nyaskivor.se

Maria Andersson ”Succession” (Woah Dad!/Sony)

Maria Andersson, sångerskan från sedan några år tillbaka splittrade Sahara Hotnights, har med Succession gjort sin solodebut och ger oss ett fantastiskt fint album med påtaglig 60- och 70-talskänsla och stilfull melankoli – utan att för den delen plattan enbart känns som en av alla dessa retrotrippar i mängden.

För mig är detta elegant ”cocktailpop” i ordets bästa bemärkelse – musik som fungerar att lyssna på såväl koncentrerat som att ha som en stämningsfylld bakgrund.

Inte minst sjunger Andersson väldigt fint på skivan. Hennes röst kommer utsökt till rätta här med en ren och klar vacker vemodig ton och frasering som får mig att stundtals starkt tänka på Agnetha Fältskog och ABBA.

Ja, det är något tidlöst och genuint bra över Anderssons sång och alla låtarna på Succession. En mognad och kvalitet som imponerar. Jag skulle vilja gå så långt som att säga Maria Andersson för min del härmed faktiskt gärna får stiga till tronen som Sveriges popdrottning.

Lyssna på: ”End of Conversation”, ”Domino”.

Henric Ahlgren

Big Big Train ”Folklore” (Giant Electric/Border)

Vem kunde förutse detta att ett för mig okänt proggband från England skulle bli sommarens soundtrack i hemmet. Visst har det förkommit Yes, Genesis, Greenslade och all vad de hette på den tiden i det förgångna. Men nu 2016 när americana, deep soul och jazz dominerar utbudet.
BBT som efter viss källforskning utkommit med några tidigare album, levererar nu Folklore, ett album som har sina rötter i den brittiska rootsmusiken. Det doftar dimmiga hedar, rinnande bäckar på det engelska höglandet, en konstant bra melodikänsla. Lägg sedan till lite Jethro Tull flöjt och en urengelsk folkmusikfiol så är det kanske inte konstigt att albumet heter Folklore.
Jo, jag vet att det är lite old fashion att bli påverkad av ett större band musiker som spelar tillsammans, med sköna orgelinpass och några bitska gitarrsolon, när hetväggen dallrar utanför husväggen i mitten på juli.
Det enda som hindrar Folklore från en sommarfemma är att det blir något för mycket ibland med för långa låtar. Men detta tillhör ju denna övervintrade musikform vad jag minns.

Bengt Berglind

Annie Keating ”Trick Star” (Annie Keating/Hemifrån)

Annie har kommit med vad jag tror är hennes sjunde album. Hon har spelat med John Hiatt och ett antal andra kända artister. Hon har uppträtt på stora festivaler i bla. i Holland, England, Skottland och Kanada. Hon räknas till sing-songwriter Americana-rootsgenren. Annie har som vanligt skrivit allt material själv.

När jag recenserade hennes Water Tower View så tyckte jag att hon påminde om Sophie Zelmani med den väsande sångstilen och det är likadant nu på gott och ont. Det går i en sakta behaglig lunk men hon prickar in en och annan riktigt bra låt där det går lite snabbare som i You Bring The Sun. Trapeze och Time Come Help Me Forget. Hon har som vanligt samlat ett gäng duktiga musiker omkring sig på en välproducerad skiva.

Börje Holmén

Sven Zetterberg ”Something for everybody” (Gamlestans/Border)

Sven Zätas röst blir bara bättre och bättre när den hamnar i det rätta musikelementet. I det här fallet är det i soulmusiken som röstens patina och erfarenhet funkar som allra bäst.
På detta nya album blommar hans kärlek för den mer soulinspirerade musiken ut på ett underbart sätt. Det är här han ska stanna kvar. Jag förstår att det finns några trotjänare till Sven kvar som gillar de äldre utslitna bluestolvornamen för mig ger de just ingenting. Visserligen kanske dessa funkar bättre live för Sven är en god liveartist av den skara som är på utdöende.
Då kan vi vara överens om att framtiden hör sven och soulen till. Men varför inte ta ett ytterligare steg och göra ett album på svenska. Då menar jag inte med rakt översatta bluestexter om han som går upp på morgonen och har blues med sin bäbis. Utan den typen av texter som salige Freddie Wadling omger sig med på sin tyvärr sista platta, Efter regnet.
Sen är det ju kul att Sven sätter tänderna i gamla Roy Headdängan Treat her right, en partyhöjare av rang när det fanns något som hette diskotek strax efter Hedenhös i tidräkningen.

Bengt Berglind

Love On Drugs ”I Think I’m Alone Now” (Paraply/Hemifrån)

Love on drugs är ett band bestående av frontfiguren Thomas Pontén som beskriver sig som sångare, låtskrivare och gitarrist. Han var med i bandet Little Green vars skiva Innocent Again kom ut2011. Little Greens sångare Andreas Johannesson dog i en olycka 2015 och detta album är tillägnat Andreas. På skivan medverkar: Krister Sander bas, Johan Håkansson trummor och Jessika Bah Rösman sång. Alla övriga instrument Thomas Pontén

Det är en skiva som växlar mellan sorgliga ballader och gladpop med lite americana. Det påminner om sydstatsbandet Sons Of Bill. På det hela taget en bra skiva som verkligen förstärks av Jessika Bah Rösmans sång vilket är något man vill höra mer av.

Låtar att börja med: I think I’m alone now, I wanna stay young with you och Queen size bed

Börje Holmén

Jayhawks ”Paging Mr Proust” (Sham/Border)

Det har varit lite upp och ner för ett av mina favoritband på sista tiden. På förra albumet Mockingbird Time flaxade bandet hit och dit. Samarbetet mellan Gary Louris och Mark Olsen kärvade och låtskrivandet blev mer än lidande. Sedan dess har Mark Olsen hoppat av och spelar in helt annan musik med sin norska fru. Helt ok, men långt ifrån Jayhawks melodimarker.

Nu har i alla fall bandet fått ny musikluft under vingarna och många av de karaktäristiska melodihookarna sitter som ett smäck. I en luftig produktion tar man ut svängarna på ett nytt sätt och gör små experimentella utflykter i ljudlandskapet. Men naturligtvis förlitar de sig på sin melodikänsla och stämsång. Utöver de fyra grundmedlemmarna finns även Mike Mills från REM och Tucker Marine, My Morning Jacket med som en hjälpande hand i studion.

Detta album verkar vara en nytändning för detta klassiska americanaband, vars debutalbum Hollywood Town Hall från 1992 fortfarande sänder musikaliska välvilliga rysningar längs den melodiska ryggraden.

Bengt Berglind

Peter Wolf ”A cure for loneliness” (Concord/Border)

J. Geils Band  var en skitigare version av Paul Butterfield Blues Band  på sina första plattor i det tidiga sjuttiotalet. När pop- och rockmusiken fortfarande var färgad av flower powereran kom läder och svartklädda J. Geils in på banan. En av bandets frontfigurer var Magic Dick som lirade munspel. Den andra var Peter Wolf.

Men som i de flesta band så splittrades J. Geils efter listettan Centerfold. Då var också bluesen ett minne blott. Sedan dess har Peter Wolf jobbat med radio, DJ-at och släppt åtta soloalbum som troligen inte nått våra utmarker. Hans Midnight Souvenirs från 2010 var i alla fall ett gott tecken på att han fortfarande har rösten i behåll.

På nya albumet A Cure… låter det fortfarande bra. Han ger oss en mix av ballader, småruffig rock, lite countrystänk och kabarémusik. Det verkar splittrat men på ett skönt och avslappnat sätt.  Men det skulle vara trevligt och intressant om mr Wolf tog sig i kragen och letade upp en producent som Joe Henry eller T Bone Burnett. Om han sen tog bussen ner till Muscle Shoes i Alabama och ett knippe soulcountrylåtar  skulle i all fall jag sitta nöjd.

Tills dess får vi hålla till godo med  hans soloalbum som är helt ok. Men jag vill ha ut mer av den rösten som Peter Wolf fortfarande har inom sig.

Bengt Berglind

Santana ”IV” (Border)

Så var då ännu en orginaluppsättning på banan. Sedan 2013 har detta projekt pågått med att samla alla orginalmedlemmarna från 1971 i studion för en återförening. De följande två åren spelades de här sexton spåren in. Gitarristerna Carlos Santana och Neil Schon, Mark Rolie sång orgel och keys, Michel Carabdettello slagverk och Michel Shivre plus Ronald Isley på sång ja och några medlemmar ur nuvarande Santanacombon.

Allt känns igen från inledande chantliknande Yambo, vilket kanske är meningen. Hela albumet känns som en lång provkarta av Carlos Santanas tidigaste plattor, innan musiken blev mer inåtvänd eller melodiös i överkant.

Visst är Carlos gitarrton skön, även om man hört det förut. Eftersom jag är svag för orgelutflykter så gillar jag Greg Rolies insatser, plus hans vokala inpass. Detta gäller också i högsta grad Ronald Isley i Love Makes The World… och Freedom In Your Mind.

Vidare svänger det som attan, som det bara ska göra om denna upplaga av Santana. Detta är deras bästa varumärke plus Carlos gitarrton. För Santanavänner är detta album som att träffa på en gammal god vän du inte sett på några år, och som du inte har något emot att spendera lite tid med på nytt.

Bengt Berglind

King Crimson ”Live in Toronto 2015” (DGM/Border)

Engelsk grupp bildad i London 1969 av Robert Fripp, Michel Giles, Greg Lake och Ian Mc Donald. Deras debutalbum In the court of the Crimson King fick översvallande recensioner och räknas som en av rockens klassiker. Samma år på hösten hade jag förmånen ha uppleva detta band live på Marquee i London. Efter gigget stapplade vi ut i Londonnatten fullkomligt överkörda av ett band som lirade friformrock där vackra harmonier konstraterade mot det dissonanta och exprimentella.

Detta gäller även King Crimson av idag. Efter ett större antal omstruktureringar av gruppen, är den nu tillbaks som en septett med bland annat tre trummisar, saxofonisten Mel Collins, Tony Levin på bas/stick och i förarsätet Robert Fripp. Hans gitarrspel är högst eget och alltid lika kul att ta del av. Hans insatser på många av David Bowies Berlinalbum är klassiker.

På detta livealbum räddar naturligtvis KC upp en lång rad klassiker från många album, alltid lika skickliga och välrepeterade in i minsta sextondel. Man får följa med på en hissnade berg- o dalbaneresa genom King Crimson land från musikaliska viskningar till antonalaexplosioner. Allt är precis som det ska vara.

Ska man lyssna igenom över två timmar med King Crimson på en liveplatta kräver det att man delar upp det hela eller går in i KC nirvana. Det absolut bästa är att uppleva det hela på plats och jag lyckönskar alla som har en biljett när bandet snart spelar i Stockholm.

Bengt Berglind

Ace Frehley ”Origins Vol. 1” (Steamhammer/Border)

Det ska sägas direkt att det inte är några fel att höra dessa tolv klassiker (nåja) på en och samma skiva med en och samma ljudbild. Men om det var nödvändigt att göra på detta vis är en annan sak. Känslan av ”både och” har nästan aldrig varit mer påtaglig för undertecknad i skivsammanhang. Det vill säga; en del är riktigt bra och en del är inte alls bra.
Ljudbilden har en passande livekänsla och känns – till skillnad från mååånga skivsläpp numera – inte överdrivet polerad. Stort plus i kanten!
Nämnda livekänsla förstärks av att det i de låtar Ace själv sjunger låter som att ett fyllo i ett coverband har tagit över mikrofonen. Observera att det sistnämnda INTE ska ses som något positivt. Nej, den lilla gnutta sångröst Ace en gång hade är i stort sett puts väck. Hur han kommer att låta på framtida konserter vill jag helst inte tänka på. Rösten spricker mer eller mindre vid flera tillfällen. I synnerhet i avslutningslåten (se längst ner) men också i Street Fighting Man (The Rolling Stones) och i gamla Kiss-örhänget Parasite. Synd och skam…
Det ska dock sägas att Ace i just Parasite nästan sätter sitt eget solo från 1974 och det som inte låter exakt som då gör han faktiskt bättre. Inte illa!
Apropå Kiss-örhängen låter Cold Gin riktigt pigg med extra plus för det glödande, förlängda gitarrsolot i slutet. Å andra sidan är det inte så lite ironiskt att Mike McCreedy (Pearl Jam) gästar på gitarr i just den låten.
Emerald (Thin Lizzy) gästas av Slash och låter i stort sett som den ska musikaliskt, men de där originaltvillinggitarrerna låter onekligen på ett speciellt sätt i original. Synd bara att det åter igen är det där med rösten…Och att det var första smakprovet som släpptes från skivan ifrågasätter jag starkt, för den får pisk av flera andra.
Förutom alltid lika magiska White Room (Cream) i vilken Ace sånginsats pallrar sig upp till godkänt är bästa låten Fire and Water (Free) med Kiss-giganten Paul Stanley på sång. Och vilken sånginsats han gör; inlevelsefullt och med känslan av att det verkligen är en låt som han ”går igång på”.
Ännu en Kiss-cover, Rock N Roll Hell, avslutar det hela och det är ju en låt som bär med sig en del kuriosa. Ace avbildas på omslaget till Creatures of the Night men spelar inte ett smack på hela skivan, Kiss-versionen är egentligen en cover i sig eftersom Bachman Turner Overdrive spelade in den lite annorlunda ursprungsversionen och dessutom är ingen mindre än Bryan Adams medförfattare. Låten då? Tja, förutom skivans sämsta sånginsats funkar den skapligt, men saknar dynamiken i Kiss-versionen.
Sammantaget är det en skiva som funkar okej för stunden. Men nog hade det varit mycket roligare med nya Ace-originallåtar, nästan oavsett kvaliteten på dessa. Å andra sidan; i och med skivtiteltillägget (Vol. 1) är det kanske bara att vänja sig vid att Ace numera gärna ägnar sig åt att tolka andras låtar.

Magnus Bergström