nyaskivor.se

Chip Taylor and The  New Ukrainians ”F**k  All The Perfect People” (Rootsy/Warner)

Chip är produktiv som få. På de senaste två åren har det kommit två samlingsalbum. Ett av dem kryddat med nya låtar och olika duettpartners. Efter dessa kom i slutet på förra året det utmärkta konceptalbumet Rock n Roll Joe där han hyllade en lång rad bortglömda musikarbetare som alltid gör jobbet bakom stjärnan i  spotlighten.

På detta album ger Chip Taylor sin högst egna kritiska syn på saker och ting som han stött på i sin omgivning. Låtarna lunkar ofta fram i mediumtempo eller som rena ballader och rockmusikens svar på Nalle Puh låter obeskrivligt trygg och lugn. Kanske blir det lite för mycket Chip denna gång. Hans röst är skön och avslappnande att lyssna på men rätt vad det är så nickar jag till i soffan. Det tenderar att bli lite för lika låga tempon och för mycket av Chips faderliga stämma. Vad som saknas är hans kvinnliga duettpartners Kandel Carson eller Carrie Rodriguez . Deras röster och fiolspel i samverkan med Chips Nalle Puhstämma fungerar ofta tillsammans och då känns inte musiken så monoton som den framstår nu. Sen är det ju så att varje artist har sin stil, skriver låtar på sitt sätt och har återkommande harmonier och melodislingor. Som tur är. Men den här Chiputgåvan griper inte tag i varken hörselgångar eller hjärteroten.

Bengt Berglind

Amelia White ”Beautiful and Wild” (Rootsy/Warner)

Nashvillebaserade Amelia är en i den långa raden av utmärkta kvinnliga singer/songwriters som kanske kan leva på sitt musikskapande idag. Hur det egentligen förhåller sig med den saken har jag inte en aning om.

På detta hennes femte album finns i alla fall en samling bra låtar, välgjorda, lågmälda och behagliga att lyssna på. Spår som Sugerman och Tupelo Train är två bra bevis på Amelias låtskivarkonst. Musikerna som medverkar har en känsla för musiken som hantverk och stryker under, ramar in och kommenterar Amelias röst och texter. Allt detta smälter samman till en musikalisk enhet som i vissa stunder påminner om kvinnliga kollegor i  som Shawn Colvin, Kathleen Edwards eller Kimmie Rhodes. Det kan räcka en bra bit om Amelia fortsätter att vara Beautiful and Wild.

Bengt Berglind

Crash Nomada ”Atlas Pogo” (Transnational/Cosmos)

Release: 28 mars

Oj! Det måste ha varit några år sedan nu, då jag första gången hördes talas om bandet Crash Nomada. I sanningens namn har de vid varje tillfälle känts som ett band som jag borde tagit mig tiden att lyssna på. Men det är inte förrän nu, då den första fullängdaren kommer till mig som jag ger dem en chans. Så här i efterhand har det varit ett märkligt beslut att jag inte tagit mig tid att lyssna på de tidigare 7”-singlarna – dessa har jag gått på lite då och då när jag varit i skivbutiker och grävt – för det är verkligen en typ av musik som faller mig i smaken.

Crash Nomadas musik liknar nog närmast Gogol Bordellos musik. Det är en märklig form av punkrock som mixas med alla typer av folk-/worldmusik man kan tänka sig. Crash Nomada skiljer sig dock något från Gogol Bordello – de är inte lika frejdiga och frenetiska plus att man i några låtar använder sig av mellanösterntongångar (vilket jag aldrig kan komma ihåg att Gogol gjort). På bandets egen hemsida beskrivs deras musik kort och gott som folkpunk. Jag tycker att det är spännande att det finns ett svenskt band som verkligen vågar ta ut gränserna på det sättet som Crash Nomada uppenbarligen gör.

Musiken är mycket medryckande. Första gången jag lyssnar på skivan sitter jag på ett fullsmockat tåg mellan Stockholm och Karlstad. Jag kommer på mig med att jag frenetiskt rör huvudet i takt med musiken fram och tillbaka, och det fortsätter jag med under mer eller mindre hela skivan. Riktigt bra, men jag kan inte ha sett riktigt klok ut.

Att skriva om den här skivan utan att nämna låten Renegade Democracy vore det närmaste ett tjänstefel man kan komma. Det är låten som står ut mest utifrån de andra. Det finns andra låtar på skivan som är riktigt bra. Men nämnda Renegade Democracy berör mig mer än de andra, mestadels tack vare den politiska texten som är en rak höger på allt som har med politiken att göra.

En av årets starkare skivor så här långt.

Lars Svantesson

Jane’s Addiction ”The Great Escape Artist” (Capitol/EMI)

Känslan av att vandra som på moln i en värld full av mystik är påtaglig i Jane’s
Addiction’s senaste utgåva. Osäkerheten om bandet över huvud taget existerar har
under stundom satt mer än en musikskribent djupt försjunken i grubblerier. När
de nu till slut återuppstår med sin femte studioskiva (under nästan 25 år) blir
det svårt att hålla isär begreppen. 

Om man närmar sig skivan helt förutsättningslöst blir man snart varse att det
här mycket väl kan vara ren skär magi. De fyra högst kreativa rock gudarna från
Los Angeles presenterar sig med riffsäkra ackord, intelligenta
tonartsskiftningar, charmerande melodislingor samt inte minst spirituell, smått
humoristisk lyrik. Det kallas visst Art-Rock. 

Den glödande galjonsfiguren Perry Farell trollbinder med sin novellistiska
sångröst ackompanjerad av den sedan länge förutbestämda själsfränden,
gitarristen Dave Navarro. De båda bildar en helig allians inte helt olikt
Lennon/McCartney på sin tid. Det kreativa skapandet mynnar ut i ’I’ll Hit You
Back’ som leder in lyssnaren i fållan och ’Irresistable Force’ med sin
högtflygande refräng. ’Curiosity Kills’ å andra sidan ger vibrationer från – låt
mig säga – en kombination av Roxy Music och Simple Minds i sina bästa stunder.

Det som gör ’The Great Escape Artist’ helt unik är att det finns något där för
alla. Det gäller bara att veta var man ska leta. Till dem som normalt lyssnar på
Kent, Adele och First Aid Kit ger jag ett gott råd. Gör ett försök och träng in
i Jane’s Addiction’s bubbla. Ibland kan det löna sig att låta tankarna virvla
runt i en underlig dans där logik blandas med känslor lite hur som helst. Lyssna
på ’Twisted Tales’ så förstår ni varför.

Thomas Claesson

David Urwitz ”Ta mig någonstans där solen skiner” (Alvy Singer/Border)

Jag har hyllat hans tidigare alster genom åren. Senast var för några år sedan när Så långt det är möjligt kom. Men hans starkaste skiva är fortfarande Undrar om det syns, med radiodängan ”För din skull”. Där tenderade han att flirta med Lars Winnerbäck-rocken, överlag drar det mer åt det vuxna, trygga LeMarc hållet. Det är lätt att namedroppa i sådana här sammanhang, när det är en relativt ny artist för den stora massan. Tidigare har han samarbetat med Anna Maria Espinosa, som finns med på duetten ”Det kanske var så”.

Urwitz tidigare skivor har sålt över 10.000 exemplar. Han har en trogen publik som köper skivor och generellt verkar musikjournalister tycka om honom – skivorna snittar 3,0 i medelbetyg genom åren bland Sveriges diverse tidningar.

Nu blottar han strupen igen med nya albumet ”Ta mig någonstans där solen skiner”. Första singeln ”Kasta sten” togs emot väl. Där hör vi också sångfågeln Irma Schultz Keller. Lika väl togs andra singeln ”Fråga någon som vet” emot.

Trollhättesonen har en trygg och lugn röst. En röst som man vill ha godnattsagor läst av. Ta mig någonstans där solen skiner är ingen lättsmält historia. Det krävs några lyssningar. ”Rädda Världen” (New England) är en riktigt svängig historia som Billy Bragg är upphovsman till. Nya albumet innehåller självklara melodier och en stabil produktion. Det är förmodligen det som gör att fler hittar fram till denne trygge och helylle som skriver texter till oss som är thirty something.

Mattias Ransfeldt

Chuck Prophet ”Temple Beautiful” (Yep Roc/Border)

Balinese Dancer anno 1993 var Chucks första soloplatta. Den tillhör fortfarande  avdelningen goda skivbekanta i hyllan hemma. Sedan dess har denne ex Green On Red-medlem hunnit med ett dussin plattor som varit genomgående av en ganska hög kvalité. Let The Freedom Ring som kom 2009 är det sista exemplet på Chucks mångfald och produktivitet.

På nya Temple Beatuiful som är en hyllning till staden San Francisco är soundet rakare, råare och rockigare än på länge. Rösten är lika snuvig och snäsig som tidigare, lite åt Tom Petty/Dylan-hållet och hans gitarrspel är i skarpt fokus plattan igenom. På spår som Willie Mays Is Up At Bat finns klara femtiotalsinfluenser i körsången och det drivande pianospelet. Museum Of Broken Heart är en ganska vanlig Chuckballad med lite nonchig talsång och sextiotalspoppiga Little Girl, Little Boy svänger som bara attan. White Night Big City stinker av Lou Reed-inspiration, men på ett bra sätt. Chuck Prophet som också är en utmärkt producent för andra artister, lär nu också dryga ut kassan med att anordna guidade bussturer i sitt kära San Francisco. Den trippen skulle jag gärna hänga med på.

Bengt Berglind

Neal Casal ”Sweeten The Distance”  (Fargo/Playground)

Det är svårt och förstå hur en så kompetent och driven musiker, låtskrivare och sångare som Neal Casal kan låta så anonym och slätstruken på album efter album. Hans musik andas som vanligt ett luftigt LA sound som grundades bland annat av Jackson Browne, America och senare Eagles.

På sista tiden har Neal agerat  förstegitarrist i Ryan Adams band och visst hörs det att han är en utmärkt  strängbändare i västkustskolan. Sjunger gör han känsligt och alla bakgrunder är genomarbetade i minsta musikskrymsle. Var fallerar det hela då ? Låtarna är svaret. De är fyllda med ingredienser men ändå helt profillösa. Så kan vi inte ha det när det finns så mycket bra att välja på i samma genrer.

Bengt Berglind

Imperial State Electric ”Pop war” (Psychout/Sound Pollution)

Release: 9 mars

’Årets bästa skiva’ hävdar Sound Pollution i mailet, när de skickar ut pressreleasen. Kanske något överdrivet, men det är antagligen det rätta sättet att presentera den här skivan. Det ligger väl lite i garagerockens mentalitet och attityd.

Letar du efter en garagerock mixad med 60-talspop så har du garanterat hittat en skiva som kommer falla dig väldigt mycket i smaken. För här mixar Nicke Andersson och company friskt mellan Hellacopters-garagerocken, som Nicke antagligen är mest känd för, med tidlösa poplåtar och med stänk av soultoner från 60-talet.

När första Imperial State Electric-plattan släpptes blev jag mäkta imponerad och det blev en skiva som spelades ofta, väldigt ofta. Därför blev jag något besviken när jag hörde efterföljande EP där man presenterade covers på 60- och 70-talspärlor. Inte för att det var dåligt – men det var inte det som jag var ute efter. Nu är bandet tillbaka med en ny skiva där de egentligen gjort en mix av det bästa av båda dessa skivor. Här får man 10 låtar som mycket väl kommer att kännas lika fräscha om 10 år som de gör nu – antagligen för att de lånar så mycket från redan tidlösa genrer. Allt mixas ihop till en väldigt skön garage-pop eller softare garagerock om du så vill. Skit samma hur vi väljer att sortera in musiken, det behövs ju inte. Det är helt enkelt riktigt bra musik, som de flesta säkert skulle kunna njuta av.

Skivan som egentligen släpps den 9 mars, har när detta skrivs (25 februari) redan släppts på vinyl (i alla fall i några skivbutiker i Stockholmsregionen). Och efter att ha haft vinylen i min hand måste säga att jag är minst lika imponerad (om inte mer) av hur fruktansvärt snyggt omslaget är. Ett helt vitt album som bepryds av gitarristen Nicke Andersson på en häst. När man fäller upp vinylomslaget möts man av ren njutning – för texterna presenteras även de väldigt stillfullt och snyggt. Skivomslaget är i sig ett stort konststycke.

Tack Imperial State Electric! Jag väntar redan på kommande spelningar och skivor.

Lars Svantesson

Israel Nash Gripka ”Barn Doors and Concrete Floors” (CRS/Border)

Det är bara att kapitulera direkt på denna ljuvliga americana. Här finns alla klassiska beståndsdelar vi behöver och släktskapet med Steve Earle, Neil Young, Crazy Horse och Stones glimmar och glänser.

Israel Nash Gripka behöver inte skämmas för någon imitatör är han absolut inte. Han förvaltar och förädlar inom den amerikanska rootsmusiken genom att skriva sin egen musik  inom dessa givna ramar.
Inget nytt alltså, men det är väl inte det som är meningen.

Utmärkta exempel på detta är inledande melodiösa Fool’s Gold och lättfångade Four Winds. Lousiana är countryStonesdoftande alá Let It Bleed och Baltimore är fylld av täta stämmor och slirigt munspel.

Israel är från New York och har  tidigare två album bakom sig, New York 2009 och ett livealbum från  Europaturnén 2011 inspelat i Holland.

Barn Doors… är inspelad i en gammal lada utanför Catskills Mountains och man kan riktigt höra hur det har påverkat musiken och ljudet, föredömligt producerat av Steve Shelly från Sonic Youth.

Jag återkommer ofta till röster som påverkar och övertygar. Israel gör detta genom att hela tiden låta  djupt trovärdig. Han omger sig av utmärka medmusikanter som naturligtvis bidrar till att det hela blir så bra det blir. Så här på slutet skulle jag nog dryfta mig till att smyga in något som är nära en full femma i betyg.

Bengt Berglind

Little Feat ”40 Feat: The Hot Tomato Anthology, 1971-2011” (Proper/Playground)

När Frank Zappa i salig åminnelse uppmanade Lowell George och Roy Estrada att bilda ett eget band, så gick startskottet för en ny era. De båda medlemmarna i dåvarande ”Mothers of Invention” hade redan den kultförklarade ’Willin” i bagaget, så steget var inte svårt att ta. Den tidstypiska låten skrev George under samma tidsrymd som det tog andra att läsa en mening.

Den kronologiskt arrangerade 3CD-boxen med en antologi som spänner över fyrtio livesånger och lika många år är värd att utforska. Boka en biljett till en rundresa i sällskap med psykedelisk country, smutsig blues, skum rock, dräpande funk, rumlande jazz och rent av jublande gospel. Det är nu tillfället har kommit. De resande bjuds därtill på förfriskningar och underfundiga texter myntade i ett teatralt, ironiskt fikonspråk.

CD 1 (1971-1978) genomsyras av den lätt korpulente Lowell George’s karismatiska utstrålning. Man ser honom framför sig iklädd snickarbyxor frenetiskt bearbetande sin slidegitarr på ett sätt som inte många var mäktiga till.

Här återfinns en rufflig version av ’Lafayette Railroad’. Ett instrumentalt stycke som har få jämlikar, om ens någon. I ’The Fan’ spills det influenser från ”Mothers” så att bägaren rinner över. Estrada har mer än ett finger med i det här spelet. En annan höjdpunkt är övergången mellan ’Cold Cold Cold’ och ’Dixie Chicken’. Den förvandlingen kan få den mest inbitne ateisten att bli troende på kortare tid än ett ögonblick. Förevigad är även ’Apolitical Blues’ som vevas igång med en positivhalares oartikulerade ljud och successivt utvecklas till den elakaste bluesen av dem alla.

Well my telephone was ringing, And they told me it was Chairman Mao, I don’t care who it is, I don’t want to talk to him now, I have the apolitical blues, It’s the meanest blues of all.

På CD 2 (1988-2001) är det många pärlor som rullar ut på golvet men förvisso även några glaskulor. Förtrollningen var bruten men det stod inte och föll med George’s alltför tidiga bortgång. De duktiga låtskrivarna/musikerna Payne, Barrére och Tacket fortsatte på den intrampade stigen och vände sig inte om. De körde sitt eget race precis som samtida Grateful Dead. Introduktionen av den nya medlemmen Shaun Murphy sågs emellertid inte med blida ögon. Kvinnlig countryröst och medföljande tamburin har aldrig stått överst på önskelistan och kommer aldrig att göra det heller.

Som brottstycken kan nämnas den iögonfallande kraftfulla versionen av ’Long Time Till I Get Over You’ och en udda tagning av ’Rock N’ Roll Doctor’ som får ses som en hyllningssång till George.

CD 3 innehåller nyinspelningar (officiella bootlegs) av gamla godingar och är den mest lättillgängliga skivan. En flodvåg av minnen sköljer över dem som har varit med från tidernas begynnelse. Den ena efter den andra kioskvältaren samsas sida vid sida.

’Spanish Moon’ har sitt härbärge här och det gungande, suggestiva tempot gör att lyssnaren försätts i rörelse åt endera riktningen. En melodi som är mycket svår att motstå. Tyvärr nedtonad mot slutet vilket retar gallfeber på den mest tålmodige. Fortsätter man på den inslagna vägen och har sin lekamen under förflyttning är ’Oh Atlanta’ en värdig representant som inbjuder till en svängom. För att inte tala om paradnummer som ’Old Folk’s Boggie’ och ’Feat’s Don’t Fail Me Now’.

Den här samlingen är tillägnad de allra mest begeistrade och trogna fansen (undertecknad inräknad) som letar efter udda passager, små nyansskillnader och speciella kryddor. Befinner man sig ute på stäppen och letar efter en instegsskiva (till Little Feat’s besynnerliga värld) rekommenderar jag istället antingen den fulländade liveskivan ”Waiting For Columbus” (1978) eller den oerhört tillfredsställande och totalt tillbakalutade ”Kickin’ It At The Barn” (2003). Någon av dessa eller rent av båda bör fånga en ny skara beundrare.

Avslutningsvis tillägnar jag första versen från ”Time Loves A Hero” till Lowell George som hade fräckheten att lämna sin egen berättelse vid endast 34 års ålder. Så gör man bara inte.

Well, they say that time loves a hero. But only time will tell. If he’s real he’s a legend from heaven. If he ain’t he was sent here from hell.

Thomas Claesson