nyaskivor.se

Brainstorm ”On The Spur Of The Moment” (AFM/Sound Pollution)
 
 
 
Hög igenkänningsfaktor. Ja, det är precis vad On The Spur Of The Moment har att erbjuda. Till en början måste jag erkänna att jag tyckte att det handlade om en standardskiva inom (heavy) power metal-genren, i och med att så mycket känns igen. Men efter att ha gett den chansen om och om igen i hörlurarna, så visade det sig att mitt första intryck var fel…

Förvånansvärt nog är inte inledande Below The Line någon högastighetslåt utan lutar mer åt traditionell heavy metal med tyngd. Och så fortsätter det med In The Blink Of An Eye och med… Ja, du hajar. Därav mitt ”heavy” inom parentes ovan, som jag tycker är ett passande tillägg i skivbolagets beskrivning av denna produkt.

Bästa låten är i mina öron mångfascetterade In These Walls. Det handlar om en perfekt avvägd mix av melodi och tyngd kryddat av en mäktig refräng. Mumsfillibabba!

Någon svag låt är svår att plocka ut då det handlar om ett jämnstarkt låtmaterial, men avslutande My Own Hell känns kanske inte helt övertygande. Man skulle faktiskt kunna säga att just jämnheten är ett liiiiitet minus för det hade varit en fördel med fler enstaka toppar. Att bryta mönstret är alltid bra i variationens namn.

I övrigt måste sångaren Andy B. Franck nämnas eftersom han har en strupe av guld som passar perfekt till den här typen av hårdrock.
Brainstorm har funnits sedan 1989 (men släppte debutskivan ”Hungry” först 1997) och då är det starkt att – i mina öron – få till sitt Magnum Opus 2011. Stora ord, javisst, men det är i alla fall min känsla.

Fans av bandet kan lugnt införskaffa skivan. Och de som tycker om traditionell heavy metal men ännu inte upptäckt bandet har en sak att pricka av på att-göra-listan.
 
Magnus Bergström

Chickenfoot ”Chickenfoot III” (Ear/Playground)

Supergruppen Chickenfoot består av oerhört skickliga musiker som har kul när de gör musik tillsammans. Det är fakta. Men oavsett hur skickliga musiker är och hur kul de har tillsammans så krävs det bra låtar. Det är fakta. Bristen på just bra låtar rakt igenom är också det som gör att betyget blir något lägre än för 2009 års debutskiva.

Extra låtplus utgår till tunggungande Up Next som kryddas av en klockren bridge/refräng och ett makalöst gitarrsolo. Deep Purple-vibbarna i Lighten Up är också godis för öronen. Stillsamma halvballaden Something Going Wrong ger lyssnaren ett fint ”avslut” på en bra skiva.

Minus blir det för den mycket tjatiga refrängen i Alright Alright, vilket är synd på en låt som i övrigt ger en känsla av ”leklust”. Och att det i vissa låtar återfinns en känsla av ”gubbrock” och ett mer radioanpassat sound än på debuten är inte heller till fördel.

Som vanligt när det gäller herr Hagar – som på den här skivan sjunger mer varierat än någonsin tidigare – så är texterna av hög klass och nästan uteslutande med glimten i ögat. Typexempel på detta är Last Temptation och Different Devil.

I en musikvärld där ”alla” numera hämtar inspiration från 70-talet alternativt gör något helt utflippat, så känns det uppfriskande med Chickenfoot som plockar godbitar från 70-, 80- och 90-talet och (oftast) får till ett eget uttryck som ger mersmak.

Magnus Bergström

Fotnot: Sammy Hagar (ex-Van Halen), Michael Anthony (ex-Van Halen), Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) och Joe Satriani = supergrupp.

Grinspoon ”Six To Midnight” (DR2/Sound Pollution)

Att det australiensiska Grinspoon tagit sitt namn efter Dr Lester Grinspoon, som var den första som uppmärksammade att man kunde använda marijuana för mediciniskt bruk, är bara meningslös besserwisserfakta. Men att deras ”Six To Midnight” (som faktiskt släpptes redan 2009) redan sålt guld i Australien, borde tyda på att de har något som borde tilltala även den europeiska publiken nu när den europeiska versionen av skivan, med fem bonuslåtar, släpptes i juli. Skivan är bandets sjätte i ordningen.

Grinspoon spelar hårdmusik som är svår att definiera och placera i ett bestämt fack; för bandets musik har influenser av tung 70-tals hårdrock, sleaze, grunge, punk, hardcorepunk och hederlig skitig rocknroll som man mixar ner till något som känns som ett relativt eget sound. Det viktigaste faktumet kvarstår dock och det är att jag gillar detta skarpt, för att det känns färskt, levande och vitalt samtidigt som det är som en musikalisk spark i skrevet. Så därmed placerar vi in Grinspoon i facket ’bra hårdmusik’. I övrigt hoppas jag att detta album kan ge bandet en marknad även i norra Europa, för det vore skoj att se dem live någon gång i framtiden.

Lars Svantesson

Shy ”Shy” (Escape Music/Sound Pollution)

1987 släppte engelska melodiösa hårdrockbandet Shy sin tredje platta Excess all areas som kom att bli något av en minor classic inom engelsk AOR-hårdrock, och Shy sällade sig tillsammans med FM och Strangeways till toppen av engelska band inom denna genre. Men precis som för övriga nämnda band kom aldrig det riktigt stora genombrottet. Shy har fortsatt att släppa album, men inte gjort något större väsen av sig. På senare år har sångaren Tony Mills hoppat av och gått med i norska TNT istället.

Nu kommer Shy med ett självbetitlat comeback-album som överraskar stort. Välproducerat, välspelat och välskrivet i mästarklass. Nye sångaren Lee Small är ett jättelyft för gruppen och tycks har inspirerat övriga medlemmar till stordåd. Small påminner starkt om Glenn Huges under dennes period i Phenomena-projektet under 80-talet (Small har för övrigt också sjungit på senare delen av Phenomena-projektet). Det låter med andra ord utsökt. Överhuvudtaget för Shy:s nya album tankarna mycket till Phenomena-projektets bästa stunder. Det finns inte ett svagt spår på denna platta. Rekommenderas varmt till alla med smak för melodiös metal.

Lyssna på: ”Land of A Thousand Lies”, ”Pray”, ”Save Me”.

Henric Ahlgren

Def Leppard “Mirror Ball – Live & More” 2CD+DVD (Frontiers/Cosmos)

Givetvis har jag Def Leppard’s alla utgivna album, samt Dvd:n ”Best Of The Videos” från 2004, hemma i mitt älskade musikrum!

Detta eftersom jag…

–     gillar Def Leppard’s musik!

–     alltid har gillat Def Leppard’s musik!

–     nog alltid kommer att gilla Def Leppard’s musik!

Då jag uppenbarligen har en positiv grundinställning till Rick Allen, Vivian Campbell, Phil Collen, Joe Elliot och Rick Savage och deras musik, så kanske jag också är tillräckligt partisk i frågan för att tycka att allt Def Leppard ger ut på skiva alltid också är bra?

Nej, så är verkligen inte fallet (det mesta är förvisso riktigt bra, men inte allt)!

Men nu är det väl först och främst inte låtarna som sådana som ska nagelfaras på denna skiva, för de är ju redan etablerade sedan många år tillbaka, utan det är själva produktionen, konceptet och produktens sammantagna kontext i lyssnaren öron som måste betygsättas!

Detta är Def Leppard’s första livealbum efter mer än 30 år som albumsläppande band. Man släppte i och för sig live-dvd:n ”Live in Sheffield” hösten 2010, men på cd har man inte släppt något tidigare.

Detta tycker jag på sätt och vis är bra!

Bra därför att man inte har gödslat marknaden med medelmåttiga livealbum, som många andra artister gjort, och bra för att man försöker göra något ordentligt av det hela, nu när man väl ger ut en liveplatta sent omsider.

Normalt är jag inget större fan av liveskivor! Liveskivor som nästan alltid är en sämre version av ett ”The Greatest Hits/The Best Of” album, eller liknande. Album där man alltid staplar en massa hitlåtar på varandra, samtidigt som det alltid låter så mycket sämre än de ursprungliga versionerna, men som man istället har övergött med diverse meningslösa musikaliska onaniakter bestående av olika typer av nervpåfrestande gitarr-, bas- och trumsolon (pust…)! Det är väl inte heller helt ovanligt att man många gånger också bättrar på musikljudet i efterhand, samt klistrar in lite extra publikljud etc.

Men idag har ju liveinspelningarna ofta också, mer eller mindre, flyttat över från cd-formatet till dvd:n! Ett format där liveuppträdanden fungerar så mycket bättre, tack vare en ytterligare dimension i upplevelsen hos konsumenten!  

Men nu har ju Def Leppard inte släppt någon liveskiva tidigare! Men denna skiva är inte heller inspelad under en och samma konsert, utan man har plockat materialet från flera olika tillfällen och som grädde på moset så  har man också bättrat på det hela i studion efteråt!

Men hur var det nu? Var det nu inte detta som jag ondgjorde mig över alldeles nyss? Visst var det väl så?

Jo, men i detta fall så känns konceptet ändå helt acceptabelt, man får ju den hit-kavalkad som man trots allt, ändå ville ha, och det hela är också framfört på ett lite annorlunda sätt (vilket skiljer denna utgivning från de tidigare originalinspelningarna), med fullt acceptabel ljudbild och det hela känns lite som studioinspelning på scen. Man kan köpa detta koncept och ljudmässigt är det inget att klaga på, trots att man får lite från båda världar!

I mina öron är detta ju inte någon renrasig liveskiva, utan mer en livehybridskiva! Dessutom avslutar tre nya studiospår cd nr 2!

Först har vi ”Undefeated”, som är en traditionell rockig och bra Def Leppard låt (denna gillar jag!), sedan kommer ”Kings of the world”, som nästan låter som en Queen-cover, den är ganska bra gjord, men… (nja!!), och den tredje är ”It’s all about believin”, en i mina öron ganska så identitetslös och poppig låt som ibland doftar lite Coldplay/U2 (!), denna låt känns som en utfyllnad (en låt jag tycker är alltför smetig och tråkig)!

Men förutom de två cd-skivorna så ingår ju även en dvd i paketet! Denna dvd innhåller två musikvideos, ”Nine live” & ”C’mon C’mon”, samt de fyra livespåren, ”Rock! Rock! (till you drop)”, ”Hysteria”, ”Armagedoon’ it”, & ”Pour some sugar on me”, samt lite spridda skurar med småsnuttar med titlar som “Rick Allen returns to Donington”, “Quebec, Canada”, (där man även träffar och pratar med rockkollegorna Billy Idol & Steve Stevens), “2009 Country Music Awards”, ”Backstage at Download 2009”, “Japan/Australia tour” samt “Making the Mirror Ball”.

Dubbelalbumet ”Mirror Ball – Live & More” innehåller följande livespår:

CD1:  “Rock! Rock (Till you drop)/Rocket/Animal/C’mon C’mon/Make love like a man/Too late for love/Foolin’/Nine lives/Love bites/Rock on”.

CD2: “Two steps behind/Bringin’ on the heartbreak/Switch 625/Hysteria/Armageddon it/Photograph/Pour some sugar on me/Rock of ages/Let’s get rocked/Action/Bad actress”, samt de tre tidigare nämnda studiospåren.

Som en plikttrogen Def Leppard-anhängare så kan min sammantagna slutsats givetvis inte bli något annat än ett godkänt resultat, men det hade det ju blivit i alla fall! Godkänt med ett litet plus i kanten, blir det till och med!

Men detta är faktiskt en ganska svårbedömd produkt om man ska vara helt ärlig, men den är helt klart värd att köpa, att lyssna på och självklart också värd sin plats i skivhyllan, och detta oavsett om man är en varm anhängare av Def Leppard eller ej!

C’mon C’mon  – Let’s Get Rocked!

Roger Skoog

Suicide Silence ”The Black Crown” (Century Media/EMI)

Så här ska deathcore låta! Redan i första låten Slaves to substance visar Suicide Silence att de är ett toppnamn i genren: massor av aggressivitet blandas med finfina thrashvibbar á la Machine Head (jag tänker då på gitarrspelet). Och jisses så gött låten varierar mellan snabbt och tungt.

Andra starka låtar är tunggungande O.C.D med sin klockrena refräng och skivans kronjuvel; Korn-covern Witness the addiction som tolkas med finess och det är bara att tacka för underhållningen.

Men allt är inte lika bra för det finns blekare låtar som Cross-eyed Catastrophe och Smashed. Men tur då att avslutande Cancerous skies tillhör skivans toppskikt och därmed lämnas lyssnaren tillfredsställd.

Bring Me The Horizon ska inte känna sig säkra, även om de i dagsläget sitter överst på deathcore-tronen. SS är nämligen pigga utmanare och till skillnad från BMTH låtar de sina egna instrument tala istället för att använda sig av ljudeffekter här, där och everywhere.

För undertecknad, som innan bekantskapen med TBC var SS-oskuld, så känns det som en stark skiva och den välförtjänta betygsfyran kommer direkt från (musik)hjärtat. Å andra sidan vet jag att en del SS-fans som varit med från början tycker att bandet varit bättre på tidigare skivor. Äh, för tusan, det finns förstås ett oerhört enkelt sätt att avgöra om du som läser dessa rader gillar TBC eller inte: lyssna och bilda dig en egen uppfattning. Smaken är som baken…

Magnus Bergström

Iced Earth ”Dystopia” (Century Media/EMI)

Iced Earth har ofta bytt sångare, men Matt Barlow har varit den som mest förknippats med bandet. Jag gillar dock mest Framing Armagedon, då Tim ”Ripper” Owens sjöng, mest. Nu har man fått ännu en ny sångare då Barlow hoppat av under sommaren. Det är Into Eternitys sångare, Stu Block, som tagit platsen. Och han låter förvånansvärt lik Barlow i sin röst, vilket jag inte trodde skulle vara fallet efter att ha kollat in Into Eternity litegrann.

Men i grund och botten känns det som att man kör på samma koncept som förut. Schaffer, som är bossen i bandet, har en viss stil och typ av riff som på Dystopia fortfarande används mycket flitigt. Man har helt enkelt hittat sin nisch och är nöjda med den, utveckling finns inte på schemat. Det känns också som att man i mångt och mycket har velat ersätta Barlow med en så lik röst som möjligt och lyckats. Vilket kanske kan vara lite synd då Stu inte riktigt får bidra med sitt men en bra sak för de som älskar Barlows röst.

I övrigt är skivan fylld med galopperande metalriff, invävt i maffiga refränger med körsång som varvas med stundtals riktigt härliga gitarrharmonier och stämmor. Det som är mitt största problem med skivan är att låtarna blir en aning lika i längden. Den ljusa falsettrösten som Stu stundtals lägger in är heller inget som tilltalar mig i alla låtar.

Betyget till Dystopia blir 3/5 djävulshorn. Det är ett okej album från ett band som vet vad de håller på med och behärskar sin genre oerhört bra. Men det är också det som är problemet, jag får en känsla av att jag hört det förut och jag gillar band som själva vill utvecklas.

Martin Engström

Machine Head ”Unto the Locust” (Roadrunner/Warner)

Årets. Mest. Givna. Köp. De orden säger egentligen allt som behöver sägas om Unto the Locust. Men jag kan också lägga till: den som tycker om metal och inte köper den här skivan gör sitt musiklyssnarlivs största misstag.
Många med mig trodde att Robb Flynn & co inte skulle kunna överträffa förra skivan The Blackening – glädjande nog hade vi helt fel.
I mycket vass konkurrens anser jag att Locust är skivans bästa låt, med sina 7 minuter och 36 sekunder av den allra finaste metal som går att uppbringa. Å andra sidan är det inte otänkbart att någon annan låt blir favoriten nummer ett med tiden, i och med att det här är en typisk växer-ännu-mer-med-tiden-skiva.
Varför jag ändå inte delar ut en fullpoängare trots lovorden ovan? Jo, MH är utan tvekan allra vassast live och liiite av den intensiteten går förlorad på skiva. De som har biljett till konserten i Stockholm i november har en tidig julafton att se fram emot.

Magnus Bergström

Fotnot: När jag för ett par år sedan köpte en MH t-shirt med texten ”Bay Area Kings” så tyckte jag egentligen att de tog sig lite vatten över huvudet. Det tycker jag inte längre.

Outloud ”Love Catastrophe” (AOR Heaven/Sound Pollution)

Att det är en fnurra på tråden är det ingen tvekan om. Inte bara kärleken har
havererat utan också musiken. Det här är ett AOR moln som sveper förbi ögonen
utan att man ens märker av dess existens. Det är dessutom så sliskigt paketerat
att hälften kunde vara nog. Däremot i gengren schlager passar det bättre, men
det var nog inte meningen att de skulle kandidera till melodifestivalen eller?

Tio låtar passerar i revy innan de grekiska strandraggarna är färdiga med sitt
uppsåt. Det är möjligt att de kan göra succé på Korfu eller Kreta där ouzon
flödar ymnigt och de flesta redan är mer eller mindre avtrubbade.    

Visserligen gör man anspråk på att rocka loss i ’We Came To Rock’, men inte en
enda muskel sätts i rörelse. Möjligen blir rynkan i pannan något djupare, det är
allt. ”Waiting For Your Love” kunde ha blivit någonting. Om den hade sjungits av
Eric Saade eller Charlotte Perelli vill säga. Den refrängen går direkt in på
svensktoppen.

AOR himlen har blivit bra mycket mörkare sedan det grekiska bandet anlände till
atmosfären. Det finns ingenting att ta på och därmed inte heller något som
sticker ut. Det hela blir lika utslätat som ett tunt lager margarin på en skiva
håvelimpa. Tråkigare än så kan ju ingenting bli.

Thomas Claesson

Monoscream ”Redemption” (Rambo/Sony)

Dödsmetall med inslag av thrash och groove är vad Monoscream lovar oss med deras första fullängdsalbum och jag blir genast lite nyfiken på vad killarna från stockholm har snickrat ihop. Nyfiken på om albumet kommer att stå ut ur mängden tillräckligt mycket för att bandet ska lyckas slå sig in i den stentuffa musikbranschen som vi har idag.

Dödsmetall är en vanlig genre i Sverige och för oss fans är det bara att välja och vraka. Någonting som gör att vi idag är en ganska kräsen krets ”Metalheads” här i landet. Som tur är för Monoscream så bjuder de på ungefär vad man kan önska sig för ett gäng nykomlingar. Det är intressant musik med både nya och klassiska inslag, vilket gör att man både känner igen sig och blir sugen på att höra mer.

Bland de bättre spåren på skivan finner vi thrashiga Parasite, härligt ösiga Follow Your Shadow och det efter introt följande Opressors Hand. Nu när jag ändå nämnde introspåret så kan jag även passa på att säga att det troligen är ett av de mest spännande jag hört i introväg på ett album någon gång och för en gångs skull så känns det som att introspåret verkligen hör ihop med resten av skivan.

Förutom introt så finner vi ytterligare 10 låtar. Snittlängden ligger på mellan 3 och 4 minuter och det är väl ungefär vad man kan förvänta sig. Slutligen vill jag bara tillägga att stockholmsgrabbarna kan klappa varandra på axeln för detta är en tung och bra debut.

Tobias Blixt