nyaskivor.se

Animals As Leaders ”Joy of motion” (Sumerian/Border)

”The Joy of Motion” är detta bands tredje släpp. Och för er som inte hört Animals as Leaders förut bör jag ge en liten ”heads up”. Det är avancerad musik på många sätt och är verkligen inte till för alla. Vågar jag sträcka mig till att säga att detta är så långt ifrån mainstream man kan komma? När man tar sig an att, på riktigt, försöka lyssna på Animals as Leaders och ta det till sig är det alltså bra att förbereda sig något. För det första är det instrumentalmusik, det finns alltså ingen sång i någon form. För det andra är det en typ av musik som kan uppfattas som väldigt svårlyssnad, med rötter från progressiv metal och djentstilen som växt starkt på senare år med Meshuggah som pionjärer (som jag fortfarande tycker gör det bäst). Musiken skiljer sig dock avsevärt ifrån Meshuggah även ifall rötterna som sagt finns där. Det här är lite mer urflippat och mer lekfullt, fingrarna bokstavligen talat flyger över de 8-strängade gitarrerna de har specialtillverkat. Jag tar mig friheten att använda ett begrepp en av mina bröder ofta använde om Dream Theater, ”gitarronani”. Det stämmer väl in på Animals as Leaders och vet man med sig att man har svårt för det kanske man ska låta bli att lyssna på bandet.

Nu kanske det låter som att jag endast är negativ. Bakom denna musik står tre oerhört talangfulla individer som tänker framåt och vidareutvecklar genren. Några låtar, de som är listade nedan, är framförallt lyssningsvärda och kommer nog snurra mer hemma hos mig. Jag kan uppskatta det de gör och hitta en hel del mycket bra partier. Tyvärr så är det just så, att partier i många av låtarna är bra. Det är svårt att hitta strukturen i låtarna och det är som sagt endast några stycken som är riktigt bra. Another Year är exempel på en låt som har ett mer öppet sound, lite funkigt och nästan discoaktigt, där jag tänker på 80-talets gitarrgudar och melodislingor som kunde springa därur.

Jag antar att bandet redan bestämt sig för att inte ha någon sångare, och att det därför aldrig kommer plockas in någon. Men det är faktiskt något jag saknar. När det händer så mycket i gitarrerna under låtarna och det är gitarrslingor ovanpå det, som har melodin, kan det blir för mastigt att lyssna på. TesseracT är ett band inom samma genre som jag tycker lyckas bättre med sitt koncept, där instrumenten och rösten har en tydligare funktion.

Bästa låtarna: Air Chrysalis, Tooth and Claw, Crescent, Mind-Spun.

Martin Engström

Jackson Firebird ”Cock Rockin” (Napalm/Border)

‒ Hey Batman, what’s that in your pocket?

‒ Cock, Robin.

Det skämtet är tyvärr roligare än Jackson Firebirds Cock Rockin’. Det är rock’n’roll med inslag av bluesig hård rock som gäller och titellåten drar igång mycket lovande. Tempot är högt och det svänger. Tyvärr är rätt många av låtarna betydligt svagare och det lyfter aldrig riktigt. På det stora hela är det ändå det lite mer tillbakalutade materialet som funkar bäst. She Said, Red Light och Little Missy doftar tung, bluesig 70-talsrock och ger mersmak. Vibbar av Disneyland After Dark hörs i Goin’ out West, och då menar jag verkligen Disneyland After Dark och inte D-A-D.

Lågvattenmärken som på egen hand drar ned betyget är Sweet Eloise, som drar igång härligt bluesigt, men som havererar i något j-la rappande pratsångsparti. Riktigt bedrövlig är också Quan Dang med sin semirappande nu metal-sång.

Ska man sammanfatta Cock Rockin’ så är det ömsom vin och ömsom vatten. Plockar man ut hälften av låtarna så har man en riktigt bra spellista. Tyvärr är resten av låtarna knappt lyssningsvärda. Personlig favorit är Red Hair Honey. Varför? Eeeh…låt oss bara säga att det handlar om personliga preferenser i relation till titeln.

Visst ja, cock robin betyder rödhake på svenska, om ni inte visste det.

Jonas Andersson

The Pretty Reckless ”Going To Hell” (Cooking Vinyl/Playground)

The Pretty Reckless är ett band med sin bas i New York med Taylor Momsen i spetsen. De har sedan de startade släppt debutplattan ”Light Me Up” i 2010 och EP:n ”Hit Me Like A Man” (2012). Två år har det gått, men nu är de tillbaka med ”Going To Hell”.

När jag sätter på den här skivan tänker jag direkt på typ, en skitig replokal i förorterna till New York (Eller nåja, hur de porträtteras i filmer och serier i alla fall) och det är väl det som passar ganska bra in på denna kvartett ifrån just, New York.

De har det här lite, vad ska man säga, skitiga hårdrocks soundet. Typ, om ni tar The Veronicas och lägger till en stor doss classic rock så har ni The Pretty Reckless musik. Samtliga låtar är skrivna av Taylor själv, i vissa fall tillsammans med gitarristen Ben Phillips och det är en harmoni av välskrivet material. Texterna är mörka och lite romantiserande, alltihop mycket liknande föregångaren ”Light Me Up”. Samtidigt som den är väldigt rå, så känns den också så himla ärlig.

Plattan i sig är väldigt jämn. Det finns ett par låtar som sticker ut lite extra – öppningsspåret ”Follow Me Down” och dess hetsiga verser för att sedan slå ner till ett lugn innan allt brakar lös igen, den lite mer anthem-aktiga ”Heaven Knows” som passar in på säkert vilken gymnasiebakgård som helst, och ”Sweet Things”. Bara det hur Taylor praktiskt taget löper hela linan ut i refrängen med allt vad hon kan, innan allt tonas ner. Taylor har en helt fantastisk och framförallt KRAFTFULL röst som verkligen passar helt perfekt, som handen i handsken, till den här typen av musik. Vill även passa på att ge ett litet hedersomnämnande till ”House on the Hill”, en av balladerna på plattan. Den är otroligt vacker och Taylor sätter verkligen en känsla i den med rösten.

”Going To Hell” imponerade på mig mer än jag trodde att den skulle göra från första början. Det är en stabil, solid och jämn platta som håller höga mått. Materialet i sig, om än välskrivet, når dock inte riktigt hela vägen fram för mig, men jag gillar utvecklingen som har skett sen sist. Och det gör mig bara mer sugen på vad mer The Pretty Reckless kan leverera i framtiden.

Sara Köhler

Conan ”Blood Eagle” (Napalm/Border)

Jag älskar doom, men då är det riffbaserad doom à la Candlemass vi snackar om. Conan är något helt annat. Det är monotont och oftast ultralångsamt; vi snackar kontinentaldrift. Musiken blir närmast meditativ, snudd på hypnotisk, och det finns inga riff att nynna på efteråt. Ingenting man spelar när man ska städa med andra ord, i alla fall inte om man vill få något gjort.

För min egen del krävs en viss sinnesstämning för att uppskatta sådan här musik, och det krävs mycket för att göra den intressant. Ett band som Ahab lyckas oftast med det på ett bedövande vackert och stämningsfullt sätt, men Conan är mycket primitivare och här finns inget vackert. Det är grottmänniskodoom, som skivbolaget kallar det. Bandet får nästan sin namne från Cimmeria att framstå som en intellektuell gigant i jämförelse. Tack och lov har Conan dock vett att variera sig inom sina ganska snäva ramar. Foehammer drar upp tempot avsevärt, medan Gravity Chasm lyckas få till rätt så bra sväng, vilket helt klart drar upp betyget en del. Överlag bidrar svänget i trumspelet till att lyfta musiken.

Blood Eagle är för fans av Ahab och Primordial, men personligen tycker jag att både Ahab och Primordial är betydligt intressantare band. Jag kan tyvärr inte instämma i de smått lyriska recensioner jag sett av Blood Eagle, men en trea kan jag med viss tvekan bjuda på. Ardbeg Corryvreckan passar bra i whiskyglaset; tungt och rökigt är det som gäller för att matcha musiken.

Jonas Andersson

Nervosa ”Victim of yourself” (Napalm/Border)

Thrash? Check! Trio? Check! Tjejer? Check! Relativt obskyrt ursprungsland? Check!

Fyra rätt av fyra möjliga, och ja, jag är mycket svag för ovanstående saker i min musik. Jag älskar thrash, jag tycker trioformatet är underbart ärligt, eftersom det inte finns något att gömma sig bakom i en livesituation, jag uppskattar tjejband (Förlåt uttrycket!) som spelar skiten av killarna, eftersom metal inte sitter i könet (Prins Albert, någon!?) och jag gillar att metal är universellt. Om du inte tror mig så gå in på youtube och sök på Bunny-hugging metalheads in Botswana.

Nog svamlat, åter till ordningen. Det här är brutalt, rått och svängigt med rötterna i gammal hederlig tysk thrash. Sodom och Destruction dyker upp i mina tankar, och faktiskt Coroner även om de är mer tekniska, och dessutom kommer från Schweiz. Nervosa är dock ingen kopia, utan har en egen profil. Vi snackar relativt okomplicerad thrash utan överdriven teknikalitet, men gott om tempoväxlingar och variation ändå. Fernanda Lira (bas och sång) och Prika Amaral (gitarr) gör båda ett habilt jobb på sina instrument. Plus i kanten för Liras sång som är härligt skrikig och desperat och får mig att tänka lite på Sabina Classen i Holy Moses. Ett ännu större plus i kanten för trummisen Pitchu Ferraz, som håller ihop det hela föredömligt och som med både sväng och blastbeats verkligen har lyft bandet om man jämför med ep:n Time of Death (2012).

Låtmaterialet är synnerligen jämnt och jag hittar faktisk inte en dålig låt, men om jag däremot ska nämna några som sticker ut lite extra blir det nog Twisted Values, Justice be Done, Morbid Courage, Death och titellåten Victim of yourself. Hur underbart är det inte att helt enkelt döpa en låt till Death?!Varför krångla till det? Avslutande Uranio em nos är en underbar liten orgie i blastbeats för dem som vill ha lite extra mangel.

Victim of yourself är en platta som växer, så gör dig själv en tjänst och skaffa den snarast. Det är också definitivt en platta som kommer att vara med på min topplista när 2014 ska summeras. Nu håller jag bara tummarna för en Europaturné som når våra breddgrader. Den där glasögonprydde, ljushårige killen längst fram vid kravallstaketet, det är jag.

Jonas Andersson

Battleaxe ”Heavy Metal Sanctuary” (SPV/Border)

De två första Battleaxeplattorna från 80-talet var båda exempel på NWOBHM från ett band som var klart lyssningsvärt, men utan att ha det där lilla extra. Glädjande då att denna återkomst med två av originalmedlemmarna låter som en rätt naturlig fortsättning där Power of the Universe (1984) slutar. Produktionen är lagom modern för att lyfta låtarna, men med en tydlig strävan att bibehålla 80-talskänslan. Mindre glädjande att de fortfarande saknar det där lila extra.

Låtarna är överlag helt okej men utan att något egentligen sticker ut. Även om mäktiga Kingdom Come är en av höjdpunkterna är det som bäst i de mer fartfyllda låtarna, som Hail to the King, Too hot for Hell och lätt punkiga Rebel with a Cause, som ger lite Acceptvibbar. Accept dyker för övrigt upp i min hjärna titt som tätt, kanske på grund av Dave Kings sång. AC/DC-doftande Give it more och Romeo är å andra sidan inte mycket att hänga i julgranen. Dave Kings sång är ett av skivans glädjeämnen, även om han inte är någon av de större sångarna. Han lyckas variera sig riktigt bra efter låtarnas karaktär, vilket bidrar till att göra det hela lite intressantare.

Heavy Metal Sanctuary en skiva för dig som gillade Battleaxe när det begav sig, eller vars hjärta klappar för NWOBHM, men samtidigt en platta som tyvärr inte är oumbärlig i din skivback. Det rycker i nacken medan jag lyssnar och knytnäven är på väg upp i luften, men tyvärr sitter inte låtarna kvar i skallen så värst länge efter genomlyssning. Hade den kommit 1985 hade betyget blivit högre, men konkurrensen och kraven har blivit högre med åren.

Jonas Andersson

H.E.A.T ”Tearing down the walls” (Gain/Sony)

H.E.A.T är ett sådant där band som skiva efter skiva fortsätter att leverera musik av högsta klass. ”H.E.A.T” var jättebra. ”Freedom Rock” var fantastisk. ”Address the Nation” var fantastisk. Med en diskografi i bagaget som de har, såg jag fram emot ”Tearing Down the Walls” något fruktansvärt och hade stora förväntningar på den.

Om vi säger såhär. Det här är en skiva som har tolv spår. Tolv spår som inte bara är ”bra” utan som ger mig och sätter ton på exakt det som jag alltid letar efter i ett band. Det är precis så här bra melodisk hårdrock ska låta. Med starka refränger, flytande verser och keyboards, trummor, bas och gitarrsolon som bara får en att stirra in en vägg och bara låta sig själv försvinna in i musiken. Men också texter som hoppar lite mellan att vara inspirerande till något som bara berör. Och sen, kan vi bara ta en minut här och uppskatta Erik Grönwall och hans röst? Tack. Det är den som gör låtarna så otroligt starka som de är.

H.E.A.T har återigen lyckats skapa ett album som jag inte bara gillar, utan älskar. Det är allt – beatet i ”A Shot at Redemption”, refrängen i ”Inferno”, texten i ”Tearing Down The Walls”, typ allt med ”Mannequin Show” (även om jag kanske lite för ofta börjat sjunga på en viss Britney Spears låt när jag hört refärngen, oops!) ”Emergency”, jag vet inte vad jag ska säga, den har allt, ”All The Nights”… alltså. Något gick sönder i mig, något berörde mig där. Sången i den låten, alltså, Erik. Igen. Det är magiskt. ”Eye for an Eye”, finns inget jag inte gillar med den, framförandet, kompositionen, texten… Jag är utan ord.

Sen har vi sista spåret. ”Laughing at Tomorrow”. Jag vet inte vad det är med den här låten, men den… gör mig levande. Jag vill säga att den inspirerar mig, men det känns på något sätt fel. Vad det än är den gör med mig, så är det något bra. Jag kan sitta och stirra i taket och bara lyssna på den om och om igen. Jo, levande är nog rätt ord. Åh. Detta är det bästa spåret på hela skivan.

H.E.A.T är ett band som år efter år efter år ger oss melodisk hårdrock av högsta klass. I år var inget undantag. Tack, tack som fan för att ni gör det här. För att ni gör det så bra. NI är bäst.

Sara Köhler

Steel Panther ”All you can eat” (Open E/Playground)

Tre år sen senaste studioalbumet ”Balls Out”.

Två år sen DVD’n ”British Invasion”.

De är tillbaks.

Ni vet vilka jag talar om.

Japp. Exakt.

Steel Panther.

”All You Can Eat” heter albumet den här gången och de serverar oss tolv spår i komikens tecken. Det är ett efterlängtat album från ett av hårdrocksscenens kanske hetaste band. Frågan är, lever de upp till förväntningarna?

Vid första lyssningen måste jag erkänna att jag inte var så jätteimponerad av skivan. ”Pussywhipped” som öppningslåt är helt okej. Det är ingen ”SupersonicSexmachine” eller ”Death to All But Metal”, men den funkar. Plattan i sig gled förbi nästan obemärkt, det var ett par låtar som ”Burden of Being Wonderful”, ”Party Like Tomorrow Is The End Of The World” och ”She’s on the Rag” som stack ut för mig.

Men efter att ha lyssnat igenom den ett par gånger, har den börjat växa på mig. Och den blir bättre för varje varv den tar, varje låt växer mer och mer. Texterna är precis lika underhållande och grova som vi minns de från förut, jag har suttit här och växlat mellan ”vad i…” och att praktiskt taget ligga på golvet och vrida mig i skratt. Och den musikaliska kompetensen de besitter? Det är ingen idé att ens fundera på att kommentera. Den finns där. Allt är framför lika bra som tidigare. Det är en väldigt jämn platta, många av låtarna håller samma nivå och klass även om jag själv kan tycka att ”Burden of Being Wonderful” sticker ut lite extra.

Musikaliskt påminner plattan en hel del om föregångaren ”Balls Out”, med överlag starkare material, men i min mening inte riktigt lika starkt som deras debut, ”Feel The Steel”. Det är nära, men inte riktigt där. Så man får väl säga att de levde upp till förväntningarna, men de överträffade de inte riktigt.

Sara Köhler

Gamma Ray ”Empire of the undead” (Ear/Playground)

Gamma Ray är ett band som klämmer ur sig skivor som oftast är habila, men sällan helgjutna. Några låtar som sticker ut och ett gäng ganska anonyma skapelser brukar vara resultatet. Med detta sagt vill jag betona att Kai Hansen är en av mina stora hjältar. Tidiga Helloween är troligen en del av mitt DNA vid det här laget, och Gamma Ray får mig i sina bästa stunder att fånle av lycka, likväl som de får mig att gäspa lite lätt i sina sämsta stunder. Men här sitter jag nu och fånler, eftersom Gamma Ray har åstadkommit en av sina bättre skivor.

Plattan inleds med den låt som kanske sticker ut mest, den drygt nio minuter långa Avalon. Ett episkt och varierat stycke hårdrock. Därpå följande Hellbent är Gamma Ray 1A, det vill säga ösig power metal. Självklart får vi oss också lite Gamma Ray 1B till livs. Det vill säga mid-tempo heavy metal. Ramarna är kort och gott de vanliga.

Till plattans höjdpunkter hör, förutom de redan nämnda Avalon och Hellbent, trallvänliga Master of Confusion och ösiga I will return. Den sistnämnda är en riktig rökare komplett med Schwarzeneggerintro och smått desperat Hansensång, där jag bara sitter och väntar på att rösten ska spricka. Underbart! Även suggestiva bonusspåret Built a World, som växer med varje lyssning, får räknas till höjdpunkterna. De enda låtar jag egentligen känner en viss tvekan inför är bagatellerna Pale Rider och Demonseed.

Empire of the Undead är helt enkelt en omedelbar platta som är lätt att ta till sig, men som inte sticker ut allt för mycket. Fansen får det de vill ha och som introduktion till Gamma Ray fungerar den alldeles utmärkt.

Jonas Andersson

Dynazty ”Renatus” (Spinefarm/Universal)

Tre starka plattor, två Melodifestivalsframträdanden och flera stora turnéer är vad Dynazty har i bagaget när de nu två år efter “Sultans of Sins” och ett basistbyte är tillbaka med nya plattan “Renatus”. Jag såg fram emot att få höra vad killarna har lyckats åstadkomma denna gång.

Albumet inleds med ”Cross the Line” och till en början måste jag erkänna att jag vart lite förvånad. Soundet skiljer sig markant gentemot föregångaren ’Sultans of Sins’ och andas nu något mer åt power metalhållet än 80-talshårdrocken. Hela skivan genomsyras av starka verser, slagfärdiga refränger och fantastiska texter.

Varje sekund av varje låt påminner dig om vilka otroligt duktiga musiker de är. Fenomenala trummor, svindlande gitarrer som får en att haja till hela tiden och en röst från himlen som verkligen kan förmedla en känsla. Den 45 minuter långa plattan utstrålar en otrolig energi och det känns som om Dynazty kanske hittat sitt sound. Melodisk metal när den är som bäst.

Det finns ett par låtar jag vill lyfta fram lite extra. Den första är “Run Amok”. Verserna. Musiken i verserna. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det, jag vill säga att den är lekfull, men jag tror inte det gör den rättvisa.. “Salvation”, den nästan åtta minuter långa låten som summerar hela plattan i allt vad stordåd heter.

Sist men inte minst – den keyboard-dominerade “The Northern End”. Keyboardslingan som rör sig igenom hela låten från början till slut som ett tema bidrar till storhetskänslan i låten. Jag fullkomligt ryser när jag hör den här. Allt blir bara helt rätt.

Helt perfekt.

Sara Köhler