Ambitiös och storslagen rockopera x2
Det är bara att applådera Tobias Sammet som klarat av att sy ihop det här tvåskivorsprojektet, samtidigt som han har ett stort engagemang i sitt huvudband Edguy. Ljudmässigt låter skivorna precis som ett så här ambitiöst och storslaget projekt ska låta: instrument och sång tillåts ta den plats som behövs – när det behövs. Och att lyssna i hörlurar förstärker intrycket av storslagen rockopera. Det går inte att skriva om Avantasia utan att nämna gästartisterna: Jorn Lande, Klaus Meine, Michael Kiske, Bob Catley, Jon Oliva, Tim ”Ripper” Owens, Eric Singer, Bruce Kulick – och självklart ”ryggradsduon” Sascha Paeth och Miro. Bland andra…
- Avantasia ”Angel Of Babylon” (Nuclear Blast/Warner)
Undertecknad tackar hårdrocksgudarna för att Tobias knåpat ihop en av alla tiders bästa hårdrocksrefränger i midtempo: Death Is Just A Feeling. Huvudsångare i låten är Jon Oliva (Jon Oliva’s Pain, ex-Savatage) som gör en imponerande ”elak” sånginsats. Refrängen ger rysningar utöver det vanliga. Hårdrocksgodis!
Vackra och stillsamma Blowing Out The Flames är en annan favoritlåt med härlig körsång i refrängen och ett känslofyllt ”gråtande” gitarrsolo. Och sångfyndet Cloudy Yang (vilken röst!) gör symfoniska Symphony Of Life på ett så skönt sätt att man får gåshud. Schlagerdoftande (!) melodiösa godbiten Down In The Dark innehåller rätt mix av höjningar/sänkningar av tempot. Journey To Arcadia avslutar skivan på ett alldeles utmärkt sätt med sju minuter och 13 sekunder fyllda av snygga melodier.
Mindre bra då? Jo, det finns två låtar som säkerligen inte kommer att gå till hårdrockshistorien: funkiga (!) Alone I Remember och rakt-på-sak-rockiga Rat Race.
- Avantasia ”The Wicked Symphony” (Nuclear Blast/Warner)
Tim ”Ripper” Owens (ex-Judas Priest) står för en imponerande sånginsats i Scales Of Justice. En av dom sångstilsmässigt ”hårdaste” låtarna som släppts under namnet Avantasia. Och den är mycket bra! Forever Is A Long Time är en midtempolåt med gitarrsolon i den högre skolan. Duetten mellan Tobias och Klaus Meine (Scorpions) i Dying For An Angel är ljuv musik för balladälskare. Titelspåret The Wicked Symphony måste förstås också nämnas, för här snackar vi om nio minuter och 28 sekunder storslagenhet av yppersta klass. Imponerande!
Mindre bra då? Med risk för att anklagas för att ”svära i kyrkan” så tycker jag att det blir lite för mycket Jorn Lande…
Summa summarum är slutomdömet att herr Sammet & co har gjort ett mycket bra jobb och att Avantasia är starkare än någonsin.
Magnus Bergström
