nyaskivor.se

The Bonesmen ”Deuce” (Angel Creek/Hemifrån)

Fyrtal i tvåor är inte mycket bättre än död mans hand (par i svarta ess och
åttor). I alla fall inte i musikaliska termer. Det var säkert mera aktion i
Deadwood (South Dakota) augustikvällen 1876 när Wild Bill Hickok blev skjuten.
Han var så ivrig att börja spela kort så han satte sig med ryggen vänd mot
dörren. Det bör man aldrig någonsin göra. I allmänhet inte i en
inspelningsstudio och synnerhet inte när man sitter vid ett pokerbord.

Jag leker med tanken att Charlie Daniels har bjudit in Marshall Tucker och Dan
Baird (The Georgia Satellites) till ett pokerparti. Även Chris Robinson (The
Black Crowes) och Mick Jagger sitter om än motvilligt på varsin stol. Det står
en flaska Jack Daniels på bordet och det är upplagt för whiskeyrock med
boogiewoogiestamp hela kvällen lång. The Bonesmen skulle vilja vara en
sammanslagning eller kombination av de fem, men det blir inte bra, inte bra
alls.

I mina öron är det här bandet bara ett lokalt pubband, vilket som helst. I det
här fallet råkar de vara hemmahörande i New Haven (Connecticut), en stad som
alla andra. Det finns inget nyskapande i musiken och musikernas handhavande av
sina instrument lämnar en hel del övrigt att önska. Den enda låt som
oförklarligt bryter mönstret är ’Last Train To Clarksville’ men då talar vi ju
om cover, The Monkees och förhistorisk fossilrock.

Barbecue med höga röster, T-bone stek på grillen, vilda västern hatt, spetsiga
cowboy boots och ett sexpack Budweiser innanför västen kan kanske göra
skillnaden. För mig gör det inte det. Jag tycker att steken är vidbränd och ölen
avslagen. Det enda rådet jag kan ge är och förblir – ’Go back to where you came
from’.

Thomas Claesson

Mastodon ”The Hunter” (Roadrunner/Warner) 

Hypen jag byggt upp inför detta album är faktiskt smått otrolig. Jag förbokade albumet och fick således nedladdning av Black Tongue och Curl of The Burl när de släpptes, och som jag ivrigt lyssnat på under sommaren. När hela albumet nu släpptes så var det med iver jag satte mig ner för att lyssna. Jag måste dock erkänna att jag kände mig tveksam inför valet att inte göra ett konceptalbum, samt beslutet att göra kortare, mer energiska låtar. Med Crack The Skye i åtanke så trodde jag det inte detta album skulle bli lika bra även ifall Blood Mountain och Leviathan är utmärkta.

Men Mastodon visar att man behärskar det hela utomordentligt. I och med The Hunter tycker jag att man befäst sig som en av gudarna inom genren, som för övrigt är svår att bestämma då mycket av deras material pekar åt lite olika håll. Alla medlemmarna i bandet fortsätter att bidra med sång vilket gör att det blir en god variation mellan låtarna. Man har också en bra vidd av låttyper, allt från lugnare, svävande bitar som ger en Crack The Skye-vibbar men också kortare, furiösa, urladdningar som påminner om låtar från Leviathan eller Remission. Ett spår som Creature Lives är otroligt skönt att få, då de bevisar att de gör vilka låtar de vill, med ett orgelintro som övergår till bas som heter duga. Överlag känns denna skiva något enklare än föregående, då man använder sig av något enklare riff. Detta har jag dock, efter några genomlyssningar, märkt är otroligt bra då de får till sången och dess melodier ännu bättre. Man har också på många låtar en väldigt glad och ”durig” känsla, vilket jag alltid blir glad av när jag hör. Man har också på detta album besök av Scott Kelly på låten Spectrelight. Men Mastodon har fortfarande kvar det avancerade och progressiva som funnits, i och med låtar som Bedazzled Fingernails och Thickening.

Det är svårt att utse några bästa spår på skivan då alla är riktigt bra, men några personliga favoriter är Creature Lives, Bedazzled Fingernails, Stargasm och Blasteriod. The Hunter är ett riktigt bra album av ett band som är bland mina absoluta favoriter, betyget blir utan tvekan 5/5 djävulshorn. Det här är ett måste i skivsamlingen och nästa gång de besöker Sverige kommer jag vara där.

Martin Engström

Warbringer ”Worlds Torn Asunder” (Century Media/EMI)

Warbringer är ett av de nyare banden som har lyckats skapa något nytt samtidigt som man har bevarat den gamla hederliga thrashen. Banden idag har annars en tendens att låta väldigt lika även om jag tycker att den svenska scenen är bäst för tillfället med namn som Raging Steel, Entrench, Immaculate, Antichrist… 

Warbringers tredje album “Worlds Torn Asunder“ är en vändning. Min första tanke när jag lyssnade var: “Ännu en halvbra, ny thrashskiva som man tröttnar på efter andra lyssningen”, men efter några varv i spelaren märker jag att den är mycket roligare och intressantare än många andra skivor från dagens scen.

Här finns mycket mer variation. Lugnt, tungt, hårt, melodiöst, gungigt, thrashigt, ösigt och snabbt! Så klart är det det snabba som dominerar. På vissa håll kan man även få lite proggresiva vibbar med lite tekniska partier. I slutet av albumet kommer de lugna partierna mer och mer men det leder alltid till något tungt eller snabbt. Sångaren John Kevill skriker och låter arg hela skivan igenom och hans kollegor på gitarr spottar ur sig vassa och tekniska riff som får mig att tänka på bränt plektrum.

Skivans bästa stunder är när låtar som “Wake up… Destroy”,  “Shattered  Like Glass”,  “Savagery” och den något mer melodiösa “Treacherous Tongue” ljuder i högtalarna.

Tillsammans med några av de svenska thrashbanden har Warbringer lyckats göra ett intressant och bra album som blandar nyskapande med traditionell thrash metal. Du som gillar hårda thrashskivor med ös så det räcker borde ta och kolla upp “Worlds Torn Asunder“ direkt!

Erik Kristhammar

Black Country Communion ”2” (Mascot/Border)

Just när man trodde att allting redan var sagt och gjort så faller BCC ”2” ner
från himlen. 

De transatlantiska gentlemännen -med ryktbarhet som får jorden att skälva-
levererar än en gång en alldeles utmärkt 70-tals baserad bluesrockplatta. Det är
mindre än ett år sedan debutskivan (recenserad här 101108) men Hughes, Bonamassa,
Sherinian och Bonham har på kort tid samlat nya krafter till ännu en massiv
insats för alla och envar, som älskar rockmusik som är värd namnet. 

Den enkla beteckningen ”2” är förvisso rak och rättfram, men det krävs betydligt
mer av lyssnaren att komma den in på livet än det gjorde med dess föregångare.
När väl alla (psykologiska) hinder är överbryggade och Sherinian’s murbräcka
’The Outsider’ har öppnat fördämningarna radar den ena klassikern efter den
andra upp sig. 

Bonham’s bidrag är som en uppenbarelse från det förgångna. Den hett emotsedda
’Save Me’ faller äntligen på plats och de historiska vingslagen är ödesmättade.
Han driver det hela så långt, som en man med hans gener överhuvudtaget kan göra
och det säger inte lite. De fyra, förenade herdarna rider här på väl beprövade
kamelstigar med den österländska stjärnan som ledsagare. Utsända som de enda
sanna resenärerna i tid och rum på en resa som om än inte leder till Marrakesh
så av allt att döma återigen till Kashmir eller trakten där omkring.

Det är inte bluesfantomen Bonamassa som har skrivit den påtagligt bluestyngda
’Little Secret’. Det är -som på så många andra spår- Hughes som är upphovsman
och dessutom står för sången som framförs med en sådan ingivelse att det saknar
motstycke. En betagande melodi där hela bandet spänner musklerna. Känsloladdning
virvlar runt i hela kroppen för att så småningom landa någonstans vid de ädlare
delarna.    

Utomordentliga ’Cold’ lindas inte riktigt lika många varv runt hjärtat som ’A
Song Of Yesterday’ från första skivan, men det räcker långt ändå. Den stegrande
intensiteten finns där, men glöden är inte lika het. Hughes stjäl hela
föreställningen helt utan hänsyn till Bonamassa’s gitarr som i sin tur är
fullkomligt bländande.

Om man sätter fyra levande legender i ett rum och kastar bort nyckeln, så kan
det inte sluta på något annat sätt än så här. För dig som vill komma tillbaka
till musikens kärna, då både värdighet och stil var något man beaktade, ja då är
BCC ”2” något för dig.

Thomas Claesson

Rival Sons ”Pressure and time” (Earache/Sound Pollution)

Den här skivan skulle man, tack vare omslaget, kunna plocka hem direkt från
skivstället utan att ha hört en enda ton. En projekterad man som med ljus och
lykta varsamt skrider ner för nobeltrappan är en oemotståndlig syn. Han ser
dessutom ut att finna det han söker, vilket gör drömbilden än mer övertygande.

Rival Sons har nu lämnat sitt residens i soliga Kalifornien och är ute på en
världsomspännande turné för att sprida sina härliga retrospektiva rytmer
kryddade med nydanande visioner. De landar för övrigt i Stockholm den 17:e
november. Ett datum som är värt att minnas.

När väl dörrarna till Gyllene salen skjuts upp och avstampet med ’All Over The
Road’ friläggs, förstår man att ingen oöverlagd handling har begåtts. Mycket
respektlös rock släpps loss i rampljuset, kanske till och med mer än det är
berättigat till.

Robert Plant’s pekpinne sveper förbi katedern mer än en gång. Ingen tvekan om
vart förebilden är hämtad. I synnerhet är influenserna från den senare delen av
Led Zeppelin’s storhetstid markant och låtar som ’Burn Down Los Angeles’ och
’Gypsy Heart’ förtydligar scenariot anmärkningsvärt.

I ’Young Love’ svävar Jim Morrison’s ande tryggt över händelsernas centrum. Alla
parametrarna ligger prydligt upplagda på det musikaliska brädet. Den lätt
psykedeliska undertonen och de ”distade” gitarrerna – som sprakar som tomtebloss
– samt inte minst Jay Buchanan’s skolade röst ger nytt blod till rocken.   

Den fina balladen ’Only One’ visar en mjukare sida som är allt annat än en
chimär som sveper förbi i all hast. Bandet är helt på det klara med åt vilket
håll de skall gå, för de vet så väl var andra har varit.

Rival Sons är troligen de förlorade sönerna som har kommit för att hämta
rockkronan, spiran och det förgyllda äpplet. Vägen dit är dock lång, längre än
man tror, men en sak står klart. De har onekligen kommit en bra bit på väg.

Thomas Claesson

Sebastian Bach ”Kicking & Screaming” (Frontiers/Cosmos)

 
 
Sebastian Bach har en stark röst som är ytterst få förunnat. Dessvärre har han också en stor talang som hårdrockens bad boy, annars hade han säkerligen gjort många fler skivor än vad han gjort efter att det ”tog slut” med Skid Row.

Nu är det 2011 och Sebastian släpper en skiva som Skid Row har försökt göra alla dessa år utan honom – utan att lyckas. Att det ändå inte handlar om ett mästerverk säger en hel del om Skid Row…

Titelspåret är som en spark mellan benen och är helt outstanding i en jämförelse låt-för-låt. Andra höjdpunkter är det lugna partiet i självbiografiska (?) My Own Worst Enemy och mixen av tungt och lugnt i Tunnelvision. Det vore heller inte en Bach-skiva utan en ballad av hög klass och här heter den I’m Alive.

Mindre bra är – trots en mycket fyndig låttitel – As Long As I Got The Music som inte riktigt kommer någonstans. Dessutom är Dream Forever och Wishin’ trots Sebastians makalösa röst inte något annat än standardballader.

Helt klart hade Kicking & Screaming fått ett högre betyg med färre låtar i och med att (oturstalet) 13 är några för mycket. Och det är önskvärt att svängarna tas ut lite mer på nästa skiva, det vill säga att det går att höra något överraskande.

Vill du förresten veta vilken Skid Row-skiva som mest liknar denna? Svaret är givet: Slave To The Grind.

För övrigt är det bara att hålla tummarna för Sebastian Bach på Sweden Rock 2012, där han skulle passa som hand i handske.
 
Magnus Bergström

House Of Lords ”Big Money” (Frontiers/Cosmos)

Det är bara att gratulera sångaren/bandledaren James Christian till ännu en House Of Lords-skiva som står sig bra vid en jämförelse med bandets övriga skivor. Samtidigt är det bara att konstatera att den inte når höjderna på suveräna Cartesian Dreams (som fick betyget 4,5) men hur som helst är Big Money en angenäm anrättning.

Passande nog inleder herr Christian (som har en röst av högsta klass) med att ”yla” innan inledande titelspåret Big Money drar igång på allvar. Refrängen kan tyckas en aning simpel/tjatig men det går inte att förneka att den fastnar direkt.

Priset för skivans bästa låt går utan tvekan till One Man Down som efter en mycket lugn inledning i balladstil visar upp House Of Lords från sin bästa storslagna AOR-sida.

Lite lätt Rainbow-doftande Living In A Dream World (vilken refräng!) är en annan låt som är godis för öronen.

Egentligen är det ingen låt som inte är bra men å andra sidan känns det ibland som att man har hört det ena och det andra några gånger tidigare… Alltså är det bristen på något utöver det vanliga som gör att betyget blir det som det blir. Kraven på ett band av den här kalibern är och ska vara höga.

För den som redan är ett fan av bandet likväl som någon som vill ha en kvalitativ melodiös hårdrocksskiva i sin samling så är Big Money vinst varje gång, så att säga.

Magnus Bergström

Devilicious ”The asylum gospels” (Rambo/Sony)

Någonstans på vägen mellan Spiritual Beggars och Volbeat befinner sig lilla
Londons nya stolthet – Devilicious. Enligt min mening är de inte i klass med de
förstnämnda, men bättre än de sistnämnda och jag har aldrig någonsin haft fel
(möjligen en gång).

Det är mycket svett och attityd som pumpas fram på debutskivan. Många timmars
exercis i replokalen har äntligen burit frukt. Strävan efter variation är näst
intill obefintlig, men riktningen är desto tydligare utstakad med en okonstlad
rätlinjig förflyttning. Framfarten fortgår med plattan i botten, 120 km/tim på
rakan och ingen nerväxling i kurvan. Det hänger en halvt avklädd ’wunderbaum’ i
backspegeln och pomadan ligger som gjuten i det böljande hårsvallet. Det kan
bara sluta på ett sätt. Färden leder med buller och bång rakt in i stoner-
garaget.

Redan i andra spårets ’Demonizer’ hörs de taktfasta stegen när bryggan beträds.
Basgången får plankorna att vibrera. De svulstiga gitarrerna fortsätter att mana
på i ’Bridge Of Satan’ och självfallet kommer ’Boogieman’ gåendes runt hörnet
när man minst anar. Med lien i högsta hugg karvar han in de dräpande riffen
direkt i sten.
   
Alla som utan framgång trevar efter väckarklockans snooze-knapp i arla
morgonstund bör lyssna på den gungande ’Hit The Snooze’. Har man aldrig lättat
från sängbädden som en utspänd spiralfjäder tidigare, så är risken överhängande
nu.

Mandom, mod och morske män. Ett väl genomfört dagsverke är avslutat. Om det är
djävulens påfund eller ej återstår att se.

Thomas Claesson

Egonaut ”Electric” (Rambo/Sony)

Electric är Egonauts första album men man har tidigare fått fina utmärkelser. Bl.a. har de blivit utsedda till Sveriges bästa liveband 2008, samt en utmärkelse som ”Sveriges bästa” av Close up-magazine. Musiken har ett stadigt fäste i den bredbenta, maskulina rocken, främst förknippad med band som Mustasch. Influenser från punk och även 70-talsrock hörs också, då man i några låtar använder sig av hammondorgel.

Genom albumet får vi en del sköna riff som snuddar på gränsen till mycket bra. Men det varvas också med något fattiga gitarrsolon och texter som inte riktigt tilltalar mig. En viktig beståndsdel hos den här typen av band är just sången. Det krävs en unik röst för att lyfta denna, relativt enkla sortens musik till högre höjder, och det är här jag tycker Egonaut tyvärr inte håller. Man har inte en ”Ralf”, som riktigt kan vråla till och lyfta musiken det där extra snäppet. Sången känns istället väldigt ansträngd och krystad, lite på villovägar ibland.

Egonaut får 2½ djävulshorn av mig. Det är ett medelmåttigt album av en grupp som jag tror kan växa i framtiden, speciellt när man fått till bättre låtbygge samt mer kraft bakom sången. Man har ännu inte den tyngden som Mustasch har, inte den känslan av rock’n’roll som band som Airbourne ger, heller inte attityden som Danko Jones. Ska jag lyssna på den här genren så finns det fortfarande band som gör det bättre.

Bästa spår: The Goner, The Hurt.

Martin Engström

Alice Cooper ”Welcome 2 My Nightmare” (Universal)

När det är dags att lyssna på Alice Coopers ”grävande i 70-talet” på nya skivan Welcome 2 My Nightmare så underlättar det om man som lyssnare mentalt försöker hamna i denna tidsperiod. Se det som ett hett tips. Det är nämligen ytterst ovanligt med den här typen av ”splittrade” skivor nuförtiden, det vill säga med många olika typer av låtar.

Det dräller av gästartister varav de intressantaste (övriga medverkande får ursäkta) är Dennis Dunaway, Michael Bruce och Neal Smith från det ursprungliga Alice Cooper-bandet. De medverkar på tre av skivans låtar, exempelvis i finfina When Hell Comes Home, och är de som allra mest bidrar till 70-talskänslan i och med spelstilen. Men mest udda/överraskande gästartist är utan tvekan Ke$ha.
Welcome 2 My Nightmare inleds i lugnt tempo med balladen I Am Made Of You, som har en refräng som fastnar direkt men upprepas lite väl mycket.

I övrigt är det en mix av (hård)rock, punk och – tro det eller ej – disco i form av den udda fågeln Disco Bloodbath Boogie Fever.
Alla låtar är dock inte bra och exempelvis har undertecknad svårt för storbandsdoftande (!) Last man on the earth. Men smaken är som baken…

Han har alltid ett ess i rockärmen, den gamle räven Alice, och bjuder 2011 på ömsom vin, ömsom vatten.

Magnus Bergström