nyaskivor.se

Laleh ”Sjung” (Metronome/Warner)

Laleh har nu släppt sitt fjärde album sedan debuten med ”Laleh” 2005, och den nya skivan har fått titeln ”Sjung”! De två andra albumen är ”Prinsessor” från 2006 och ”Me and Simon” från 2009! Laleh Pourkarim och skivbolaget har givetvis, liksom de flesta andra från succéprogrammet ”Så mycket bättre”, utnyttjat den upptriggade populariteten hos samtliga medverkande artister och släppt en skiva i kölvattnet av TV-programmet (och samlingsskiva) från nyss nämnda produktion!

Med låtar som ”Live tomorrow”, ”Invisible (My song)”, ”Simon says” och ”Bjurö klubb” i bagaget sedan debuten 2005, i kombination med den strålande musikaliska insatsen i ”Så mycket bättre” hösten 2011, så var ju förväntningarna stora på Laleh och hennes nya album! Ett album som innehåller de elva spåren: ”Elephant – Some die young – Who started it – Interlude – Samuel – Better life – What you want – In the comet – Vårens stora dag – Du följer med mig – Sjung”.

Med nya ”Sjung” medföljer även en bonusskiva med de samtliga sex Laleh-tolkningarna från programmet ”Så mycket bättre”: ”På gatan där jag bor – Just Nu – Alla vill till himmelen – Ängeln i rummet – Here I Go Again – Fred”.

Laleh har varit producent och spelar dessutom många av instrumenten på skivan själv, men även producenten, låtskrivaren och musikern Gustaf Thörn finns med på ett hörn!

Detta album är nog faktiskt lite av en besvikelse för mig personligen, eftersom den gnistrande Laleh-magin från ”Så mycket bättre” nu har krackelerat litegrann. Jag trodde nog att detta skulle vara en magisk skapelse som skulle spraka av Lalehs djupsinnliga utomjordiska musikaliska aura! Men istället blev det till en stor del platt, lågmäld och lugn skiva! Jag gillar verkligen när Laleh måste ta i och sjunga så att rösten nästan spricker isär, det är då en reva i rumstiden fläks upp och magin från ett parallellt musikuniversum väller fram genom Lalehs sånginsats! Detta händer inte så ofta på detta album, även om det ändå trots allt förekommer ibland!

Mina favoriter är ju därför de låtar som har lite upptempo, liv och rörelse inneboende i sitt innersta väsen! Därför lyfter jag fram skapelser som ”Some die young”, ”What you want”, ”Vårens stora dag” och ”Du följer med mig”, men även i viss mån ”Elephant” och ”Samuel”, som mina favoriter på skivan!

På bonus-cd:n så är det ju de magnifika tolkningarna av Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”, E-Types ”Here I go again” och den Imperiet-drypande Hoola Bandoola-låten ”Fred” som är de riktiga juvelerna! Det hela blir godkänt, men det är alltför lugnt och stillsamt emellanåt! Jag gillar den Laleh som verkligen tar i, men Laleh gör vad Laleh vill göra, sedan får vi ta det som det är! Så är det bara! Det är så det fungerar! Sjung säger vi, lyssna säger Laleh!

Roger Skoog

Janet Martin ”Passage” (Janjamz Music/Hemifrån)

Amerikanskan Janet Martin har säkert lyssnat en hel del på Suzanne Vegas ballader. Janet har en stämma som sticker ut och liknelser kan göras med Belinda Carlisle, Nina Persson (Cardigans). Nu var det några år sedan den här skivan spelades in, för lyssnar man däremot på hennes purfärska Live on Mulberry Street så märks det att rösten har mognat och har mer karaktär. Helt plötsligt låter hon lite som systrarna i gamla Heart.

På sin femte CD Passage har hon skrivit det mesta ihop med Michael Muller. Det är välarrangerad pop-rock-blues men går lite väl mycket i svårmod. Ett av undantagen är Snakebitch Under The Radar.

Börje Holmén

Steve Hackett ”Beyond The Shrouded Horizon” (Inside Out/EMI)

Att Steve Hackett var en av hörnstenarna som höll samman pentagrammet Genesis är
höljt bortom allt tvivel. Nu svävar han som en vördnadsfull själ mellan
stränderna vid den mytomspunna Loch Lomond och Saturnus vackert färgade ringar.
En extraordinär gränsöverskridande mångfald breder ut sig i all sin fägring.

I den allra finaste progressiva salongen, där endast den klassiska musiken är
inbjuden rör sig Hackett både världsvant och elegant. Här samsas musiker som är
intresserade och innovativa i sitt skapande tillsammans med Hackett’s glamorösa
gitarr och röst. Självklart har även klarinett, tvärflöjt, fiol och cello sin
givna plats i de utvaldas högborg.

Den akustiska framtoningen är fulländad och draperad i daggstänkt och vemodig
skönhet. Exotiska element med österländsk kryddning såsom ’Waking To Life’ och
’Two Faces Of Cairo’ varvas med lågmälda romantiska stycken som ’Til These Eyes’
och ’Looking For Fantasy’. 
 
Även om ”Beyond The Shrouded Horizon” inte är lika auktoritär och distinkt som
”Out Of The Tunnel’s Mouth” (som kom ut i ljuset 2009) så ger den med sina
visioner och sin vitalitet ett kännbart eftermäle. Den sista sången som tonar ut
är den spöklika ’Turn This Island Earth’. Den visar att den gamla sedelärande
skolans rättesnören fortfarande lever vidare och att det värdefulla arvet är i
tryggt förvar.

Thomas Claesson

Leonard Cohen ”Old Ideas” (Columbia/Sony)

Leonard Cohen är tillbaka med sin tolfte studioskiva. Kanske för konstens skull, men även för att dryga ut pensionen efter att han blev blåst av sin manager för några år sen, vilket tvingade ut den nu 77-årige kanadensaren på vägarna.
Sedan tidigare är jag mest bekant med Cohen’s tre första skivor, där sången och berättelserna verkligen ligger i centrum, och de här skivorna hjälpte mig länge att somna på kvällarna, perfekt avslappningsmusik.

Den nya skivan drar igång med ”Going home” som direkt sätter stämningen för resten av skivan. Sången är i centrum och Cohen rasslar fram låtarna om kärlek, ånger, religion och åldrande – kompad av sparsmakad percussion, stråkar, pianon, gitarrer och orglar. Och körerna, dessa vackra kvinnokörer som vackert lyfter låtarna, även om det tillslut blir lite tjatigt att de är med i varje låt.

”Darkness” är absoluta höjdpunkten på skivan med sitt coola sound. Även den långa upprepande jazziga ”Amen”, vackra och intensiva ”Anyhow” och avslutande ”Different sides” med sitt härliga sväng och orgel vs. piano-duell är andra höjdpunkter på skivan.

Det är en riktigt härlig CD att ligga på soffan och slappa till, även om andra halvan överlag är svagare. Tänka sig att 44 år efter debutskivan ”Songs of Leonard Cohen” så gör han fortfarande skivor att somna till, på ett bra sätt.

Marcus Johansson

Thåström “Beväpna dig med vingar” (Razzia/Sony)  Release 15 februari

DUBBELRECENSION + VI LOTTAR UT TVÅ STYCKEN CD!!!

Det har sagts om den svenske 1700-talsmannen Carl-Michael Bellman att om han varit engelsman eller fransman hade han tillhört de största namnen i världslitteraturen med den unika stilen i sina sånger. Om Thåström kan nog sägas något liknande, när det kommer till hans konstnärliga uttryck.

Nya plattan Beväpna dig med vingar är vemod i sin vassaste essens i kombination med ett kyligt elektroniskt soundtrack. Det är nog bara Thåström som kan göra det här så bra på svenska. ¨Gruppen Kent har försökt men når aldrig fram till den här oroväckande sugande underströmmen som Thåström hanterar med total självklarhet och äkthet.

Lyssna på: ”Beväpna dig med vingar”, ”Smaken av dig”, ”Samarkanda”.

Henric Ahlgren

Detta nya album från Thåström är inget vanligt och traditionellt rockalbum! Tänk därför omgående bort de båda alstren från 1999 och 2002 (“Det är ni som är de konstiga…” och ”Mannen som blev en gris”), och fokusera istället på att detta nya album är mer som en naturlig fortsättning på de betydligt mer lågmälda albumen från 2005 och 2009, ”Skebokvarnsv. 209” respektive ”Kärlek är för dom”!

På denna skiva så finner man en suggestiv rockkänsla som hela tiden ligger och bubblar latent precis under ytan, och därför blir helheten i musiken något annorlunda i jämförelse med vanlig traditionell svensk pop- och rockmusik! Och det som gör just detta album till ett mästerverk, är just denna sköra balans mellan dessa två element, sång och musik!

Två element från två olika dimensioner som dansar tätt tillsammans i en intim tryckare på randen till ett musikaliskt smygande svart hål! Denna bräckliga balans i kombination med Thåströms karakteristiska släpande röst skapar ju till slut nästan en helt ny musikalisk dimension!   Musiken på skivan upplevs nästan som en egen bakgrundsljudkuliss, där den bygger upp den bro som bär upp själva sången! Men vid de första genomlyssningarna så sitter man hela tiden och väntar på en ljuderuption och tempohöjning som aldrig kommer, men denna suggestiva och felkalkylerande längtan är ju också en viktig komponent som i kombination med Thåströms kraxande stämma också gör helheten näst intill perfektion!

Likt en tavla så målar Thåströms röst upp ett musikaliskt konstnärligt surrealistiskt motiv, som i sin tur ramas in av de musik- och röstkulisser som omgärdar sången, precis som en magnifik tavlas ramverk!

Albumet ”Beväpna dig med vingar” är i mitt tycke ett stort kliv mot det bättre i jämförelse med de tidigare albumen ”Skebokvarnsv. 209/Kärlek är för dom”!

Detta nya album besitter också en mer sammansatt musikalisk struktur, och det är svårt att hitta de rätta uttrycken för att kunna beskriva hur det egentligen låter! Man måste nog lyssna själv för att riktigt förstå hur hypnotiskt och magnetiskt laddat det hela blir efter några genomlyssningar! Detta musikaliska verk kan kanske beskrivas som någon konstig form av vispopspunk med ett komp av slowmotionindustrirock, försedd med en lätt suggestiv och primitiv bluespercussion, med tillika diverse hypnotiska röstkompkulisser, ackompanjerat med små, små, stänk av worldmusikkrydda i vissa passager!

Visst låter det intressant och annorlunda, eller hur?

Men man kan faktiskt hitta diverse indikationer på detta koncept i vissa låtar redan på det förra albumet, ”Kärlek är för dom”, men på detta nya album har Thåström skruvat till det hela ytterligare något varv och därmed tagit med det hela upp till en betydligt högre och mäktigare nivå!

Den tidigare släppta singeln ”Beväpna dig med vingar” är hyfsat representativ för hur hela albumet låter, trots olikheter mellan låtarna emellan så är ändå detta grundramen för det ljudspråk som präglar hela albumet, och gillar man denna låt, ja då gillar man resten också!  Mina absoluta favoriter på detta album är de båda musikaliska pärlorna, ”St Ana Katedral” och ”Nere på Maskinisten”, samt den instrumentala och lätt Das Boot-influerade låten ”Brunkebergstorg” som är otroligt bra! De två låtar som i mitt tycke är minst bra på detta album är ”Samarkanda” och ”Sluta när jag vill”, två låtar som inte riktigt till fullo besitter den förtrollande magi som de övriga låtarna på skivan har begåvats med!

Albumet är både lågmält, suggestivt, hypnotiskt, intressant, mystiskt och bitvis surrealistiskt, samt (så klart!) – för jävla bra! Årets skiva? Inte omöjligt alls!

Skivan innehåller de nio låtarna: ”Beväpna er med vingar – Låt dom regna – Smaken av dig – Samarkanda – St Ana Katedral – Dansbandssångaren – Nere på Maskinisten – Brunkebergstorg – Sluta när jag vill”.

Gott folk! Beväpna er nu med Thåströms nya album och njut så mycket det bara går!

Roger Skoog

Louise Hoffsten ”Looking for Mr. God” (Metronome/Warner)

”Jag har spelat in en jättestark ny skiva och har precis inlett ett samarbete med Warner Music och det känns fantastiskt kul, de har ett fantastiskt team. Jag känner mig väldigt peppad för framtiden”.

Så sa Louise Hoffsten på sin websida inför släppet av sin nya skiva i januari 2012!

Albumet är producerat av Stefan Örn och mixat av Niklas Flyckt, Ronnie Lahti & Stefan Örn. På albumet “Looking for Mr. God” medverkar förutom Louise Hoffsten på sång och munspel, även Mikael Nilsson (trummor & slagverk), Johan Glössner (bas, gitarr & akustisk gitarr), Stefan Örn (gitarr), Oskar Appelqvist (piano, orgel) m.fl.

Efter några lågmälda skivor med personliga texter på svenska (”Så speciell”, 2007, samt ”På andra sidan Vättern”, 2009) så är Louise Hoffsten äntligen tillbaka i den engelskspråkiga rock- och bluestraditionen.  Detta är även det första albumet på engelska sedan 2005 års ”From Linköping to Memphis”

Nu känner vi, i viss mån, åter igen den gamla (!) Louise, och även om hennes röstregister, pga sjukdom och annat, inte längre är riktigt som i fornstora dagar, räcker det ändå ganska så långt!

Men detta är definitivt ingen bluesskiva, om någon nu hade trott detta? Det mesta på skivan är någon form av snygg radioanpassad, lågmäld rock- och popmusik, ibland försedd med vissa element och strukturer från bluesens värld, men oftast inte!   

Bästa låtar på albumet är ”I’ll get by” som är en radiovänlig blues-country-rocklåt, ”Walk with the rhytm” som är en suggestiv bluesrockballad, ”Looking for Mr God” som är en härlig gungande blueslåt av gammalt Louise Hoffsten stuk (tyvärr skivans enda riktiga blueslåt)!

Men bakom dessa tre magnifika spår så stagnerar det hela lite, det är inte dåligt, men det känns många gånger lite väl slätstruket och lugnt och det hade verkligen inte skadat med lite mer distinkt trynorgelackompanjemang emellanåt (det förekommer förvisso, men tyvärr inte i tillräcklig hög grad)!

Men det finns dock några fler alster som kan vara värda att nämna i sammanhanget, till exempel ”Tough love” som är en radiorocklåt i visst upptempo, samt den avslutande ”I fall down” som en känslig, lågmäld och finstämd pärla med i huvudsak akustiska gitarrer och munspel, samt ljuv stämsång.

Denna skiva är trots allt ett stort fall framåt om man har längtat efter den gamla bluesrockiga Louise Hoffsten, men det hela ligger ju på en betydligt lugnare och mer sansad nivå nuförtiden! Produkten är tyvärr lite väl bredbent i produktionen och skivan känns ibland lite av en kompromiss! Men en engelsksjungande Louise Hoffsten, som åter spanar lite åt rock- och bluesterritoriet, känns mer tilltalande än den Louise som har levererats via de föregående svenskspråkiga albumen!

Nya albumet känns trots allt hyfsat och är väl helt okej, och det blir också ett helt godkänt betyg! Men en mer rak och tuffare attityd, samt lite mer jävlar anamma i själva musiken, hade verkligen inte varit fel! Men det kommer förhoppningsvis mer musik och mer blues från Louise längre fram, så vi får väl hoppas vidare på detta!

Jag vet inte om Louise Hoffsten någonsin hittade fram till Mr God, men skivköparna bör hon ju hitta fram till i alla fall (åtminstone de få som ännu finns kvar)!

Roger Skoog

Lana Del Rey ”Born To Die” (Polydor/Universal)

Jag upptäckte Lana Del Rey sent förra året med singeln ”Video Games” och blev smått överrumplad. Det är en sådan där sång som man närmast hypnotiserad kan lyssna på en hel dag utan att tröttna. För mig är denna låt det den stora musikaliska behållningen från år 2011 även om det kom i sluttampen. Är man oerhört svag för den typen av svärtad melankoli, som är detta alsters signum, så är man. Det låter mer tidlöst och äldre än vad det är, vilket inger en suggestiv känsla.

Lana Del Rey har redan blivit ganska omdiskuterad och framhållen av vissa som den nya stora stjärnan och av andra som någon form av hype. Det återstår att se hur det hela kommer att utkristallisera sig så småningom, men jag sväljer det här med hull och hår i nuläget. De flesta är i alla fall ense om att Lana Del Rey låter som en slags mörkare Nancy Sinatra för 2010-talet. Debutalbumet Born To Die är som helhet inte lika starkt som singeln ”Video Games”,  men flera av låtarna känns ändå som smärre klassiker. Förutom förstasingeln kan här nämnas: titellåten ”Born To Die”, ”Blue Jeans” och ”National Anthem”.

Henric Ahlgren

First Aid Kit ”The Lion’s Roar” (Wichita/Border)

Systrarna Söderbergs musik har uppmärksammats stort i England och USA, kanske främst av andra musiker som till exempel Jack White och Conar Oberst. Kanske för att musiken låter så tidlöst rotad i den amerikanska country- och folkmusiken, men ändå förs fram med en otrolig fräschhet och ungdomlig känsla.

Naturligtvis hänger det mesta på Klara och Johannas röster som samverkar och bär varandra fram med en unik kraft som man inte hör så ofta i dagens populärmusik. Allra bäst hör du detta på det inledande titelspåret The Lion’s Roar och på Emmylou, som måste vara en av årets bästa låtar alla kategorier med sin urstarka melodi som bara växer och växer. Sen blir det inte sämre av att låten ger goda tips att man som ung musikälskare ska kolla in nämnda Emmylou Harris och Gram Parsons.

Det finns massor av ytterligare musikgodis att glädjas åt på The Lion’s Roar. New Years Eve inleds med Klaras soloröst och ett cittraliknande komp. En sång som sakta växer sig starkare.

King Of The World inramas av mäktigt mexicanablås och i Dance To Another Tune surfar systrarnas gnistrande klara röster majestätiskt fram i Mike Mogis lysande produktion.

Bland dagens blogghajpar och twitterstorm stävar Firts Aid Kit fram med både traditon och klass i musikbagaget. Det ska bli ofantligt kul att följa med på deras musikresa i framtiden.

Bengt Berglind

Chris Isaak ”Beyond The Sun” (Wicked Game Records/Warner)

Egentligen är detta ett dödsdömt projekt på pappret. För vem behöver ännu ett album med dammiga coverversioner från Hedenhöstiden av Presley, Jerry Lee, Johnny C och Roy O?

Förmodligen ingen, om det inte vore för Chris Isaak. Han är uppväxt med denna musik i modersmjölken och utöver detta har Chris rösten som passar föredömligt i sammanhanget. Den ligger nära Presleys utan att han imiterar, vilket hörs bäst  i Tryin’ To Get To You och Blue Hawaiihiten Can’t Help Fallin’ In Love With You.

Albumet är alltså en hyllning till den musik som föddes i den klassiska Sunstudion i Memphis. Beyond The Sun lär också vara inspelat på denna plats, med Chris eget band som spelar med en sparsmakad femtiotalsfeeling som bidrar till att det hela fungerar så utmärkt. Ett album som är gjort med stil och massor av hjärta. Odödliga hits som Ring Of Fire, Great Balls Of Fire, It’s Now Or Never och I Forget To Remember To Forget You rullar förbi med Chris Isaaks röst i fokus. Det finns också en deluxutgåva med ytterligare elva spår i samma anda.

Rekommenderas varmt som soundtrack i ’var mans amerikanare’ norr om Forshaga kommande vår och sommar.

Bengt Berglind