nyaskivor.se

Soilwork ”The Panic Broadcast” (Nuclear Blast/Warner)

Genren ”melodic death metal” har växt lavinartat och är i det närmaste översvämmad. I och med det krävs det en hel del för banden i genren att skilja sig från mängden.

Svenskarna i Soilwork gör på nya given, The Panic Broadcast, sitt bästa för att bryta mönstret. Och det börjar mycket lovande med ösiga thrashgodbiten Late For The Kill, Early For The Slaughter som har en refräng som fastnar direkt. Låten är med sina drygt fyra minuters blandning av aggressivitet och melodi något av det bästa som bandet presterat hittills i karriären, enligt undertecknad. Och låttiteln är ju störtskön! Night Comes Clean är ett oväntat försök i mer episk stil. Dessvärre känns den inte komplett, men exakt vad det är som gör att det inte ”släpper” är svårt att sätta fingret på. Och för den som tycker om när aggressiva band ger sig på powerballad-genren så finns en given favorit i radiovänliga The Thrill. Men refrängen balanserar helt klart på gränsen till att vara för ”smörig”…

Apropå recensionsrubriken: skivan innebär en återgång till mer fokus på gitarrspelet i stil med bandets tidigaste skivor (säkert beroende på Peter Wichers comeback). Och ja, aggressiviteten är förstås närvarande, annars vore det inte Soilwork. Samtidigt lämnas gott om utrymme för lite fler melodier och stillsammare tongångar än vad som varit fallet tidigare, inte minst sångmässigt. Med andra ord har skivan en bra bredd, vilket är en fördel i och med att det tilltalar en bred lyssnarskara. Å andra sidan kan det vara en nackdel i och med att dom som vill ha samma stil rakt igenom får svårt att ta till sig en del av materialet.

Hur som helst: Soilwork visar med The Panic Broadcast att ”Göteborgssoundet” är välmående. Gott så.

Magnus Bergström

Det är bara att applådera Tobias Sammet som klarat av att sy ihop det här tvåskivorsprojektet, samtidigt som han har ett stort engagemang i sitt huvudband Edguy. Ljudmässigt låter skivorna precis som ett så här ambitiöst och storslaget projekt ska låta: instrument och sång tillåts ta den plats som behövs – när det behövs. Och att lyssna i hörlurar förstärker intrycket av storslagen rockopera. Det går inte att skriva om Avantasia utan att nämna gästartisterna: Jorn Lande, Klaus Meine, Michael Kiske, Bob Catley, Jon Oliva, Tim ”Ripper” Owens, Eric Singer, Bruce Kulick – och självklart ”ryggradsduon” Sascha Paeth och Miro. Bland andra…

Avantasia ”Angel Of Babylon” (Nuclear Blast/Warner)

Undertecknad tackar hårdrocksgudarna för att Tobias knåpat ihop en av alla tiders bästa hårdrocksrefränger i midtempo: Death Is Just A Feeling. Huvudsångare i låten är Jon Oliva (Jon Oliva’s Pain, ex-Savatage) som gör en imponerande ”elak” sånginsats. Refrängen ger rysningar utöver det vanliga. Hårdrocksgodis!

Vackra och stillsamma Blowing Out The Flames är en annan favoritlåt med härlig körsång i refrängen och ett känslofyllt ”gråtande” gitarrsolo. Och sångfyndet Cloudy Yang (vilken röst!) gör symfoniska Symphony Of Life på ett så skönt sätt att man får gåshud. Schlagerdoftande (!) melodiösa godbiten Down In The Dark innehåller rätt mix av höjningar/sänkningar av tempot. Journey To Arcadia avslutar skivan på ett alldeles utmärkt sätt med sju minuter och 13 sekunder fyllda av snygga melodier.

Mindre bra då? Jo, det finns två låtar som säkerligen inte kommer att gå till hårdrockshistorien: funkiga (!) Alone I Remember och rakt-på-sak-rockiga Rat Race.

Avantasia ”The Wicked Symphony” (Nuclear Blast/Warner)

Tim ”Ripper” Owens (ex-Judas Priest) står för en imponerande sånginsats i Scales Of Justice. En av dom sångstilsmässigt ”hårdaste” låtarna som släppts under namnet Avantasia. Och den är mycket bra! Forever Is A Long Time är en midtempolåt med gitarrsolon i den högre skolan. Duetten mellan Tobias och Klaus Meine (Scorpions) i Dying For An Angel är ljuv musik för balladälskare. Titelspåret The Wicked Symphony måste förstås också nämnas, för här snackar vi om nio minuter och 28 sekunder storslagenhet av yppersta klass. Imponerande!

Mindre bra då? Med risk för att anklagas för att ”svära i kyrkan” så tycker jag att det blir lite för mycket Jorn Lande…

Summa summarum är slutomdömet att herr Sammet & co har gjort ett mycket bra jobb och att Avantasia är starkare än någonsin.

Magnus Bergström

Enforcer ”Diamonds” (Earache/Sound Pollution)

Svenska Enforcer från Arvika spelade tillsammans redan 2004 men det skulle dröja till 2008 innan man släppte sitt första album. Musiken var redan då klassisk metal med mycket fart och coolt sound. Nu är man aktuella med albumet Diamonds som följer upp på samma koncept.

Redan vid första spåret Midnight Vice faller jag platt för den häftiga basen och liknelser med band som Iron Maiden är svår att inte dra. Bandet själva hävdar att Heavy Metal är tidlöst och jag är nu helt övertygad om att så är fallet. Man matar på med högoktaniga spår och bra riff skivan igenom. Jag kan dock förstå om vissa har svårt för sången till en början som kan uppfattas som lite gnällig och skrikig, men man lär sig att gilla den, nej älska den. Temat är likaså riktigt bra och det är svårt att inte gilla instrumentala låten ”Diamonds”. Ska jag peka på en favorit som man bör lyssna på först, för att få en bra uppfattning om vad Enforcer bjuder på så väljer jag ”Katana”, som kan vara den låt som kommer till att spelas mest i både bilen och på datorn för min del denna sommaren.

Gillar man klassisk metal och vill ha 10 snabba hits så är Enforcer ett måste för varje hårdrockare. Det är absolut dags för världen att omfamna Enforcer och fick jag bestämma skulle varje festival ha en bokning med vad som för mig just nu är Sveriges hetaste band.
Har man dock inte något intresse av den gamla skolan av hårdrock eller blir helt avtänd av band som Iron Maiden eller Anvil, då kan man avstå. Enforcer borde dock bredda sin låtlista lite, skapa variation, då kommer man bli en fullpoängare även på min betygskala.

Ricky Löfqvist

Ozzy Osbourne ”Scream” (Sony Music)

Helt okej och bitvis bra. Det är inte vad man vill skriva om en ny skiva av och med en levande legend som Ozzy Osbourne, men det är bara att gilla läget.

Och på hans tionde studioskiva är Diggin’ Me Down, Soul Sucker och Time låtarna som sticker ut. Mycket tack vare att Ozzy fått sätta sin prägel med dom typiska sångmelodierna som han gör så bra.

Första singeln Let Me Hear You Scream är däremot en tjatig historia med alldeles för mycket skriksång i refrängen. Bort!
Det går inte att låta bli att jämföra med tidigare skivor, och låt- och ljudmässigt är det helt klart en (något bättre) syskonskiva till Black Rain. Lite synd då exempelvis förekomsten av effekter på sången inte känns rätt på en Ozzy-skiva.

Nye gitarristen Gus G har stora (gitarrist)skor att fylla och gör det bra. Och det ska bli intressant att höra nästa Ozzy-skiva, då han förhoppningsvis också deltar i låtskrivandet.

Producenten och låtskrivaren Kevin Churko kan dock med fördel bytas ut, för att åstadkomma en förändring och gärna något av återgång till No More Tears-soundet.

Det lär bli en större upplevelse att se och höra Ozzy med band i Stockholm i höst, än att lyssna på Scream.

Magnus Bergström

Orden Ogan ”Easton Hope” (AFM/Sound Pollution)

Ett relativt nytt gäng på metalscenen är Orden Ogan. De bildades i Tyskland 1996 men tog sitt nuvarande namn 97. Nu kanske tretton år inte känns så ungt för vissa men för en person som är van med metal ifrån NWOBHM-eran så känns tretton år som rena dagis åldern i jämförelse.

Hunnit byta medlemmar har de dock gjort ett antal gånger under sina tretton år, hela tio medlemmar har hunnit komma och gå i bandet fram till deras nuvarande form. En uppställning jag hoppas är den slutgiltiga för jag fullkomligt älskar Easton Hope från första minuten till den sista. En utav anledningarna till att jag är så förtjust i albumet är att den är mycket mer varierad än mycket jag hört tidigare. Ett band har oftast en speciell stil man bygger upp genom åren och den förändrar man sällan. Vilket känns ganska självklart, varför skall man ändra på någonting som fungerar. Men med Orden Ogan så känns verkar det som att de inte vill fastna i en speciell stil. De blandar och ger igenom hela albumet och det är inte bara mellan låtarna som de varierar musiken utan även i låtarna så känns det som att man hela tiden upplever någonting nytt.

Nu är det ju inte så att de byter helt vilt mellan olika musikstilar, det är inte så jag menar. Men det gör det tillräckligt för att man hela tiden ska märka att nu händer det nånting nytt. För mig är Radical Peace ett solklart köp, det funkar till fester, slöande i solen eller under bussresan till arbetet. I vilken situation du än befinner dig så passar denna skiva utmärkt. Rent musikalisk sett så gör de även bra ifrån sig, Nils gör ett fantastiskt jobb med både keyboarden och rent sångmässigt. Ofta bygger man upp en grymt tung stämning i låtarna genom honom innan Seeb kommer in och utstrålar energi som ingen annan.

Jag tror att texten talar för sig själv när det gäller betyget på det här albumet, för efter de lovord som jag delat ut nu så känns det inte som att betygen kan landa på någonting annat än en femma. Så därför lägger jag betyget precis där. Så följ nu ett gott råd och införskaffa detta album så har ni någonting att fördriva tiden med i sommar. Har funnit mina favoriter på albumet i låtarna ”Goodbye” och ”All These Dark Years”.

Tobias Blixt

Vanden Plas ”The Seraphic Clockwork” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Fyra år efter kritikerfavoriten Christ O är progressiva tyskarna i Vanden Plas tillbaka med nya temaskivan The Seraphic Clockwork.

För den som eventuellt blir avskräckt av ord som progressiv och temaskiva så måste jag påpeka att i det här fallet handlar det inte om ”musik för musiker”, utan i huvudsak om minnesvärda melodier. Men visst ges musikerna också många tillfällen att visa vad dom kan (läs soloutflykter).

Textmässigt handlar det – mycket förenklat – om en annorlunda science fiction-berättelse. Att Vanden Plas är svaga för berättelser känner fansen till sedan tidigare, i och med dom egna musikalerna Abydos, Ludus Danielis och Christ O. Och dessutom har man varit involverade i produktionen av Jesus Christ Superstar, Hair och Der Herbst des Winterkönigs.

På en såpass omfattande och innehållsrik temaskiva som The Seraphic Clockwork är det svårt att plocka ut enstaka favoritlåtar, i och med att det egentligen är en enda låtberättelse uppdelad i olika kapitel. Men okej då, inledande Frequency och avslutande On My Way To Jerusalem är något alldeles extra – progressiv metal i världsklass.

Det skulle vara mycket intressant att få ta del av skivan i sin helhet live, vilket inte borde vara helt osannolikt (kanske på europeiska sommarfestivaler?).

Ja, det är bara att konstatera att så här nära storheterna Dream Theater har inte Vanden Plas varit tidigare. Vad månde bliva…

Magnus Bergström

Coheed and Cambria ”Year of the Black Rainbow” (Roadrunner/Warner)

Year of The Black Rainbow heter CaC:s senaste fullängdare, som är den femte i ordningen. Detta band har ett ganska häftigt koncept, alla deras album så här långt är delar/kapitel i en berättelse, skriven av frontmannen Claudio Sanchez, där detta album utspelar sig före händelserna i deras tidigare album. Detta är ganska intressant, jag kommer någon gång sätta mig och lyssna igenom alla album och försöka greppa hela storyn.

Åter till skivan. Musikmässigt är CaC en typ av progressiv pop/rock med inslag av metal för er som inte känner till dem. De är väldigt bra på att blanda dessa olika stilar, det känns skickligt utfört och det är så mycket smartare gjort än all gladpop/rock som finns, men ändå inte så destruktivt och enformig som viss metal kan vara. Många passager och riff är helt magnifika och får mig på ett riktigt nördigt musikhumör. Sångarens röst gör att det hela heller aldrig landar helt i metalgenren, på gott och ont.

Detta album växer helt klart vid varje genomlyssning, det har potential att bli bättre än deras förra skiva, som ibland kunde bli rent fjantig i sina poppiga melodier. Trummisen, ex-Dillinger Escape Plan, har också fått mer utrymme och jag märker att man vid varje genomlyssning hittar något nytt att gotta sig i. Några favoriter på skivan är Guns of Summer, Here We Are Juggernaut, Pearl of The Stars, This Shattered Symphony.

Men det finns ändå en del saker som jag inte riktigt gillar. Sången är oftast bra, men i vissa låtar blir det, precis som på deras förra album, oerhört krystat och töntigt. Många skulle nog inte vilja ha detta band på Metaltown till sommaren just för att de inte anser att det är metal. Made Out Of Nothing är en sådan låt som ibland bara blir lite för mycket.

Detta album får 3½/5 djävulshorn av mig, bandet har bra saker på g, bra riff och minnesvärda melodier finns. Jag hoppas och tror att albumet blir bättre i sin helhet med storyn som finns, det återstår för mig att kolla upp.

Martin Engström

Annihilator ”Annihilator” (Earache/Sound Pollution)

Två minuter och 30 sekunder. Först då får sångaren/gitarristen Dave Padden ta ton. Och visste man det inte innan, så står det då helt klart att det är gitarrspelet som är i fokus när kanadensarna i (melodiösa) thrashbandet Annhilator är i farten. Och gitarristen/bandledaren Jeff Waters är en av dom bästa hårdrocksgitarristerna som finns, så det är inte mer än rätt att gitarren får stort utrymme. Men trots det: Kalla fakta är att för att få ett högre betyg så krävs aningens fler minnesvärda refränger, förslagsvis på bekostnad av aningens färre gitarrsolon (nya skivan innehåller hela 66 stycken!).

Bäst på skivan är utan tvekan inledande The Trend, som börjar lugnt och melodiöst för att allt eftersom accelerera till en aggressiv godbit med ”arg” text. Näst bäst på skivan är Nowhere To Go, i vilken thrash metal och melodiös hårdrock blandas, basen pumpar på och gitarrspelet är inspirerat och anrättningen kryddas av en melodiös (radio)touch = intressant blandning. Men skivan innehåller tyvärr också några ”standardlåtar á la Annihilator” som inte tillför något särskilt. Och Van-Halen-covern Romeo Delight känns bara onödig.

Potential för en fempoängare finns – det vet fansen sedan tidigare – men min gissning är att för att det ska vara möjligt så krävs en utomstående producent med pondus nog att kunna säga nej när herr Waters vill lägga till sitt etthundrafemtioelfte gitarrsolo…
För övrigt kan sommarens Rockweekend-besökare känna sig extra nöjda eftersom Annihilator spelar där, för live handlar det om ett mycket tight band med många bra låtar att välja på.

Magnus Bergström

Primal Fear ”Live in the USA” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Det är något speciellt med (nästan alla) liveskivor. Var man på plats när den spelades in så är det självklart den perfekta souveniren. Var man inte på plats så är det ett sätt att ändå få ”jag var där”-känslan.
Live In The USA är inte den bästa liveskiva som finns på marknaden, men den är helt klart på den övre halvan. Och ju mer man lyssnar desto mer övertygande är den.

Exempelvis är livekänslan påtaglig och det får mig att tro att det inte gjorts mängder av pålägg i studion, även om det säkert förekommit. Å andra sidan har Primal Fear turnerat jorden runt i tolv års tid och har därmed blivit en samspelt enhet.
Om någon låt saknas? Självklart! Typiskt för live- och samlingsskivor är förstås att det inte går att tillfredsställa alla lyssnare till 100 procent. Men jag tycker nog att urvalet är klart bra, med höjdare som: Under The Radar, Killbound, Nuclear Fire, Fighting The Darkness, Riding The Eagle, Metal Is Forever och Chainbreaker.

Men balladen Hands Of Time är däremot inte någon av bandets bästa stunder… Och att ha den som näst sista låt (vilket motsvarar ett extranummer) känns helt fel. Nåja, det är en ganska liten brist i en i övrigt väl avvägd låtlista, som blandar gammalt och nytt (se tidigare uppräknade låtexempel).

Det finns inget som helst försvar för den som tycker om heavy metal i typisk tysk stil att inte uppleva Primal Fear live minst en gång i livet. Så är det bara.

Magnus Bergström

Mob Rules ”Radical peace” (AFM/Sound Pollution)

Det är svårt att inte tänka tribute när man hör namnet Mob Rules på ett band. Då Mob Rules ju även är namnet på Black Sabbath´s andra skiva med Ronnie James Dio i spetsen.
Men skenet bedrar som man brukar säga, Mob Rules är absolut inget tributeband och deras senaste album ”Radical Peace” är en intressant resa. Det senaste albumet är nämligen det sjätte i raden för detta tyska metal band, och förutom sina sex album har de även hunnit med att släppa en live DVD sedan sångaren Klaus Dirks grundade bandet 1994.

Man upptäcker snabbt medan man lyssnar på ”Radical Peace” att detta är ett band med många års rutin och de har sin egen stil när de spelar. Skivan Innehåller sju spår varav det femte ”The Oswald File” är en 18minuter lång redogörelse som i sex olika kapitel tar upp mordet på John F Kennedy och om Harvey Lee Oswald var den verklige mördaren. ”The Oswald File” är skivans starkaste låt med alla de ingredienser som gör att man vill lyssna genom alla 18 minuter utan att tröttna.

Den inledande låten  ”Children Of The Flames” Satte ribban högt direkt och dem lyckas hålla sig över den ribban  fram till ”The Oswald File”. För efter det huvudnumret så känns det som att Mob Rules tog semester och de två sista spåren på skivan håller inte alls samma klass som de tidigare spåren. För mig så kunde skivan lika gärna vara slut efter spår 5. 

Men överlag är det ett bra album och Mob Rules visar att de är ett band av världsklass. De skriver politiska låtar som tål att tänkas på ett tag och går in på känsliga ämnen som Josef Mengele och de hemska experiment som denne utförde. Bandets sätt att skriva och framföra sina låtar på gör att man vill sätta sig in i texterna och budskapen som banden vill förmedla till lyssnare når fram på ett enligt mig bra sätt. Jag ser även flera spår på skivan som borde passa utmärkt på kommande livekonserter, jag tänker främst på ”Trial By Fire” och ”Astral Hand”. Dessa två låtar är även dom som jag tycker utmärker sig själv mest på skivan förutom ”The Oswald File”.

Hade man lyckats med att göra de två sista låtarna på skivan intressantare så skulle skivan vara ett absolut måste för varje inbitet metalfan. Men som det blev nu så blir jag tvungen att sänka betyget ett snäpp.

Tobias Blixt