nyaskivor.se

Venom ”Fallen Angels” (Spinefarm/Universal)

      I butik: 28 november

En ny Venomplatta har inte inneburit några högtidsstunder det senaste decenniet, så trots tal om en tillbakagång till det klassiska Venomsoundet var inte förväntningarna högt ställda. Inte blir de högre när det öppnar synnerligen tveksamt med singellåten Hammerhead. Den är inte dålig men inte är det klassiskt Venom. Tack och lov är den en parentes, för snart brakar helvetet lös med Nemesis med, hör och häpna, Celtic Frost-vibbar på sången. Sen radar Cronos och kompani upp dem: en lång radda Venomlåtar, i motsats till låtar spelade av ett band som heter Venom, om ni fattar. Helt enkelt låtar med rötterna förankrade i de klassiska albumen, även om soundet är modernt. Flytet avbryts endast av lite tramsiga Punk’s not dead. Om vi bortser från de senaste tjugo åren eller så, så känns plattan som en rätt naturlig progression från Calm before the storm, en platta som i mitt tycke har oförtjänt dåligt rykte. Cronos röst har fortfarande bett, bulldozerbasen mullrar och bandet låter piggare och alertare än på mycket, mycket länge. Plattan håller trots många genomlyssningar och till och med Hammerhead växer till sig, så betyget gnetar sig upp till en fyra.

Trots att det här är en platta vars summa är större än delarna kommer Hail Satanas, Damnation of Souls och Pedal to the Metal, trots den sistnämndas titel, att stå sig väl jämsides klassikerna i bandets liverepertoar.

Jonas Andersson

Fair To Midland ”Arrows & Anchors” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Arrows and Anchors heter Fair to midlands senaste album, och man kan säga att de börjar med ankaret på botten av musikhavet. Introtemat ”Heavens to murgatroyd” får mig hellre att längta till himlen än att fortsätta lyssna. Med lite vemod inför vad som komma skall så fortsätter jag. ”Whiskey & Ritalin” är en tung upptempo låt och man tänker jävlar vilket skönt drag det är i låten och det kan ju bara gå uppför nu. Sången ger en helt underbar atmosfärisk kontrast till de tunga gitarriffen. Men…det går inte och höra ett enda ord av vad han sjunger, efter att ha lyssnat igenom sex gånger tycker jag att man borde kunna urskönja några ord, men det är en kvalité som saknas här.

”Musical chairs” är en av de mer framstående låtarna, och man slås verkligen av Jon Dickens basspelande. För mig en av de bästa basisterna som finns. Tyvärr lämnade han bandet i år vilket kan ses som en förlust för Fair to midland. Skivan rullar på och det är verkligen en upptemposkiva. Låtar som ”Uh-Oh”, ”Amarillo sleeps on my pilow” det lite Tv-spelsinspirerade introt i ” A loophole in limbo” och de diverse syntar och pianon som kryper fram lite här och där i låtarna och får dem verkligen att framstå som ett experimentellt rockband. ”Typhoid Mary Sends Her Best” är nå’t sorts instrumentalt mellanbreak eller ja, kalla det vad ni vill – det finns där och fyller egentligen ingen funktion(?). Även ”The Upset at Bailey Bridge” är bara en låt som finns där. Man kan undra om de tyckte skivan behövde två stycken på 50 sekunder, som bara är flummigt och otolkbart?

Låten ”Rikki Tikki Tavi” är verkligen experimentell, ett brutalt metalgrowl blåser huvudet av en i början och blandas emellanåt med Darroh Sudderth’s mjuka stämma. Det är verkligen en låt som hamnar bland de bästa på skivan.

”Three Foolproof Ways to Buy the Farm” är det tredje instrumentala stycket, och nu känns det som att det räcker…

Man kunde lika gärna ha bytt ut de tre instrumentala låtarna mot ”The greener Grass” som är 10.57 lång, men som håller hela låten igenom och aldrig blir tråkig.

Sista låten ”Pour the cal to ér”, som är ett bonus track, försvinner bara i den mängd musik som finns på skivan. 16 låtar är för mycket.

Det är ett fantasifullt och inspirerat ”fair to midland” vi lyssnar på 2011. De blandar frenetiskt olika elektroniska inslag med pianon, syntar och diverse andra instrument. Skivan blir egentligen aldrig tråkig för den har så många olika delar av olika genres. Men man kan undra om inte lyrikskrivarna i bandet legat lite på latsidan, eller om musikskrivarna fått alltför mycket utrymme? Hur som helst, ska man summera allting så känns det som om det inte är en skiva man gillar på en gång, utan att man måste lyssna på den flera gånger innan den börjar sjunka in. Den är för bra för ett lågt betyg och tvärsom. Too good to be bad – too bad to be good…

Erik Emilsson

Gordon Fights ”Gordon Fights” (Transubstans/Border)

Det här är ett riktigt svängigt album på många sätt, med tydlig inspiration från 70-talsrock/progg och blues. Det går att höra kopplingar till både Sabbath, Zeppelin och Hendrix som man tagit en del inspiration från. Vi kan också dra paralleller mellan andra svenska band såsom Graveyard och Witchcraft. Men man har helt klart satsat på det bluesigare soundet, med många riff skapade ur lekfullt användande av diverse bluesskalor. Den mest progressiva och utsvävande låten är ”Warrior” som känns som en hippieresa till regnbågens höjder.

Skivan byggs upp av många kortare spår som fungerar som några riktiga energisprutor. Dessa varvas också med 3 låtar som är över 7 min. Det ger en bra variation och jag tröttnar inte på att lyssna. Många låtar är lugnt svängiga och avskalade, med handklapp och lättnynnade melodier. Skivan stannar dock just på den här hållplatsen och blir inte mer än så. Men det är ett bra album att blanda in då och då i den vardagliga spellistan, då den piggar upp och bringar musikalisk glädje. Det hela avslutas med låten ”Parasite” som i sitt outro för tankarna till ett något gladare Cult Of Luna eller Khoma.

Med ett album utan någon egentlig dålig låt blir betyget 4/5 djävulshorn till debuterande Gordon Fights. Viss upprepning kan lätt hittas men bortsett från det är det en riktigt bra debut.

Bästa Spår: Little Darling, As I Please (med sitt otroligt härliga tempohöjande slut), Brothers & Sisters, No Rope Around Me.

Martin Engström

Sick Of It All ’’Nonstop” (Century Media/EMI) 
Pro-Pain ”20 Years of Hardcore” (AFM/Sound Pollution) 

”Trött på skiten och punk as fuck” skriker Tompa Lindberg i Skitsystems kängpunkdänga ”Skitliv” från ”Enkel Resa till rännstenen” (2001). På samma platta skriker han även ”Punken väckte min ilska och för det är jag stolt – intellekt plus aggression är lika med revolt” (från låten ”Ursinnets återvändsgränd”).

Kanske gör jag det lätt för mig när jag hävdar att textraderna ovan sammanfattar vad dessa två skivor handlar om. Det är nämligen här två gamla veteraner i hardcoregenren gör upp sinsemellan, eftersom man har kommit på konststycket att nästan samtidigt släppa varsin mastig samlingsskiva som sammanfattar karriären. Båda New York-banden spelar samma typ av punkmusik, New York hardcore, vilken är en snabb och frenetisk typ av punk som mer än någon annan subgenre inom punken har rötterna i betong och asfalt.

De har valt att lägga upp sina nysläppta best of-plattor på ganska likartat sätt, vilket är ett sätt som inte är det absolut vanligaste när det gäller best of-skivor. Sick of it all (storebrorsan i sammanhanget – har lirat ihop sedan 1986) har valt att spela in alla sina gamla klassiker på nytt för att ge dem nytt sound och liv som passar för 2011. Lillebrorsan i gänget (som lirat ihop sedan 1991) Pro-Pain bjuder på en blandning mellan gamla favoriter som är på-nytt-inspelade i studio, några liveklassiker och några helt nya låtar. Något som däremot särskiljer banden något stilmässigt trots att de lirar i samma typ av genre är att Pro-Pain är närmare heavy metal och Sick Of It All är närmare punken, vilket gör Pro-Pains låtar något mer melodiska.

Jag gillar tanken på att inte bara trycka ut samma gamla låtar som redan finns tillgängliga på tidigare plattor, vad än anledningen till det är. Det tyder i min bok på respekt för både sig själv och främst sina fans. Det är stort och kräver en eloge till båda banden. Att bjuda på nya låtar är också en bra grej, speciellt när de levererar på det sättet som Pro-Pains nya låtar gör.

Nonstop (bra namn eftersom skivan innehåller nonstop fullt ös från början till slut) som Sick of it all’s samlingsskiva heter, innehåller 20 nyinspelade låtar som sträcker sig över hela deras karriär och bjuder på låtar från hela deras karriär. Det är totalt sett en redig jävla käftsmäll som heter duga. Bandet visar upp varför man är ett av hardcorepunkens största och viktigaste band. Låtvalet är inget att klaga på, alla klassiker som jag älskar är med. Produktionen och nyinspelningen gör de gamla låtarna en ny rättvisa. Borde egentligen vara omöjligt att välja ut favoritlåtar ifrån en sådan här samlingsskiva, men för en gång skull är det faktiskt två låtar som står ut ännu mer än de övriga och det är ”Injustice System” och ”World Full Of Hate”.

Pro-Pains dito går under namnet ”20 Years of Hardcore” och innehåller totalt 23 låtar var av fyra helt nya, fyra som är nyinspelade, fjorton livelåtar inspelade i Tjeckien och en cover på Böhse Onkelz’s ”Keine Amnestie Für MTV”. Det mest glädjande på Pro-Pain skivan är livelåtarna, som stinker, sprudlar och hänför med sin energi. Det är adrenalin påslaget till 100% från första sekund, vilket gör att de nya låtarna och de gamla nyinspelade låtarna känns aningen lama och tråkiga – vilket egentligen inte är fallet. Tidigare nämnda cover känns som en varmt välkommen avbrytare mellan studiomaterialet och livelåtarna. Med skivan följer även en livedvd, vilken vi inte har fått möjlighet att recensera – men jag gissar att den är minst lika stabil som skivan.

Att bedöma best of-skivor är alltid lika knepigt, det brukar inte bjudas på nya låtar utan det är gamla låtar sammanställda med andra gamla låtar (oavsett om låtarna är nyinspelade eller ej). Men man får helt enkelt bedöma vad som kommer ut ur högtalarna och inte om det är nyskapande eller nytt och fräscht.

Inte helt oväntat tycker jag att båda skivorna är riktigt sköna. Vilken går vinnande ur kampen om New York? Kampen är mycket hård. Men jag tycker att Sick of it all-plattan är något vassare än Pro-Pain-skivan. Betygen blir som följer: SOIA 4½/5 och PP 4/5.

Lars Svantesson

Nader Sadek ”In The Flesh” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Den egyptiskfödde, New York-baserade konstnären Nader Sadek har med sitt senaste projekt producerat ett konceptalbum. Temat handlar om mänsklighetens förhållande till olja och hur detta, ”från uråldriga livsformer”, utvinns och fungerar som ett ”självdestruktivt bränsle till samhällets girighet”. Låtarna byggs mycket kring blastbeats, growlsång, bländande teknik och en del progressiva vändningar. För själva framförandet av musiken står sångaren Steve Tucker (före detta Morbid Angel), trummisen Flo Mounier (Cryptopsy) och gitarristen Rune Eriksen (Ava Inferi). Medverkar gör också ett antal gästartister från band som Mayhem, Cattle Decapitation, Monstrosity, Morbid Angel och Krallice.

In The Flesh är ett konceptalbum vars nio låtar framförs med en imponerande känsla, teknik och tyngd, där temat gör lyssningen ännu lite mer intressant.

Rickard Engström

Metallica och Lou Reed ”Lulu” (Vertigo/Universal)

Att skriva om det här pretentiösa magplasket känns inte alls bra. Jag skruvar lika mycket på mig när jag ska få ihop dessa rader som när jag lyssnade igenom Lulu första gången.

Lika bra att gå rakt på sak och beskriva min känsla så enkelt som möjligt: den av många (dock inte av undertecknad) oerhört kritiserade Metallica-skivan St Anger är att föredra 101 gånger av 100.

Av skivans tio låtar får åtta underkänt och två nästan godkänt: Pumping Blood med en otroligt udda text i kombination med ett ”jazzigt” trummspel och avslutande minst sagt stillsamma – och lååååånga – balladen Junior Dad.

Nej, betygshalvan delas inte ut för låtarna eller Lou Reeds texter utan för den stabila insatsen av trummisen Lars Ulrich: än en gång visar han förståsigpåarna i pressen att han kan hålla takten. Så det så!

Nu är det bara att se fram emot uppföljaren till finfina Death Magnetic och alltså en ”normal” Metallicaskiva. Lulu kommer aldrig mer att spelas i mitt hem, det är jag helt övertygad om.
 
Magnus Bergström

Kee Marcello ”Redux: Europe” (GPM/Sound Pollution)
 

Den före detta Europe- och Easy Action-gitarristen Kee Marcello är i dagarna aktuell med både en självbiografi (Rockstjärnan Gud glömde) och skivan Redux: Europe. Bra jobbat!

Som namnet avslöjar består Redux: Europe av utvalda låtar från Europe-åren. Men Easy Action är också representerade liksom tidigare outgivet material.

Jag tänker inte gå in på detalj och låt-för-låt-analysera vad som skiljer Kee- respektive Europe-versionerna. I grunden är arrangemangen i huvudsak likadana men detaljer har lagts till/tagits bort för att få till Kee’s vision av hur just dessa låtar egentligen ska låta.

Till exempel kan den gamla hitlåten Superstitious ”dissekeras” på följande sätt: annorlunda intro och en betydligt ”softare” vers, gitarrljudet mer påtagligt och keyboarden inte alls lika framträdande som i originalversionen.

När det handlar om sången saknas Joey Tempest i några av Europe-låtarna men inte i alla. Ibland vinner helt enkelt låtar på att sjungas med känsla framför perfektion.

Nackdelen med skivan är att det (trots att det är väl utfört) på något sätt känns lite konstigt att Kee gör covers på Europe-låtarna nu, så långt efter tiden i bandet. Och det jag absolut inte har förståelse för är att sega och sönderspelade balladen Carrie är med bland de utvalda låtarna.

Att säga vad som är bäst med skivan är enkelt: att för första gången på skiva höra Kee’s välkända gitarrsololåtar Hammers Heart och Bumble Kee. Han kan ta mig tusan lira så att gitarren glöder!

Magnus Bergström
 
Fotnot: Det är verkligen inte svårt att förstå att Poison stämdes för låtstöld, då refrängen i deras hitlåt I Want Action är tagen rakt av från Easy Action-låten We Go Rocking. Inte snyggt gjort av det på den tiden hårdsminkade LA-gänget.

Trivium ”In Waves” (Roadrunner/Warner)

Trivium är lite av ett problematiskt band för mig. De har lyckats göra en hel del bra låtar, men det finns också alltid några väldigt medelmåttiga spår på samtliga deras album som tynger ner det hela. I och med Shogun, deras senaste alster, tyckte jag att man tog sig ur det lite mesiga soundet man haft stundtals och verkligen befäste sig som ett mer framåtsträvande och innovativt band.

Med In Waves går tyvärr utvecklingen bakåt. Man har mer än någonsin förut smöriga refränger fyllda med rensång och gitarrslingor tagna direkt ur mainstreamfacket. Jag får känslan av att man försökt vara mer kommersiella i och med detta album och försökt leva upp till krav ställda för att nå en kommersiell succé.

Något som jag saknar är de riktigt episka låtarna som de ibland lyckas få till, och inte minst en instrumentell fullpott som låten ”The Crusade” från förra skivan. Detta tycker jag definitivt sänker skivans attraktionsvärde. Jag har svårt att skilja låtarna från varandra och uppmärksammar endast ett riff här och var, och vet då inte riktigt vilken låt det förekom i. Titellåten ”In Waves” är nog faktiskt den bästa, med riktigt sköna markeringar som ett bra intro också ger oss försmak av. ”Inception of the End” är en annan låt med lite högre tempo och med ganska typiska Trivium-riff.

Jag är lite besviken på att uppföljningen på Shogun inte alls blev så bra som jag hade hoppats. Men jag ska också lyssna på föregående album för att se om det egentligen är något att ha, jag mindes dem som bra men kanske har jag tröttnat på stilen. Betyget blir 2½/5 djävulshorn.

Martin Engström

Jasta ”Jasta” (Century Media/EMI)

Jamey Jasta, 34 år. En man med osannolikt många järn i elden. Han är mest känd som sångare i Hatebreed och Kingdom Of Sorrow men driver också ett skivbolag och ett klädmärke. Lägg till tonårsförälder och snart författare så förstår du att den här mannen har mer timmar på dygnet än oss andra. Eller nå’t…

Och nu har han släppt en soloskiva med guldkorn som till exempel:
Mourn The Illusion som växlar mellan snabbhet och tyngd. Suveränt gitarrspel!
Anthem Of The Freedom Fighter med en otroligt bra ”kampsångsrefräng”.
Set You Adrift som har en aggressiv vers och därmed en effektfull kontrast till den mycket melodiösa refrängen.
Enslaved, Dead Or Depraved med (som vanligt) finfin gästsång av Randy Blythe (Lamb of God).
The Fearless Must Endure som innehåller typiskt ”signaturgitarrspel” av Zakk Wylde i bra form och en melodi som fastnar direkt.

Jamey har alltid något i tankarna och han tycker om att dela med sig av det, vilket märks i låttexterna som alla har den typiska Jasta-attityden. Ironiskt nog är det gästsångarna som ger skivan välbehövlig variation, för även om herr Jasta har en hardcoreröst i världsklass kan för mycket av den varan bli lite tröttsamt i längden.

Recensenter världen över har hyllat skivan och det är lätt att förstå varför: musiken innehåller referenser till alla band som Jamey är och har varit medlem i och eftersom han aldrig gör något halvhjärtat så handlar det om kvalité rakt igenom. Det är mycket aggressivt samtidigt som det, ofta men inte alltid, är melodiöst och den kombinationen har sällan visats upp på ett så bra sätt som här.

Den enda svaghet jag upptäckt är att de många gästartisterna gör att skivan bitvis ”spretar iväg” en aning, men det är ärligt talat en marginell anmärkning.

Är du nu sugen på att investera i Jasta så rekommenderar jag utgåvan som innehåller två extralåtar varav (ytterligare) en med Zakk Wylde.

Magnus Bergström

ICS Vortex ”Storm Seeker” (Century Media/EMI)

ICS Vortex är kanske mest känd för sin medverkan i Dimmu Borgir, där han varit med och präglat soundet i ett antal år. Inte minst med sin något annorlunda röst. Han är också med i ett flertal andra band, såsom Borknagar och Arcturus.

Nu får vi äntligen ett soloalbum från Vortex där han står för sång och de flesta instrumenten själv. Och det var med glädje jag för första gången hörde singeln The Blackmobile som höjde mina förväntningar på detta album. Överlag är det inte alls ett black metalalbum som vi kan tro då vi hör öppningsspåret. Musikstilen är en sorts groove-metal, blandat med 70-tals prog, lite stoner och såklart Vortex rensång som sätter prägel på hela skivan.

Ljudbilden är dock något skev, ibland hörs sången alltför lågt och ganska ofta känns gitarrerna oputsade. Skitiga gitarrer kan vara bra men här blir det mest bara otydligt. Ibland blir jag också något fundersam hur Vortex tänkt, då vissa låtar tar några udda vändningar. Det är intressanta idéer som dock inte alltid funkar.

Betyget till Storm Seeker blir ändå 3½/5 djävulshorn. Det är intressant hur han blandat olika stilar och inte dragit sig för att ta med vissa partier. Han besitter också en röst som är ytterst ovanlig, som han flera gånger bevisar, men som kanske inte alltid prickar rätt just denna gång.

Bästa spår: Storm Seeker, The Blackmobile.

Martin Engström