nyaskivor.se

Tuomas Holopainen ”Music Inspired by the Life and Times of Scrooge” (Nuclear Blast/Sony)

Ett ord som mästerverk måste användas med försiktighet. Grymt bra plattor finns det relativt gott om, men mästerverken är desto färre. Master of Puppets? Reign in Blood? Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band? Det finns några aspiranter, men de är relativ få. Icke desto mindre drar jag mig inte för att använda just ordet mästerverk om Tuomas Holopainens Music Inspired by the Life and Times of Scrooge.

Låt mig fastslå tre saker direkt: För det första är det här inte metal, så är du trångsynt kan du lägga av att läsa direkt. För det andra har jag ingen djupare relation till Nightwish, utan har först nyligen börjat lyssna mer på dem, så jag kan inte sätta den här plattan i relation till deras musik på ett relevant sätt. För det tredje är jag förutom musiknörd också serienörd och avgudar Don Rosa, vars arbete den här skivan bygger på.

Music Inspired by the Life and Times of Scrooge är mäktig och suggestiv, men fast musiken är symfonisk blir den ändå aldrig orkestralt pompös. Det finns en tillbakahållenhet som väl illustrerar den enkla människans (ankans) längtan och drömmar, och den hårda och ofta ensamma vägen fylld av försakelser för att uppfylla sina drömmars mål. Från första till sista tonen bygger Tuomas Holopainen upp stämningar som fyller mitt huvud med bilder ur farbror Joakims liv. Sådant går inte att åstadkomma utan en djup hängivenhet och kärlek till Don Rosas arbete; det är Holopainens hjärta som talar. Kanske blir jag, som har läst serierna på ett närmast religiöst sätt, lättare påverkad än den genomsnittlige lyssnaren, men det är så genomtänkt och välgjort att stämningen utan tvivel når fram även till den som inte har någon anknytning till utgångsmaterialet. Det går helt enkelt inte att lyssna på Duel & Cloudscapes utan att scener från en stad i någon gammal västernfilm rullar i huvudet.

Även om min relation till Nightwish som sagt inte är så djup, så inbillar jag mig att Nightwishfans kommer att känna igen sig musikaliskt och att ta denna skiva till sina hjärtan. Jag hoppas verkligen att alla andra gör det också, för den är ett mästerverk. Vilken whisky väljer jag då när jag sitter i fåtöljen och svävar bort till Klondyke och en svunnen tid? Ingen skotsk den här gången, även om farbror Joakim härstammar från Skottland. I stället får det bli en rye, denna dryck som var bränsle till den amerikanska drömmen; farbror Joakims dröm.

Jonas Andersson

Eels ”Cautionary Tales Of Mark Oliver Everett” (Pias/Border)

Efter de första albumen av EEls var jag hjärtligt trött på hans dystra och genommelankoliska musik och text. Nu har jag vilat upp mig och ger mig i kast med ett nytt från mr. Dysterkvist. Det har gått nio eller tio år sedan och det känns riktigt bra att återuppta kontakten med Mark Oliver Evrett.

Det musikaliska anslaget är i stort sett det samma. Hans röst har förändrats till det bättre, den är något mörkare och spricker så där behagligt emellanåt. Musiken flyter majestätiskt fram, alltid välproducerad och orkestrerad in i minsta detalj.

Ofta börjar det med EELS röst och några enstaka instrument, för att sedan långsamt byggas ut med stor orkester.
Visserligen är det maffigt men i längden något enahanda. Albumet fyllt av melodiska ballader upp till kanten och som en vän i musiknatten fungerar det utmärkt.
Variation efterlyses, annars hade det nog lutat åt en femma för EELS.
Ett litet minus i kanten är också att han ibland låter som Chris Rea på sniskan. Men annars är det bra.

Bengt Berglind

Jackson Firebird ”Cock Rockin” (Napalm/Border)

‒ Hey Batman, what’s that in your pocket?

‒ Cock, Robin.

Det skämtet är tyvärr roligare än Jackson Firebirds Cock Rockin’. Det är rock’n’roll med inslag av bluesig hård rock som gäller och titellåten drar igång mycket lovande. Tempot är högt och det svänger. Tyvärr är rätt många av låtarna betydligt svagare och det lyfter aldrig riktigt. På det stora hela är det ändå det lite mer tillbakalutade materialet som funkar bäst. She Said, Red Light och Little Missy doftar tung, bluesig 70-talsrock och ger mersmak. Vibbar av Disneyland After Dark hörs i Goin’ out West, och då menar jag verkligen Disneyland After Dark och inte D-A-D.

Lågvattenmärken som på egen hand drar ned betyget är Sweet Eloise, som drar igång härligt bluesigt, men som havererar i något j-la rappande pratsångsparti. Riktigt bedrövlig är också Quan Dang med sin semirappande nu metal-sång.

Ska man sammanfatta Cock Rockin’ så är det ömsom vin och ömsom vatten. Plockar man ut hälften av låtarna så har man en riktigt bra spellista. Tyvärr är resten av låtarna knappt lyssningsvärda. Personlig favorit är Red Hair Honey. Varför? Eeeh…låt oss bara säga att det handlar om personliga preferenser i relation till titeln.

Visst ja, cock robin betyder rödhake på svenska, om ni inte visste det.

Jonas Andersson

The Pretty Reckless ”Going To Hell” (Cooking Vinyl/Playground)

The Pretty Reckless är ett band med sin bas i New York med Taylor Momsen i spetsen. De har sedan de startade släppt debutplattan ”Light Me Up” i 2010 och EP:n ”Hit Me Like A Man” (2012). Två år har det gått, men nu är de tillbaka med ”Going To Hell”.

När jag sätter på den här skivan tänker jag direkt på typ, en skitig replokal i förorterna till New York (Eller nåja, hur de porträtteras i filmer och serier i alla fall) och det är väl det som passar ganska bra in på denna kvartett ifrån just, New York.

De har det här lite, vad ska man säga, skitiga hårdrocks soundet. Typ, om ni tar The Veronicas och lägger till en stor doss classic rock så har ni The Pretty Reckless musik. Samtliga låtar är skrivna av Taylor själv, i vissa fall tillsammans med gitarristen Ben Phillips och det är en harmoni av välskrivet material. Texterna är mörka och lite romantiserande, alltihop mycket liknande föregångaren ”Light Me Up”. Samtidigt som den är väldigt rå, så känns den också så himla ärlig.

Plattan i sig är väldigt jämn. Det finns ett par låtar som sticker ut lite extra – öppningsspåret ”Follow Me Down” och dess hetsiga verser för att sedan slå ner till ett lugn innan allt brakar lös igen, den lite mer anthem-aktiga ”Heaven Knows” som passar in på säkert vilken gymnasiebakgård som helst, och ”Sweet Things”. Bara det hur Taylor praktiskt taget löper hela linan ut i refrängen med allt vad hon kan, innan allt tonas ner. Taylor har en helt fantastisk och framförallt KRAFTFULL röst som verkligen passar helt perfekt, som handen i handsken, till den här typen av musik. Vill även passa på att ge ett litet hedersomnämnande till ”House on the Hill”, en av balladerna på plattan. Den är otroligt vacker och Taylor sätter verkligen en känsla i den med rösten.

”Going To Hell” imponerade på mig mer än jag trodde att den skulle göra från första början. Det är en stabil, solid och jämn platta som håller höga mått. Materialet i sig, om än välskrivet, når dock inte riktigt hela vägen fram för mig, men jag gillar utvecklingen som har skett sen sist. Och det gör mig bara mer sugen på vad mer The Pretty Reckless kan leverera i framtiden.

Sara Köhler

Hurray for the Riff Raff ’’Small town heroes” (Ato/Pias/Border)

Alynda Lee Segarra med rötterna i Bronx, och musikrötterna i punk, har med sitt band korsat den amerikanska kontinenten och sugit upp olika slags musik under vägen.

På detta album finns en mix av country, men också ekon från både femtio- och sextiotal. Men utan att det verkar nostalgi och en musikalisk dammgömma.

Alyndas röst är känslig och uttrycksfull. Hon tar aldrig i från tårna utan samverkar utmärkt med sina känsligt spelande medmusikanter.

Countryfärgade Blue Ridge Mountains inleder. End Of The Line och St Roch Blues luktar bluesinfluenser lång väg. Sextiotalet tittar fram i I Know I’ts Wrong och No One Else. För mig är covern på Jesse Fullers The New San Fransisco Bay Blues en pärla. En urban blues från 2014.

Hurray…..for Riff Raff.

Bengt Berglind

Jack Bruce ”Silver Rails” (Esoteric Antenna/Border)

En av de första stora konsertupplevelserna kom i slutet av sextiotalet i Göteborg med då ashyllade Cream på scenen. Eftersnacket var naturligtvis en källa för skapande av musikhistorier som kanske lever och frodas än. Hur Eric Clapton vände ryggen till publiken för att han inte ville visa hur han spelade sina solon. Eller att Jack Bruce spelade så het bas att hans fingrar blödde efter varje spelning.

Många månader senare i denna bedårande nutid hade jag nog gett upp hoppet om ett nytt och fokuserat Jack Brucealbum. Men här har vi nu som tur är nya Silver Rails.

Rösten är något tunnare och något mer sliten, men har kvar sin utpräglade timbre och sitt egenartade sångsätt.
Han har också återupptagit samverkan med låtskrivaren Pete Browne från Creameran, vilket hörs tydligt i flera av albumets alster. Hidden Cities är bara ett av flera bra exempel.
Gitarren sköts av kompisen Robin Trower som har några sköna solostunder utan att ta i för mycket och för ofta.
Som du vet kan det vara en sologitarrists dilemma. Ljudbilden är perfekt med både orgel och piano som ligger och bäddar för Jacks karaktäristiska sång.
Lyssna gärna på lugna Industrial Child. Jacks röst inramad av en flygel. Ren skär magi om du frågar mig. Silver Rails bjuder på en pånyttfödd och varierad sida av basisten, sångaren och låtskrivaren Jack Bruce, i goda musikanters krets.

Bengt Berglind

Simone Felice ”Strangers” (Team Love/Border)

När Felice Brothers dök upp ur den amerikanska rotrockmyllan för några år sedan var de som ett lillebrorseko av The Band. I alla fall då det gällde klädkonceptet och glesa skägg i svart/vita bilder på en lerig byväg i närheten av The Big Pink.
Nåja det lät ganska bra också på två album. Sedan dess har trion i fråga splittrats och en av dem, Simone Felice har bytt ut kängorna mot mer urbana boots.
Albumet Strangers har många melodiska element. Det skulle lika gärna kunna var inspelat på sjuttiotalet som nu, vilket är positivt för mig. Inledande Oh Molly och Gettysburg har härliga refränger och mediumtempon som skulle passa bra i vilka radiokanaler som helst.
I balladerna If you’re goin to LA och Our lady of the gun påminner Simones röst om en engelsk favoritvokalist, Ian Matthews. Strangers bjuder på avslappnad, skön och ganska lågmäld rootsmusik av det moderna snittet, även om tillbakablickarna är många. Här bidrar det till att knyta ihop albumet till en musikalisk enhet där kvalité och lättillgänglighet går hand i hand.

Bengt Berglind

Spain ”Sargent place” (Glitterhouse/Border)

Det är inte ofta jag fattar tycke för begreppet stämningsmusik. Eller är det det som kallas muzak? Den värsta formen av detta finns i Karlstad vid Bergviks köpcenter där det strömmar musik ut över parkeringsplatsen. Till vilken nytta ? Hoppas bara upphovsmännen och kvinnorna får några extra stålar för detta musikslöseri.

Gruppen Spain som leds av Jose Haden skapar också en egen typ av stämningsmusik på det mer intima och sakrala sättet.

Det här är bra musik för en söndagsmorgon eller sen svart natt. Musiken är som bäst när den tassar fram melankoliskt varm.
Josh Haden använder sin röst på ett smart sätt och sjunger försiktigt tillbakalutat och det är i balladerna detta fungerar bäst.
Hela konceptet är snyggt in i minsta detalj, gitarrinpassen är perfekt korta och glimrar i kristallglasen. Pappa Charlie Haden, en jazzgigant på kontrabas, gästar sonens album som kan fungera som ett soundtrack på den lilla fina festen bland hipsters och goda vänner.

Bengt Berglind

Temples ”Sun Structures” (Heavenly/Border)

Söker du ekon från det sextiotal som det lät på Small Faces Tin Soldier eller Traffics Paper Sun och Hole in my shoe ? Vill du samtidigt slippa den dammiga nostalgin och ha något nytt, fräscht och smakfullt ?

Kolla då in den nya underfundiga engelska gruppen Temples debutalbum.
Man önskar att dagens unga musikgeneration hittar det här albumet.
För här finns det en nyfikenhet och stilkänsla i popmusiken som man inte stöter på så ofta idag.
Arrangemangen är fyllda av snitsiga detaljer som kommer fram ju mer du lyssnar. Låtarna är genomarbetade och har en lysande melodikänsla.
Fasförskjutningar, röster i lager och andra påhitt från den psykedeliska eran lyser upp musiken på ett charmfullt sätt. Sen hur Temples ska återskapa det här soundet live återstår att se och höra. Men det är klart att det räcker nog med en liten mackapär fylld med ljud direkt från ljudbordet.
Temples är tokhyllade i England och det är en sann glädje att få följa med på denna glimrande popmusikvoyage.

Bengt Berglind

Angel Olsen ”Burn your fire for no witness” (Jagjaguwar/Border)

Ung amerkansk sångerska och låtskrivare som seglat upp som en het musik- och mediaprofil just nu. Med all rätt. Det är i första hand hennes röst som fångar intresset. Det är ju så med röster såsom Billie Holliday, Joe Cocker, Neil Young, Dylan eller Anna Calvi och Laura Marling bland många. Det kan vara ickesångare eller stilrena jazzvokalister.
Angel Olsen bär ett släktskap med föregångare som Nico eller Maria McKee. Rösten bär på både vemod, mörker och mänskliga erfarenheter. Detta kommer bäst fram i de lugnare musikstyckena på detta hennes första album med band.
Då kryper rösten in under skinnet och fortplantar sig vidare, men den bär inte på lycka eller uppåttjack. Den bär på blod, svett och hjärta, brustet.
Det vimlar av intressant kvinnliga röster och låtskrivare just nu, både här och utomlands. På den manliga sidan är det tunnare. John Fullbright och Joe Nolan. Angel Olsen är en av många, många…och hon är bitvis strålande.

Bengt Berglind