskridande verksamhet i musikaliska sammanhang utan bara
ett tecken på goda kontaktnät, ett gott välbefinnande, samt en stor portion av
ödets nyckfullhet.

Dream Theater’s frontman/sångare James LaBrie håller ett vakande öga över hela
produktionen och ligger och smyger med sin bakgrundstämma på samtliga spår. I
’No Holy Man’ träder han äntligen fram till fullo och sjunger en lovvärd duett
med Eden. Pompösa orgeltoner fullbordar inramningen.

Andi Deris, som 1993 tog över mikrofonen i Helloween efter Michael Kiske (mannen
som gav tysk power metal ett ansikte), sjunger tillsammans med Eden i ett
riktigt dräpande tungt stycke i form av ’Black Widow’. Ett sjuhelsikes
bombardemang på trummorna av sir Newdeck, ett fullständigt överrumplande
gitarrspel av herr Koehne samt symfoniska toner från signore Vecchio gör
helhetsbilden komplett.  

Saker och ting lugnar ner sig i ’Children Of The Tide’. För att återskapa
balansen kan det allt som oftast behövas en mildrande melodi med religiösa
förtecken . Mycket tankvärd och tragisk berättelse som handlar om alla barn som
slets ur sina mödrars famnar under den förödande tsunamin i Indiska Oceanen. 

Tyvärr tappas fotfästet emellanåt och det bär iväg sidledes med stapplande,
oroväckande steg. ’Rivers of Destiny’ och ’Guardian Angel’ är exempel på sådana
mediokra betänkligheter som lämnar en hel del övrigt att önska.

Det österländska anslaget både på introt och outrot gör ’Jerusalem Sleeps’ till
en vederkvickande tilldragelse. Här känns det som LaBrie eller ’Jimmy The
Cheese’ (som han kallas till vardags) har haft mer än ett finger med i spelet.
Ingen tvekan om vart förebilden är hämtad. Att nämna en teater där drömmar går i
uppfyllelse är ingen överdrift. Det klart bästa spåret som faller in under
kategorin monsterhits.

I och med ”Trinity” har Eden’s Curse beseglat sitt eget öde. Det fjärde albumet
bör i rimlighetens namn döpas till ”Quattro Stagioni”. Först då kan eden
uppfyllas, för annars är det ingen ed alls.

Thomas Claesson

Sideburn ”Jail” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Schweiz har genom tiderna haft en hel del intressanta rockgrupper. Krokus är den
mest kända exporten och albumet ”Headhunter” är deras mest renommerade bidrag
till eftervärlden. Personligen är jag däremot barnsligt förtjust i dess
föregångare ”Metal Rendez-Vous” med allt vad det innebar för drygt 30 år sedan.
    
Deras landsmän Sideburn rockar på i samma anda. Här är det grovkorning kaliber
och brett mellan benen som gäller. Skjut först och fråga sen. En strimma av
välbehövlig nostalgirock letar sig fram till dagens samfälldhet.

Efter två trevande spår utan karaktär uppenbarar sig ’One Night Stand’ som en
räddande ängel. Nu kom de rätta vibrationerna och genombrottet är bekräftat.
Refrängen påverkar märkbart trots -eller kanske tack vare- sin enkelhet alla
sinnen. Smått och fyndigt gitarrackompanjemang ger en helt igenom njutbar liten
stund.
     
Sångaren Roland Pierrehumbert avkunnar ’Chase The Rainbow’ och ’The Red Knight’
med sin säregna hesa och lite spruckna röst. Min tanke att vissa likheter finns
med ett band på andra sidan Atlanten telegraferas över till Great White. Svaret
kommer omgående: Vi kan inte uttala sångarens namn, men för övrigt håller vi
med.
   
’Good Boy’ sticker ut från mängden och är skivans bästa spår med skön sång och
rolig text. Huvudet börjar nicka rytmiskt och händerna trevar efter den nystämda
luftgitarren.
  
Ingen tvekan om vilka som åsyftas i ’Long Beard And Boggie’. Låten är uppbyggd
efter originalet ’Gimme All Your Lovin’ men med tillfogade slängar av
underhållande sarkasm. Det tighta framförandet bistås av ett taktfast stampande
med högerfoten. Ja, vad kan man mer begära? 

Thomas Claesson

Electric Wizard ”Black masses” (Rise Above/Sound Pollution)

Electric Wizard härskar i en fjärran värld långt ifrån all ära och redlighet. I
sitt satanistiska herravälde finns det inte någon ljuskägla som når ens den
minsta vrån av verkligheten. Det som predikas här kan mycket väl vara delar av
Nostradamus återfunna profetior. Det kan också vara en hoper med rappakaljor
hämtade från drogrelaterade tidskrifter .
 
Den demoniske frontmannen Jus Oborn (sång/gitarr) bördig från Dorset UK (vilket
förklarar en del) driver på sina undersåtar med idoga kraftuttryck. De
onyanserade krypterade satansverserna släpps fria utan fördomar och
underkastelse.

Är det en samling Cro-Magnons som kommer ut från sin grotta? Är det Lucifer och
hans vänner på väg till en ohelig svart mässa?
  
Ni hälsas välkomna till den värsta mardrömmen i era liv. Gudfäderna till stoner
doom har något att förkunna. Universums hårdaste band lämnar ingen nåd. Pandoras
ask har öppnats och självaste helvetet har brakat lös på jorden.

I ’Venus In Furs’ avgudar Zodiaken nattens drottning. Liz Buckingham (gitarr)
förmedlar rifforgier som inte bara är onormalt nedstämda utan också ogudaktigt
böjda. Det skulle vara svårt att få fram sådana besvärjelser om man inte vore
besatt av djävulen själv.

Under framförandet av ’Night Child’ är känslan av att dras in i ett svart hål
överhängande. De kalla ögonen ser den hopplösa dödsdansen där kokainet och
förgängligheten fyller gatorna. Det är mycket nära till en reaktion som i värsta
fall leder till total paranormal reinkarnation. Den inbyggda melodin frälser
dock för stunden och attackerna från demonerna avvärjs temporärt.  

Den psykiska projektionen i ’Patterns Of Evil’ bekräftar att man står med
fötterna vid avgrundens rand. De morbida harmonierna pulserar. Det råa analoga
soundet är återfunnet. Känslan av att vara en borttappad relik från det tidiga
70-talet är bekräftad. Föreningen av Black Sabbath och Satan själv mitt under en
brinnande LSD-tripp är ett faktum.    

Under ’Scorpio Curse’ försöker Oborn att få tonerna att hänga kvar så länge som
möjligt i luften, men rösten är begravd djupare än någon kunnat förutse. De
suggestiva, hypnotiska domedagsriffen gör att man hamnar i trans. Det är det
bästa spåret enligt min åskådning.  

Det som trots allt gör Electric Wizard tillgänglig för gemene man -mitt i all
svartkonst- är kombinationen av de verkligt underbyggda melodierna och de
bombastiska riffen. Förmodligen är de bäst i sin genre. Den enda som skulle
kunna matcha den elektrifierade trollkarlen är möjligtvis den mytomspunne
skogsdvärgen Orange Goblin. 

Det går alldeles utmärkt att lyssna till obskyr doom metal även om man inte har
utmanande tatueringar eller suspekta piercingar. Lita på mig. Var lugn. Det är
inte så farligt som det låter. Det är bara djävulskt bra.

Thomas Claesson

Devin Towsend Project ”Deconstruction” (Inside Out/EMI)

Devin Towsend Project ”Ghost” (Inside Out/EMI)

Detta är ett dubbelsläpp av Devin Townsend där Deconstruction är mer metalinriktad och Ghost är ett lugnare album. I Deconstruction tas vi på en lång resa ner mot helvetet i stort Dantemanér. Där träffar protagonisten på djävulen själv som lovar att avslöja universums hemligheter om han smakar på hans cheeseburgare. Huvudkaraktären är dock vegetarian och kan inte äta cheeseburgaren vilket gör att hans resa är meningslös. En helt klart skruvad story som reflekteras lika skruvat i musiken. Dessa två album är avslutningen på en quadrilogy med Ki och Addicted, som enligt Devin själv handlar om hans väg tillbaka från droger och alkohol. Fyra olika känslor har legat till grund för de fyra olika albumen.

Musiken på Deconstruction är en mix av många olika stilar, vilket gör det mycket intressant att lyssna på. Det är också rikligt med gästartister som bidrar med sitt sound till varje låt de är med i. Det är en frisk blandning av låtar, alltifrån 4-minuters rakare varianter till 15-minutersepos där körer och symfoniorkester bidrar till en storslagen känsla. Underligt med denna skiva är också att det i alla låtar finns otroligt bra partier men att det inte alltid håller hela vägen ut. Det kan bli lite väl långsökta hopp bland knasigheterna. Kanske har Devin tänkt lite för mycket. Stand och Juular är bland de bättre låtarna.

Ghost är väldigt olik den första skivan. Här får vi lugna ner oss från den ofantliga resan vi tagits på i det första albumet, och dras istället iväg på en sorts rekreationsresa. För min smak blir det lite väl segt och alldeles för svävande låtar som aldrig riktigt tar fasta i några bra partier. Inledningslåten Fly är en av de bättre. Ghost har också överösts med flöjter vilket gör det ganska segt och tråkigt.

Överlag är både Deconstruction och Ghost något svårlyssnade album. Det första i sin komplexitet och det andra med sitt oerhörda lugn och stundvis sega tempo. Det är dock två album av ett musikaliskt geni som jag har stor respekt för; han måste bara tygla sina hästar och få ihop en bättre helhet. Deconstruction får 4/5 djävulshorn medan Ghost får 2/5 flöjter.

Martin Engström

Fotnot: De två albumen ovan är släppta som ett prisvärt 2CD-paket kallat Calm and the Storm.

Badmouth ”Heavy metal parking lot” (Rambo/Sony)

Redan på 90-talet spelade Chris LeMon och Mike Hill tillsammans i ett band som hette Yankee Rose, men det var först för tre år sedan som de samlade ett par kompisar och spelade in låten ”Pedal To The Metal”, som de öste upp på MySpace. Folk började prata om bandet och fanbasen fanns främst i USA, Storbritannien och Tyskland. Efter ett radikalt medlemsbyte blev de kontaktade av Paul Sabu – allt detta på bara några veckor! Han producerade deras debutplatta ”Badmouth” (2008) vilken sålde bättre än man väntat sig. Idag har fanbasen växt sig otroligt mycket större, mycket på grund av den trevliga attityd de har, som man sällan finner hos rockstjärnor. Efter ett par års slit så är det äntligen dags för uppföljaren till debuten…”Heavy Metal Parking Lot”.

Personlig tyckte jag att förra skivan var. På en rätt okej nivå. Den var inte dålig men innehöll heller inte någon WOW-effekt. Därför blir jag väldigt glatt överraskad när jag sätter på nya skivan. Redan från första spåret så är skivan ruskigt bra! Tänk dig liksom, en blandning av något bra 80-tals band, en liten klick 70-tals hårdrock, men också lite av aggressiviteten i gitarr-riffen som hos ett klassiskt metalband. Då har ni den här skivan! Den har precis alla element – alltifrån mysiga lugna hårdrocksballader till partylåtar till mer aggressiva hårda låtar.

Det är väldigt svårt att hitta svaga punkter på skivan, eller snarare, det är omöjligt. Varenda låt är bra på sitt eget sätt, men de absolut bästa guldkornen finner man i låtar som ”Tired”, ”Heavy Metal Parking Lot”, ”Radiator” och ”Silverlining”… och så kan man fortsätta hela kvällen. Det kan låta krystat – men det här är den bästa hårdrocksskiva jag har hört hittills i år, och jag kommer att bli föga förvånad om det kommer ett album som kan slå det här. För detta är, mina vänner, ett album i toppkvalité som var väl värd sin långa väntan. Jag råder alla som gillar hårdrock att införskaffa skivan. Du kommer inte att ångra dig. Jag kan nästan lova dig det. Du behöver den här.

Bäst: ”Heavy Metal Parking Lot”. Den vinner med en svag, svag marginal över ”Tired”.

Mindre bra: Eh. Inget. Kunde inte hitta något, faktiskt. Kanske något med bookleten, men det är inte relevant för fem öre…

Sara Köhler

Bonafide ”Fill your head with rock” (Black Lodge/Sound Pollution)

Bonafide hemmahörande i Malmö ger ut en EP med 6 låtar. Det borde de inte ha
gjort. De två första låtarna är tagna från den senaste fullängdaren ”Something’s
Dripping”. Den tredje låten fick inte plats där, så den hamnade här. Sedan är
det tre covers och sen är det slut. Roligare än så blir det inte.

De kallar sig rockband och så långt är allt väl. Ingen tvekan om att de har
lyssnat på mycket musik i sina dagar och då i synnerhet från Australien. Det
finns emellertid alltför många AC/DC kopior och här är ett av dem. 

Nåväl, hemläxan är gjord och det som erbjuds rockar bitvis på med viss frenesi.
Den personliga präglingen är dock helt utelämnad. Tomma fraser må vara en sak,
men vanemässigt spelande är värre och det leder inte någonstans, i alla fall
inte framåt.

Bästa covern är Humble Pie’s ’I Don’t Need No Doctor’ och då förstår man vart
medicinskåpet står. Det här var hursomhelst ett gott försök att öppna upp
rockbarriären. The Who’s ’I Can’t Explain’ är svår att förklara, men lite
trevligt var det att höra ett något udda låtval. Med ’Nice Boys (Don’t Play Rock
’N’ Roll)’ är vi tillbaks i Australien igen och Roose Tattoo’s larmiga rockdänga
står för dörren. Den var inte ens bra i original, så den släpps inte över
tröskeln nu heller.

Jag skulle kunna tänka mig att se dessa farbröder live, men då får dom komma
innanför stadsgränsen. Eftersom de gör sken av att vara ett tributband, så kan
det mycket väl trilla ut något oförmodat ess ur rockärmen.    

Det enda bestående minnet av den här EP:n är tyvärr att det blev ett stort hål i
huvudet. Rockens uppfyllande egenskaper uteblev helt.

Thomas Claesson