nyaskivor.se

Turbowolf ’’Turbowolf” (Hassle/Sound Pollution)

Från 60-talet tar de psykadelican, från 70-talet tar de riffbaserad metal och från 80-talet tar de punkrocken – man har alltså tagit det bästa från varje årtionde. Under 2011 blandas dessa tre beståndsdelar ner i ett kokande kärl och mixas tillsammans med hjälp av magiska trollformler. Resultatet blir första självbetitlade skivan från brittiska ”Turbowolf” – som släpptes på det något magiska datumet 11-11-11. Vill du att din musik ska finnas med någonstans i bakgrunden och be lite om ursäkt att den spelas, då ska du leta någon annanstans. Turbovargarna ber inte om någon pardon alls utan gasar och kör på med fullt ös – står du i vägen så blir du överkörd. Turbowolf är som ett ”Sir Lord Baltimore” (klassiskt amerikanskt band som var aktiva i skarven 60-70, kolla upp deras Kingdom Come från 1970) på speed ungefär.

Man skulle kunna tänka sig att med så gamla beståndsdelar blir det tråkigt, mossigt och något som känns förutsägbart. Men Turbowolf är allt annat än just detta. Direkt nyskapande kan väl i ärlighetens namn bekännas att det kanske inte är, men det är fräscht, intressant och inte minst så är det riktigt tungt och bra. I låtarnas något lugnare partier bjuds det på ljud som kommer och går vilket gör låtarna klart intressanta och borde innebära att man kommer upptäcka nya saker på låtarna efter flertalet lyssningar.

Egentligen borde jag sluta försöka beskriva musiken och istället citera pressutskicket som slår huvudet på spiken: ”It’s a heavy sound with moments of complex madness bound together with a sense of melody and pop aesthetics”.

Jag kan inte ta ut någon favoritlåt alls, utan när det gäller den här skivan är det helhetsintrycket som är det mest tilltalande.

Så här i slutet av recensionen måste jag tacka Peter som skickade den här plattan till mig på vinst eller förlust med typ orden ”gör som du vill, vill du recensera den gör det annars låt bli”. Hade han inte gjort det hade jag aldrig upptäckt det här lysande bandet och deras totalt asgrymma debut. Jag väntar redan på en uppföljare. Tack!

Lars Svantesson

Tsjuder ”Legion Helvete” (Season Of Mist/Sound Pollution)

    I butik: 16 december

Vad har vi här då? En platta som heter Legion Helvete med ett band vars trummis kallar sig Anti Christian. Hmm, onda norska pojkar som är arga på någon som heter Christian tydligen. Jag undrar vad den stackaren har gjort.

Sådär 30 sekunder in i The Daemon Throne håller jag på att kvävas av min egen ironi, för helvete (Ursäkta!) vad bra det här är. Låtarna är fulla av sköna riff, Nags röst har både taggtråd och kraft och framför allt svänger det utan att någonsin falla utanför black metal-ramarna. Black metal riskerar ju annars att bli antingen mördande tråkig och enformig i sin strävan att vara ”true”, eller urvattnad med massa andra influenser.

Legion Helvete är en synnerligen homogen platta utan en tråkig stund eller en dålig låt, men några låtar höjer sig ändå över mängden. Inledande The Daemon Throne exploderar i ett sagolikt ös kombinerat med ett härligt riff som gör det omöjligt att sitta still, Slakt är en punkig historia inledd med Overkill-trummor och kryddad med en motorsåg för att förstärka budskapet, och avslutande Vårt helvete lyckas med det näst intill omöjliga: drygt 10 minuter black metal utan att bli tråkig.

Alla som gillar Immortals All Shall Fall, och vem gör inte det, borde tilltalas av Legion Helvete. Tsjuder är tillbaka, och det med besked. Det här är en platta som kommer att hamna högt på min årsbästalista när 2011 ska summeras. Köp, för helvete! Det är tyvärr dags att avsluta min ström av superlativer eftersom jag måste till kyrkan i ett ärende. Så, där har jag mitt liksmink…men var sjutton har jag lagt tändstickorna?´

Jonas Andersson

Bonedome ”Thinktankubator” (Summer Break/Hemifrån)

Bandet bildades i Dallas av multimusikanten Allan Hayslip. Beviset för att det
finns annat än sydstatsrock i Texas är härmed verifierat. Det här är verkligen
alternativ musik och ytterliggare en villfarelse är således bekräftad.

En mycket märklig skiva som hamnar någonstans mellan power-pop och gotisk new-
wave. Möjligen kan man skönja influenser från Green Day, men då får man ha in
vinden från rätt håll och inte vara lomhörd.

Inledande ’Sandman’ för tankarna åt David Bowie och Ziggy Stardust-epoken. Den
entoniga rösten låter som om den kommer från en svunnen tid, men att den ändå
genom olyckliga omständigheter har vaknat upp i ett nutida decennium. Bästa
spåret trots allt.

Håller man upp den gröna lyktan och lyssnar på ’I Can Lose You’, så kan man rent
av höra fragment av The Byrds. Om The Byrds hade kommit från en annan planet
vill säga. Eller också är det jag som kommer från fel generation.

’The Other One’ kör iväg som en gång The Cars gjorde med sina låtar.
Uppväxlingen går emellertid trögt och hjulen arbetar hela tiden mot att häva
vattenplaningen. Det är en bit kvar till torr asfalt och bra grepp.   

Trots att lager på lager av instrument och sång har lagts på skivan, så känns
det som om den är i mono. Det finns ingen antydan till uppbyggnad eller
förändring av dynamiken. Det bär mig emot att säga, men det låter som britpop
och det är sannerligen ingen bra merit. Jag är rädd att jag har hamnat i en
nedgående spiral.

Dallas Mavericks – NBA-mästare 2011 – lär inte hoppa högt över den här skivan
och själv står jag i det närmaste helt orörlig på golvet och funderar på hur i
hela världen jag kan ha i min ägo både hemma – och bortastället för ovan nämnda
basketlag. 

Thomas Claesson

Badmouth ”T – Part Three of H.A.T.E.” (Makaki Music)

Efter Badmouths mycket hyllade ”Heavy Metal Parking Lot” kommer nu en digitalt lanserad EP vid namn ”T – Part Three of H.A.T.E.” som är ett samarbete med den svenska artisten Sofia Talvik under hennes skivutgivningsprojekt H.A.T.E, där olika band får göra sina egna tolkningar på hennes låtar.
 
Jag måste erkänna själv att jag var osäker på om Badmouth verkligen skulle kunna få till något som skulle vara i samma klass som den egna plattan, men å andra sidan… varför inte. Part Three är ett fint exempel på att Badmouth kanske är ett av det bästa banden vi har i Sverige. Nu är det förvisso inte Badmouth som har skrivit låtarna, men den totala ”Badmouthifiering” som har skett på låtarna är helt fantastisk. Det bringar fram ett helt nytt liv i låtarna, som gör att det är svårt att tro att låtarna har varit något annat förut.
 
Jag älskar soundet. Det liksom har den där glada melodiösa tonen, utan att bli alldeles för… glatt som typ Reckless Love, utan det är mer… ja, Badmouth. Som det var på ”Heavy Metal Parking Lot”. Härliga, kuliga sköna partylåtar att bara softa till. Och inte bara det, det är även väldigt tight, överlag välarrangerat och fantastiskt genomfört. Helt perfekt.
 
Jag har inte så mycket mer att tillägga…. och jag har sagt det förut när det gäller Badmouth, och jag säger det igen. Du behöver den här EPn i din samling. Seså, Löp och Köp! 
 
Bäst: Circle Of Friends!
Sämst: –
 
Sara Köhler

Tracer ”The Spaces In Between” (Cool Green/Mascot/Border)

 
 
Tremannabandet Tracer är hårt arbetande och verkar ständigt vara på turné på vårt jordklot. De har i alla fall hunnit med ett besök i studion och resultatet är tredje skivan The Spaces In Between.

Det handlar om bluesig hårdrock med en droppe punkattityd med fötterna fast förankrade i 70-talet, men med en modern ljudbild. Tankarna går till band som exempelvis Led Zeppelin, Deep Purple och Guns ’n’ Roses.

Bästa låten är utan tvekan Louder Than This som har ett skönt bluestunggung och helt suverän sång av Michael Brown. Helt enkelt ett typexempel på en ”fet” låt.

Men det finns också några låtar som passerar ganska obemärkt förbi…

Hur som helst: bra med stort plus i kanten är en kortfattad rakt-på-sak-summering av The Spaces In Between.
 
Magnus Bergström

Reckless Love ”Animal Attraction” (Universal)

Reckless Love bildades i Kuopio runt 2001, och efter diverse medlemsbyten gav de äntligen ut sitt sjlävbetitlade album, och nu dryga året senare kommer efterlängtade uppföljaren. Men frågan är, håller den måttet mot den förra?
 
Tänk Danger Danger, Def Leppard och Van Halen. Om deras hits parar sig med varandra, så får man Reckless Loves senaste skiva. Detta är en defintiv feelgood platta. Samtliga melodier är extremt glada och lättsamma, och har väldigt… smöriga texter. Det finns förvisso gränser för hur smörigt det får vara, en gräns som Reckless Love passerar så långt att jag börjar fundera på om texterna är katastrofala eller helt geniala.

Men, eftersom skivan inte har några tunga fina texter med en djup mening så är det är lätt att bara ha den på i bakgrunden. Och den har ett väldigt bra flyt. Alla låtar smälter samman på ett fint sätt, trots att någon enstaka låt är lite lugnare, och en annan lite snabbare. Perfekta partyplattan. Så länge man gillar ovan nämnda band. Så detta faller kanske inte den tyngsta metallaren i smaken precis…

Måste också bara passa på att hylla dem för den fantastiska öppningen på albumet! Sällan skådat något liknande, i stil med perfektion! Eller i alla fall det jag anser vara perfektion…

Bäst: On The Radio, Animal Attraction & Hot.
Sämst: Coconuts. Vad hände där egentligen…

Sara Köhler

Straight Line Stitch ”The Fight Of Our Lives” (Spinefarm/Universal)

Det finns positiva överraskningar. Och så finns Straight Line Stitch – snacka om MYCKET positiv överraskning!

Jag är 100 procent ärlig när jag skriver att när jag fick The Fight Of Our Lives i min hand (pris ske Gud för att det fortfarande finns skivbolag som skickar ut riktiga skivor) hade jag aldrig någonsin hört talas om bandet. Jag tänkte bara något i stil med ”skivbolaget Spinefarm har ju några sjyssta band i stallet så det är nog ganska bra”. Ganska bra? Mycket bra! Eller OMG* som det heter nuförtiden.
Modern metal med massor av aggression blandat med mjuka, känsliga tongångar. En balansgång som kan vara svår att hantera men det här är bandet som visar exakt hur bra denna kombination kan bli när det görs på rätt sätt.

Bakom mikrofonen har bandet en otrolig tillgång i Alexis Brown som varvar skriksång á la The Dead Eye-Dolving (The Haunted), growl och vanlig sång på ett övertygande sätt. Ja, Alexis är utan tvekan något utöver det vanliga och en av hårdrocksvärldens största röstprofiler. Det är nästan så att man blir förälskad…

Att utse favoritlåt(ar) går bara inte utan jag konstaterar bara att de tre första låtarna är hur j-la bra som helst. Dessutom är det uppfriskande med Cold Front som i detta sammanhang närmast kan liknas vid en ballad.

Ingen låt är dålig men No Tomorrow och Never Surrender är minst bra. Refräng respektive vers känns helt enkelt för ”snälla” för att platsa på skivan. Det är också detta som hindrar mig från att dela ut en fullpoängare; rensångspartierna borde helt enkelt vara färre.
På något sätt känns det också bra att gå och hoppas på att nästa Straight Line Stitch-release ska vara ännu bättre. Så underbart det är med nya musikfavoriter!

Magnus Bergström

*OMG = Oh My God

Axel Rudi Pell ”The Ballads IV” (Steamhammer/Playground)

Den tyske gitarrlegenden Axel Rudi Pell är tillbaks och denna gången med ett nytt album bestående av endast  ballader. Vi bjuds på klassiska låtar, gamla hits och ett nykomponerat alster som alla är stöpta i samma härliga balladform. Totalt så bjuder Axel oss på 13 låtar i The Ballads IV, och med en speltid på över 75 minuter så tar det inte slut i första taget. Men det kräver istället att du är riktigt förtjust i långsamt gitarrplinkande för att skivan inte ska blir tråkig efter redan en lyssning.

Jag tycker alltid om att höra covers när de görs på nya sätt, och versionerna av ”Halleluja” och ”Holy Diver” är riktigt maffiga. Den enda helt nyskrivna låten är ”Where The Wild Waters Flow” som får inleda skivan. ”Halleluja” och ”Holy Diver” följer direkt efter. Dessa tre låtar är nämligen de enda låtarna som vi inte hört tidigare på ett Rudi Pell album. Vi har även covers på ”Love Gun” och ”In The Air Tonight” som funnits med tidigare samt flertalet av Rudi Pells egna låtar som vi hört förut, några guldkorn är ”Noblesse Obligate”, ”Northern Lights” samt ”Like a Child Again”. Jag kan förstå om man känner sig besviken på antalet nya låtar som Axel faktiskt valt att ge oss, samtidigt är jag själv förhållandesvis obekant med Axel’s tidigare skivor. Vilket gör att för mig så spelar det ingen roll om majoriteten har varit med på tidigare album. Jag vill även nämna Johnny Gioeli som står för sången i Ballads IV, Johnny har en röst gör gör sig utmärkt i ballader och hans sång i Holy Diver är nog det närmaste jag hört någon komma Dio någonsin röstmässigt, vilket alla bör förstå är ett gott betyg för Gioeli.

Över lag är The Ballads IV en bra skiva även om den kanske skulle mått bättre av lite större variation, man kunde åtminstonde varierat sig i olika typer av ballader. Men man får ändå en samling med några av Axel Rudi Pells allra bästa låtar samt två riktigt, riktigt bra covers.

Tobias Blixt

Wolf ”Legions of Bastards” (Century Media/EMI) 

Den här skivan tillfaller inte er som enbart har blicken riktad framåt och
tycker att det förgångna skall lämnas därhän. Ni som däremot kan tänka er att
ställa in tidsmaskinen på 80-talet får lystmätet tillgodosett, som det är tänkt.
För de allra flesta gillar väl retro-metal eller hur?

Bandet ifråga härstammar från vare sig Birmigham, Leyton eller Barnsley UK,
vilket förvisso inte hade varit dåliga gissningar. Högt ärade Monark, folket av
börd, kära örebroare – Wolf är Örebros alldeles egen attraktion.     

Wolf kör utan kompromisser på en väg som är rak som en spik. I backspegeln lyser
i neon NWOBHM* med stora bokstäver. Det är tuff musik, riktigt tuff. Dränk den i
vatten och den fungerar ändå lika bra. Precis som en automatkarbin med
beteckningen AK 4.

Om den ena halvan av det Magdeburgska klotet är brittiska Demon med sina tidiga
diaboliska utsvävningar och den andra halvan är Judas Priest med de förtyngda
stål-riffen, så befinner sig Wolf mitt i vakuumet där i mellan. Lyssna bara på
’Full Moon Possesion’ och ni förstår varför.   

Såsom ler och långhalm ingjuter Niklas Stålvind (sång/gitarr) och Johannes
Axeman (jo, ni läste rätt) respekt i leden. Den förre med raspig men knivskarp
sång, som inte är många halvtoner från Bob Halford’s (lädergud i Judas Priest)
röst. Den senare med hantering av gitarren såsom efternamnet förpliktar

’Jekyll And Hyde’ är en ruggig upplevelse, som om man inte ser upp kan utvecklas
till den värsta mardrömmen. Den slingrar sig obehagligt fram och den skälvande
refrängen fångar uppmärksamheten abrupt. En ren skär studie i skräck.

’Nocturnal Rites’ behöver inte nödvändigtvis ligga på det astrala planet med
munkkåpor, altare och offerritualer. Det kan även vara så enkelt som aktiviteter
under fredagsmyset, där många går som katter runt het gröt och helt ogenerat
prasslar med chipspåsen. Bortom allt mörker ryms det faktiskt något som kallas
humor. Gitarriffen är utomjordiska i denna gastkramare och till och med Tony
Iommi (riffmästare i Black Sabbath) stannar till mitt i steget.

’Tales From The Crypt’ ökar trycket mot trumhinnorna ytterliggare. Under det
euforiska gitarrsolot tycks Axeman vara besatt av innehållet i en bägare smidd
av ”Accept-erat” kruppstål. Fingrarna far över gitarrhalsen som om det vore en
glödhet eldgaffel.       

Inte blir det mindre fart i den obligatoriska ’Road To Hell’. Vingarna på de
duellerande Flying V – gitarrerna lyfter tonerna till oanade höjder. Inget annat
instrument har skänkt mänskligheten sådan lycka. Med ett dödsbringande tempo
tillgodosett av Anders Modd (bas) och Richard Holmgren (trummor) leder denna
resa rakt in i djävulens gap.  

Black Sabbath bildade för länge sedan en genre utan att själva veta om det.
’Paranoid’ blev den öppna källkoden till all metal och först när det kom
efterföljare kunde genren bekräftas. Wolf anslöt sig till skaran och nu ylar
vargen i fullmånens glans utanför var mans farstukvist. Vargen är dock inte
intresserad av Rödluvan numera. Vargen är ute efter er.

Thomas Claesson

* New Wave of British Heavy Metal

Megadeth ”Thirt3en” (Roadrunner/Warner)

 
 
Sudden Death inleder Thirt3en på bästa sätt med otroligt coola gitarriff som attackerar öronen från olika håll. Versen är tung och bra, bryggan innan refrängen är melodiös och rentav ”snäll” innan det brakar loss med en aggressiv refräng. En av de bästa låtar Megadeth presterat överhuvudtaget, enligt undertecknad.

Efter den rivstarten följer två andra kanonlåtar: Public Enemy No. 1 och Whose Life (Is It Anyways?) som båda är melodiösare än inledningsrökaren men ändå har den där speciella Megadeth-tyngden.

Låtmässigt blir det aningens mindre intressant framåt mitten på skivan: We the People och Guns, Drugs & Money är båda ganska sega historier. Men det tar sig snabbt igen och skivans andra halva är mycket stark.

På The Big 4 i somras var det många som kritiserade Megadeth för att de var tråkiga och att Dave Mustaine sjöng som en kratta. Glädjande då att Thirt3en är allt annat än tråkig och att Dave i flera av låtarna gör karriärens bästa sånginsatser. Det här är helt enkelt thrash metal som det ska låta, med en modern touch.

Och det måste kännas skönt för Dave att Thirt3en har fått ett så bra mottagande världen över, till skillnad från Metallica/Lou Reed och deras Lulu…
 
Magnus Bergström