nyaskivor.se

Catamenia ”Cavalcade” (Massacre/Sound Pollution)

Efter några genomlyssningar av detta album så får jag känslan av att det är ett band som är lite ”förvirrade i sig själva”. Jag har märkt att låtarna skiljer sig en hel del ifrån varandra under skivans gång, det verkar vara ett band som inte riktigt bestämt vad de vill spela för genre. Ta första låten Blood Trails som är en ganska glad och uppåt tempolåt, lite mer av det rockigare slaget. Medan en låt som Quantity of Sadness ger mig vibbar av gammal dödsmetall. Detta är dock väldigt konstigt eftersom det är ett band som funnits sedan mitten på 90-talet och släppt hela sju fullängdare. De borde ha hittat sin grej! Jag ska dock inte säga för mycket eftersom detta är det första jag hört av bandet.

Men man har i bandet två sångare som ger en ganska bra bredd på den vokala biten. Vi bjuds på growl i stil med Children of Bodom och Amon Amarth och sedan en snällare rockigare rensång som påminner om Poisonblack. Man slänger också in, bland de rockigare bitarna, lite blastbeat stundtals. Enligt Massacre records är genren Heavy Metal, men det finns absolut inslag av råare stilar.

De flesta av låtarna passerar dock ganska obemärkt förbi mig. Det finns inga riktiga dunderhits på den här skivan, några enstaka melodier kan dock finna sig en plats i hjärnbanken en tid framöver. Två favoriter är The Path That Lies Behind Me och A Callous Mind.

Skivan får 2/5 djävulshorn från mig. Det är tydligen ett rutinerat band som producerat en skiva som jag tycker låter som ett ofullständig debutalbum.

Martin Engström

Korn ”Korn III: Remember who you are” (Roadrunner/Warner)

Att Korn släpper nytt är för mig inte längre så häftigt. Jag märkte att denna skiva skulle släppas i förbifarten när jag surfade omkring en dag på olika musiksidor. Det har varit lite sisådär med deras släpp på senare år. Det har funnits några okej låtar men helheten har ofta varit alldeles för svag. Albumen fram till och med Untouchables är de jag gillar bäst. Sedan dalade det av och jag tyckte nästan att det bara blev sämre i och med att Head hoppade av. Kanske Munky fick för stor plats i skapandeprocessen? Jag vet inte, men det för mig en tydlig förändring.

Men låt oss jämföra Korn III: Remember Who You Are med deras förra släpp Untitled, då kan vi se att den förra försökte förnya sig med mer elektronisk inriktning, vilket jag faktiskt gillade ganska mycket. På den här skivan har man istället gått från ett ”överproducerat” ljud med mycket effekter till ett äldre och skitigare ljud där gitarrerna återigen gör de flesta effekterna, så som det var på deras tidigare givar. Gitarr och bas har alltså fått mer utrymme, liksom trummorna som stundtals är riktigt bra. Jonathan är lika bra på sången som vanligt. Men det når ändå inte upp till forna tiders glansdagar, musiken känns mer primitiv och samma attack och ilska känns förlorad. Det är faktiskt lite synd att Korn inte får till det så bra som förut, för de har potentiella musiker. Fast kanske är det jag som ändrat mina krav på musiken jag vill lyssna på för tillfället, det är förmodligen en kombination av de båda.

Låten som är klart starkast är Are You Ready To Live?, där Jonathan visar att hans röst kan vara lika fin som rå. Några andra bra låtar på skivan är: Pop A Pill, Never Around, som är ännu en stark låt på skivan tillsammans med Oildale(Leave Me Alone). I övrigt är det inte mycket att hurra för, Lead The Parade och Let The Guilt Go är två av de sämsta låtarna på skivan.

Något gör, som jag antydde tidigare, att jag inte kan lyssna på Korn med samma behållning som jag kunde förr. Ändå stod jag på Arvikafestivalen 2009 och sjöng med som en galning när Korn gjorde sin bejublade spelning. Men då var det som sagt de äldre hitsen som avverkades och som är så otroligt bra. Samma extatiska och upprusande känsla upplever jag inte alls av deras nyare material.

Så frågan är vad jag ska ge detta album för betyg. Det är inte så bra som Korn en gång varit, det finns endast ett fåtal låtar som sticker ut och blir bra, i viss mån okej. 2 ½ av 5 möjliga djävulshorn får det bli efter lite övervägande, det känns som att den globala uppvärmningen har gett Korn lite skapandetorka. Jag är mest glad att de fortfarande håller ihop så jag kan få chansen att se dem live igen, för det var magiskt.

Martin Engström

Skill In Veins ”Skill In Veins” (Avenue of Allies/Sound Pollution)

Skill In Veins debutskiva börjar bra med svängiga godbiten Can’t Ride My Soul, som bär spår av Lynch Mob, Badlands och Guns ’N Roses. Sannerligen inga dåliga referenser. Och nästföljande Skulls On The Way påminner inte så lite om Skid Row i deras tyngre stunder.

Det är lika bra att direkt slå fast att det egentligen inte går att klaga på skivans innehåll. Egentligen. Men ändå; den här musiken har hörts förut – många gånger… Den där egna identiteten som skapar ett alldeles eget avtryck i musikhistorien saknas dessvärre. Men som sagt; det går inte att förneka att det handlar om musik som får fötterna att stampa takten med automatik. Och live på en rockklubb går det inte att misslyckas med dom här låtarna, den saken är klar.

Och man måste imponeras av unge gitarristen Andrea ’Andream’ Lanza som står bakom det här projektet. Vilka läckra gitarrsolon han bjuder på, wow! Min spontana tanke är att han skulle passa utmärkt som gitarrist i Ozzy Osbournes band.

Övriga musiker går inte heller av för hackor: Gabriele Gozzi (Killer Klown, Markonee) sång, Nik Mazzucconi (Glenn Hughes, Ian Paice) bas och Francesco Jovino (U.D.O.) trummor. Extra plus delas ut för det överraskande dubbeltrampet i slutet av Youth Times. Ett inte helt vanligt grepp på en melodiös hårdrocksskiva och därmed ett liiitet initiativ till en egen stil. Minus delas ut för att den lugna versen i I’m Living My Life är alldeles för lik valfri Skid Row-ballad. Som ett resultat av ovanstående rader så hamnar slutbetyget någonstans kring godkänt/bra, varken mer eller mindre.

Magnus Bergström

Big Ball ”Hotter Than Hell” (AFM/Sound Pollution)

Varför slutade jag lyssna fastän skivan ännu inte är till ända?
  
Kan det bero på att det är Big Ball som avverkar ”Hotter Than Hell” i
bakgrunden? Ett gäng tyskar som anser sig vara en klonad version av AC/DC i rakt
nedstigande led. Hur kunde någon sätta den här musiken på pränt? Det borde
aldrig ha hänt. 

Big Ball trampar på utan finess. De vassa riffen saknas och låttitlarna/texterna
är så buffliga att helhetsbilden blir riktigt pinsam. En oformlig ljudmassa som
rör sig utan att någon lägger märke till den. Toner som skulle ha stannat kvar
nere i källarvalven i Nordrheim-Westfalen och aldrig nått upp till markytan.

Detta kan inte vara något annat än musikens motsvarighet till kalkonrullen Reine
& Mimmi i fjällen. En katastrofal historia där snöskotern på ett tidigt stadium
körde fast i snödrivan, blev översnöad och aldrig återfunnen.

Jag förstår att du vrider dig i graven Bon Scott, men jag skall inte plåga dig
längre. CD:n har redan lämnat handen och fladdrar så fint iväg i luften. Det är
otroligt hur långt man kan kasta en CD-skiva om man har lite snärt i handleden –
ända till papperskorgen faktiskt.

Thomas Claesson

Sister Sin ”True sound of the underground” (AOR Heaven/Sound Pollution)

Det här är en av få grupper jag följt med intresse sedan tiden då de fortfarande bara hade demolåtar att visa upp, och jag vet vid det här laget att Sister Sin är lika med kvalitet.

Förra albumet Switchblade Serenades var riktigt bra, men de vek av lite från linjen de gick efter i sina demolåtar vilket enligt mig var fel väg att gå. De borde fortsatt i gammal stil.

I och med debuten Switchblade Serenades så satte de ner ena foten på de etablerade rockstjärnornas mark. Med True Sound Of The Underground har de tagit ännu ett kliv in och är det något svenskt metalband som jag i dagens läge spår en lysande framtid för så är det Sister Sin.

En stor del av framgångarna beror förstås på Liv, bandets alltid lika energiska och karismatiska front-kvinna. Hon har en röst som passar musiken perfekt och hon ger med sin unika stil liv åt varje låt.  Tillsammans med resten av bandet som även de gör ett perfekt jobb på skivan så blir det ren magi när de spelar. Det känns hårdare och råare än Switchblade Serenades och det är jag glad för, men för mig tänder det inte till så där härligt som jag vet att de kan få mig till att göra.

Men jag rekomenderar ändå ett köp för alla som gillade debuten. Bandet har höjt sig på flera punkter och jag hoppas och tror på många grymma utgivningar i framtiden.

Några favoritspår är: partylåten ”Outrage” och Ingemar Johansson-hyllningen ”Beat ém Down”.

Tobias Blixt

Stone Temple Pilots ”Stone Temple Pilots” (Atlantic/Warner)

Stone Temple Pilots är återförenade efter nio års separation. Sångaren och
tillika frontmannen Scott Weiland är tillbaks efter en misslyckad sejour i
Velvet Revolver. I vilken skepnad han befinner sig i nu kan vara osagt, då han
med sitt vilda leverne knappast har gett sig ut för att vara något
svärmorsideal.  

STP red på en våg i grungens bakvatten då det begav sig. De levererade hitlåtar,
men blev aldrig riktigt insläppta i finrummet tillsammans med Pearl Jam och
Nirvana (som effektivt hade slagit undan benen på alla pudelrockare). STP åkte
stilla med i 2:a klass kupe´n i hopp om att få en bit av kakan när grungetåget
så småningom saktade in på perrongen.

STP återupplivar med den nya skivan spänningen som fanns i en för länge sedan
förlorad tid och anknyter till slutet 60-talet med sina lättsamma låtar. En
nyans av psykedelisk beröring finns dock vilket ger sig uttryck i texterna där
det underliggande mörkret bidrar med en förtätad stämning. 

Solskenspopen åskådliggörs av ”Cinnamon” och ”First Kiss On Mars”. Två små söta
travestier på West Coast Sound där enslinjen pekar så långt tillbaks som till
Byrds och Monkees.

”Dare If You Dare” kunde lika gärna ha platsat tillsammans med ”I Am The Walrus”
när Beatles begav sig ut på picknick med Magical Mystery Tour.  ”Hickory
Dichotomy” tassar i fotspåren efter David Bowie och ”Huckleberry Crumble”
stapplar rakt på självaste Marc Bolan.

Låtmaterialet håller en jämn standard och Weiland med sin starka röst lyfter
låtarna ett snäpp på skalan. Om STP blir missförstådda än en gång återstår att
se men de har onekligen gett sig in på en väg som bara är synlig för den som vet
var man skall leta.

Thomas Claesson

Rhapsody Of Fire ”Frozen tears of angels” (Nuclear Blast/Warner)

Rhapsody Of Fire ”The Frozen Tears Of Angels”
Jadå, det här italienska receptet känner säkerligen alla hårdrockare igen vid det här laget: Christopher Lee som berättarröst, instrument som spelar symfonisk hårdrock med inslag från den klassiska musikens värld och en sångare som sjunger med ljus stämma. Med andra ord är det minst sagt läge för bandet att förnya konceptet en aning. Och då menar jag en större förändring än att lägga till Of Fire i bandnamnet…
Visst är bandet Italiens stolthet i metalvärlden och man har gjort en hel del bra låtar, men det mesta på The Frozen Tears Of Angels känner vi igen sedan tidigare. Det ska dock sägas att skivan är klart bättre än bandets två senaste = fansen som tycker bäst om Dawn Of Victory har en hel del att hämta på det nya alstret.
Låtarna på The Frozen Tears Of Angels bildar en helhet, men det finns en låt som sticker ut och den sticker ut riktigt ordentligt. Reign Of Terror innehåller bandets allra bästa ingredienser och det betyder sju minuters innehållsrik kvalitetsmetal.
Ljudmässigt finns inget att anmärka på: alla instrument framträder tydligt i mixen och känslan av storslagenhet är påtaglig (alltså precis som bandet själva vill ha det).
Avslutningsvis vill jag delge min motivering till betygstrean: en poäng för ovan nämnda låt, en poäng för skivans alla snygga gitarrslingor á la Yngwie Malmsteen och en poäng för att bandet struntar i vad andra tycker och kör sitt race.

Magnus Bergström

FACT ”In The Blink Of An Eye” (Hassle/Sound Pollution)

In The Blink Of An Eye är japanska hardcorepoparna Facts tredje fullängdare. Och deras mix av hardcore och popmelodier med en nypa modern metal är lite småintressant fast tyvärr faller den lite väl mycket i facket ”hårdmusik för MTV-publiken”. Jag har haft svårt att greppa den här skivan – faktum är att den har varit bäst i lurarna på pendeltåg och tunnelbana där den mest har fungerat som ett bakgrundsbrus för att lindra den värsta tristessen i att åka kollektivt.

Lars Svantesson

In This Moment ”A Star-Crossed Wasteland” (Century Media/EMI)

Los Angeles-baserade bandet In This Moment återvänder med sitt tredje album och
denna gång är det på riktigt.

Som genom en ödets nyck träffades Maria Brink ( sång, skrik ) och Chris Howorth
(gitarr) år 2005 och upptäckte att de hade någonting speciellt gemensamt. De
började skriva musik och det dröjde inte länge förrän debutalbumet Beatiful
Tragedy (2007) såg dagens ljus. Maria släppte här loss sina röstresurser med
mestadels skrik genom hela låtmaterialet. På The Dream (2008) med sin något
mjukare framtoning och drag åt vanlig enkel alternativ metal visar Maria en
annan nyans av sin otroliga sångtalang.

A Star-Crossed Wasteland är en förfining och vidareutveckling av de föregående
albumen. Helt efter ritningarna och precis som det anstår ett band som strävar
efter att vidareutvecklas.
 
Att vakna upp till inledningsspåret ”Gunshow” som vare sig innehåller melodi
eller refräng kräver sin lyssnare och är inte den ultimata väckarklockan om man
är trög i starten eller längtar efter en sovmorgon. Maria Brink följer effektivt
upp de kraxande kråkornas sång och hälsar oss välkommen till avgrundens rand där
det inte finns utrymme att kompromissa.     
Nej, åtskilliga timmar av dagen skall ha passerats innan man över huvud taget
närmar sig ett spår som ”The Gunshow”. Det är först då när Maria fyller sina
lungor till bristningsgränsen med all tillgänglig luft och primalskriken ekar
mellan alptopparna som man kan tillgodogöra sig all den energi som släpps lös
och slutligen få den adrenalinkick som så välförtjänt bär till oanade höjder.

I sånger som ”Just Drive” och ”Standig Alone” blir framtoningen mera
stabiliserad och här lever skrän och sång i perfekt symbios. Mycket kraftfulla
rent av ettriga gitarrer och nästintill neurotiska trummor gör helhetsbilden
komplett.

Vidare i handlingen så är ”The Promise” en lovande duett mellan Maria och Adrian
Patrick (från bandet Otherwise). De duellerande rösterna släpper in skriket på
ett naturligt sätt och lockar fram harmonierna med all sin skönhet. Ingenting
annat än ett gott kännetecken för kvalitet.    

Ett intro med piano banar väg för Marias sång i titelspåret ”A Star-Crossed
Wasteland”. Melodin eskalerar med tunga smäktande gitarriff och bandet gör sitt
jobb med elegans. Ett imponerande spår som besitter alla komponenter för att bli
en klassiker.  

När ljuset så småningom dämpas i salongen och man sitter och funderar på vad som
egentligen hände så lösgörs ur dunklet den vackraste balladen av dem alla.
”World In Flames” är bedövande känslosam i sin utformning och att lysa upp
mörkret med en låga från en välfylld tändare känns som det mest naturliga
beteendet.
 
”(Hot) Chicks in metal” med Lacuna Coil och Within Temptation i spetsen har med
In this Moment funnit sin baneman. Metallegering är bra mycket hårdare och
tumskruvarna är åtdragna till smärtgränsen, men att uppleva metalcore skall
också beröra och göra ont – även med en kvinnlig vokalist. Band som As I Lay
Dying och All that Remains bör vara på sin vakt för Maria flåsar dem i nacken.

Finns viljan att testa sin sinnevärld fullt ut så är A Star-Crossed Wasteland
absolut en bra valmöjlighet, men man får dock ta i beaktande att detta är något
helt annat än när människan första gången uppfattade det talade ljudet.

Thomas Claesson

Pain Of Salvation ”Road Salt One” (Inside Out/EMI)

När jag först hörde att PoS skulle släppa nytt så blev jag glatt överraskad, tre år efter Scarsick som jag inte riktigt gillade. Sedan hörde jag att de bestämt sig för att gå tillbaka till ett äldre, mer 70-talsinspirerat garagesound. Jag hörde då också Ep:n Linoleum som väckte mitt intresse inför albumet. Men sen fick jag reda på att de skulle vara med i Melodifestivalen. Då blev jag ytterst tveksam, jag ville verkligen inte att de skulle sälja ut sig på det viset. När sedan låten var en extremt lugn ballad, Road Salt, så blev jag lite smått arg för att de inte valt en bättre låt med lite drag i så de kunde ha vunnit hela skiten. Detta var i alla fall mitt utgångsläge inför den nya skivan, jag hoppades verkligen att de skulle imponera på mig, efter besvikelsen i melodifestivalen.

Vilken tur då att herr Gildenlöw har koll på vad han gör med sitt band! Den här skivan är faktiskt riktigt bra. De som gillar PoS känner igen sig, men de har också förnyat sig framför allt vad gäller deras sound, precis som utlovat. Det är stundtals skitigt, deprimerande, hårt och otroligt vackert. Trummorna låter som soptunnor med slappt spända skinn på, vilket är riktigt skönt på denna skiva. Gitarrerna leker fint över halsen med ett råare och inte så metaldistat ljud som förut. Pianisten har otroligt fina passager att spela, vilket jag kunde sakna i PoS:s äldre material stundtals. Skivan innehåller också inslag av många olika genrer, och Pos behärskar dem alla väldigt bra, alltifrån cirkusmusik i tretakt i Sleeping Under The Stars till en riktig bluesdänga i låten Tell Me You Don’t Know. Sedan måste jag nämna Daniel Gildenlöw på sång. Jag har faktiskt svårt att komma på en bättre sångare som klarar alla olika genrer som PoS ägnar sig åt. Det är en av progressiv rock/metals allra bästa vokalister.  

Några favoritlåtar på skivan är: No Way, Sisters (som dock låter skrämmande likt Nocturne), Darkness of Mine, Linoleum, Tell Me You Don’t Know . De låtar som inte riktigt håller måttet är Curiosity och Road Salt.

Betyget till Road Salt One blir starka 4/5 djävulshorn. Det är stundtals perfekt, olidligt vackert och riktigt bra musik. Anledningen att det inte blir en femma är för det första att jag ibland saknar deras gamla stil. Nu har man i och med nylanseringen av det nya soundet också inriktat sig mer på sin image, i alla försök att nå ut till en bredare publik. Den andra anledningen är att alla låtar inte är toppmaterial, det finns vissa låtar som inte riktig hör hemma på skivan.

Martin Engström