nyaskivor.se

Arch Enemy ”Khaos legions” (Century Media/EMI)

För mig har Doomsday Machine alltid varit det starkaste albumet från detta band. Rise of the Tyrant kom inte riktigt upp till samma nivå men det finns några riktiga guldkorn där med. Med detta nya album var mina förväntningar ganska höga. Sångerskan Angela Gossow sa själv att det nya materialet var mer punkinfluerat vilket jag inte riktigt såg fram emot. Men skivan börjar bra med ett stämningsfullt intro till Yesterday Is Dead And Gone, vilket kickar igång albumet på riktigt Arch Enemy-manér. Och ju längre in i skivan jag kommer kan jag inte påstå att jag märker av dessa punkinfluenser som sägs skall finnas. Snarare är det nog mer i texterna som man kan hitta den andan där uppmaningar till revolution och kamp för frihet är stora teman.

I Arch Enemys kompositioner hittar vi kraftfulla och snabba riff som avlöses av fint klingande melodislingor och ackordföljder som tillsammans bygger upp en ljudvägg som inte många band inom metalgenren kan rå på. Bloodstained Cross och Cruelty Without Beauty är några låtar som är bra exempel på detta. Ljudet hos Arch Enemy är just som det brukar vara, otroligt skarpt och tydligt. Med en bra stereo blir det otroligt mäktigt. Något som dock stör mig en del är att jag tycker att jag känner igen mig i många av låtarna och framför allt framförandet av dem, hur man byggt upp dem och hur de melodiösa partierna implementeras. Jag efterlyser lite nytt tänkande och lite mer variation i låtarna. Det är därför detta album inte får högsta betyg, jag har stundtals hört allt förut. Men det är ett band med riktigt duktiga musiker och en kvinnlig sångare som håller fanan högt. Khaos Legions är också en sådan skiva som växer för varje genomlyssning, man upptäcker mer och mer de härliga tongångar gitarrerna skapat. Betyget blir 4/5 djävulshorn.

Bästa spår: Yesterday is Dead and Gone, Bloodstained Cross, Cruelty Without Beauty, Thorns In My Flesh.

Martin Engström

Coldspell ”Out from the cold” (Escape/Cosmos)

Alla som tror att två näst intill perfekta vintrar kan knäcka de mest insnöade musiker har med största sannolikhet helt fel.
 
Förresten, de som inte tycker om melodisk hårdrock räcker upp en hand. Jaså, inte det. Det var som jag tänkte alltså.
 
Om livsviljan finns och om snöskyfflar och andra praktiska redskap är till städes, ja då går det att överleva även om snöstormen rasar runt knuten.
 
En på miljonen kan vara en ödets nyck, men ‘One In A Million’ är förmodligen inte så långt från pudelns kärna som man kan tro.
 
‘Six Feet Under’ har av många ansetts som sista anhalten, men i den här tappningen finns det hopp om livet. Fina harmonier inlagt i klaviatur och gitarr och dessutom skönsång på topp ger färgnyanserna en allt annat än grå nyans.   
 
Var är vi ? Ja, snöslungorna arbetar till fullo och inspirationer från Europe, Def Leppard och till och med (om man är snäll) kanske även Whitesnake är slående. Sammantaget gör detta att tryggheten i snögrottan känns tillfredsställande, men inte mycket mer.
 
Det är långt till Kebnekajses topp och det är inte dåligt att komma halvvägs. Ett beaktansvärt och förvånande försök att bestiga isiga berg har beskådats. Nästa gång sitter broddarna på och kanske till och med en egen personlighet kan skönjas bortom det alltmer oförutsägbara norrskenet.
 
Jo, det var en sak till. Bandet kommer från Kiruna, men det hade väl alla listat ut vid det här laget.
 
Thomas Claesson

U.D.O. ”Rev-Raptor” (AFM/Sound Pollution)

Ett steg bak och ett steg fram = U.D.O. står och stampar i marschtakt på samma plats som tidigare. Bra eller dåligt?

Tittelåten Rev-Raptor är en klockren fempoängare vid en jämförelse med tidigare traditionsenligt starka U.D.O.-skivtitellåtar, den driver på bra och har en lättsjungen/medryckande refräng.

Första singeln Leatherhead har en skön, melodisk vers där Udo Dirkschneider får chansen att visa en aningens mjukare sida av rösten. Men så kommer tyvärr refrängen och förstör, för den är rent ut sagt bara tjatig…

Renegade är fartylld och rakt-på-sak med en mycket bra refräng. En blivande livefavorit?

Den obligatoriska (halv)balladen I Give AS Good As I Get är bra men inte riktigt i klass med exempelvis Unspoken Words (Faceless World 1990) och Tears of a Clown (Mastercutor 2007).

Det finns också enpoängare som allt för simpla Rock n Roll Soldiers, en U.D.O.-låt enligt standardmallen som inte tillför någonting. Det är dock värt att påpeka att den melodiösa versen i stil med tidigare nämnda Leatherhead åtminstone höjer låten liiiiite.

Men nog om enskilda låtar och till den viktigaste frågan: är det värt att investera i skivan? Mitt svar är ja, förutsatt att du tycker om när det du lyssnar på låter som vanligt.

U.D.O. har inga oväntade ess i rockärmen på Rev-Raptor, men det är å andra sidan aldrig fel med musik som har en hög dricka-öl-och-rocka-loss-känsla.

Magnus Bergström

Hammerfall ”Infected” (Nuclear Blast/Warner)

          Release:  18 maj          

Efter ett ganska långt (och segt) intro drar Patient Zero igång i ett högt power metal-tempo… Nej, vänta nu… Den börjar mycket, mycket tungt. Det tar lite drygt fyra minuter innan power metal-tempot (som jag på förhand räknat med att få höra) tar vid som ackompanjemang till det läckra gitarrsolot, för att sedan återgå till tunggunget. Bra start!

Sedan följer ”normala” skivöppningslåten Bang Your Head, och allt är som det brukar vara om det inte vore för det finurliga stopp/start-greppet som används då och då i låten. Att klichévarningslampan lyser vid en textanalys har jag överseende med när det är så lätt att skråla med i refrängen.

One More Time kändes ärligt talat hur seg som helst första gången jag hörde den, men efter tiotalet lyssningar gillar jag den skarpt. Det går helt enkelt inte att bli av med den…

Att utse skivans bästa refräng är ingen lätt uppgift, men The Outlaw tar priset och är så nära schlagermetal som det går att komma utan att passera smaklöshetsgränsen.

Finstämda balladen Send Me A Sign är inte det starkaste bandet fått till i den kategorin, men det går inte att blunda för att Joacim Cans här gör sin bästa sånginsats någonsin.

Kanske är det bandet själva, kanske är det meriterade producenten/låtskrivaren/sångaren James Michael (Mötley Crüe, Sixx A.M., Scorpions, Meat Loaf med flera) som tagit ut svängarna i Hammerfall-soundet en aning. Okej, visst känns flera av ingredienserna igen – refränger som fastnar direkt och en knivskarp ljudbild – men hur som helst gillar jag det jag hör.

Skivans svaga punkt är att låtarna 8, 9 och 10 inte får mig att känna något särskilt alls. Jo förresten, en för stark känsla av upprepning.

Oavsett invändningen ovan så är Hammerfall 2011 lika vitala som någonsin tidigare och betyget 3,5 avrundas uppåt på grund av känslan av pånyttfödelse.

Magnus Bergström

Scar Symmetry ”The Unseen Empire” (Nuclear Blast/Warner)

         Release:  20 april

Proffsigt, men lite för mycket av samma typ av låt hela skivan igenom. Det är min kortfattade analys av The Unseen Empire, femte skivan melodiös teknisk death metal signerad svenska Scar Symmetry.

Om jag istället gör en djupanalys så… Nej, jag skojar bara, du ska inte behöva läsa en utdragen dissekering av skivan. Låt mig istället fastslå att de som tycker om bandet sedan tidigare knappast kommer att tappa sugen. Möjligtvis med undantag av de som – liksom undertecknad – tycker mer om hårt än mjukt. The Unseen Empire är nämligen betydligt ”snällare” än förra skivan Dark Matter Dimensions. Det känns onekligen som att siktet är inställt på USA…

Det välkända Scar Symmetry-låtreceptet känns igen: melodiösa och hårda partier och growl och ren sång varvas om vartannat. Allt kryddat med tekniska finesser. Det vill säga tryggt och lagom enligt mallen.

Individuellt är sången rakt igenom kanonbra men det är ändå gitarrspelet som är den stora behållningen. Wow, så läckert!
Det är bara att hoppas att grabbarna tar ut låtsvängarna lite mer nästa gång…

Magnus Bergström

Fretless ”Local Heroes” (E.L.T Records)

Ibland dyker det upp något helt okänt band som ger öronen en positiv överraskning. Så var det för min del när det gäller det svenska melodiösa hårdrocksbandet Fretless, som drog igång hösten 2009 (existerade innan dess som soloprojekt i regi av sångaren/gitarristen Patte Carlsson).

Det ska sägas att till en början retade jag mig lite på sången, men det gick över när jag kom att tänka på likheter med Rock ‘n’ Rolf (Running Wild) och Joakim Lundholm (220 Volt). Med andra ord flödade plötsligt nostalgibägaren över för en gammal hårdrockare med smak för melodier och personlig sång.

Låtarna är uppbyggda på traditionellt sätt, men piffas oftast – inte alltid – till av små detaljer som till exempel en läcker gitarrslinga eller tempoväxling.

Av låtarna är Break Out klart bäst: ett vitaminpiller med en refräng som fastnar direkt. Den tidigare nämnda nostalgikänslan är som mest påtaglig i Freedom Fighter, som låter väldigt mycket Running Wild både i refrängen och överhuvudtaget sångmässigt.
Mindre bra är inledningslåten Here We Go som aldrig riktigt lyfter, men varför har jag svårt att sätta fingret på. Känns bara alldaglig liksom.

Skivsoundet är bra men inte helt perfekt och med en påtaglig livekänsla, vilket alltid är ett plus i min bok. Hårdrock ska vara lite ruffigt.
Fretless är intressanta och jag kommer att följa bandet i fortsättningen. Det finns utrymme för förbättringar och i och med att man redan står på en stadig grund kan det bli riktigt bra när “produkten” är helt färdig.

Magnus Bergström

Architects ”The Here And Now” (Century Media/EMI)

Kalla det metalcore, mathcore eller vad som helst. Jag kallar det aggressiv metal med strategiskt placerade melodier.

The Here And Now är Architects fjärde skiva och bandmedlemmarna har nu fått till den näst intill perfekta mixen av det de gjort tidigare.

Av skivans åtta första låtar kan jag inte välja ut någon som sticker ut mer än de andra, det är helt enkelt jämnbra.

De bästa låtarna är de två som avslutar The Here And Now:

Heartburn som är en mycket innerlig ballad med inlevelsefull sång av Sam Carter. Vackert. Dessutom ett alldeles utmärkt andningshål som ger skivan en extra twist, bland all aggressivitet som i övrigt dominerar på skivan.

Year In Year Out/Up And Away som är varierad och något av en blandning av de åtta första låtarna kryddad med liiiiite Heartburn. Med gästspel av Greg Puciato från Dillenger Escape Plan.

Någon ytterligare låt i stil med de två sistnännda och betygsfemman hade delats ut. Men den kanske får tas till när deras nästa skiva ska recenseras, vem vet…

Architects är självklara arvtagare till Bring Me The Horizon och frågan är – enligt mig – inte om utan när de tar över tronen.

Magnus Bergström

Destruction ”Day Of Reckoning” (Nuclear Blast/Warner)

Hjälp… The Price och Hate Is My Fuel öppnar Day Of Reckoning i höghastighetstempo och jag känner mig närmast överkörd. I positiv bemärkelse.

Day Of Reckoning är något överraskande en temaskiva, och det är modigt av ett så traditionellt thrashband som Destruction att ge sig ut på ett sådant äventyr. Eller rentav dumt, beroende på hur man ser det. Det man hur som helst kan säga är att efter så många år i branschen är bandet i sin fulla rätt att göra det dom känner för. Och håll med om att det är uppfriskande med band som inte känner av trender utan kör sitt eget race.

Vad handlar texterna på skivan om då? Jo, om den sista överlevande mannen på jorden och att han står inför världens slut.

Musikmässigt är det alltså full fart som gäller. Men det finns också en och annan (lugnare) tempoväxling i flera av låtarna, och det ger skivan “luft” som räddar den från att låta enformig.

Det är svårt att utse en favoritlåt men Sorcerer Of Black Magic ligger bra till, för den har något alldeles extra och får mig i vissa stunder att tänka på tidiga Slayer.

Ironiskt nog så tycker jag att skivans sämsta låt är titellåten, som mest tuggar på utan att det händer något som berör och dessutom är refrängen ganska tjatig.

Day Of Reckoning är inte veteranernas bästa skiva, men den är långt ifrån den sämsta och jag placerar den därför någonstans på den övre halvan i diskografin. Tidigare fans kommer att älska den och kanske kan den också se till att en del “nya öron” upptäcker bandet.
 
Magnus Bergström

Sparzanza ”Folie a cinq” (Spinefarm/Universal)

Sparzanza är ett band från Karlstad som varit aktiva under en relativt lång period utan att ha gjort allt för stort väsen av sig. Med influenser från modern hårdrock och med något taskig presentation så är det inte så konstigt. När man nu ska släppa sitt femte album ”Folie a Qinq”(FoQ) väcker man lite större uppmärksamhet – det känns som man har utvecklats bara vid blicken på fodralet.

FoQ river igång med spåret ”Temple of The Red Eyed-Pigs” vilket också är skivans vassaste spår och man sätter ribban väldigt högt. Man kan redan här veta om resten är något man vill fortsätta lyssna på. Det finns många intressanta spår som man bör höra fler gånger – ju fler desto bättre! För det tar lite tid innan man inser hur skön skivan är och hur mycket detalj som finns på spåren.

Man kan klassa Sparzanza lite som en korsning mellan den brutala rocken framfört av band som Killswitch Engage och radiorock. Det är snällare än vad jag hade väntat mig och det är absolut inte något som hindrar bandet utan tvärtom, förgyller upplevelsen. Sången är klockren allt som oftast och det finns inte så mycket att klaga på hos de andra medlemmarna heller. Lägg på att texterna faktiskt engagerar och det finns en hel del riktigt fina inslag som gör att jag blev extra fångad.

Det stora problemet med FoQ är att skivan aldrig riktigt kommer upp i samma nivå som första spåret. Och dessutom är soundet väldigt lika rakt igenom, så variationen blir ganska låg. Om man dessutom tar hänsyn till att detta ändå är deras femte album, känns det lite som att man kanske behöver lägga till några extra klassinslag för att verkligen få till den där extra uppmärksamheten. Jag saknar också lite känsla i låtarna, det där lilla extra sköna som verkligen får världen att gunga. Men i slutändan bör man ändå gratulera Sparzanza för ett mycket väl utfört album och jag hoppas innerligt att folk börjar ta till sig deras musik!

Ricky Löfqvist