nyaskivor.se

Lordi ”Babez for breakfast” (RCA/Sony)

Två år efter mästerverket ”Deadache” är Lordi tillbaka med sitt femte album, med det kitchiga namnet ”Babez For Breakfast”.  Hela albumet är som en reformation – håret har klippts och tuperats, skivan är rosa och antalet låtar som lutar åt det sexistiska hållet är ovanligt högt (för att vara Lordi det vill säga). Hur funkar det?

Det funkar riktigt jäkla bra. De har fortsatt med sin Terror på Elm Street tribute – med den skillnadfen att den här gången hyllar de Freddy Kruegers födelse, och om ni tänker efter – det var i den FEMTE Terror filmen man fick se Freddy födas. Det finns inte ett enda spår på skivan som är dåligt – nej, inte ens ”Amens Lament To Ra”, personligen tycker att den mer är ett intro till ”Loud And Loaded”.

Som jag sa i början är alltihop en reformation – låtarna är mer sexistiska ( i alla fall om man tänker efter lite!), låtarna är mjukare och har fått mer synth och ”körer” bakom sig. Ni vet, rätt typiskt 80-tal. Till och med titelspåret, som egentligen är lite råare, låter som någon man tagit direkt ifrån ett Mötley Crüe-album. Spår som ”This Is Heavy Metal” och “Give your Life To Rock n Roll” är rena hyllningar till hårdrocken själv, och dessutom medverkar Mark Slaughter (Slaughter, Vinnie Vincent Invasion) på ”Grannys Gone Crazy”.

Låt oss bara säga att det är en fullträff. Det här är ett mästerverk. Kanske låter det inte övertygande eftersom ”Deadache” också var det, men ”Babez” är snäppet bättre. Så här borde de fortsätta.

Bäst: Nonstop Nite
”Sämst”: Att de inte hade en mittposter i boken….

Sara Köhler

Eluveitie ”Everything Remains (As It Never Was)” (Nuclear Blast/Warner)

Det schweiziska bandet Eluveitie släpper nu sitt femte och i kretsarna mycket efterlängtade album. Bandet som nått stor framgång med sin pagan/folk metal säger sig nu ha skapat det perfekta Eluveitie-albumet.

Det råder ingen tvekan om att männen och kvinnorna bakom bandet alla är skickliga musiker, och man leker med en mängd instrument i låtarna. Förutom att blanda in traditionella instrument i  kompositionerna använder man sig även av det numera utdöda språket galliska på en del ställen.

Folkinspirerad metal är något jag alltid varit svag för, men för mig funkar ändå inte ”Everything remains” fullt ut. Jag har svårt att fångas av musiken och det blir inte riktigt så perfekt som de själva vill beskriva det. Albumet är proffsigt genomfört och med tanke på namnen som varit inblandade i färdigställandet så kan man egentligen inte vänta sig något annat; även om de har en liten bit kvar till den absoluta toppen. Man blir nöjd men inte lyriskt helt enkelt.

Några riktigt fina låtar finns dock på plattan, exempelvis titelspåret ”Everything Remains As It Never Was”, ”Quot The Raven” och ”The Liminal Passage”; varav den sistnämnda, ett litet mysigt ”outro”,  är ett grymt vackert litet stycke musik.

Tobias Blixt

James LaBrie ”Static Impulse” (Inside Out/EMI)

I den medföljande pressreleasen säger sångaren James LaBrie att skivan innehåller ”Gothenburg metal with some progressive elements”. Nja, kanske inte helt rätt men han har en poäng där i och med att det i flera låtar handlar om tyngre tongångar än i huvudbandet Dream Theater.

Personligen tycker jag att det är upplyftande med soloprojekt som inte låter som huvudbandet, och i fallet LaBrie blir jag dessutom positivt överraskad över att han visar sig vara en ”metalkille”. Blandningen av LaBries mjuka stämma och trummisen Peter Wildoers growl (eller skrik som det sår i nämnda pressrelease) är helt klart ett lyckat koncept.

Bästa låtarna är också dom som innehåller mest av nämnda blandning: One More Time, Jekyll Or Hyde (bäst!) och This Is War.
Men det finns ljusglimtar även när det gäller skivans lugnare delar, som ”halvballaden” Euphoric med sina intressanta tempoväxlingar och stillsamma balladen Coming Home, båda med LaBrie i högform. Det är som vanligt så att LaBrie låter bäst när han sjunger mjukt och inte ”hårt”.

Jag hör inga direkta svagheter på skivan, förutom att bas och gitarr kunde ha varit lite mer framträdande i vissa låtar. Å andra sidan är det kanske logiskt att det låter som det gör i och med att det är LaBrie och Matt Guillory (keyboards) som står för låtskrivandet.

Static Impulse är – självklart – inte i närheten av Dream Theaters progressiva höjder, men det går ändå att konstatera att LaBrie lyckats bäst av bandmedlemmarna när det gäller soloutflykterna. Jag hoppas att fortsättning följer…

Magnus Bergström

Amorphis ”Forging The Land Of Thousand Lakes” (Nuclear Blast/Warner)

                                Spotify

Finska Amorphis spelar metal med djup och bredd. Och hela härligheten är kryddad med en stor portion finskt vemod. Nya skivan The Land Of Thousand Lakes är liveinspelad i Oulu i bandets hemland.

Låtvalet är alldeles utmärkt och kan utan tvekan kallas ”greatest hits live”. Dom 16 låtarna representerar vart bandet står idag och även vart det har sina rötter.

Bandmedlemmarna är en samspelt enhet som alla vet vad dom sysslar med och gör det mycket bra. Sångaren Tomi Joutsen är värd ett extra omnämnande: han växlar till synes enkelt mellan skön- och growlsång och binder samman bandets olika tidsepoker till en enhet.

Bäst på skivan är Silver Bride, Sign From The Northside, My Kantele och ett bra sammansatt Elegy-medley.

Nu återstår det att höra vilka intressanta ljud Amorphis levererar på nästa studioskiva…

Magnus Bergström

Doomshine ”The Piper At The Gates Of Domm” (Massacre/Sound Pollution)

                                 Spotify

Det här är gloomy and doomy enligt regelboken. Doomshine har kallats det tyska svaret på Candlemass och rent kvalitetsmässigt, vad tunga riff, låtbyggen och framförande anbelangar, lever tyskarna upp till jämförelsen mer än väl. Faktum är att de klarar sig själva, utan att behöva jämföras med svenska doomlegenderna.

The piper at the gates of doom är andra studioalbumet. Debuten Thy kingdom come kom 2004. Öppningen Sanctuary demon på andra studioalbumet The piper at the gates of doom (ja, jag vet: fyndigt…) sätter ned foten för fortsättningen: stöpt i bly mullrar den ståtligt fram så sakteliga att jag för en stund tror den går baklänges till början igen. Det är låånga låtar, flertalet klockar in på runt 8 minuter. Dock blir det aldrig tråkigt. För en doomfantast som undertecknad är detta en platta att njuta länge av. Fyndigheten i låttitlar, albumtitel (ja, även bandnamnet i viss mån) gör mig ändå lite fundersam. Hur pass mycket tar Doomshine sin grej på allvar, egentligen?  Doom med glimten i ögat är en inte helt vanlig kombination…. Waltzhalla? Men ok då, valstakt är det faktiskt.
Hursomhelst: en självklar 4:a i betyg blir det.

Mats Johansson

Apocalyptica ”7th symphony” (Columbia/Sony)

Apocalyptica är idag ett stort namn, även om jag minns på 90-talet när dom endast var ett coverband på Metallica. Det var unikt och magiskt givetvis, något som banade väg för något stort. Fyra år efter debuten kom Cult som blåste mig av stolen och framgångarna fortsatte med Reflections (2003) samt Worlds Collide (2007). Dessa framgångar gjorde också att bandet tog en ny riktning från att vara helt instrumentalt till att ladda sina skivor med gäster. Corey Taylor, Christina Scabbia, Lauri Ylönen och Sandra Nasic är några av namnen som verbalt besökt Apocalyptica. Jag diggar verkligen att man valt att göra på så vis, det ger ett extra djup i låtarna. Men samtidigt är man väldigt beroende av bra gäster, som deras sjunde skiva bitvis saknar. Dave Lombardo (Slayer) som gärna gästar med sitt slagverk gör så åter, vilket också är bästa låten på skivan. Men tyvärr har varken Gavin Rossdale (gift med Gwen Stefani) eller Brent Smith (Shinedown) samma talang. Lacey Mosley (Flyleaf) gör en bra insats som dessvärre inte riktigt passar till Apocalyptica. Joe Duplantier (Gojira, Cavalera Conspiracy) gör ett bra jobb och står för en helt okej låt.

Detta sjunde album bär titeln ”7th Symphony” och känns oinspirerat tråkigt. Det är absolut inget större fel på musiken, men det är långt från deras tidigare verk. Jag känner inte någon entusiasm utan snarare besvikelse över att åter lyssna på de finska cellorockarna. Tidigare gäster har varit mer passande än de lite ”poppigare” eller ”mesigare” gästerna som sjunger den här gången. Det finns bra partier på några låtar och de bättre låtarna håller absolut samma klass som tidigare, men helheten är dessvärre rubbad. Favoriter som jag också rekommenderar starkt är ”2010 (ft. Dave Lombardo)”, ”Broken Pieces (ft. Lacey Mosley)” och ”Bring Them to Light (ft. Joe Duplantier)”.

Om man verkligen är ett stort fan av Apocalyptica så kommer man troligen ändå vilja ha skivan och det är inget fel med det. Jag personligen tycker det är konstigt att ”Apocalyptica” inte fått fram bättre material på de tre år som man haft på sig. Skivan startar svagt men blir bättre längre in och dessutom växer skivan på mig som lyssnare. Om man inte hört Apocalyptica förut så köp en av deras äldre skivor istället. Vill ni bekanta er med ”7th Symphony”, prova då några låtar istället för hela skivan och lyssna gärna via Youtube innan, jag varnar för stor besvikelse!

Det är dags att återgå till ”Cult”, för att se vad man gjorde rätt där man idag gör fel.

Ricky Löfqvist

Spiritual Beggars ”Return To Zero” (Century Media/EMI)

                                   Spotify

Arvet från det tidigare 70-talet á la Black Sabbath för Spiritual Beggars vidare på ett bra sätt med Return To Zero, som visar vart det tunga skåpet ska stå.

Individuellt handlar det förstås om – oftast – tunga gitarriff av Michael Amott. Men mest imponerar ändå nya sångaren Apollo Papathanasio (Firewind) som har en röst med alldeles lagom rivighet, samtidigt som han vid väl valda tillfällen tar till högre toner.

Trots allt är det ändå tyngden som gör att jag inte delar ut mer än en trea i betyg. Lite mer fart här och där skulle ge välbehövlig variation – och därmed ett högre betyg.

Det är svårt att plocka ut enstaka favoritlåtar i den jämna massa som Return To Zero utgör, men The Chaos Of Rebirth har en del av den variation som jag efterlyser (se ovan) och sticker därmed ut på ett positivt sätt. Snyggaste gitarrsolot? Lyssna på Dead Weight och njut.

Apropå variation så måste avslutande The Road Less Travelled nämnas; en lätt jazzig låt med bland annat piano och med rösten i fokus. Men här handlar det om en så udda fågel att jag inte räknar in den bland övriga låtar. Den är mycket bra men hör egentligen hemma på en skiva med enbart den musiktypen.

Dom redan frälsta fansen kommer att bli mer än nöjda med Return To Zero. Men dom som inte ”fastnat” tidigare kan bli svårare att övertyga…

Magnus Bergström

Misanthropian ”A Torture Of Your Own Design” (Supernova/Cosmos Music Group)

                                   Spotify

För 5 år sen debuterade svenska dödsmetallarna Misanthropian med ep:n Dead Silence, vilken lovade gott. I senaste laget släpps nu fullängdaren A torture of your own design. Det är jämntjockt stenhårt och rått, snyggt growlande från sångare Daniel och habilt hantverk rakt av. Toppen utgörs av ödesmättade och taggiga Sado consumism, annars är det inget annat som höjer sig över mängden. Låtmaterialet är tämligen svagt i det stora hela. Allt går in i varann. Riffen är snarlika. A torture… blir sett till helheten en liten besvikelse. Snyggt, men rätt trist också.

Mats Johansson

Heart ”Red Velvet Car” (Eagle/Playground)

                                   Spotify

Gruppen Heart med systrarna Ann och Nancy Wilson som ledfigurer och konstanter började på 70-talet med en akustiskt driven rock inspirerad inte minst av Led Zeppelin för att på 80-talet förvandlas till AOR-giganter och stora MTV-profiler med kommersiella monsterhittar som bl.a. ”Alone” och ”These Dreams”. Den sist nämnda delen av karriären ledde dock till att bandet, när 90-talet och grungevågen ebbat ut, i princip förlorat sin gamla cred som det skrapat ihop under 70-talsperioden.

Men systrarna Wilson har på senare år börjat bygga upp grundstenarna igen och alltmer sökt sig tillbaka till rötterna. Nya plattan Red Velvet Car är det bästa gruppen gjort hittills i den riktningen. Det mesta på plattan kan betecknas som kvalitativ mjuk vuxen classic rock med en lätt akustiskt ton dominerad av ballader och midtempo-låtar. Det här är inte alls illa utan låter överraskande inspirerat och taggat.

Och de tidiga Led Zeppelin-influenserna som en gång fick systrarna att starta skiner igenom mycket – vilket är en fin styrka med skivan, i mitt tycke. Ja, Ann Wilson låter i sina bästa stunder på plattan som den kvinnliga motsvarigheten till den med musikalisk värdighet åldrade Led Zeppelin-sångaren Robert Plant och man kan också associera en del till dennes magnifika senare americana-platta Raising Sand tillsammans Allison Krauss.

Henric Ahlgren