nyaskivor.se

Leonard Cohen ”Old Ideas” (Columbia/Sony)

Leonard Cohen är tillbaka med sin tolfte studioskiva. Kanske för konstens skull, men även för att dryga ut pensionen efter att han blev blåst av sin manager för några år sen, vilket tvingade ut den nu 77-årige kanadensaren på vägarna.
Sedan tidigare är jag mest bekant med Cohen’s tre första skivor, där sången och berättelserna verkligen ligger i centrum, och de här skivorna hjälpte mig länge att somna på kvällarna, perfekt avslappningsmusik.

Den nya skivan drar igång med ”Going home” som direkt sätter stämningen för resten av skivan. Sången är i centrum och Cohen rasslar fram låtarna om kärlek, ånger, religion och åldrande – kompad av sparsmakad percussion, stråkar, pianon, gitarrer och orglar. Och körerna, dessa vackra kvinnokörer som vackert lyfter låtarna, även om det tillslut blir lite tjatigt att de är med i varje låt.

”Darkness” är absoluta höjdpunkten på skivan med sitt coola sound. Även den långa upprepande jazziga ”Amen”, vackra och intensiva ”Anyhow” och avslutande ”Different sides” med sitt härliga sväng och orgel vs. piano-duell är andra höjdpunkter på skivan.

Det är en riktigt härlig CD att ligga på soffan och slappa till, även om andra halvan överlag är svagare. Tänka sig att 44 år efter debutskivan ”Songs of Leonard Cohen” så gör han fortfarande skivor att somna till, på ett bra sätt.

Marcus Johansson

Thåström “Beväpna dig med vingar” (Razzia/Sony)  Release 15 februari

DUBBELRECENSION + VI LOTTAR UT TVÅ STYCKEN CD!!!

Det har sagts om den svenske 1700-talsmannen Carl-Michael Bellman att om han varit engelsman eller fransman hade han tillhört de största namnen i världslitteraturen med den unika stilen i sina sånger. Om Thåström kan nog sägas något liknande, när det kommer till hans konstnärliga uttryck.

Nya plattan Beväpna dig med vingar är vemod i sin vassaste essens i kombination med ett kyligt elektroniskt soundtrack. Det är nog bara Thåström som kan göra det här så bra på svenska. ¨Gruppen Kent har försökt men når aldrig fram till den här oroväckande sugande underströmmen som Thåström hanterar med total självklarhet och äkthet.

Lyssna på: ”Beväpna dig med vingar”, ”Smaken av dig”, ”Samarkanda”.

Henric Ahlgren

Detta nya album från Thåström är inget vanligt och traditionellt rockalbum! Tänk därför omgående bort de båda alstren från 1999 och 2002 (“Det är ni som är de konstiga…” och ”Mannen som blev en gris”), och fokusera istället på att detta nya album är mer som en naturlig fortsättning på de betydligt mer lågmälda albumen från 2005 och 2009, ”Skebokvarnsv. 209” respektive ”Kärlek är för dom”!

På denna skiva så finner man en suggestiv rockkänsla som hela tiden ligger och bubblar latent precis under ytan, och därför blir helheten i musiken något annorlunda i jämförelse med vanlig traditionell svensk pop- och rockmusik! Och det som gör just detta album till ett mästerverk, är just denna sköra balans mellan dessa två element, sång och musik!

Två element från två olika dimensioner som dansar tätt tillsammans i en intim tryckare på randen till ett musikaliskt smygande svart hål! Denna bräckliga balans i kombination med Thåströms karakteristiska släpande röst skapar ju till slut nästan en helt ny musikalisk dimension!   Musiken på skivan upplevs nästan som en egen bakgrundsljudkuliss, där den bygger upp den bro som bär upp själva sången! Men vid de första genomlyssningarna så sitter man hela tiden och väntar på en ljuderuption och tempohöjning som aldrig kommer, men denna suggestiva och felkalkylerande längtan är ju också en viktig komponent som i kombination med Thåströms kraxande stämma också gör helheten näst intill perfektion!

Likt en tavla så målar Thåströms röst upp ett musikaliskt konstnärligt surrealistiskt motiv, som i sin tur ramas in av de musik- och röstkulisser som omgärdar sången, precis som en magnifik tavlas ramverk!

Albumet ”Beväpna dig med vingar” är i mitt tycke ett stort kliv mot det bättre i jämförelse med de tidigare albumen ”Skebokvarnsv. 209/Kärlek är för dom”!

Detta nya album besitter också en mer sammansatt musikalisk struktur, och det är svårt att hitta de rätta uttrycken för att kunna beskriva hur det egentligen låter! Man måste nog lyssna själv för att riktigt förstå hur hypnotiskt och magnetiskt laddat det hela blir efter några genomlyssningar! Detta musikaliska verk kan kanske beskrivas som någon konstig form av vispopspunk med ett komp av slowmotionindustrirock, försedd med en lätt suggestiv och primitiv bluespercussion, med tillika diverse hypnotiska röstkompkulisser, ackompanjerat med små, små, stänk av worldmusikkrydda i vissa passager!

Visst låter det intressant och annorlunda, eller hur?

Men man kan faktiskt hitta diverse indikationer på detta koncept i vissa låtar redan på det förra albumet, ”Kärlek är för dom”, men på detta nya album har Thåström skruvat till det hela ytterligare något varv och därmed tagit med det hela upp till en betydligt högre och mäktigare nivå!

Den tidigare släppta singeln ”Beväpna dig med vingar” är hyfsat representativ för hur hela albumet låter, trots olikheter mellan låtarna emellan så är ändå detta grundramen för det ljudspråk som präglar hela albumet, och gillar man denna låt, ja då gillar man resten också!  Mina absoluta favoriter på detta album är de båda musikaliska pärlorna, ”St Ana Katedral” och ”Nere på Maskinisten”, samt den instrumentala och lätt Das Boot-influerade låten ”Brunkebergstorg” som är otroligt bra! De två låtar som i mitt tycke är minst bra på detta album är ”Samarkanda” och ”Sluta när jag vill”, två låtar som inte riktigt till fullo besitter den förtrollande magi som de övriga låtarna på skivan har begåvats med!

Albumet är både lågmält, suggestivt, hypnotiskt, intressant, mystiskt och bitvis surrealistiskt, samt (så klart!) – för jävla bra! Årets skiva? Inte omöjligt alls!

Skivan innehåller de nio låtarna: ”Beväpna er med vingar – Låt dom regna – Smaken av dig – Samarkanda – St Ana Katedral – Dansbandssångaren – Nere på Maskinisten – Brunkebergstorg – Sluta när jag vill”.

Gott folk! Beväpna er nu med Thåströms nya album och njut så mycket det bara går!

Roger Skoog

Louise Hoffsten ”Looking for Mr. God” (Metronome/Warner)

”Jag har spelat in en jättestark ny skiva och har precis inlett ett samarbete med Warner Music och det känns fantastiskt kul, de har ett fantastiskt team. Jag känner mig väldigt peppad för framtiden”.

Så sa Louise Hoffsten på sin websida inför släppet av sin nya skiva i januari 2012!

Albumet är producerat av Stefan Örn och mixat av Niklas Flyckt, Ronnie Lahti & Stefan Örn. På albumet “Looking for Mr. God” medverkar förutom Louise Hoffsten på sång och munspel, även Mikael Nilsson (trummor & slagverk), Johan Glössner (bas, gitarr & akustisk gitarr), Stefan Örn (gitarr), Oskar Appelqvist (piano, orgel) m.fl.

Efter några lågmälda skivor med personliga texter på svenska (”Så speciell”, 2007, samt ”På andra sidan Vättern”, 2009) så är Louise Hoffsten äntligen tillbaka i den engelskspråkiga rock- och bluestraditionen.  Detta är även det första albumet på engelska sedan 2005 års ”From Linköping to Memphis”

Nu känner vi, i viss mån, åter igen den gamla (!) Louise, och även om hennes röstregister, pga sjukdom och annat, inte längre är riktigt som i fornstora dagar, räcker det ändå ganska så långt!

Men detta är definitivt ingen bluesskiva, om någon nu hade trott detta? Det mesta på skivan är någon form av snygg radioanpassad, lågmäld rock- och popmusik, ibland försedd med vissa element och strukturer från bluesens värld, men oftast inte!   

Bästa låtar på albumet är ”I’ll get by” som är en radiovänlig blues-country-rocklåt, ”Walk with the rhytm” som är en suggestiv bluesrockballad, ”Looking for Mr God” som är en härlig gungande blueslåt av gammalt Louise Hoffsten stuk (tyvärr skivans enda riktiga blueslåt)!

Men bakom dessa tre magnifika spår så stagnerar det hela lite, det är inte dåligt, men det känns många gånger lite väl slätstruket och lugnt och det hade verkligen inte skadat med lite mer distinkt trynorgelackompanjemang emellanåt (det förekommer förvisso, men tyvärr inte i tillräcklig hög grad)!

Men det finns dock några fler alster som kan vara värda att nämna i sammanhanget, till exempel ”Tough love” som är en radiorocklåt i visst upptempo, samt den avslutande ”I fall down” som en känslig, lågmäld och finstämd pärla med i huvudsak akustiska gitarrer och munspel, samt ljuv stämsång.

Denna skiva är trots allt ett stort fall framåt om man har längtat efter den gamla bluesrockiga Louise Hoffsten, men det hela ligger ju på en betydligt lugnare och mer sansad nivå nuförtiden! Produkten är tyvärr lite väl bredbent i produktionen och skivan känns ibland lite av en kompromiss! Men en engelsksjungande Louise Hoffsten, som åter spanar lite åt rock- och bluesterritoriet, känns mer tilltalande än den Louise som har levererats via de föregående svenskspråkiga albumen!

Nya albumet känns trots allt hyfsat och är väl helt okej, och det blir också ett helt godkänt betyg! Men en mer rak och tuffare attityd, samt lite mer jävlar anamma i själva musiken, hade verkligen inte varit fel! Men det kommer förhoppningsvis mer musik och mer blues från Louise längre fram, så vi får väl hoppas vidare på detta!

Jag vet inte om Louise Hoffsten någonsin hittade fram till Mr God, men skivköparna bör hon ju hitta fram till i alla fall (åtminstone de få som ännu finns kvar)!

Roger Skoog

OZ “Burning Leather” (AFM/Sound Pollution)

Finska Oz visar på “Burning Leather” att dom kan spela helt okej heavy metal med låtar som öppningslåten “Dominator”, klassikerna “Fire in the Brain”, “Turn the Cross Upside Down” , “Third Warning“, den snabba och svängiga “Total Metal”. Dessa är låtar som jag tycker får godkänt och är lite mer intressanta. Dock håller sig inte dessa nyinspelningar av de gamla klassikerna inte riktigt i jämförelse med originalversionerna. 

Riffen är okej, sången är bra och skivans helhet är helt enkelt okej. Även om det låter ganska bra så är detta ingen skiva som jag skulle slänga på grammofonen och lyssna på allt för ofta och det låter helt klart bäst vid första lyssningen. Det är inte lika hårt som på plattan “Fire in the Brain” (1983) och inte lika ondskefullt som på “Turn the Cross Upside Down” (EP 1985). Anledningen till det är väl att Oz börjar bli gamla och har tappat känslan av skapa rak, hård och tuff heavy metal. Men jag ger i alla fall Oz godkänt, bättre än mycket annat nu för tiden.

Erik Kristhammar

Uriah Heep ”Live in Armenia” (Frontiers/Cosmos)

Att fira sin 40-årsdag som band i Armenien kan det tyda på att man har sagt upp
all eventuell uppvakning. Det fodrar till att börja med att man snurrar på
jordgloben för att över huvud taget hitta landet i fråga. Sedan drar man sig
till minnes att Armenien brukar figurera i det vämjeliga fenomenet European Song
Contest och då först klarnar bilden något tyvärr.

Det armeniska folket behöver förmodligen en rejäl dos av melodisk rock och det
är precis det de får. Den världsomspännande turnén landade i Armenien 2009 och
med Marshall-stack och övrig utrustning uppställt, så blir bilden egentligen
inte mycket annorlunda här än hemma på Mammas gata i London UK.

Nåväl, som sig bör i sådana här sammanhang brukar band i den här
storleksordningen inleda med något från den senare delen av karriären. Så även
nu och de tre första spåren från ”Wake The Sleeper” (2008) drar igång
föreställningen i för enkelhetens skull kronologisk ordning. Guldäggen ruvas det
på intill den stora finalen, frånsett då några spridda aptitretare under resans
gång. ’Stealin” är ett sådant exempel som kommer hårt och tidigt. 

Med energi som inte ens många yngre band mäktar med omfamnas publikhavet med en
rejäl björnkram. Orgeln hypnotiserar, gitarren bedövar och sångaren Bernie Shaw
tar musten ur de utvalda med sin kraftfulla stämma. Ett tvärsnitt av bandets
repertoar under fyra decennier presenteras till folkets jubel.    

Någon kan tycka att Uriah Heep begravdes i och med att Ken Hensley (sång- och
textskrivare, virtuos på hammondorgel) övergav bandet när stjärnglansen avtog
1980, men på något vis har de överlevt sig själva. Jag grubblar däremot på om
åskådarna i Armenien är bevandrade i den från början fiktiva och ödmjuka Charles
Dickens-karaktären Uriah Heep eller om det är av mindre betydelse vilket band
som än hade kommit. 

Den grandiosa finalen inleds med ’July Morning’ som känns alldeles för kort med
sina futtiga tio minuter. Liveversionen av ’Easy Livin” är däremot utsträckt
och helt korrekt återgiven. Slutakten fullbordas med ’Sunrise’ och ’Lady In
Black’ till vilket den hänryckta skaran åskådare ger sitt samtycke. Två
’blueprintade’ melodier som cementerade bandets rykte redan 1972. Här är de
följdriktigt återgivna med glöd och känsla. ’Lady In Black’ framförs, till allas
glädje, inbakad med en rejäl portion allsång.    

Sångarens förfrågan om publiken ville höra något speciellt besvarades inte alls
varvid sånglistan helt lämnades till bandets eget omdöme. Vi får trots det tro,
på det hela taget, att vardagen i Armenien ter sig mycket ljusare efter den här
upplevelsen.

Thomas Claesson

Lana Del Rey ”Born To Die” (Polydor/Universal)

Jag upptäckte Lana Del Rey sent förra året med singeln ”Video Games” och blev smått överrumplad. Det är en sådan där sång som man närmast hypnotiserad kan lyssna på en hel dag utan att tröttna. För mig är denna låt det den stora musikaliska behållningen från år 2011 även om det kom i sluttampen. Är man oerhört svag för den typen av svärtad melankoli, som är detta alsters signum, så är man. Det låter mer tidlöst och äldre än vad det är, vilket inger en suggestiv känsla.

Lana Del Rey har redan blivit ganska omdiskuterad och framhållen av vissa som den nya stora stjärnan och av andra som någon form av hype. Det återstår att se hur det hela kommer att utkristallisera sig så småningom, men jag sväljer det här med hull och hår i nuläget. De flesta är i alla fall ense om att Lana Del Rey låter som en slags mörkare Nancy Sinatra för 2010-talet. Debutalbumet Born To Die är som helhet inte lika starkt som singeln ”Video Games”,  men flera av låtarna känns ändå som smärre klassiker. Förutom förstasingeln kan här nämnas: titellåten ”Born To Die”, ”Blue Jeans” och ”National Anthem”.

Henric Ahlgren

First Aid Kit ”The Lion’s Roar” (Wichita/Border)

Systrarna Söderbergs musik har uppmärksammats stort i England och USA, kanske främst av andra musiker som till exempel Jack White och Conar Oberst. Kanske för att musiken låter så tidlöst rotad i den amerikanska country- och folkmusiken, men ändå förs fram med en otrolig fräschhet och ungdomlig känsla.

Naturligtvis hänger det mesta på Klara och Johannas röster som samverkar och bär varandra fram med en unik kraft som man inte hör så ofta i dagens populärmusik. Allra bäst hör du detta på det inledande titelspåret The Lion’s Roar och på Emmylou, som måste vara en av årets bästa låtar alla kategorier med sin urstarka melodi som bara växer och växer. Sen blir det inte sämre av att låten ger goda tips att man som ung musikälskare ska kolla in nämnda Emmylou Harris och Gram Parsons.

Det finns massor av ytterligare musikgodis att glädjas åt på The Lion’s Roar. New Years Eve inleds med Klaras soloröst och ett cittraliknande komp. En sång som sakta växer sig starkare.

King Of The World inramas av mäktigt mexicanablås och i Dance To Another Tune surfar systrarnas gnistrande klara röster majestätiskt fram i Mike Mogis lysande produktion.

Bland dagens blogghajpar och twitterstorm stävar Firts Aid Kit fram med både traditon och klass i musikbagaget. Det ska bli ofantligt kul att följa med på deras musikresa i framtiden.

Bengt Berglind

Van Halen ”A Different Kind of Truth” (Interscope/Universal)

Man trodde ju aldrig att David Lee Roth skulle sjunga in ett till album med Van Halen efter sisådär 30 år sedan förra plattan 1984 (1984). Men där ser man. Perioden med Sammy Hagar som sångare i gruppen gav oss några mästerliga aor-plattor, men de saknade i grund och botten den där extra rock’n’roll-magin som spjuvern David Lee Roth bidrog till. För oss som växte upp med Van Halen i början av 80-talet är förstås eran med Lee Roth den mest legendariska och omhuldas som extra speciell.

Därför kan jag mycket glädjande meddela att A Different Kind of Truth med David Lee Roth åter i uppsättningen håller måttet. Den enormt stilbildande gitarrhjälten Eddie Van Halens gitarrspel glimrar i klass med hans heydays och har ett förvånansvärt rått och energistint sound som fattades på Hagar-plattorna. Riktigt härligt och upplyftande att höra! Och den pratsjungande rockentertainern David Lee Roth låter som bara David Lee Roth kan låta. Som helhet har plattan en ljudbild/låtlista som är som en korsning av de tidigare albumen Fair Warning (1981) och 1984. Smått ruffigt, men ändå snyggt slickt med melodier som växer.

Ett smolk i bägaren är att den gamle klippan till basist Michael Anthony kickats i favör för Eddies son Wolfgang, vilket innebär att vi inte får höra Anthonys karakteristiska körsång som ju faktiskt ändå var ett av gruppens musikaliska signaturer förr. Men det är smällar man får ta. (Blod är ju, som bekant, tjockare än vatten.) De flesta av låtarna sägs vara gammalt överblivet material, demolåtar och liknande från forna dagar. Skåpmat kan man tycka, men lite av ett snilledrag, anser jag. För det låter som klassiska Van Halen på ett slags uppdaterat vis, om ni förstår. När Van Halen svänger som bäst finns det bara ett annat hårt rockande ikoniskt band som spelar i samma tunga liga: Ac/Dc.

Lyssna på: She’s The Woman”, ”You And Your Blues”, “China Town”

Henric Ahlgren

Kells ”Anachromie” (Season of Mist/Sound Pollution)

Uppenbarligen håller jag på att utveckla en närmast sjuklig böjelse för sångerskor med den vokala ekvivalenten till ett rivjärn mot mina ädlare delar, och vid sidan av Sabina Classen och Angela Gossow står nu Virginie Goncalves. Skillnaden gentemot de förstnämnda är att Virgine växlar mellan ren sång och growl, men det tänker jag inte hålla mot henne eftersom Kells har åstadkommit ett mycket lyssningsvärt album. Virginie har en lite skrikigare röst och av de ovan nämnda ligger hon närmare Sabina än Angela.

Musik som är alltför genreöverskridande tillhör inte bassortimentet i mitt musikaliska liv, så modern metal som pendlar alltför drastiskt mellan ljuvt och aggressivt kan ha svårt att tilltala mig. Kells, med rötterna i goth metal, lyckas dock utmärkt med att hitta den där balansen som är så svår, och de lugnare partierna accentuerar de tyngre och aggressivare och laddar dem med än mer tyngd och aggressivitet. Aggressionen tar heller aldrig överhanden från riffen och svänget, vilket är nog så viktigt. Ljudbilden blir aldrig överlastad, kanske för att ingen keyboardist återfinns bland de fyra medlemmarna. Däremot tycker jag ljudet är onödigt basigt, och jag fick vrida upp diskanten en del för att lätta upp det.

Något som kanske ligger Kells i fatet är att sången är på franska. Det gör naturligtvis att de sticker ut än mer ur mängden, men samtidigt kanske det skrämmer en del potentiella fans. Jag hoppas verkligen att så inte är fallet. Personligen förhöjer det njutningen för mig.

Låtmässigt är det svårt att välja ut några favoriter eftersom alla låtar står sig bra. Se taire och Emmurés tillhör dock dem som står ut lite extra. Den förstnämnda återfinns även i en engelskspråkig version (Furytale), vilket även gäller för L’heure que le temps va figer som på engelska fått titeln On my fate.

Det här är en platta som är bra nu och som dessutom har potential att växa ytterligare eftersom jag upptäcker nya saker vid varje genomlyssning. Trés bien, mes amis!

Jonas Andersson