nyaskivor.se

Kells ”Anachromie” (Season of Mist/Sound Pollution)

Uppenbarligen håller jag på att utveckla en närmast sjuklig böjelse för sångerskor med den vokala ekvivalenten till ett rivjärn mot mina ädlare delar, och vid sidan av Sabina Classen och Angela Gossow står nu Virginie Goncalves. Skillnaden gentemot de förstnämnda är att Virgine växlar mellan ren sång och growl, men det tänker jag inte hålla mot henne eftersom Kells har åstadkommit ett mycket lyssningsvärt album. Virginie har en lite skrikigare röst och av de ovan nämnda ligger hon närmare Sabina än Angela.

Musik som är alltför genreöverskridande tillhör inte bassortimentet i mitt musikaliska liv, så modern metal som pendlar alltför drastiskt mellan ljuvt och aggressivt kan ha svårt att tilltala mig. Kells, med rötterna i goth metal, lyckas dock utmärkt med att hitta den där balansen som är så svår, och de lugnare partierna accentuerar de tyngre och aggressivare och laddar dem med än mer tyngd och aggressivitet. Aggressionen tar heller aldrig överhanden från riffen och svänget, vilket är nog så viktigt. Ljudbilden blir aldrig överlastad, kanske för att ingen keyboardist återfinns bland de fyra medlemmarna. Däremot tycker jag ljudet är onödigt basigt, och jag fick vrida upp diskanten en del för att lätta upp det.

Något som kanske ligger Kells i fatet är att sången är på franska. Det gör naturligtvis att de sticker ut än mer ur mängden, men samtidigt kanske det skrämmer en del potentiella fans. Jag hoppas verkligen att så inte är fallet. Personligen förhöjer det njutningen för mig.

Låtmässigt är det svårt att välja ut några favoriter eftersom alla låtar står sig bra. Se taire och Emmurés tillhör dock dem som står ut lite extra. Den förstnämnda återfinns även i en engelskspråkig version (Furytale), vilket även gäller för L’heure que le temps va figer som på engelska fått titeln On my fate.

Det här är en platta som är bra nu och som dessutom har potential att växa ytterligare eftersom jag upptäcker nya saker vid varje genomlyssning. Trés bien, mes amis!

Jonas Andersson

Motörhead ”The Wörld is ours vol. 1” DVD (UDR/EMI)

Om en live-DVD ska bli bra måste den i mitt tycke återspegla verkligheten och skapa en känsla av att man faktiskt är med, inte som åskådare framför Tv:n utan framför scenen. Det innebär att jag kräks på digitala effekter som lagts på, klipp varannan sekund, sammanfogade klipp från olika gig och allt annat som inte skulle kunna vara en del av konsertupplevelsen på plats. Så autentiskt som möjligt med andra ord; precis så stönig är jag.

Motörhead live är alltid ett säkert kort, och det är på scenen de hör hemma. Samtidigt är det en utmaning att få ned den energi som finns live på en CD eller en DVD. Sam Dunn och kompani har gjort ett bra jobb vad gäller den biten. Klippningen är hyfsat ohysterisk och kamerorna vågar ibland vara statiska och inte fladdra runt hela tiden, vilket skapar närvarokänsla.  Personligen var jag skeptisk till en svartvit DVD, och även om jag fortfarande skulle vilja ha den i färg så funkar det bra. Ljudmässigt finns inget att anmärka på, utan det ger en bra livekänsla.

Extramaterialet är intressant med intervjuer och några livelåtar från Manchester 2010 och New York 2011. Låtarna från New York är en riktig godbit och jag skulle gärna sett hela den konserten som huvudmaterial; bra ljud, bra bild, bra publik, bra ös och ett band i fin form.  Intervjuerna är riktigt bra; lättsamma och fyllda av visdomsord, ofta klädda i en ironisk skrud.

Mitt enda råd är att du plundrar spargrisen och inhandlar ett exemplar av The world is ours, naturligtvis varianten med tillhörande CD så du kan njuta även när du inte har tillgång till en TV, och för er som tycker att min recension saknar djup vill jag bara avsluta med Lemmys visdomsord från bonusintervjun i Atlantic City. ”You can’t analyze rock’n’roll, it just makes you feel good, that’s all.”

Jonas Andersson

Reece/Kronlund ”Solid” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Jodå, David Reece (sång, Accept, Bangalore Choir) och Martin Kronlund (gitarr,
Gypsy Rose) knackar pliktskyldigt på dörren innan de glider in i salongen. Så
långt är allt väl. 40 minuter senare undrar jag ändå om de rent kroppsligt
verkligen var inne i rummet. Kvar svävar bara en ande bestående av knappt
förnimbar melodiös rock.

När Bangalore Choir’s återförening iscensattes 2010 – med den genuina
hårdrockskivan ’Cadence’ – blev det helt rätt och så länge Reece är inblandad är
förväntningarna högt ställda. Den rösten inger respekt. Kronlund är likaledes
briljant i utövandet av gitarren och förvisso en del andra instrument också.
Dessutom är han producent.

’Could This Be Madness’, ’I Remember You’ och ’I Would’ hamnar direkt i
smörbyttan där förstås smörkniven redan är fullsmetad med schlagerfett. Med
födslovåndor som känns smärtfulla tränger sen ’My Angel Wears White’ ut i full
frihet. Krystat, tillgjort och mödosamt ända tills den tonas ner.  

Det hettar till ordentligt på induktionshällen när ’Paint The Mirror Black’
sätts på. Det kan ingen ta ifrån dem och när ’Magic Pudding’ serveras som
dessert börjar det vattnas i munnen. Den banala anrättningen känns rätt i
folkmun med sina fina dekorationer från 70-talsrocken. Tyvärr sjunker sufflén
ihop med ’The Dead Shall Walk The Earth’. Den visade sig vara helt ofarlig och
skrämde heller inte iväg några barn.

Det hela mynnar ut i en ganska intetsägande skiva som inte har något nytt att
tillföra. Det påminner starkt om en fisketur där man ger sig ut med ett splitter
nytt 9-fots kolfiberspö, en haspelrulle med 10 kullager fullmatad med spunnen
lina, men med ett drag som saknar krok. Det blir ingen fisk, men möjligen en
naturupplevelse. Lika lite blir det några lyssnare i det här fallet. I alla fall
inte några som kommer ihåg vad dem hört.

Thomas Claesson

Saving Joshua ”Forever Hold Your Peace”  (Supernova/Cosmos)

Här kommer första fullängdaren från svenska posthardcorerockarna i Saving Joshua. ”Forever Hold Your Peace” innehåller 11 låtar som pendlar mellan sockersöt sång och superaggressiv growl och skrik, och som mixar lugna partier med hårt mangel. Skulle säkert kunna bli intressant, men jag upplever det tyvärr som ett platt fall.

Jag såg bandet lira live i somras på Södertäljes gratisfestival ”Pretzeltown” och även där lyckades de inte riktigt övertyga. Konserten var precis som skivan är, varken bra eller speciellt dålig – kan inte väcka mig och få mig att känna något alls. Precis som under konserten slår nu tanken mig ”när ska det här bli intressant eller bra?”. En annan tanke som kommer upp är att jag tycker att låtarna inte står utifrån varandra. Det kan vara positivt för då blir det ett samlat album och inte bara några bra låtar, men i det här fallet blir det helt enkelt bara en grå massa som inte ger mig någonting. Det är helt enkelt inget som tilltalar mig.

Lars Svantesson

Lacuna Coil ”Dark Adrenaline” (Century Media/EMI) 

        I butik: 25 jan

Lacuna Coil är ett italienskt goth/rock/metal-band som bildades i Milano redan 1994 och i början av karriären var man kända under namn som Sleep of Right och Ethereal.

Lacuna Coil består idag av de sex medlemmarna Cristina Scabbia (kvinnlig ”lead” sång), Andrea Ferro (manlig ”lead” sång), Cristiano Migliore (gitarr), Marco Biazzi (gitarr), Marco Coti Zelati (bas/keyboard) och Cristiano Mozzati (trummor). De har sedan de bildades gett ut fem studioalbum och två EP-skivor (medium play), varav det senaste albumet, ”Shallow Life”, kom ut 2009. Deras musik är inspirerad av det gotiska bildspråket och man använder sig av melodiska gitarrslingor, samt skiftar mellan ljus sång (Cristina) och mörk sång (Andrea). Man har även ibland vissa inslag av mer poppiga toner i musiken, fast då inflätat i de normala ljudkulisserna, där rock, hårdrock och metall regerar. Men man har tack och lov hoppat över de obligatoriska insticken av (onödigt) growl som många andra musikalisk besläktade grupper och branschkollegor tillämpar.

Lacuna Coil säger själva att de är inspirerade av Paradise Lost, Tiamat, Septic Flesh och Type O Negative! Men trots gruppens inspirationskällor, så ska man nog för att kunna gilla Lacuna Coil till fullo, helst också gilla musikakter som t.ex. Sirenia, Evanscense, Nightwish och jämförbar musik! Själv är jag ett inbitet och hängivet Lacuna fan som i princip gillar allt de ger ut! Deras blandning av mörkt och ljust, hårt och mjukt, omväxlande kvinnlig och manlig sång, hårda gitarrer och keyboard gör ju att de, trots att de påminner om andra grupper, ändå har sitt eget signum i både stil och utförande! Man hör direkt att det är det är de som spelar!

På denna nya skiva finns även en mycket intressant tolkning av R.E.M: s gamla slagdänga, ”Loosing My Religion”, som i Lacuna Coil’s version låter mycket mer som Lacuna än R.E.M. Man har förvisso gjort någon enstaka cover tidigare, och ett exempel är ju Depeche Mode-låten ”Enjoy The Silence” som man gjorde en intressant version av på albumet ”Karmacode” som kom 2006!

På “Dark Adrenaline” låter det som vanligt och man vet vad man får och man behöver aldrig bli besviken på italienarna. Producent på detta album, förutom Lacuna Coil själva, är Don Gilmore (Linkin Park, Bullet For My Valentine, Duran Duran, April Lavigne)! Man kan inte ta miste på det inarbetade och patenterade Lacuna-soundet och jag tycker nog att detta är ett väldigt potent och bra album, på alla sätt och vis! Hårda metallspår, varvad med melodisk och mörk gothtyngd rock!

Men gillar man inte ett musikaliskt arbetssätt som innebär att man flätar ihop tre-fyra olika musikuttryck i en och samma låt, ja då är detta nog inte rätt recept! För Lacuna Coil är lite av den hårda musikens blandgodispåse!
Men trots detta är det de hårdaste låtarna på albumet som också är de bästa, även om en oinvigd lyssnare kanske tycker att allt nästan låter likadant!

Bäst på albumet är låtarna ”Trip the darkness”, ”Against you”, ”Upsidedown” och ”Intoxicated”, sämst är skivans längsta (och även segaste) spår, ”My spirit”, som inte riktigt håller måttet, trots ett långt och pampigt outro!
Skivans joker och utropstecken får bli coverversionen av den gamla hitlåten ”Losing my religion”! Ett musikstycke som blir en mycket intressant och behaglig skapelse när den ikläder sig Lacuna Coil-skruden!

För mer info, se Lacuna Coil:s webbsida lacunacoil.it

I min värld är detta ett mycket bra album, men så är jag också ett Lacuna Coil-freak ända ut i fingerspetsarna!

Benissimo, Lacuna Coil, Benissimo!

Roger Skoog

Eternal Gray ”Your Gods, my Enemies” (Season of Mist/Sound Pollution)

Om man ser det som sin uppgift att stoppa in så många riff som möjligt i en låt krävs det fingertoppskänsla, så att ekvilibrismen inte sker på bekostnad av låtarna. Vid första genomlyssningen av Your Gods, my Enemies är det just låtar som jag börjar längta efter. Det spretar åt olika håll och hänger inte ihop, och kanske är det därför som jag får en känsla av att allt flyter på i ungefär samma tempo, trots takt- och tempobyten, men någonstans runt titellåten och efterföljande Unlabeled börjar det ta sig. Där faller bitarna på plats och alla meckiga prylar fungerar som just låtar, och Blind Messiah är rentav ett litet mästerverk där mina tankar går till Nevermore. Plattan kräver en del av lyssnaren men växer till sig med antalet genomlyssningar, så fans av Nevermore och Meshuggah bör ge den en chans, även om de inledande låtarna i mitt tycke aldrig riktigt får alla bitar på plats. Mer variation på sången skulle också hjälpa till att lyfta låtarna.

Avslutande elektroniska bonusversionen av Never waits känns helt onödig tills jag konstaterar att tillsammans med Lucifer Dance, Chris Laneys Ibiza-remix av Candlemasslåten Lucifer rising, så kommer den att göra kl. 02.30 lördag natt med polarna och för många öl roligare.

Jonas Andersson

Nightbringer ”Hierophany of the open grave” (Season of Mist/Sound Pollution)

En timme amerikansk black metal kan bli i mastigaste laget, men Hierophany of the open grave tilltalar mig. Dock rekommenderar jag hörlurar. I högtalare funkar det bra som soundtrack, men lurarna lockar fram nyanserna och stämningarna; det går från något som låter bra till något som blir intressant.  Låtarna ger en känsla av hymner och sången är av mässande karaktär. Tänk åkallan av underjordens makter och diverse demoner. Ska jag klaga på något så är det en viss likriktning, men öppningslåten Rite of the slaying tongue sticker ut tillsammans med The gnosis of inhumation.

Släck ned ljuset, luta dig tillbaks i favoritfåtöljen, slut ögonen och glid iväg på en timslång resa i det svarta Amerika, och då menar jag inte Sydstaterna. Det är helt klart en resa värd pengarna.

Jonas Andersson

Elitist ”Fear in a Handful of Dust” (Season of Mist/Sound Pollution)

Härligt minimalistiskt omslag och 11 låtar med en speltid av 34 minuter. Som upplagt för en rejäl dos av aggression från nykomlingarna Elitist med andra ord. Vad man får är i stället 34 minuter av något slags doomig sörja, av skivbolaget benämnt sludgecore. Väldigt mycket sludge och lite core, får jag säga. Allt mal på som en sörja och man märker inte ens när en låt slutar och en ny börjar. Jag vet inte vad låten Slowly fucked and force fed handlar om eftersom sångaren kväker som en groda, men den sammanfattar i alla fall känslan av att lyssna Fear in a handful of dust. Något som är bra överhuvudtaget? Howling wind sticker ut och piskar på med den aggression som bandet lyckas trolla bort i övrigt. Här har Season of Mists vanligtvis effektiva kvalitetskontroll fallerat.

Jonas Andersson

Disturbed ”The Lost Children” (Reprise/Warner)
 
 
 
Det går nästan inte att kalla det här en ny skiva eftersom det endast är en enda låt  (Mine) som inte är släppt sedan tidigare. The Lost Children innehåller singelbaksidor och albumbonusspår.

Fanatiska fans kommer att uppskatta skivan – om man nu inte redan har (nästan) alla låtar sedan tidigare, vilket är ganska troligt. ”Svensson”-fans däremot lär nog klia sig i huvudet mer än en gång…

Tre låtar sticker ut: Hell (medryckande förstasingel), Monster (med tungt riff och en vass sånginsats av David Draiman) och Sickened (också med ett tungt riff men överlag aningens mer ”catchy”). Ja, Monster är faktiskt – enligt undertecknad – en av bandets bästa låtar någonsin.

Det blir ett stort minus för covers på Midlife Crisis (Faith No More) och Living After Midnight (Judas Priest). Visst görs de i korrekta versioner i sann Disturbed-coverstil men ordpråket ”don’t mess with perfection” kommer än en gång till användning. När det gäller de egna låtarna så är A Welcome Burden inget annat än hur tråkig som helst och borde ha hamnat i papperskorgen.

Indestructible är enligt undertecknad kronan i bandets karriär, medan The Lost Children är skåpmat med visst underhållningsvärde i väntan på nästa ”riktiga” skiva.

Magnus Bergström

Crossfade ”Secret Love” (Songwork/Sound Pollution)

Tänka sig att det svenska – för den breda massan – okända västkustrockbandet Crossfade slår band som Def Leppard och Metallica med hästlängder. Alltså när det handlar om tiden det har tagit för bandet att spela in andra skivan Secret Love: sju (7) år. Ja, du läste rätt! Sanningen är väl att bandet jobbat med skivan från och till under dessa år, beroende på hur man haft det med andra engagemang.

Göran Edman (ex-Yngwie Malmsteen) passar alldeles utmärkt bakom mikrofonen och det märks att Crossfade ligger honom varmt om hjärtat för han sjunger med inlevelse och gör sitt yttersta för att varje ord ska nå ut till lyssnarna. En annan bandmedlem som sticker ut är Lars Hallbäck, vars gitarrsolon rakt igenom är av absolut världsklass.
Efter ett antal lyssningar är det A Wonderful Illusion, Secret Love, Brave New World och Don’t Ask Me Why som får öronen att trivas lite extra.

För den ljudintresserade är det värt att notera att skivan spelats in i formatet 96khz/24 bit = något utöver det vanliga. Och eftersom det har funnits tid att putsa ordentligt på låtarna så har endast helt perfekta tagningar fått plats på skivan.

Ironiskt nog är det ovan nämnda perfektion som gör att skivan tappar lite i styrka då den bitvis känns väl tillrättalagd.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att ställa en fråga: Hur lång tid det tar för nästa Crossfade-skiva att se dagens ljus…?

Magnus Bergström