nyaskivor.se

Sanctuary “The Year the Sun Died” (Century Media/Universal)

    Release: 8 oktober

Sanctuarys återkomst har alla förutsättningar att göra mig besviken, eftersom mina förväntningar är så oerhört högt ställda. Troligen hade inte en uppföljare till Into the Mirror Black låtit såhär om den hade kommit i början av 90-talet, men The Year the Sun Died känns ändå som en relativt naturlig fortsättning på de två första plattorna, även om mycket av Nevermore finns med i ljudbilden. Fast å andra sidan kändes Nevermore i mitt tycke som en naturlig fortsättning på Sanctuary, så…

The Year the Sun Died är en väldigt progressiv skiva, och vad jag förstår är jag inte den enda som har kommit att tänka på Queensrÿche, även om Sanctuary är ungefär 378 gånger hårdare. Bandet gör det svarta och tillbakalutade mycket bra, och man kan inte annat än välkomna och låta sig omfamnas av mörkret de åstadkommer. I avslutande titellåten är mörkret totalt, och där har vi en av plattans höjdpunkter.  Personligen hade jag dock gärna hört lite mer ettrigt thrashande än vad vi bjuds på här. Lite mer jävlar anamma hade varit välkommet. Detta sagt så finns tempot och riffen där också, det är bara att jag vill ha lite mer av det. Smågnäll, jag vet.

Även om plattan inte riktigt infriar alla mina förväntningar så är det en mycket stark återkomst, och det är en platta som växer med varje genomlyssning, vilket bevisas av att jag efter en sista genomlyssning höjer betyget ett halvsteg till en fyra. Vi får väl se om den lyckas nästla sig in på min årsbästalista till slut. Förutsättningarna finns där.

Jonas Andersson

Amaranthe ”Massive addictive” (Spinefarm/Universal)

   Release: 15 oktober

Efter ett år och ett medlemsbyte är Sveriges nya metalstjärnor i Amaranthe tillbaka med nytt material. Med två kanonbra album i sin katalog, ”Amaranthe” och ”The Nexus” hade jag ganska stora förväntningar på nykomlingen, och helt ärligt, det här är kanske det albumet jag sett fram emot allra mest under hela hösten.

Jag var i en början lite rädd att bli besviken, men det var helt i onödan. Man kan säga såhär:

MASSIVE ADDICTIVE är 12 spår euforisk perfektion.

Redan från starten med den lite kaxiga ”Dynamite”, till de tunga tonerna i titelspåret, till ”Over and Done” där deras fantastiska röster totalt dominerar sönder allting, till den ovanligt tunga ”Ordinary Abnormality” för att sedan rundas av med känslosamma ”Exhale”. Och detta är då bara ett urval av alla fantastiska spår – vi får ju för guds skull inte glömma ”Digital World” eller ”Trinity” eller singeln ”Drop Dead Cynical”.

Det är liksom inte bara det fantastiska arrangemangen med Elize, Jake och Henrik – utan det är allt. Intressanta texter, fantastiska melodier och riff, kompositioner som bara blåser bort en. De två första albumen var bra alltså, men det här, det här mina vänner. Det här är bra. Jag har inte kunnat sluta lyssna på den ända sen jag fick in den.

Något som jag dock lade märke till redan från början är att musiken, som tidigare har liknats vid disco metal (detta i positiv bemärkelse), har gått åt ett något hårdare håll. Inte lika dramatiskt som Dynazty, men ändå en markant skillnad. Lägg då också till att de har en ny screamer, Henrik, som också hjälper till en hel del med det nya, aggressivare soundet. Produktionsmässigt finns det heller inget att klaga på – allt är jämnt och fint mixat.

Ja. Jag vet inte vad jag har att tillägga. Har ni gillat Amaranthe’s tidigare grejer kommer ni älska den här, det lovar jag er. Plattan är lika beroendeframkallande som titeln påstår. Detta är det bästa de gjort hittils.

Jag är i alla fall massively addicted.

Bästa spåret: Titelspåret, ”MASSIVE ADDICTIVE” Får rysningar i hela kroppen

Sara Köhler

In Flames ”Siren Charms” (Razzia/Sony)

  Release: 3 september

Låt mig omedelbart slå fast att vi med Siren Charms har att göra med en skapelse som inte är något för de som är ute efter okomplicerad hinka-bärs-och-skråla-med-i-musik. Inga fel med det sistnämnda, när man är på det humöret, men här erbjuds alltså (oftast) något helt annat.
Det är inte bara landsmännen i Opeth (Pale Communion) som skakar om sina fans i år… Mod är nämligen ledordet rakt igenom när ett av världens mest inflytelserika hårdrocksband genom tiderna är tillbaka med en ny giv.
Just hårdrock är ett ord som numera passar bättre in är metal när deras sound ska beskrivas. Eller rättare sagt – om jag törs skriva det – hårdrock med syntheffekter och popinslag, hela tiden med fokus på melodier.
Det har varit mycket snack om hur skivinspelningen i legendariska Hansa Studio i Berlin har påverkat soundet. Det märks, inget snack om saken, men personligen tror jag att bandet hade landat i det här ljudlandskapet oavsett inspelningsplats. In Flames anno 2014 har landat, that’s it.
Merparten av de Björn Gelotte-författade gitarriffen/melodierna är hur sköna som helst, och oftast gifter de sig fint med Anders Fridéns vemodiga sång. Rösten är till bredden fylld med känsla och Anders har ett personligt uttryck i en värld fylld av kopior. Men ibland blir det bara lite väl mycket “gnäll” för gamla hårdrocksöron. Det hade inte varit fel om de aggressiva skrik hade fått vara med lite oftare än vad som nu är fallet. Eller varför inte något enstaka dödsgrowl…

In Plain View
Börjar lite hackigt med en syntheffekt innan en förförisk gitarrslinga tar vid. Nice! Sedan tar Anders ton och en lite annorlunda In Flames-resa har påbörjats.
Everything’s Gone
Rejält thrashtempo inledningsvis men efter att sången tagit plats förvandlas den till en minst sagt annorlunda blandning av mjukt och hårt. Mixen av lugn och aggressiv sång känns smått förvirrande, åtminstone till en början. Det känns inte helt fel att säga att låten rör sig i Slipknotland.
Paralyzed
En medryckande sak med en melodi som är omöjlig att värja sig emot – om man inte har ett hjärta av sten.
With Eyes Wide Open
Imponerande uppvisning av Anders; han sjunger nämligen som om livet hänger på resultatet av stämbandens prestationer.
When The World Explodes
Ett intressant gästspel av operasångerskan Emilia Feldt och tillsammans med Anders röst landar vi i en låt med olika sångnyanser, som jag återvänder till gång på gång.
Rusted Nail
Första singellåten och efter att inledningsvis ha varit tveksam till den är den nu en av mina favoriter. Refrängen går helt enkelt inte att värja sig emot; snacka om allsångspotential och framtida livefavorit. Gitarrsolot är skivans bästa och låter ”skitigt” på rätt sätt.
Monsters In The Ballroom
En bra refräng även här (ett tydligt mönster på skivan) men lite mindre rolig vers, dessutom är inte det bärande gitarriffet det roligaste som hörts. Å andra sidan är Daniel Svenssons trumspel inspirerat, något som är genomgående på hela skivan, och plötsligt är saken biff och låten landar på plus.
Filtered Thruth
Avslutar det hela i bästa stil, med extra plus för det riviga gitarrsolot. Stilpoäng utdelas också för att den ganska vanliga mot-slutet-utfyllnadskänslan helt uteblir.

Jag ställer mig däremot lite mer tveksam till titellåten, som har en stil jag normalt inte är så förtjust i. Through Oblivion och Dead Eyes ger inte heller ståpäls. Men ta mig tusan om inte refrängerna nästlar sig in i skallen allt eftersom…

Klyschor bör undvikas men det måste sägas; Siren Charms växer för varje lyssning. Lurar på rekommenderas bestämt, för att alla små detaljer ska få chansen att leta sig in i hörselgångarna. De som vågar lyssna bortom den rådande ramen för metal har mycket att upptäcka…

En ny väg med många sidospår är härmed utstakad och just nu känns det extra spännande att följa In Flames fortsatta utveckling. Hur det nya materialet ska fogas ihop med det gamla på kommande turnéer blir nog ändå ett svårlagt pussel för göteborgarna.

Magnus Bergström

Ace Frehley ”Space Invader” (Steamhammer/Border)

  Release: 15 augusti

Ex-Kissgitarristen är tillbaka med en 70-talsljudande produktion, vilket givetvis är en ljudkostym som passar Ace och hans oefterhärmligt ”slarviga” gitarrspel alldeles utmärkt.
På plussidan återfinns Space invader som är skönt riffstinn, Gimme a feeling som är ”smörig” på rätt sätt, I wanna hold you som är refrängstark som få och Starship som är en finfin instrumental avslutningslåt. Som grädde på moset bjuder nämnda fyrling på skivans mest inspirerade gitarrspel med minnesvärda Gibson-soloutflykter.
Men det finns tyvärr också minus. Change, Toys och Immortal Pleasures rullar på i mellantempo utan att ta vägen någonstans och enformiga refränger gör inte saken bättre. Bara en sådan sak som att likaledes halvtröga Inside the vortex ändå framstår som ganska bra säger en del…
Sångmässigt är det business as usual, det vill säga att Ace blandar och ger; tonsäkerheten är det lite si och så med emellanåt.
En dumstrut delas ut för Steve Miller-covern The Joker i pubbandstil (!) som~
gör att all form av originalitet och värdighet tar en paus i sisådär tre och en halv minut.
Space Invader är inget ess och inte riktigt i klass med föregångaren Anomaly (2009) men passar ändå, på ett sätt som jag inte kan förklara, in i Ace-diskografi. Mannen som gav det hysteriskt kacklande skrattet ett ansikte är alltså tillbaka i klart godkänd form.
En ny turné på våra breddgrader vore inga fel…

Magnus Bergström

Fotnot: Att köpa någon av specialutgåvorna av Space Invader, för att ta del av bonuslåtarna, rekommenderas inte. Det handlar bara om (inte alls så) annorlunda versioner av “ordinarie” låtar.

Accept ”Blind rage” (Nuclear Blast/Sony)

  Release: 14 augusti

Giganter. Något annat kan inte de tyska heavy metal-veteranerna kallas. 1976 anges som startåret, men de fanns faktiskt redan tidigare under namnet Band X, och är idag ett av världens största band inom genren. Skiv- och biljettförsäljningen talar sitt tydliga språk.

1987 valde originalsångaren Udo Dirkschneider att gå sin egen väg för att starta solobandet U.D.O. Många var de som då flaggade för Accepts gravöl, på grund av sångarens status som frontfigur i köttbullestil med rivjärnsröst. Resultatet? Alla som uppskattar melodi, tyngd och allsångsrefränger har sedan dess två band av hög klass att njuta av istället för ett.
Mark Tornillo är sedan 2009 mannen bakom mikrofonen och i mina öron är han den bättre i fartfyllda och tyngre alster, men det är fördel Udo i lugnare halvballader.
Blood of the Nations (2010) och Stalingrad (2012) var två fina styrkebesked och Stampede – tredje skivan med Mark – är minst i samma klass, ja rentav bättre.
Produktion är liksom de två föregångarna signerad stjärnproducenten Andy Sneap (Hell) och är hur fet och in your face som helst.
Undertecknad har svårt att tänka sig att något Accept-fan kan klaga på de fem inledande låtarna: Stampede, Dying breed (en pinsamt ”lökig” text om heavy metal räddas av refrängen), Dark side of my heart, Fall of the empire och Trail of tears,
Därefter avhandlas fyra låtar som bara är okej. Kraven på Accept är stora…
Avslutningen är liksom inledningen urstark i form av The curse och Final journey.
Undertecknads favoritlåt är Dark side of my heart, som är både tuff och mjuk på samma gång, och växer för varje lyssning. Lyssna bara på refrängen som har en utsökt gitarrmelodislinga som ackompanjemang till sången.
Oavsett de små låtanmärkningarna i protokollet blir det inte närmare full pott än så här.
När öronen har förmånen att njuta av musik med kvalitet som den här, är det nästan så att man som musikfantast tar till tårarna av glädje…

Magnus Bergström

California Breed ”California Breed” (Frontiers)

När stormen väl har bedarrat efter Black Country Communions framfart surfar
endast två män in på de enorma dyningarna som havet byggt upp. Med den glödheta
kvällssolen i ryggen har Glenn Hughes och Jason Bonham den vita sandstranden –
där fotspåren suddas ut vartefter – i sikte. På stranden står den unge relativt
okände men elektriskt självlysande New York-bon Andrew Watt.

Det finns mycket krut kvar i den 62-åriga bassisten Hughes som en gång i tiden
började sin karriär i Trapeze (1969). Att vapenbrodern Bonham följde med till
det nya bandet var ingen överraskning. Gitarristen däremot, den blott 23-åriga
mr Watt träffade Hughes på en tillställning hos Julian Lennon i N.Y.C. Det blev
provspelning i Hughes hemmastudio i L.A. några dagar senare. Den ungdomliga
entusiasmen i kombination med den gamles vishet mynnade ut i två sånger under
ett fyra timmar långt arbetspass.

Det är en massiv ljudmatta som rullas ut. En matta som är färgad av ljudvågor
decennier tillbaks i tiden. Efter att ha provtryckt skivans pressning med ’The
Way’ och ’Sweet Tea’ öppnar sig den psykedeliska ’Chemical Rain’ med nostalgiska
Led Zeppelin-riff a la Jimmy Page. Det bidrar till att min favorit blir utsedd.

Ett tecken så gott som något på Hughes spirituella mognad blir synligt under
’Invisible’ där vokala övertoner, som saknar sans, blandas med en malande bas
och bombardemang från Bonhams sida. Den lugnande effekten kommer från gitarren
som sveper näst intill i sin egen värld. Under ’Breath’ och ’All Falls Down’ ges
det tillfällen för andhämtningspaus för lyssnaren. Hughes kommer också ner på
jorden after att under lång tid varit uppe i regioner där sången övergår till
skrik.

California Breed har inte skapat något nytt med sin självbetitlade skiva utan
bara återskapat det som en gång i tiden fanns. Det räcker bra.

Thomas Claesson

U.D.O. ”Steelhammer – Live From Moscow” (Sound Pollution)

Mannen med rösten som berör (antingen tycker man om den eller inte) är tillbaka med ännu en liveskiva. För vilken gång i ordningen orkar jag inte hålla reda på längre…
Steelhammer, Future Land, Never Cross My Way, Stranger, In the Darkness, Mean Machine och Metal Heart.
Ovan nämnda låtar är sju starka anledningar att införskaffa Live From Moscow. Observera att det uppfriskande nog nästan uteslutande handlar om låtar signerade U.D.O. och inte Accept. Ett bevis så gott som något på styrkan i solomaterialet.
Totalt hela 20 låtar (plus ett intro) är också en anledning (valuta för pengarna) att slå till på denna innehållsrika och välljudande dubbelmacka. Önskas ytterligare en anledning? Javisst, varför inte; bandet har sällan eller aldrig varit mer samspelt.
För övrigt är jag personligen mycket nöjd över att Accepts splittring gett oss hårdrockares två högkvalitativa band istället för ett. Snacka om att båda äta och behålla kakan…

Magnus Bergström

Neal Schon ”So U” (Frontiers/Playground)

Efter att i många herrans år varit på resande fot med Journey provar än en gång
gitarristen Neal Schon sina egna vingar. Vid sin sida har han bassisten Marco
Mendoza som senast var synlig på Sweden Stage under Black Star Riders spelning
på Sweden Rock Festival för ett par år sedan. På en pall strax bakom dem sitter
ytterliggare en Journey-bekant som lystrar till det klingande namnet Deen
Castronovo.

Alla tre bidrar med låtskrivandet och de släpper loss sina röster med de icke
att förglömma inbakade demoniska undertonerna i släptåg. Den inledande åkturen
med ’Take A Ride’ undviker med nöd och näppe den värsta snårskogen. Den virriga
om än bluesiga sången följer inte helt den snitslade stigen, mycket tack vare
sin frånvaro av tydlig melodi och än mindre av refräng.

Titelspåret ’So U’ snirklar sig runt med sina knepigt instuckna poem i hela nio
minuter utan att egentligen komma någon vart. Det var väl ändå inte så en wah-
wah pedal skulle användas. Det stampas ordentligt i jordkällaren under den
intensiva akten ’Shelter’. Här anmodas det att ta betäckning. Inte minst för de
ihållande gitarr-salvorna som får fundamentet att skälva. Det klart bästa spåret
i följe med rockdängan ’Serenity’ som är lätt att ta åt sig.

Jodå, till de mest inbitna Journey-fansen finns också en godbit. Den teatrala
’Love Finds A Way’ lär inte göra någon besviken på det planet. I skarp kontrast
till den instrumentala ’Exotica’ som med sitt jazz fusion-tema leder Neal Schons
flyguppvisning allt för nära solen med lätt brända vingar som följd.

Thomas Claesson

Arch Enemy ”War Eternal” (Century Media/Universal)

Never Forgive, Never Forget. War Eternal. As the Pages Burn. Arch Enemy har aldrig inlett ett album med en starkare trippel, sanna mina ord. Vi snackar om essensen av melodiös death metal; snabbt och hårt i ljuv förening med förföriskt melodiösa tongångar.
Men det är ändå ingen av ovan nämnda låtar som ger det största lyckoruset när War Eternal spisas. Det stora utropstecknet är nämligen, åtminstone för min del, utan tvekan You Will Know My Name. Här har vi nämligen örongodis de luxe i en välljudande mix av lugna, progressiva tongångar och melodiös death metal som bara Michael Amott (gitarr) kan få till. Dessutom kryddas denna 4:37 minuters anrättning med ett utsökt användande av stråkar (om det gillas rekommenderar jag också Time Is Black).
99 gånger av 100 i fallet Arch Enemy handlar recensionstexterna om genialiteten i Amotts riff och sångens kvalitet (oftast i positiva tongångar). Själv skulle jag istället vilja lyfta fram Sharlee D’Angelo (bas) som mannen med ett stort finger med i spelet. Han har en väldokumenterad känsla för melodier och Amott & co har – tror i alla falll undertecknad – låtit honom ha ett stort inflytande när det gäller låtidéer och användandet av stråkar etc.
Många av bandets fans håller antingen Burning Bridges (1999), Doomsday Machine (2005) eller Khaos Legions (2010) som vassast i diskografin, oftast beroende på om man varit ett fan från början eller hakat på tåget på senare år. War Eternal känns som den perfekta gemensamma nämnaren och har förutsättningarna att sitta ensam på tronen som ”härskare”.
Att jag ändå inte drar till med en fullpoängare beror på att 13 låtar till slut blir lite för mycket av det goda.
Ja, just det, givetvis måste också vokalistbytet nämnas. Lika mycket som mina öron tyckte om Angela Gossow, lika mycket tycker de om Alissa White-Gluz (ex-Agonist). Punkt slut.
Men hallå; varför slösa tid med att läsa vad jag tycker och tror? Rusa istället iväg och införskaffa plattan!

Magnus Bergström

The Quireboys ”Black Eyed Sons” 2CD/DVD (Off Yer Rocka/Border)

30 år in i karriären skulle man kunna tro att en utgåva innehållande cd, bonus-cd (den akustiska konserten på Sweden Rock Festival 2013) och bonus-dvd (live i London 2013) är ett sätt att kränga gammal skåpmat. Fel.
De nya låtarna står sig väl bredvid diskografifavoriterna. Sistnämnda är för övrigt väl representerade i bonusmaterialet. Snacka om att Black Eyed Sons ger ett ansikte till uttrycket valuta för pengarna.
Alla som kan The Quireboys vet att det handlar om svängig rock/hårdrock med Spikes sköna whiskyröst i fokus.
Av nykomlingarna är Troublemaker (perfekt öppningslåt som anger tonen) och Julieanne (låter som Rod Stewart i absolut toppform) bäst i klassen.
Mindre kul är enformiga Lullaby of London Town, med en refräng som upprepas om och om igen.
Den smått schizofrena blandningen av ungefär hälften rock och hälften ballader ger ett splittrat slutintryck, därav betygssiffran.

Magnus Bergström