nyaskivor.se

Vince Neil ”Tattoos & Tequila” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Vince Neil (Mötley Crüe) är en superstjärna av stora mått och Tattoos & Tequila är hans lekstuga. Han har samlat ihop några av sina vänner (Dana Strum, Jeff Blando och Zoltan Chaney) och spelat in sina egna favoritlåtar = roat sig kungligt och släppt första soloskivan på många år.

Resultatet då? Hmmm, ja, det finns två anledningar att kolla in skivan och det är rockiga titellåten Tattoos And Tequila och balladen Another Bad Day. Sistnämnda ratades av Mötley Crüe då man spelade in New Tattoo, vilket helt klart var en miss för den är riktigt bra.
Vid närmare analys kan konstateras att också tre av coverlåtarna sticker ut från mängden:
Nobody’s Fault är den bästa version av låten jag hört förutom Aerosmith-originalet. Bra jobbat!

Beer Drinkers And Hell Raisers passar alldeles perfekt för Vince, i och med att den textmässigt är som en beskrivning av hans (tidigare?) levnadshistoria. Musikaliskt låter den som den brukar/ska göra, alltså som den högklassiga rocklåt det är. Att den ligger sist på skivan som bonusspår är märkligt.

Viva Las Vegas är – enligt mig – en tråkig låt redan i original och inget som ska förknippas med hårdrock. Och i Vince tappning är den direkt pinsam att lyssna på. Jag kan i och för sig tänka mig att låten kändes given på skivan med tanke på att Vince bor i Las Vegas och – troligtvis – ser sig själv som en stor entertainer á la Elvis Presley. Men nej… Usch!
Produktionsmässigt blir det plus i kanten för den sköna ”in your face”-känslan. När det gäller Vince röst låter som den brukar, det vill säga lätt ansträngd och antingen tycker man om den eller inte.

Är skivan värd att köpa? Jadå, för den som gillar Mötley Crüe och/eller Vince är det självklart att ha den i samlingen. Men ”standardhårdrockaren” klarar sig nog lika bra utan.
 
Magnus Bergström

Three Minute Madness ”Disgraceful” (Supernova/Cosmos Music Group)

Three Minute Madness debutplatta har av olika skäl tagit sisådär tre år att slutföra.
Med musikaliskt facit i hand (eller öra då egentligen….hm…) har tiden varit väl utnyttjad. Låtkvalitén är jämntjockt bra, riffen moget tunga och kärnan hård rock helt enkelt med en del doft av post grunge och hardcore.

Sångaren Henrik Andersson har en röst som står upp mot det mesta i rockens värld.
Bästa spår: uppkäftiga, arga Friend or Foe plus Salvation med sitt släpigt coola riff.
Fortsätter TMM på detta viset kan de se an framtiden med tillförsikt.

Samma gäller för Bonnier Amigos nya etikett Supernova, som inlett med starka släpp.

Mats Johansson

Cooper ”Magic Rocks” (Coopermusic/Hemifrån)

Jakten på den förvunna kristallskallen är över. Den har påträffats i Kanada. När
allt hopp var ute återfanns den i lönnlövens hemstad Toronto.

Coopers debutplatta ”Magic Rocks” har ett så kristallklart, distinkt för att
inte säga rentav kliniskt ljud som gör att ett skimmer av overklighet uppstår.
En sådan harmoni bland klangerna kan bara skapas om utövarna har extraordinära
talanger.

Framförandet är över på mindre än en halvtimme, men det ger ett eftermäle av
förundran. Man blir berörd och undrar om man efteråt är samma lyssnare som förr.

Musiken borde egentligen inte vara något märkvärdigt. Det här kan tyckas vara
enkel modern rock. Ändå är det något som inte stämmer, då det framkallas
vågrörelser av passion och häpnad.  Här finns ett dovt mörker men också
glittrande underströmmar.

Skivan innehåller endast nio spår och därav tre instrumentala kompositioner.
”Old Man” – ett stillsamt, flyktigt spår som framhäver klaviatur och elgitarr i
ett sammanvävt nät av samklang. Klara influenser från Queen men med dämpad
akustisk gitarr som gott rättesnöre. ”Drummers Paradise” – där grundaren av
bandet Paul Cooper (klaviatur, trummor) får visa upp sina avsevärda färdigheter
på slagverk. Slutligen ”Times Up” – som är en oförutsägbar, eskalerande,
fingerfärdig hetsjakt mot det oundvikliga slutet. 
 
Den tunga delen av vågskålen vilar dock grundläggande på ”Middle Eastern Dream”
som banar vägen och känns som en mäktig början på ett nytt och spännande skede.
Den fortsatta vandringen på den väl utstakade rockstigen fastställs med ”Black
Sheep”, ”Bad Intention” och ”You Got Me”.    

Det är massiva gitarriff varvade med intelligenta, slingrande solon. Helheten
förststärks av en orubblig rytmsektion samt sångaren – Gordon Edwards – vars
röst har stora likheter med Teslas frontman Jeff Keith. Där slutar emellertid
all släktskap. Blanda däremot lite progressivt från Rush med riktigt bra rock a’
la April Wine samt lite egen musikalisk magi och sanningens ögonblick är nära.
Res med fantasins understöd några tidzoner västerut. Fäst blicken vid
horisonten. Det är möjligt att vi ser morgondagens hårdrockband där himmel och
hav förenas. Det är rentav troligt att det är i skepnad av Cooper. 

Thomas Claesson

Imperial State Electric ”Imperial State Electric” (Psychout/Sound Pollution)

                             I butik: SLÄPPS IDAG!

”Imperial State Electric kan vara den felande länken mellan The Beatles och Alice Cooper, eller rent av bron som förbinder The Byrds med Sex Pistols”, står det i skivbolagets pressutskick och det kan ligga något i detta. Cheap Trick är ett annat referensnamn man också skulle kunna droppa. Att Nicke Andersson från forna The Hellacopters har fötterna stadigt rotade i en mylla av klassisk stilbildande rock’n’roll vet vi i alla fall sedan tidigare. Imperial State Electric är hans nya soloprojekt, även om en hel del kompisar hjälper till på olika sätt på albumet.

Det här är ingen direkt överraskande och banbrytande skiva, och det är förstås inte poängen heller. Det vi får är gedigen bruksmusik som är ett helt godkänt och trevligt komplement till de förlagor som den är sprungen ur. Det hela känns också en smula lättsammare och mera lekfullt gjort än The Hellacopters sista plattor som jag personligen tyckte blev lite stela och polerade. Imperial State Electric har mera partymusik över sig samtidigt som det också stundom drar mer åt powerpop än den vanliga rock’n’rollen, vilket funkar bra. Imperial State Electric är överhuvudtaget en skiva som jag tror kommer att passa utmärkt att köra som soundtrack om man vill släppa loss för ett tag under en schysst sommardag.

Några favoriter: ”A Holiday From My Vacation” och ”Lee Anne”.

Henric Ahlgren

Y&T ”Facemelter” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Rökaren och säkerligen blivande livefavoriten On With The Show inleder Y&T:s första studioskiva på 13 år. Och redan efter några låtar går det att konstatera att Kalifornien-veteranerna har stinget i behåll.

Många är storheterna som i början av sina karriärer öppnat för Y&T, bandet som genom åren fått många fans men ändå inte blivit så stora som många av dess förband. Vad det beror på låter jag vara osagt, men då var då och nu är nu och det är glädjande att fansen – efter många års väntan – får ta del av en ny studioskiva.

Låtar värda att framhålla är redan nämnda On With The Show (underbar basgång), Shine On (lyckad blandning av melodi och tyngd med ”sexig” text) och One Life (medryckande refräng).

Tyvärr saknas en stor power ballad i stil med I Believe In You, den typ av låt som passar bandet som handen i handsken. Å andra sidan är det inte lätt att knåpa ihop ett sådant mästerverk…

Och tyvärr saknar några av låtarna en egen profil, det vill säga dom låter helt enkelt lite för mycket ”standard”.

Individuellt är det sångaren/gitarristen Dave Meniketti (vilken röst!) och basisten Phil Kennemore som visar framfötterna. Att det fyrsträngade instrumentet har en framträdande roll skivan igenom är ett stort plus.

Tack för att ni hittade tillbaka till studion, Y&T! Och publiken på sommarens Sweden Rock Festival kan räkna med en suverän konsert av ett suveränt liveband.

Magnus Bergström

Triumph ”Greatest Hits Remixed” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Det här är bra, det är helt enkelt riktigt bra och av hög klass. Triumph är ett klassiskt ”arena rock”-band vars musiker hanterar sina instrument på ett enastående sätt. Lägg också till sång i hårdrockens elitskikt. Voila! Det är receptet på Greatest Hits Remixed.

Det bjuds på 14 låtar: 13 klassiker och en tidigare outgiven coverinspelning (Love Hurts) och för lyssnaren är det bara att tacka, ta emot och njuta av underhållningen.

Bandets comebackkonsert på Sweden Rock Festival för ett par år sedan var inte rakt igenom felfri och visade upp ett ganska ringrostigt band. Men glädjen över att åter stå på scenen tillsammans gick det inte att ta fel på.

Åter till nya samlingsskivan: Det går inte att säga annat än att den som tycker om hårdrock med melodi och finess helt enkelt ska ha den i samlingen. Så är det bara. Punkt slut.

För den som inte är helt övertygad är det bara att kolla in låtlistan: Allied Forces, Lay it on the Line, Follow Your Heart, Magic Power, I Live For the Weekend, Hold On, Just One Night, Fight the Good Fight, Spellbound, Never Surrender, Lights Go Down, Somebody s Out There, Rock and Roll Machine, Love Hurts.

Och kan det vara så väl att den här samlingen betyder att bandet verkligen är tillbaka = ny skiva/turné är på gång…? Jag håller tummarna för det.

Magnus Bergström

H.E.A.T ”Freedom Rock” (Stormvox/Playground)

Melodiösa AOR-hårdrockarna H.E.A.T. från Upplands-Väsby kommer, efter den internationellt hyllade självbetitlade debutplattan (2008) och framgångsrikt deltagande i melodifestivalen 2009, nu med uppföljande andra albumet Freedom Rock.

Precis som på debutplattan är det här hantverkskickligt och snyggt producerat med ett trendigt sound som andas 1980-tal. I sina bästa stunder – jämförelsen är klyschig men svår att undvika – låter H.E.A.T. lite som Europes lillebrorsor, förslagsvis era Out of This World eller Prisoners of Paradise. I de svagare momenten drar det mer åt en urvattnad variant av Toto.

Första singeln ”Beg Beg Beg” från Freedom Rock gick in i ena örat och ut i andra, utan att sätta några nämnvärd spår hos mig. Och tyvärr är tendensen lite allmänt så när det gäller hela plattan. Allt är välproducerat och låter väldigt bra ljudmässigt, men sångerna är en gnutta för utslätade och biter sig inte riktigt fast på önskvärt vis. Det är helt enkelt inte lika vassa melodier och krokar som på debutplattan.

Faktum är också att ”1000 miles”, det tävlingsbidrag som H.E.A.T. deltog med i melodifestivalen (och som finns med som extraspår på nyutgåvan av debutplattan), i princip överglänser allt låtmaterial på nya Freedom Rock. Och det är inget styrketecken.

Hettan uteblir alltså den här gången och det ordentliga lyftet kommer aldrig. Att plocka in ett par hittiga utomstående låtskrivare med känsla för extra starka refränger vore kanske något att betänka inför framtiden? Då skulle H.E.A.T. kunna bli riktigt heta runt hela klotet, menar jag.

Henric Ahlgren

Pretty Maids ”Pandemonium” (Frontiers/Bonnier Amigo)

I en föränderlig värld känns det tryggt med Pretty Maids, som med nya skivan Pandemonium levererar dansk dymnamit i sedvanlig stil.

Det går inte att undgå att imponeras av herrarna Ronnie Atkins (sång) och Ken Hammer (gitarr) som trots många medlemsbyten genom åren ändå (nästan) hela tiden lyckats hålla skutan på rätt köl.

Och det kanske är att skruva upp förväntningarna för mycket för den som inte hört nya skivan, men jag vågar ändå påstå att den är en näst intill perfekt mix av Jump The Gun och Sin-Decade. Det vill säga undertecknads personliga favoriter av bandets tidigare alster. Hur som helst; oavsett jämförelser bakåt i tiden så är det bara att konstatera att bandet övertygar och fortfarande är relevanta.

För bevis på sistnämnda är det bara att lyssna på inledande titelspårsrökaren Pandemonium, som innehåller allt lyssnaren förväntar sig av bandet. Det vill säga en väl avvägd blandning av melodiöst och aggressivt gitarrspel, läckra keyboardslingor och bra/personlig sång.

Men det finns lugnare tongångar på skivan också, exempelvis I.N.V.U. – också en viktig ingrediens i danskarnas sound.

Andra starka låtar som är värda att spelas extra mycket är One World One Truth (bra driv och bra refräng), Final Day of Innocence (introt är en snygg passning till The Who-låten Won’t Get Fooled Again) och It Comes At Night (visar upp en lite tyngre och ”mörkare” sida av bandet).

Minus då? Jo, att det saknas en riktigt stor ”sing along”-låt i stil med Savage Heart. Synd, då bandet har den potential som krävs, men trots det inte får till den där goa’ fullträffen. Och så vore det inte fel med en akustisk låt med herr Atkins personliga röst i fokus.
Till sist en personlig reflektion: Det känns en smula overkligt att det har gått hela 20 år sedan Pretty Maids spelade på Nobelstadion i Karlskoga (med Alice Cooper som headline).
 
Magnus Bergström

Revolve ”Burning Money” (Screaming/PLU)

Lite väl intetsägande och lite för mycket hårdrock för att falla mig i smaken till fullo. Men i sina ljusstunder är det tungt, maffigt och riktigt medryckande.

Revolves musik står med ena foten i rockgenren och andra i hårdrocksgenren – enligt mig påminner musiken en heldel om Foo Fighters (fast inte ens i närheten av lika bra). Det här är inte det minsta nyskapande och kanske är det därför det inte känns speciellt intressant, trots att låtarna inte egentligen är dåliga.

Bäst av allt är skivans ballader som är riktiga powerballader och skulle nästan kunna vara hämtade från 80-talets hairmetalscen. Det är just balladerna som höjer upp skivans totala betyg till en stark 3:a.

Lars Svantesson

Dillinger Escape Plan ”Option Paralysis” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Jag började lyssna på The Dillinger Escape Plan (TDEP) vid releasen av Ire Works. Det blev för mig en av årets bästa skivor och jag gillar den skarpt än idag. Så jag har sett fram emot releasen av Option Paralysis ett bra tag nu. Vad jag dock inte har lyckats med är att lyssna in mig på deras tidigare album, jag tror att det kan vara ljudkvalitén som sätter stopp.

Ljudmässigt så är ju TDEP ett band som kräver en väldigt tydlig ljudbild, något som de lyckades med på Ire Works och nu på Option Paralysis. Det är mycket som händer hela tiden och gitarrerna är ofta på gränsen att övergå till rent oljud. Vilket de som tur är inte gör! Det är otroligt bra riff som finns att hitta om man bara ger låtarna lite tid. Några favoriter har blivit Farewell Mona Lisa, Gold Teeth On A Bum, Widower och Parasitic Twins.

En utveckling som jag sett hos bandet är att har mera av de underbara refrängerna, melodislingorna och ackordföljderna är av världsklass. Det har blivit något mindre ös och mer genomtänkta passager för lyssnaren att njuta av. Ett råd till alla nya lyssnare som ställs inför TDEP:s musikbomb, desarmera den med tålamod. Det är så många intryck på en gång att det inte går att ta till sig allt direkt, men med fler genomlyssningar så upptäcker man alltid nya saker. Det är svårlyssnat och inte alls för den vanliga ”Svensson-människan” när det gäller musiksmak. Musiken kräver mycket av lyssnaren, men ta dig tid så är det värt det! Skivan växer otroligt snabbt, precis som med Ire Works.

Något som jag dock kan sakna är de elektroniska inslagen som var mer frekventa på Ire Works, men det är dock lite av en petitess när skivan i helhet är mycket bra. Betyget blir 4/5 djävulshorn från mig.

Martin Engström