nyaskivor.se

Doyle Bramhall II ”Rich Man” (Concord/Border)

Det är mycket troligt att Doyle Bramhall II inte är känd för det svenska folket. I alla fall inte för de som hävdar att de tycker om all slags musik.

Hans far Doyle Bramhall (den förste) som gick bort 2011 var en trumslagande Texas-legend, tillika högt aktad kompositör och sångare. Han var dessutom barndomsvän med bröderna Stevie Ray och Jimmie Vaughan vilket av naturliga skäl har satt stor prägel på både faderns och sonens liv.

Doyle Bramhall II startade sin karriär tillsammans med Jimmie i Fabulous Thunderbirds. Efter Stevie’s tragiska bortgång 1990 bildade han Arc Angels med bl.a Charlie Sexton som var en del av Double Trouble’s rytmsektion (Stevie Ray’s kompband).

Det är inte ofta Doyle släpper en soloskiva. Hans idoga turnerande tar mycket tid i anspråk. Eric Clapton fångade tidigt upp honom då han förstod vilken talangfull gitarrist och sångare han hade att göra med. Det mynnade inte minst ut i de bejublade spelningarna på Madison Square Garden.

Doyle har på senare tid försökt att hitta sitt inre jag, vilket kan vara nog så besvärligt. Han har med hjälp av influenser och betraktelser från fjärran länder samt tankar, intryck och erfarenheter från det vardagliga livet skapat 13 sånger och 70 minuters njutning av högsta dignitet. Sånger som inte bara vandrar i de hemtama bluestrakterna utan också återspeglar funk, soul, afrikanska rytmer samt arabiska klangfärger.

Rich Man är inte tillrättalagd för den breda massan, ej heller för att nå toppen på någon lista utan för att i all sin ackuratess ge frid, hopp och glädje. Det handlar om att lära sig av sina misstag, att inte gräva ner sig i misströstan. Att finna lyckan i de små enkla sakerna. Att vara sig själv och ge tusan i vad andra tycker och tänker och att alltid ha plats för förlåtelse och kärlek.

Doyle Bramhall II är en sann artist och han har all anledning att vara stolt över sin musik. Det här är en skiva tillägnad Doyle’s far i himlen och alla vi andra som lever och andas på jorden.

Thomas Claesson

Opeth ”Sorceress” (Nuclear Blast/Sony)

Magister Åkerfeldt med manskap visar med Sorceress vad som är grundbulten i all modern hård rock. Sväng.
För de som tvivlar på att det går att förena gammalt och nytt i musikvärlden, så är det bara att rekommendera den tredje given från ”nya” Opeth. Här återfinns organiskt sjuttiotalsretro i symbios med ett uppdaterat knivskarp ljudbild.
Ingen vän av elgitarrbaserad musik kan missa att lyssnaren får ta del av rockhistoria, serverad i en svängig blandning mellan det stillsamma och det hårt rockande. Hela tiden med undersköna melodier i fokus.
Deep Purple, Blue Öyster Cult, Pink Floyd, Cream, Gentle Giant, Rainbow, Led Zeppelin och de tidiga upplagorna av Genesis, Scorpions och Whitesnake. Det är bara att kasta pil i valfri (hård)rockälskares skivsamling, för att få ett hum om en bråkdel av de oräkneliga influenserna som numera huserar fritt i Opeths musikskapande.
Akustiska Persephone inleder i stillsam stil och förför öronen på ett smått listigt sätt, innan mysrockiga titellåten Sorceress (som saknar refräng!) ser till att festen kan börja på riktigt. Sedan rullar den angenäma musikresan på, fram till den smakfulla avslutningen med smått sköra Persephone (Slight return), som knyter ihop säcken på bästa sätt.
Det är svårt att välja, men de bästa låtarna är titellåten, The wilde flowers, The seventh sojourn och Era.
Sorceress är en ren njutning; speciellt för de som är vänligt inställda till progvärldens snirkliga värld. Men var lugn om du är en metallskalle; lite ettrigare riff dyker upp här och där – utan tvivel finns det en hel del hårdrock kvar i Åkerfeldtorkestern.
Det är med glädje jag konstaterar att Opeth efter några lovande men inte klockrena försök med Heritage och Pale communion, nu har vuxit i progrockkostymen. Fullt ut.
Men det är få skivor som är fullkomliga. För egen del undrar jag vart refrängerna tagit vägen? Jag hittar tyvärr nämligen inte mycket att sjunga med i. Å andra sidan är det här musik som bara kommer att fortsätta att växa, så det är antagligen ett minus som raderas bort med tiden.
Till sist kan jag inte släppa tanken på att Sorceress skulle passa utmärkt som Tim Burton-filmmusik; i ett sagoäventyr för vuxna som utspelar sig i en magisk trollskog med flummiga individer.

Magnus Bergström

Ian Hunter and the Rant Band ”Fingers Crossed” (Proper/Border)

Engelske Ian Hunter med en bakgrund som sångare i Mott the Hoople, och efter detta soloartist sedan 1975, tillhör de ärrade rockrävarna som gjort allt och sett allt, när det kommer till musikbranschen. Om än inte lika stor som en Mick Jagger eller en Robert Plant, har han varit stilbildande och en föregångare för inte minst flera senare världskända brittisk band.

På senare år har Hunter gett ut flera gedigna soloalbum tillsammans med The Rant Band, där kärleken till musiken och hantverket fortfarande skiner igenom. Allt med värdigheten intakt. Inget trams. Detta gäller även för nya soloplattan Fingers Crossed. En skiva som står sig bra i jämförelse med övriga katalogen. Själv associerar jag vid första lyssningarna en del till Keith Richards soloalbum. Samma släpighet, och samma känsla av att det här är inte en människa som höjer på ögonbrynen inför saker och ting alltför ofta längre. Det är själfullt och aldrig sentimentalt på ett dåligt sätt.

Mest uppmärksamhet i media kring det här skivsläppet har låten ”Dandy” fått, som är en hyllning till David Bowie som gick bort under samma tid som Ian Hunter spelade in Fingers Crossed. Bowie som skrev Mott the Hooples största hit: ”All the young dudes”. Utan denna låten hade Ian Hunter knappast fortfarande gjort soloskivor, vid en ålder av 77 år.

Lyssna på: ”Dandy”, ”Bow Street Runners”.

Henric Ahlgren

Det har gått ett tag sedan jag lyssnade på Ian Hunter. Då var det en inspelning med norska musiker och massor av stråkar. Vad jag kommer ihåg så var det hans ballader som fungerade bäst för hans numera begränsade röst. På inledande spåret på hans nya album har det inte blivit så mycket bättre. Den gode Ian kraxar ganska hest och själva låten är väl ingen höjdare den heller.

Men det blivit bättre som tur är. Dandy, som är en hyllning till kompisen David Bowie, har en helt annan ton i både melodi och uttryck. Sedan fortsätter det med Ghost, White House och Bow Street Runners.

I dessa låtar kan man få en inblick i Ians Hunters förmåga att skriva melodier som fastnar lätt och är riktigt bra. Dessutom ger han här prov på sina lätt nasala fraseringar som bara han kan, med en liten cockneytouch i uttalet.

När Ian Hunter håller ner tempot, skriver bra låtar och anstränger sig att sjunga, så kan han hålla på ett bra tag till. Ska han rocka-till-det så låter det ganska uselt. Han är väl bara en bra bit över sjuttio, och gubbrocken breder forfarande ut sig, så än ska vi inte räkna ut Ian Hunter.

Bengt Berglind

Imperial State Electric ”All through the night” (Psychout Records)

Cheap Trick, Kiss (Paul Stanley i synnerhet), Tom Petty och The Ramones. Se där; några klassiska artistnamn med den unika förmågan att få något att låta enkelt även om det inte alltid är det. Låtsnickrande av högsta klass kallas det.
Nicke Andersson (The Hellacopters, Entombed) kan konsten att få till just detta. Samtidigt är han inte rädd för att piffa till rockens grundrecept med till exempel stråkar (titelspåret) och en countryduett (Break it down tillsammans med Linn Segolson).
Kombinationen av ovanstående och en välljudande produktion resulterar i att All through the night låter retro och fräsch på en och samma gång.
Låtar som sitter lika stilsäkert som Nickes keps är titellåten, Get off the boo hoo train, Remove your doubt och framför allt Over and over again med vers/refräng som fastnar direkt och vägrar att släppa taget.
Och så rösten. Nicke har gått ifrån opolerad till tonsäkerheten själv kombinerat med personlighet och en skön tajming.
Tio låtar och allt är över efter 32 minuter och trettio sekunder. Ibland är underbart kort. Risken för paltkoma är obefintlig.
Rock and roll är inte död. Långt därifrån.

Magnus Bergström

Håkan Hellström ”Du gamla du fria” (Warner)

Håkan Hellström är ju vid det här laget ett fenomen och en av de vitalaste, säregnaste, mest kritikerrosade och populäraste artisterna bland våra största inhemska stjärnor inom den svenska populärmusiken. Han har en röst, ett musikaliskt sound och en låtkatalog som spelar i en egen slags liga och som går en del stick i stäv med de gängse parametrarna. Lite som Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits. Han har den där egenartade auran kring sin musik och sin person. Han har också de hängivna beundrarskarorna. Ja, många har tagit honom till sina hjärtan. Kanske handlar det om en utstrålning av okonstlad äkthet som förmedlas. Kanske handlar det om den genuina livskänsla och kvaliteten i melodierna och texterna.

Jag minns fortfarande när jag hörde debutsingeln ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” på radion för första gången, i början av sommaren 2000, och hajade till. Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan dess och det har hänt mycket i världen, men faktum är att Håkan Hellström fortfarande besitter magin som fick mig att gripas första gången. Kraften är ännu där och det finns överhuvudtaget en slags Peter Pan-känsla och tidlöshet över Hellströms värv som fascinerar mig.

Titeln på nya albumet, ”Du gamla du fria”, är förstås ett statement i dessa tider och som fanatisk läsare av Jan Lööfs tecknade serier när jag var liten blir jag upplivad av att det är Lööf som också levererat det stiltypiska budskapsmättade omslaget. Ett omedelbart klassiskt skivomslag. Den musikaliska helheten drar inte åt ett lika omedelbart håll. Mer experimentella låtar med fötterna sparkande i tidsandan varvas med orkestrerade pärlor med episka stråkarrangemang och ett melankoliskt närmast höstlikt vemod.

Lyssna på: ”I sprickorna kommer ljuset in”, ”Öppen genom hela natten”

Henric Ahlgren

J Hardin ”The Piasa Bird” (Hemifrån)

John Everett Hardin kommer från en småstad vid Mississippifloden och flyttade senare till delstaten Wisconsin. Han spelade in två album mellan 2005 och 2011 och turnerade runt i USA under alias-namnet Everett Thomas. Inför inspelningen av detta sitt tredje album och lite för att bibehålla den musikaliska äktheten i musiken så bad han vännen och Mid-westerntrubaduren Hayward Williams om hjälp och de har samlat ytterligare några musiker i studion.

John är en singer-songwriter som påminner en del om Neil Young och A.A. Bondy men har sin egen stil. Jag blev glad från första stund när jag lyssnade och den glädjen sitter i fortfarande efter ett antal spelningar. Glädjen består i första hand av att hitta en för mig helt okänd artist. För det här är verkligen en artist som så finstämt och vackert framför sina poetiska stycken. Sammanfattningsvis en av de bästa skivorna jag hört i år.

Låtar att börja med är: Drifter, Calypso, Woman Like You men fortsätt och lyssna på de andra.

Börje Holmén

Robin Trower ”Where You Are Going To” (Manhatton/Border)

För nästan 5 decennier sedan gjöt Robin Trower bottenplattan i vad som skulle bli en enastående karriär. Då som medlem i Procol Harum fick han – lika mycket som oss andra dödliga – försöka förstå den obegripliga texten i den legendomspunna ’A Whiter Shade Of Pale’. Sedermera, i de glada tremanna-bandens tidevarv på 70-talet, frälste han åtminstone mig själv med albumen ’Bridge Of Sighs’ och ’Long Misty Days’ varifrån det handplockade spåret ’Caledonia’ är oåterkalleligt.

Förutom gitarr är även bas och sång krediterat Trower. Så har inte alltid varit fallet, men med tanke på den personliga karaktär som sångerna utstrålar är det ett naturligt val. På stolen bakom trummorna sitter studiomusikern Chris Taggart. Ett väl beprövat kort.

I förhållande till Trower’s tidiga utgåvor som framhävde kraftfulla ögonblick med svåra gitarrslingor blandat med djupare psykedeliska utbrott, så är nutiden präglad av eftertanke och en gitarr som fångar lyssnarens på ett odefinierat sätt med ett eget språk och en unik själ.

Att effektpedalen fortfarande är en oskattbar följeslagare visas om inte annat i ’Back Were You Belong’ som rullar in så fint och väcker minnen och lidelse från en svunnen tid. Hur kan man få det att låta så enkelt och obesvärat? Bara en mästare agerar så.

’We Will Be Together Soon’ och ’I’m Holding On To You’ framkallar ensamhet och längtan när de sparsmakade ackorden driver känslorna sorgset och andlöst vackert mot framtiden. Båda sångerna är tillägnade Trower’s hustru som gick bort 2014.

Jimi Hendrix’s heliga ande svävar vördnadsfullt över titellåten ’Where You Are Going To’. Den avger ett djupt intryck med en vackert skulpterad Stratocaster i arbete matchat av en känsloladdad, tillbakalutad sång. Ett spår som mycket väl kan användas i utbildningssyfte världen över för studier i fingertoppskänsla och teknik.

Trower har ingenting att bevisa. Han vaktar förtjänstfullt över den brittiska bluesen och det med stor omsorg. När han vid 71 års ålder pluggar in förstärkaren och slår an mot gitarren strömmar toner ut som inte bara är ljuv musik utan också ren och skär magi. Han blir ett med gitarren och får den att sjunga ton för ton Frågan är bara om vi är värdiga nog att kunna lyssna?

Thomas Claesson

My Girl The River ”This ain´t no Fairytale” (Super Tiny/Hemifrån)

Kris Wilkingson Hughes från Covington, Louisiana har skapat ett album av egna sånger med hjälp av musiker från Danmark, England, Nashville och North Carolina. Kris berättar på sin hemsida att det var ett arv från en moster som möjliggjorde att ge ut denna hennes debutskiva.
Kris sjunger lidelsefullt till ett mycket snyggt musikarrangemang. Jag har lyssnat ett antal gånger och skivan blir bara bättre och bättre. Kris påminner om Judy Collins men har en lite mörkare röst. Det är en utmärkt skiva och vi får hoppas att det blir flera alster från henne. Låtar som är riktigt bra: Come Back To Nashville, Covington och This Ain’t No Fairytale.

Börje Holmén

Royal Southern Brotherhood ”The Royal Gospel” (Ruf/Border)

Fortfarande när musiken strömmar, inte streamar, in i mina öron söker jag något slags sväng, ett groove som känns i hela kroppen. Men det blir mer och mer sällsynt. Vissa förståsigpåare hävdar att EDM är den ultimata musiken som tilltalar människan mest, just nu kanske man ska påminna om.
Eftersom jag tillhör den äldre musiklyssnarskaran som fortfarande har öronen öppna lutar jag mig tillbaka och kollar in amerikanska RSB som övertygat på sina tidigare album med sin variant av sydstatsrock och kopplingar till Allman Brothers och Neville Brothers. I detta fallet är det inte så konstigt då RSB har en broder Neville vid sångmicken. Det är då det funkar bäst för bandet, hans uttrycksfulla röst verkar lyfta musiken, speciellt när de lägger till en slagverksmatta, höjer tempot. Då framträder det tillbakalutade groovet på ett tillfredställande sätt. Det som drar ner helhetsintrycket en smula är att delar av låtmaterialet är svagt. Även om svänget finns gör det inget med en cool skön melodislinga ibland. Det skulle vara trevligt att kolla in det här bandet live…kan nog bli en svängfest om det låter som det gör på albumets sista spår, Stand up !

Bengt Berglind

Cat’s Eyes ”Treasure House” (Raf/Cosmos)

Brittisk rock- och popmusik verkar som den sett sina glansdagar för tillfället (Adele med sin moderna popsoul och ikoniska röst är ju undantaget som bekräftar regeln) och har blivit tämligen trist och daterad. Det är liksom inte där det händer längre. Jag blev glad i några minuter när jag lyssnade på The Struts debutalbum Everybody Wants (2014) och tänkte att här kommer kanske räddarna. Men sedan kröp känslan – att jag hört allting tidigare – snabbt på. Blev till sist smått vemodig, trots The Struts storvulna glamanslag. När man på brittiska öriket generellt fortfarande tycks omhulda Oasis har världen utanför förändrats. Brexit är helt i linje med musikklimatet i UK just nu.

Det tycks som det i stort är i crossover-grejerna, ett par snäpp vid sidan av huvudfåran, som brittisk musik är mest intressant nuförtiden. Engelska The Cat’s Eyes låter lite som danska duon The Raveonettes i italiensk skräckfilmsversion eller som gotisk ”kammarpop” influerad av Scott Walker och orkestrerad av Ennio Morricone (eller möjligtvis tvärtom) kombinerat med The Ronettes, om man så vill. Kate Bush och Julee Cruise ekar här också. Med andra ord, man gillar det. Rätt mycket.

Efter ett tidigare album samt filmmusik har duon – som består av Faris Badwan från indierockbandet The Horrors och italiensk-kanadensiska sopranen, kompositören och multiintrumentalisten Rachel Zeffira – gjort sin starkaste platta hittills. ”Drömskt” är nyckelordet.

Lyssna på: ”Treasure House”, ”Girl in the Room”.

Henric Ahlgren