nyaskivor.se

Little Feat ”40 Feat: The Hot Tomato Anthology, 1971-2011” (Proper/Playground)

När Frank Zappa i salig åminnelse uppmanade Lowell George och Roy Estrada att bilda ett eget band, så gick startskottet för en ny era. De båda medlemmarna i dåvarande ”Mothers of Invention” hade redan den kultförklarade ’Willin” i bagaget, så steget var inte svårt att ta. Den tidstypiska låten skrev George under samma tidsrymd som det tog andra att läsa en mening.

Den kronologiskt arrangerade 3CD-boxen med en antologi som spänner över fyrtio livesånger och lika många år är värd att utforska. Boka en biljett till en rundresa i sällskap med psykedelisk country, smutsig blues, skum rock, dräpande funk, rumlande jazz och rent av jublande gospel. Det är nu tillfället har kommit. De resande bjuds därtill på förfriskningar och underfundiga texter myntade i ett teatralt, ironiskt fikonspråk.

CD 1 (1971-1978) genomsyras av den lätt korpulente Lowell George’s karismatiska utstrålning. Man ser honom framför sig iklädd snickarbyxor frenetiskt bearbetande sin slidegitarr på ett sätt som inte många var mäktiga till.

Här återfinns en rufflig version av ’Lafayette Railroad’. Ett instrumentalt stycke som har få jämlikar, om ens någon. I ’The Fan’ spills det influenser från ”Mothers” så att bägaren rinner över. Estrada har mer än ett finger med i det här spelet. En annan höjdpunkt är övergången mellan ’Cold Cold Cold’ och ’Dixie Chicken’. Den förvandlingen kan få den mest inbitne ateisten att bli troende på kortare tid än ett ögonblick. Förevigad är även ’Apolitical Blues’ som vevas igång med en positivhalares oartikulerade ljud och successivt utvecklas till den elakaste bluesen av dem alla.

Well my telephone was ringing, And they told me it was Chairman Mao, I don’t care who it is, I don’t want to talk to him now, I have the apolitical blues, It’s the meanest blues of all.

På CD 2 (1988-2001) är det många pärlor som rullar ut på golvet men förvisso även några glaskulor. Förtrollningen var bruten men det stod inte och föll med George’s alltför tidiga bortgång. De duktiga låtskrivarna/musikerna Payne, Barrére och Tacket fortsatte på den intrampade stigen och vände sig inte om. De körde sitt eget race precis som samtida Grateful Dead. Introduktionen av den nya medlemmen Shaun Murphy sågs emellertid inte med blida ögon. Kvinnlig countryröst och medföljande tamburin har aldrig stått överst på önskelistan och kommer aldrig att göra det heller.

Som brottstycken kan nämnas den iögonfallande kraftfulla versionen av ’Long Time Till I Get Over You’ och en udda tagning av ’Rock N’ Roll Doctor’ som får ses som en hyllningssång till George.

CD 3 innehåller nyinspelningar (officiella bootlegs) av gamla godingar och är den mest lättillgängliga skivan. En flodvåg av minnen sköljer över dem som har varit med från tidernas begynnelse. Den ena efter den andra kioskvältaren samsas sida vid sida.

’Spanish Moon’ har sitt härbärge här och det gungande, suggestiva tempot gör att lyssnaren försätts i rörelse åt endera riktningen. En melodi som är mycket svår att motstå. Tyvärr nedtonad mot slutet vilket retar gallfeber på den mest tålmodige. Fortsätter man på den inslagna vägen och har sin lekamen under förflyttning är ’Oh Atlanta’ en värdig representant som inbjuder till en svängom. För att inte tala om paradnummer som ’Old Folk’s Boggie’ och ’Feat’s Don’t Fail Me Now’.

Den här samlingen är tillägnad de allra mest begeistrade och trogna fansen (undertecknad inräknad) som letar efter udda passager, små nyansskillnader och speciella kryddor. Befinner man sig ute på stäppen och letar efter en instegsskiva (till Little Feat’s besynnerliga värld) rekommenderar jag istället antingen den fulländade liveskivan ”Waiting For Columbus” (1978) eller den oerhört tillfredsställande och totalt tillbakalutade ”Kickin’ It At The Barn” (2003). Någon av dessa eller rent av båda bör fånga en ny skara beundrare.

Avslutningsvis tillägnar jag första versen från ”Time Loves A Hero” till Lowell George som hade fräckheten att lämna sin egen berättelse vid endast 34 års ålder. Så gör man bara inte.

Well, they say that time loves a hero. But only time will tell. If he’s real he’s a legend from heaven. If he ain’t he was sent here from hell.

Thomas Claesson

Eric Gales ”Transformation” (Provogue/Mascot/Border)

Vad har Morgan Freeman, Justin Timberlake, Aretha Franklin och Eric Gales för gemensam nämnare? Jo, de har sin härkomst från Memphis, Tennessee. Även om Eric Gales känns som en katt bland hermelinerna, så har även han sin givna plats i historien. Om man får tro den hängivna skaran älskare av bluesmusik vill säga.

Gales har legat under min radarbevakning ända sedan 90-talet och den vänsterhänte gitarrmagikern har en del på sitt samvete. Han tillhör inte skaran av de allra största giganterna såsom numera t.ex Joe Bonamassa utan befinner sig i språngskiktet strax därunder. Liksom Popa Chubby är han född med gitarr på magen och som förebild finns givetvis en annan vänsterhänt gitarrist vid namn Jimi Hendrix.

När tåget lämnar perrong nr 3 och ’Railroaded’ stånkar igång snurrar hjulen på rätt spår så långt rälsen kan nå. En riktig bluesrocker med knivskarp gitarr och tungt malande komp var precis vad som krävdes för att komma i igång. ’Tortured Mind’ fyller på i samma goda andemening. Det är de här spåren med tydliga influenser av rock som ligger mig varmast om hjärtat. När soul och funk blandas in är min position i dressinen inte helt komfortabel. ’Sea of Bad Blood’ har den karaktären och den kopplas givetvis – med ett enkelt handgrepp – in på ett avlägset stickspår för vidare färd till annan destination.

’Somtimes Wrong Feels Right’ på sina modiga 8 minuter är som ett evangelium och man släpper allt vad man har för händerna. Här fyller musiken från de tre vise herdarna ut alla eventuella tomrum. Efter ett intro på knappa två minuter förs man oavkortat via bluesens allra finaste beståndsdelar mot oändligheten eller så långt man vill komma. Gales lågmälda röst är i perfekt symbios med den mjuka gitarren.

Eric Gales försöker transformera bluesen i Jimi Hendrix’ anda och titellåten ’Transformation’ är ett tydligt tecken på detta. I det här fallet funkar det riktigt bra och man får ha överseende med den pålagda kompgitarren och andrastämman. Vän av ordning skall dock vara införstådd med att allt Eric Gales tar i inte blir till guld. Ett fenomen som även hans mentor Jimi Hendrix drabbades av från och till.

Thomas Claesson

Memfis ”Vertigo” (memfisband.com)

Tänka sig att något så ”elakt” kan komma från de värmländska skogarna…

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har Memfis, med rötterna i Kristinehamn, släppt Vertigo som spelades in redan 2008 i Bohus Sound Studios med kompetente Fredrik Reinedahl (född i Kristinehamn!) vid rodret. Med andra ord: det handlar om en efterlängtad uppföljare till kritikerrosade The Wind-Up (2006).När nu Opeth har grävt ner sig ordentligt i 70-talsmyllan och Burst lagt ner verksamheten så har Memfis en viktig roll att spela. Hoppas bara att metalpubliken inser det…Tänk dig en mix av ovan nämnda band och Mastodon kryddat med egna infall = Memfis välljudande variant av progressiv dödsmetal.

Av de tolv låtarna på Vertigo känns inledande trippeln Serpent, Vertigo och Enigma starkast. Men jag måste påpeka att ALLA låtar är mycket bra. Dock har jag en invändning och det är att flera av låtarna är i kortaste laget, eftersom den här typen av musik passar i episkt format.En smaskig detalj på Vertigo är hur growl- (i bästa Mikael Åkerfeldt-stil), skrik- och rensång blandas på ett sätt som – enligt undertecknad – inget annat band lyckats lika bra med tidigare.Som icke musiker (hmmm, vid närmare eftertanke kan jag spela blockflöjt) känns det glädjande att kunna konstatera att musiker utöver det vanliga kan skriva låtar som tilltalar ”en vanlig svenne”. Jag vill bara ha mer och mer av ”musikdrogen” Memfis och deras bidrag till hårdrockens historia. Det tål att skrivas om och om igen: killarna har talang utöver det vanliga och är värda massor av uppmärksamhet. Se till att de får det!

Magnus Bergström

Fotnot: Vertigo finns att köpa för nedladdning på exempelvis www.memfisband.com och cdbaby.com.

Freedom Call ”Land Of The Crimson Dawn” (Steamhammer/Playground)

  Release: 27 februari

Förenklat kan Freedom Call beskrivas som en metalbroder till Hammerfall och Helloween. Men även de mest likartade bröder har något som skiljer sig från de andra, och i det här fallet är det att Freedom Call till 99% sysslar med klämkäcka/medryckande refränger (till skillnad från bröderna som breddat repertoarerna en aning).

Power metal med hantverk av yppersta klass och glädje i fokus (refrängerna säger allt) är andra passande beskrivningar av dessa veteraner.

På Land Of The Crimson Dawn är Age Of The Phoenix först ut och den sätter sannerligen ribban högt – i mina öron är den i den absoluta toppen i bandets låtdiskografi. Keltiska tongångar i de tunggungande Crimson Dawn och Killer Gear är också något som tilltalar mina öron.

Mindre uppkyftande är rent ut sagt fjantiga Rockin´ Radio (titeln säger allt) och Sun In The Dark (Helloween-klon).
Bitvis känns det som att betyget skulle kunna hamna runt 4,5 men det finns också stunder då bandets grundrecept upprepas in absurdum och 2-2,5 känns mer rätt = 3,5 är en gyllene medelväg. Bandets trogna fans lär hur som helst tycka att Land Of The Crimson Dawn är så nära en fullträff som det går att komma.

Deprimerad? Doktor Hårdrock rekommenderar en rejäl dos Freedom Call istället för pillerknaprande. Personligen skulle jag också vilja lägga till att för den som tycker att Rhapsody Of Fire är för pompösa så kan Freedom Call vara ett alternativ.

Magnus Bergström

Laleh ”Sjung” (Metronome/Warner)

Laleh har nu släppt sitt fjärde album sedan debuten med ”Laleh” 2005, och den nya skivan har fått titeln ”Sjung”! De två andra albumen är ”Prinsessor” från 2006 och ”Me and Simon” från 2009! Laleh Pourkarim och skivbolaget har givetvis, liksom de flesta andra från succéprogrammet ”Så mycket bättre”, utnyttjat den upptriggade populariteten hos samtliga medverkande artister och släppt en skiva i kölvattnet av TV-programmet (och samlingsskiva) från nyss nämnda produktion!

Med låtar som ”Live tomorrow”, ”Invisible (My song)”, ”Simon says” och ”Bjurö klubb” i bagaget sedan debuten 2005, i kombination med den strålande musikaliska insatsen i ”Så mycket bättre” hösten 2011, så var ju förväntningarna stora på Laleh och hennes nya album! Ett album som innehåller de elva spåren: ”Elephant – Some die young – Who started it – Interlude – Samuel – Better life – What you want – In the comet – Vårens stora dag – Du följer med mig – Sjung”.

Med nya ”Sjung” medföljer även en bonusskiva med de samtliga sex Laleh-tolkningarna från programmet ”Så mycket bättre”: ”På gatan där jag bor – Just Nu – Alla vill till himmelen – Ängeln i rummet – Here I Go Again – Fred”.

Laleh har varit producent och spelar dessutom många av instrumenten på skivan själv, men även producenten, låtskrivaren och musikern Gustaf Thörn finns med på ett hörn!

Detta album är nog faktiskt lite av en besvikelse för mig personligen, eftersom den gnistrande Laleh-magin från ”Så mycket bättre” nu har krackelerat litegrann. Jag trodde nog att detta skulle vara en magisk skapelse som skulle spraka av Lalehs djupsinnliga utomjordiska musikaliska aura! Men istället blev det till en stor del platt, lågmäld och lugn skiva! Jag gillar verkligen när Laleh måste ta i och sjunga så att rösten nästan spricker isär, det är då en reva i rumstiden fläks upp och magin från ett parallellt musikuniversum väller fram genom Lalehs sånginsats! Detta händer inte så ofta på detta album, även om det ändå trots allt förekommer ibland!

Mina favoriter är ju därför de låtar som har lite upptempo, liv och rörelse inneboende i sitt innersta väsen! Därför lyfter jag fram skapelser som ”Some die young”, ”What you want”, ”Vårens stora dag” och ”Du följer med mig”, men även i viss mån ”Elephant” och ”Samuel”, som mina favoriter på skivan!

På bonus-cd:n så är det ju de magnifika tolkningarna av Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”, E-Types ”Here I go again” och den Imperiet-drypande Hoola Bandoola-låten ”Fred” som är de riktiga juvelerna! Det hela blir godkänt, men det är alltför lugnt och stillsamt emellanåt! Jag gillar den Laleh som verkligen tar i, men Laleh gör vad Laleh vill göra, sedan får vi ta det som det är! Så är det bara! Det är så det fungerar! Sjung säger vi, lyssna säger Laleh!

Roger Skoog

Mustasch ”Sounds like hell, looks like heaven” (Gain/Sony)

Läser titeln på Mustasch nya platta, Sounds like hell, looks like heaven. Tänker att det finns säkert en poäng här. En kontrast mot vad vi förväntar oss.  Kikar på det vita konvolutet. En dödskalle med änglavingar.

Lyssnar på inledande Speed Metal och vill gärna dra paralleller med det klassiska svenska kultförklarade hårdrocksbandet Heavy Load. Hela skivan är en tillbakablick till 80- (90)-talets Megadeth (Cold heart mother son), Metallica (Death again) osv. Men var är låtarna? De som klistrar sig fast i minnet. Snudd på vilket 80-tals band som helst kunde ha skrivit ihop det här. Undrar också lite vart Mustasch själva tagit vägen. Nej Gyllenhammar, alla kan inte vara bäst på allt. Kanske du skulle ta in lite hjälp igen, för att få till den där pusselbiten som saknas. Så att Mustasch äntligen kan ta klivet ut till de riktigt stora arenorna.

Lars Söderberg

Vilde ”Trollstigen” (W Rec/Naxos)

Vildes motto får en direkt att dra på smilgroparna och efter att ha lyssnat igenom deras debutalbum Trollstigen så inser man att mottot enkelt sammanfattar vad det hela handlar om; smittande spelglädje och folkmusik med en rad sköna influenser från andra musikstilar. Vilde är en folkmusiktrio från Uppsala som har den till synes lite udda sättningen akustisk gitarr, klarinett och nyckelharpa. Men det är just denna sättning som bidrar till det sound som gör Trollstigen till en lysande skiva. De lyckas fånga lyssnaren och gör folkmusiken lätt att ta till sig även för den ovane folkmusiklyssnaren, samtidigt som de utmanar lyssnaren genom att tänja på gränserna för hur folkmusik ”brukar” låta.

Bandnamnet är mer än passande till denna energiskt glädjespridande trio som består av Nisse Blomster (gitarr), Erik Larsson (klarinett) och Rikard Engblom (nyckelharpa). Deras olika bakgrunder bidrar mycket till deras sound. Förenklat kan man säga att Blomster står för rock- och blueselementen, Larsson för jazzen och Engblom för folkmusiken, delvis pga den charm som bara en egenhändigt byggd nyckelharpa kan frambringa.

Stormyren, Baconschottis, Trollstigen och Moll-Ala är bara några av de självklara höjdpunkter som detta mångfacetterade album har att bjuda på, ett album där covers och traditionella låtar blandas med de egna kompositionerna Baconshottis, Trollstigen, Dynamit’n och Vals i vinternatten. På låten Skojarvalsen gästar även dragspelaren Bengan Janson.

Vildes främsta styrka är att de är en förbluffande bra liveakt, helt enkelt pga av att de inser kraften i att kunna spela dynamiskt samt att de är mycket skickliga instrumentalister med en otrolig känsla för samspel. Efter en Vildespelning är det just energin och spelglädjen som smittar av sig. Så håll ögonen på detta band och missa inte nästa gång de spelar nära dig.

Trollstigen är ett mycket starkt debutalbum från Vilde som ger en aning om hur deras utomordentliga liveframträdanden kan låta.

Rickard Engström

Janet Martin ”Passage” (Janjamz Music/Hemifrån)

Amerikanskan Janet Martin har säkert lyssnat en hel del på Suzanne Vegas ballader. Janet har en stämma som sticker ut och liknelser kan göras med Belinda Carlisle, Nina Persson (Cardigans). Nu var det några år sedan den här skivan spelades in, för lyssnar man däremot på hennes purfärska Live on Mulberry Street så märks det att rösten har mognat och har mer karaktär. Helt plötsligt låter hon lite som systrarna i gamla Heart.

På sin femte CD Passage har hon skrivit det mesta ihop med Michael Muller. Det är välarrangerad pop-rock-blues men går lite väl mycket i svårmod. Ett av undantagen är Snakebitch Under The Radar.

Börje Holmén

Nothnegal ”Decadence” (Season of Mist/Sound Pollution)

Februari 2012, 15 minusgrader! Så vad tänker du på om jag säger Maldiverna? Fel! Progressiv death metal är svaret. Jag kan ärligt säga att Nothnegal är det första bandet från Maldiverna som jag har hört, och jag gillar det skarpt. För en gångs skull kan jag instämma i promotionsnacket om att de inte bara är ett exotiskt band, utan ett band som bidrar till metalscenen. De är inte nyskapande, men lyckas ändå låta eget. Synthen i kombination med ett sound rotat både i gammal hederlig amerikansk dödsmetall och i band som Nevermore (R.I.P) tilltalar mig. Jag får vibbar av gamla, fina Nocturnus, vars synth låg på gränsen till att bli för mycket, att helt enkelt ta över och inte harmoniera med musiken, men som för det mesta lyckades med balansgången.  Nothnegal använder synthen mycket förtjänstfullt på ett liknande, men mer subtilt och nyanserat sätt. Den är ett jämställt instrument som både kompletterar och bidrar till musiken, och inte bara dyker upp lite då och då som ett atmosfäriskt inslag.

Lite intressant är att de två mest progressiva låtarna med ren sång ligger sist, och frågan är om det är en vink om vartåt det lutar. Minst lika intressant är att de funkar precis lika bra som låtarna med growlsång, och mina tankar går här till ännu mer än tidigare till Nevermore. Bästa låtarna på plattan är i mitt tycke inledande Salvation, mäktiga R.A.D.A.R. och ödesmättade Sins of our creations.

Om Maldiverna kan producera så här bra musik är det en orsak så god som någon att tänka på växthuseffekten så att den lilla önationen inte dränks av den stigande havsnivån.

Jonas Andersson

Steve Hackett ”Beyond The Shrouded Horizon” (Inside Out/EMI)

Att Steve Hackett var en av hörnstenarna som höll samman pentagrammet Genesis är
höljt bortom allt tvivel. Nu svävar han som en vördnadsfull själ mellan
stränderna vid den mytomspunna Loch Lomond och Saturnus vackert färgade ringar.
En extraordinär gränsöverskridande mångfald breder ut sig i all sin fägring.

I den allra finaste progressiva salongen, där endast den klassiska musiken är
inbjuden rör sig Hackett både världsvant och elegant. Här samsas musiker som är
intresserade och innovativa i sitt skapande tillsammans med Hackett’s glamorösa
gitarr och röst. Självklart har även klarinett, tvärflöjt, fiol och cello sin
givna plats i de utvaldas högborg.

Den akustiska framtoningen är fulländad och draperad i daggstänkt och vemodig
skönhet. Exotiska element med österländsk kryddning såsom ’Waking To Life’ och
’Two Faces Of Cairo’ varvas med lågmälda romantiska stycken som ’Til These Eyes’
och ’Looking For Fantasy’. 
 
Även om ”Beyond The Shrouded Horizon” inte är lika auktoritär och distinkt som
”Out Of The Tunnel’s Mouth” (som kom ut i ljuset 2009) så ger den med sina
visioner och sin vitalitet ett kännbart eftermäle. Den sista sången som tonar ut
är den spöklika ’Turn This Island Earth’. Den visar att den gamla sedelärande
skolans rättesnören fortfarande lever vidare och att det värdefulla arvet är i
tryggt förvar.

Thomas Claesson