nyaskivor.se

Them Crooked Vultures ”Them Crooked Vultures” (RCA/Sony)

Att Dave Grohl och Josh Homme hade lite påsar ihop är ju ingen nyhet. Men hur kom John Paul Jones in i bilden? Herrarna Grohl och Homme och ett av världens mest legendariska rockbands mest anonyma medlemmar bildar alltså denna s.k supergrupp. Har man medlemmar som är aktiva (eller har ett förflutet från) Kyuss, Queen Of The Stoneage, Foo Fighters, Nirvana och Led Zeppelin, får man faktiskt använda benämningen; ”Supergrupp”.

Hur låter det då?

Hm, en mer rättvis fråga är nog; ”hur förväntade jag mig att det skulle låta?”.

I mitt fall trodde (läs; önskade) jag nog det skulle vara en liten mer portion av herr Grohls sköna melodier och gitarrslingor, men …

Hade det marknadsförts som herr Hommes soloplatta med några kompisar hade det känts mer rättvist, men …

Hur låter det då?

Efter att ha gett plattan några rundor och mina första vanställda förhoppningar dynat ut så tycker jag det låter bra. Joshs skruvade gitarrspel och ännu mer skruvade gitarrljud genomsyrar hela produktionen, på gott och ont. Jag har förlikat mig med det och tycker det är skönt. Exakt vad herr Jones bidragit med låter jag vara osagt (läs; har jag ingen aning om) men på sättet de ”flummar ut” här och var på plattan så känns bra och inte helt ”Zeppelin främmande”.

Öppningsspåret heter ”No One Loves Me & Neither Do I”. Någonstans strax efter 2.40 in i låten kommer ett SAGOLIGT skönt riff, jag är svårt svag för sådana. Jag vet att det är töntigt men jag kan inte låta bli att höja volymen några varv och dra på mitt ”bredaste rockbarnsliga leende”. Övriga favoritlåtar, just nu, är ”Mind Eraser, No Chaser”, ”New Fang” och ”Gunman”.

Är du sugen på att se dessa rockikoner live kan du välja antingen Roskildefestivalen eller Peace and Love till sommaren.

Hasse Carlsson

Tesla ”Alive In Europe!” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Oj, snacka om en skiva som verkligen låter live, det vill säga mer eller mindre utan pålägg i efterhand (åtminstone enligt mina öron). Modigt och bra gjort av Tesla, som vid det här laget har turnerat över världen i 25 år och förstås vet hur man spelar live.

Helt klart är en av ovanstående poäng jag delar ut helt och hållet tack vare livekänslan.
Sångaren Jeff Keith har dessvärre en röst som oftast låter ansträngd (läs ”skitnödig”) och blir aningens jobbig att lyssna på i längden. Nej, när det gäller just herr Keith föredrar jag hans insats på studioskivorna.

Övriga musiker gör dock – som förväntat – ett alldeles utmärkt jobb, det vill säga spelar det dom ska när dom ska spela det och det med för musikstilen lagom ”skitig” känsla. När det handlar om låtarna är skivans guldkorn Forever More, Modern Day Cowboy (Suverän #1!), What a Shame, Love Song (Suverän #2!), What You Give och Hang Tough. Men var är den suveräna konsertöppningslåten Comin’ Atcha Live? Jag bara undrar…

Sammanfattningsvis är Alive In Europe! ett lyckat bokslut på Teslas första 25 år. Och lita på att dom kommer att fortsätta att leverera i många år framöver.

Magnus Bergström

Ratt ”Infestation” (Roadrunner/Warner)

Under en period runt 1984-85 var sleazemetal-bandet Ratt USA:s hetast metal-band med radio- och MTV-rotation samt försäljning i hemlandet som gick om Bon Jovi och Mötley Crüe, framförallt på grund av den i hemlandet stora hiten ”Round and Round” från plattan Out of the Cellar (1984) samt ett framgångsrikt turnerande (med bland andra just Bon Jovi som förband). Bandet släppte ytterligare tre kvalitativa album: Invasion of Your Privacy (1985), Dancing Under Cover (1986) och Reach For the Sky (1988) innan lågan började falna på allvar.

Ratt blev alltså aldrig riktigt lika stora som tidigare ovan nämnda mer namnkunniga band, men har med åren fått alltmer retrospektiv respekt och anses nuförtiden som ett av de stilbildande och viktigare amerikanska metalbanden från 80-talet. Gruppen har till dags dato sålt över 20 miljoner plattor.

En tung kugge i Ratts maskineri och musikalisk fältmarskalk är/har genomgående varit gitarristen Warren DeMartini. DeMartini är utåt sett en av de kanske mer anonyma gitarrfantomerna inom hårdrocken, men en alltid smakfull och intelligent elegant som är skaparen bakom några av metalgenrens absolut snyggaste och mest välkonstruerade riff (”Round and Round”, ”Lay It Down” med flera).

Under resans gång har ett par av originalmedlemmarna fallit ifrån på olika sätt och det har rått splittring. Men sedan några år tillbaka har Ratt enats och trätt fram igen som ett förvånansvärt starkt liveband med en injektion med nytt blod i ådrorna. Och nu levereras alltså ett helt färskt studioalbum, det sjunde i ordningen och första på tio år – Infestation.

Som ihärdigt Ratt-fan blir jag glad. Det är så här man vill att comeback-plattor ska låta: med kvalitéer från de fornstora dagarna och samtidigt lite ny udd. Ratt vet fortfarande vart skåpet skall stå och har en energi som ännu kan sopa banan med efterföljarna. Sound- och låtmässigt hamnar plattan någonstans mellan Invasion of Your Privacy och Dancing Undercover samtidigt som det är lite mer metalliskt än tidigare. Sångaren Stephen Pearcys karaktäristiskt nasala pipa är fortfarande intakt och kraftfull. Det här är en platta som jag helt klart kommer att terrorisera min fru och barn med under sommarens grillfester.

Stark öppningstrojka: ”Eat Me Up Alive”, ”Best of Me” och “A Little Too Much”.´

Henric Ahlgren

High On Fire ”Snakes For The Divine” (Century Media/EMI)

Är High On Fire nästa megastora amerikanska hårdrocksband? Ja, mycket tyder i alla fall på det. För hur ska man annars tolka alla positiva recensioner av deras nya alster.

Hur det låter? Tänk en mycket tyngre/hårdare variant av stonerrock fullspäckad med Black Sabbath-liknande riff som maler ner allt motstånd. Och här och där märks också inslag av Mastodon.

Av bandmedlemmarna är det gitarristen/sångaren Matt Pike som sticker ut mest, då han har en röst som ibland är förvillande lik en viss Lemmy Kilmister (Motörhead). Att välja ut favoritlåt(ar) avstår jag helt ifrån, eftersom Snakes For The Divine är ett musikpaket där helheten är viktigast. Ja, det går rentav att likna skivan vid en enda lång innehållsrik låt.

Att betyget stannar vid en fyra beror på att skivan skulle ha mått bra av några fler melodiösa ”andningshål”. Ett mycket gott råd i fallet Snakes For The Divine är att ge den gott om tid att växa. För växer gör den, lita på det. Snakes For The Divine är en musikvän för livet.

Magnus Bergström

Halestorm ”Halestorm” (Atlantic/Warner)

Snacka om gottgottigottgott, det här är bitvis riktigt bra grejer. Och det var onekligen på tiden att Halestorm – som bildades redan 1997 – fick till det på skiva.

Skivans öppning är inget annat än helt suverän: Rivstart med intensiva ”It’s Not You” som (ovanligt nog) börjar direkt med refrängen och sedan hitsingeln ”I Get Off” som är så nära den perfekta radiohårdrockslåten som man kan komma.

Textmässigt är det mycket hjärta och smärta, något som kan bli enformigt i längden men eftersom texterna känns så personliga håller det skivan igenom. Förresten; är det bara jag eller är inte en stor del del av gitarrspelet i vackra balladen ”Familiar Taste Of Posion” snarlik Eurythmics-låten ”Sweet Dreams (Are Made Of This)”?

Halestorm är radiohårdrock av hög klass. En stor orsak till det är sångerskan/gitarristen Lzzy Hale som har en klockren röst med ett personligt uttryck (lyssna bara på ”I’m Not An Angel”). För den som – liksom undertecknad – tycker om melodier med känsla men också vill ha lite klös i paketet är Halestorm helt enkelt ett givet val.
 
Magnus Bergström

Extreme ”Take Us Alive” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Drygt 100 minuter intim livekänsla är vad ”balladkungarna” Extreme levererar på nya given Take Us Alive, som också kan ses som något av en best of. Och det är kul att konstatera att flera av låtarna präglas av en lekfullhet (läs annorlunda arrangemang från skivversionerna) som gränsar till improvisation.

Bäst är Decadence Dance, Rest In Peace, Get the Funk Out, More Than Words och Hole Hearted. Med andra ord bandets mest kända och i huvudsak tidiga melodier. Dom två sistnämnda kryddas av ljudlig allsång som gör att det som lyssnare känns som att man befinner sig mitt i konserten. Övriga låtar värda att nämnas är gitarristen Nuno Bettencourts läckra uppvisning i Flight of the Wounded Bumblebee och medleyt med gamla godingarna Kid Ego-Little Girls-Teacher’s Pet.

Det som gör att betyget stannar på 3,5 är att merparten av låtarna på bandets senare skivor är ganska tråkiga. En enkel-cd hade helt klart inneburit ett högre betyg. Dock ska sägas att skivans bästa stämsång levereras i ganska återhållsamma gitarrgodingen Take Us Alive, vilken liksom vackra midtempoballaden Ghost återfinns på senaste studioalstret Saudades de Rock. Alltså är dom två låtarna undantagen som bekräftar regeln. Tidigare nämnde herr Bettencourt och sångaren Gary Cherone, vars röst låter i princip exakt lika bra som i början av 90-talet, är dom bandmedlemmar som imponerar mest. Obs! För absolut bästa livekänsla rekommenderar jag att skivan avnjuts i stereohögtalarna, inte i hörlurar.

Magnus Bergström

Slash ”Slash” (Roadrunner/Warner)

En fundering som dyker upp vid första lyssningen av inledande spåren med i tur och ordning Ian Astbury, Ozzy och Fergie på sång är: jahaaa….vem har huvudrollen här egentligen?

Som varande gitarrist, visserligen fenomenal sådan men kanske inget vidare på sång, är det förstås vanskligt att bjuda in så pass färgstarka röster och personligheter som de tre nämnda och vidare även namn som Chris Cornell, Lemmy och Iggy Pop. Förmodligen visar det väl bara vilken sorts självtillit Slash har. Kaxigt, även om han menar att han bara bjudit in bästa polarna. Slash har ju emellertid sen tidigare också en viss vana att jobba med truliga, struliga frontmän med sammansatta personligheter. Det är liksom vardagsmat.
Trots den inledande funderingen är Slash första soloprojekt i verklig mening ett riktigt kraftprov med idel bra låtar. De medverkande sångarna gör överlag bra insatser, även om det på sina håll blir lite halvhjärtat i form av exempelvis ganska trötte föredettingen Astbury.
Ozzy bidrar å andra sidan starkt i Crucify the Dead som är något av en slutuppgörelse med forna samarbetspartners, kanske särskilt en….

Slash själv bevisar gång efter annan vilken skön gitarrekvilibrist han är och det står fullständigt klart vem det var i G´n´R som stod för den musikaliska kraften och idéerna.
Bluesiga By the sword med Andrew Stockdale på sång tillhör toppnumren tillsammans med Gotten med Andrew Levine och kickassrockrökaren Doctor Alibi med Lemmy.
Till alla er som väntar på nytt Velvet Revolvermaterial: lyssna på det här och glöm alldeles bort att vänta!

Mats Johansson

Scorpions ”Sting In The Tail” (RCA/Sony)

Under några år i början av 80-talet var de mina absoluta favoriter. Jag upptäckte dem under den numera legendariska, tv-sända festivalen i Dortmund 1983, då de delade scen med bl a Def Leppard, Iron Maiden, Ozzy och Judas Priest. Jag såg dem i Karlskoga 1984 och minns hur min syster och jag kivades på väg hem därifrån sen om vilken av oss det verkligen var som Rudolf Schenker hade vinkat till. Det var nog till syrran…. Min tid som hard core Scorpions fan sammanföll med bandets storhetstid 1982 – 1985, på ett ungefär.

Nu har de släppt vad som enligt utsago blir den sista studioplattan och ger sig ut på en inte riktigt neverending tour, men väl 3 år och därefter har de lovat lägga av. Stommen Schenker och Meine har vid det laget nått svensk pensionsålder.

Sista skivan Sting in the tail är tyvärr ett knappt värdigt avsked. Det skiner igenom i såväl sound som låtskrivande att de plus producenterna (Micke Nord Andersson och Martin Hansen) försökt nå fram till hur det lät på 80-talet. Voiceboxen får vara med – ja, till och med den! – och redan i förstaspåret. Här finns dock inga riff och refränger i klass med Rock you like a hurricane, No one like you eller Big city nights. Balladerna Lorelei och SLY är på gränsen till patetiska kopior av tidigare åstadkomna alster. Producenterna Nord Andersson och Hansen har även medverkat i låtskrivandet. Så också Fredrik Thomander och Anders Wikström. Stor nordisk anknytning, alltså, vad det nu kan vara värt?

I början av april hamnar skorpionerna på Hollywood Rock Walk. Det kan de vara väl unt – på gamla meriter.

Mats Johansson

Auras ”’New Generation”’ (Frontiers/Triada/BAM)

Det första jag kom att tänka på när jag lyssnade igenom New Generation första gången är hur mycket musiken påminner om AOR-storheter som Journey, Boston, Toto, Chicago och Survivor. Och det är förstås inte illa pinkat.

Likheterna jag tänker på gör sig framför allt gällande låt- och produktionsmässigt. Men hur snyggt det än är paketerat så är känslan att skivan saknar den där omedelbara ”hitsingeln”. Men då får man tänka på att det handlar om debutskivan från ett band bildat så sent som 2007 och som redan låter som ett rutinerat AOR-band. Och jag måste erkänna att jag – fördomsfullt, jag vet – inte hade väntat mig AOR av den här klassen från ett brasilianskt band…

Sången av Gui Oliver pendlar mellan bra till mycket bra, även om det vid enstaka tillfällen är uppenbart att engelska inte är hans modersmål. Lyssna bara på Feel The Touch i vilken ordet touch uttalas ”töch” med aningens värmländsk (!) touch.

Låtmässigt är det en fyrling som sticker ut: Beauty Of Dreams, Reach Out, Forever In Your Eyes och Hungry Hearts. Sistnämnda låt var den första som bandets grundare (sångaren Gui Oliver och gitarristen Ferpa Lacerda) skrev tillsammans och man kan onekligen säga att det uppstod musikkärlek vid första försöket.

Sammantaget en lovande debut som även om den saknar låten med ”det” gör att jag redan ser fram emot att höra uppföljaren. Auras kan bli stora…

Magnus Bergström

Aspera ”Ripples” (Inside Out/EMI)

Ja, då är det dags för en ny giv progressiv power metal – en genre som är på väg att slå knut på sig själv med release efter release, oftast utan större skillnader mellan banden. Avgörande för slutresultatet blir då oftast sången och melodierna.

När det gäller sången så är Atle Pettersen förvånansvärt mogen och kan sjunga både mjukt och lite tuffare. Melodimässigt är det mycket kompetent framfört men som så ofta i den här genren finns det tyvärr inte mycket för lyssnaren att sjunga med i.

Har då skivdebuterande Aspera en plats i skivflödet? Ja, utan tvekan. ”Rom byggdes inte på en dag” och med tanke på att samtliga bandmedlemmar – som har spelat tillsammans i fem år – är endast 20 år så finns det gott om tid att utveckla konceptet ytterligare. Koncentrerad lyssning i hörlurar rekommenderas = skivan växer för varje lyssning.

Låtar som sticker ut lite mer än övriga är Ripples, Between Black & White och The Purpose men egentligen kan skivan ses som ett enda långt musikstycke. Between Black & White är värd ett eget omnämnande då den innehåller allt som behövs i en bra progressiv låt: ett suveränt gitarrsolo av Robin Ognedal, läckra keyboardslingor av Nickolas Main Henriksen och passande tempoväxlingar både här och där.

När alla bitar lagts i recensentvågskålen så väger det över en hel del på plussidan och därmed känns betyget 4 hur givet som helst. Aspera känns som givna arvtagare till band som Symphony X och Dream Theater (och nej, jag överdriver inte). Spännande fortsättning följer…

Magnus Bergström