nyaskivor.se

Days of Ashes ”In the Mirror of Reconciliation” (egen release)

Musik är viktigt för undertecknad. Såpass viktigt att jag först tänkt skriva att den som inte tycker om In the Mirror of Reconciliation inte är min vän. Men så drastisk ska jag inte vara, utan bara konstatera att det är oklokt att inte tycka om Days of Ashes.
Dream Theater, Pain of Salvation, Rush, Genesis, Yes, Asia, Queen och Mastodon är bara några av influenserna i Days of Ashes ljudlandskap, som är made in Värmland (Karlstad).
Låtarna är tätt sammansvetsade, som sig bör på en konceptskiva, i stil med en enda lång låt. Det är både bra och dåligt. Bra för att lyssnaren tas med på en omtumlande resa. Dåligt för att det är svårt att fastna för enstaka refränger.
Men i fallet med det sistnämnda finns ett alldeles lysande undantag: Touching Spirituality som med sockersöta melodislingor och en klar och tydlig refräng kletar sig fast i huvudet som tuggummi.
Inledande och (nästan helt) instrumentala Prologue trollbinder lyssnaren i ett må-bra-läge. Ett av flera smarta drag på en väl genomtänkt skiva. Därefter tar nämligen allvarstyngda texter vid, som tar avstamp i en uppväxt präglad av en alkoholiserad pappa. Ljuset tar dock över allt eftersom och skivan ger verkligen lyssnarglädje.
Det är svårt att förstå att något så jobbigt (läs texterna) kan resultera i så ljuvliga tongångar. Eller kanske är det just därför… Själv kan jag nästan inte sluta att bläddra i det 28-sidiga (!) texthäftet för att försöka få grepp på allt.
I mitten på skivan återfinns innehållsrika och ljuvliga Watching Me Bleed och som avslutning kanonlåtarna The Core of Myself och Touching Spirituality.
Efter att ha stött och blött skivan fram och bak och upp och ner ett antal gånger, är det glädjande att konstatera att helheten känns så välbalanserad. Det handlar rakt igenom om bra låtar utan minsta lilla utfyllnad.
Sångmelodierna är allt ifrån skört spröda till aggressiva (growl) och mycket däremellan. Just growlbiten behöver nog ändå vässas till en aning för att låta mer övertygande.
Jag får också känslan av att en något fläskigare ljudbild överlag hade förhöjt lyssnarupplevelsen.
Musikerna är nästan löjligt skickliga och det är glädjande att konstatera att samtliga spelar lagom mycket och inte ”over the top”. Helheten är, precis som det ska vara, det allra viktigaste.
Fullpoängaren är så nära det går att komma – och den som väntar på något gott… Nästa skiva lär bli en kioskvältare!
Om det finns någon rättvisa i musikvärlden är Days of Ashes vårt avlånga rikes nästa framgångssaga i hårdrocksvärlden.
Vilket skivbolag gör genidraget och viftar med ett skivkontrakt?

Magnus Bergström

Fotnot: In the Mirror of Reconciliation finns att köpa i digipack och digitalt (se Days of Ashes Facebooksida) och finns också på Spotify.

Beardfish ”+4626-Comfortzone” (Century Media/Universal)

Om man någonsin skall välja ett album från Beardfish digra katalog så har
tillfället kommit nu. Gruppen har länge levt ett liv inom möjligheternas gränser
och nu är frukterna mogna och färdiga att plockas.

Skivan balanserar flinkt mellan jordnära stycken med en uppsluppen text som
t.ex. ’Ode To A Rock N’ Roller’ och mera distingerade verk som fodrar en hel del
uthållighet innan man är överens med sig själv. Det ger sammantaget ett
effektfullt och spännande resultat vilket är viktiga ingredienser för alla som
beundrar den progressiva rockens ädla konst.

’Hold On’ kunde lika gärna varit hämtad från Yes’ sköra kompendium ’Fragile’,
vilket om inte annat ökar andhämtningen högst anmärkningsvärt. I ett sådant
klimat är det lätt gjort att försjunka in i sin egen värld utan någon som helst
förankring med verkligheten.

’If We Must Be Apart (A Love Story Continued)’ börjar som en etyd opus 25 men
avslutas efter en lång dags färd mot natt som en porlande nocturne. En sång i
djup paritet med den nyansrika ’Comfort Zone’ där klangen hänger kvar långt
efter att stycket har avslutats.

Med sitt kryptiskt betitlade epos ’+4626-Comfortzone’ visar Beardfish (tänk på
Gävle) med all tydlig önskvärdhet att det inte bara är Opeth som regerar i Svea
rike. Dessutom klargör de också en gång för alla att det verkligen finns fiskar
med skägg (tänk på en torsk).

Thomas Claesson

U.D.O. ”Decadent” (AFM/Cosmos)

   Release: 23 januari

Första halvan är inte bara bra – den är mycket bra. Andra halvan är… Inte lika bra.
I sedvanlig U.D.O.-stil är inledningslåten Speeder en rökare av rang. Likaså är titellåten Decadent ett av de starkaste korten på metalveteranens nya giv.
Och det vore inte en ny skiva med Udo Dirkschneider bakom mikrofonen om det inte bjuds på en finfin ballad (Secrets In Paradise) och en udda liten sak (Mystery med ”gnällsångspartier ” i barnstil).
House of Pain och Pain tillhör också de låtar som utan problem skulle kunna ta plats i livesetet, på bekostnad av standardnummer från förr.
Resterande sex låtar förtjänar inte att nämnas vid namn. De är inte dåliga men de ger mig inte någon som helst det-här-vill-jag-höra-igen-känsla.
U.D.O. är minst lika starka som någonsin tidigare och att de nya (nåja) gitarristerna Andrey Smirnov och Kasperi Heikkinen kommer bara att bli bättre och bättre på att skriva riff som passar ”mannen med den osannolika sångrösten”.
Den uppenbara nytändningen i bandet gör att jag nu, från att ha tyckt att jag har sett U.D.O. live tillräckligt många gånger, längtar till nästa gång chansen ges.

Magnus Bergström

Incurvatus ”The Serpent Path” (Incurvatus)

   Release: 12 december

Långa låtar är något som Incurvatus gärna grottar ner sig i – Depths of Silence klockar in på mäktiga 14:52 – och är därmed inte det lättaste att beskriva för en recensent med en amatörbakgrund i blockflöjtsvärlden. Men okej, undertecknad tar tjuren vid hornen.
Blanda 50 procent Opeth, 25 procent Burst, tio procent Memfis, fem procent Dream Theater, fem procent Iron Maiden och fem procent allt möjligt. De fyra förstnämnda har liksom Incurvatus olika former av progressivitet som kännetecken och likheten med järnjungfrun återfinns de gånger basen tar rejäl plats i ljudbilden.
Ulricehamn är hemort för herrarna Marcus Jagdell (sång), William Norlund (trummor), Johan Nyreröd (gitarr), Viktor Holmgren (gitarr) och David Fransson (bas). En väl sammansvetsad enhet med förkärlek till musik som kräver koncentrerad lyssning för maximal utdelning.
Marcus är i mina öron det svagaste kortet. Varianten av sång/pratsång blir i längden lite väl enformig. Dock glimtar han till emellanåt, framför allt i sången med det passande namnet Songbird, i vilken det naturligt lågmälda anslaget kompletteras med en och annan tonartshöjning.
Det måste också sägas att Marcus har ett jätteplus att komma med; varje ord hörs klart och tydligt och det känns uppfriskande i dagens strupljudsvärld.
Produktionen är inte perfekt men absolut inte dålig och det lilla jag kan sakna av ”fethet” kompenseras av den sköna närvarokänslan när det typiska ljudet av flinka fingrar på gitarrgreppbrädan inte polerats bort.
Frågan är hur jag kunde missa att ta med den här juvelen på årsbästalistan 2014… Jag fattar det bara inte och skämskudden har aldrig varit större.
Till sist bjuder jag på ett citat från nyaskivor.se-recensionen av ep:n Furnace of Dreams som på ett målande sätt beskriver Incurvatus musiklandskap:
“Musiken befinner sig i gränslandet mellan rock och metal, och är sammansmält till en orgie av avancerade och proggiga arrangemang, kryddade med imponerande gitarrsolon och fängslande melodier.”

Magnus Bergström

AC/DC´”Rock Or Bust” (Columbia/Sony)

Dinosaurier. Överlevare. Kärt barn har mer än ett namn. De är i vilket fall som helst något av en institution inom genren kött-och-potatis-boogie-hårdrock.

Sistnämnda är måhända ett slitet uttryck, men är det någon gång det ska användas så är det när AC/DC är i farten. Uttrycket syftar på att soundet helt och hållet bygger på gitarrgrundackorden och vandrar på sedan länge upptrampade vägar.

Senast bandet släppte en – i stort sett – rakt igenom bra skiva var så länge sedan som 1990 (The Razors Edge) så att säga att förväntningarna på den nya given var höga vore att tänja på sanningen mer än en smula.

För ovanlighetens skull är slutdelen starkast (undantaget inledande Rock or Bust – deras bästa skivöppning sedan Hells Bells 1980) med skönt gungande höjdarlåtar som Rock the House och Sweet Candy. Men det finns också sega sömnpiller som Dogs of War och Hard Times.

För den som tycker om låttexter med glimten i ögat och en och annan sexuell anspelning finns det i vanlig ordning en hel del att grotta ner sig i. Något som genom åren blivit något av bandets signum.

Men behöver världen egentligen en ny AC/DC-skiva? Tveksamt. Vad som däremot är kul är att Angus Young (sologitarr, 59 år), Brian Johnson (sång, 67 år) och de andra visar att hårdrock är för alla åldrar – både vad gäller bandmedlemmmar och publik. Musiken är som gjord för att stampa takten till; från de första stapplande stegen till rollatoråren.

Till syvende och sist vill jag flika in att till skillnad från de senaste alstren av andra hårdrocksveteraner (till exempel Aerosmith och Kiss) så är Rock Or Bust en skiva som inte försvagas vid upprepad lyssning – snarare tvärtom.

Magnus Bergström

Slipknot ”.5: The Gray Chapter” (Roadrunner/Warner)

Krasch, bom, bang… Aj… Oj… Ursäkta mig, men jag tappade visst hakan… Hmmm… Ja, där är den!

Haktappandet orsakades av Custer. Den bästa låt det maskerade niomannabandet från Des Moines, Iowa, någonsin plitat ihop. Enligt mig alltså. Men att lägga en sådan überkanonlåt som låt nummer elva; det fattar jag inte riktigt. Inledningsvis får lyssnaren veta att ”lyssnaraggression rekommenderas” och snacka om att låten lever upp till det. Allsångsrefrängen är föredömligt enkel att sjunga med i (”Cut cut cut me up and fuck fuck fuck me up”) och får mig att le varje gång. Vrickat? Inte det minsta! Nu vet jag vart jag ska vända mig de gånger jag behöver avreagera mig på något med hjälp av musik.

Sedan senaste given (All hope is gone, 2008) har två av de mest framträdande låtsnickrarna försvunnit, vilket gjort att ”nättrollen” på förhand knorrat över hur det skulle gå. I sann Slipknot-anda knöt bandmedlemmarna sina nävar och sträckte ut ett gemensamt erigerat långfinger åt tvivlarna.

Men allt är inte guld som glimmar. 14 eller 16 låtar (ordinarie respektive specialutgåva) är några för mycket. Det blir helt enkelt för mycket att smälta – även för bandets trogna maggots (som fansen så älskvärt kallas).

Hur låter det då? Oftast som det brukar. Tvära kast mellan det aggressiva och det mjuka.

Men det går inte att blunda för att likheterna med Stone Sour är mer påtagliga än tidigare. Lika lite som det går att blunda för att det ljudmässigt är en syskonskiva till storsäljande klassikern Vol. 3: (The Subliminal Verses).

Låt-för-låt-genomgång:

XIX Lågmält intro med,prat/sång och något som kan liknas vid begravningsmusik á la Irland i bakgrunden. Mer intressant än bra.

Sarcastrophe Perfekt öppningslåt och tillika en programförklaring; ”det här är Slipknot och älska eller hata oss”. De lyckas blanda alla sina olika ingredienser och här passar faktiskt Yngwie Malmsteen-uttrycket ”more is more” alldeles utmärkt..Bandmedlemmarna är i symbios och jag lockas utan tvekan in i deras annorlunda ljudvärld…

AOV En klistrig refräng höjer låten rejält, för annars hade den ”bara” varit bra. Visar bandets höga lägstanivå, som övriga i nu metal-genren bara kan drömma om.

The Devil In I Andrasingeln har också en klistrig refräng, men är ändå aningens blekare i och med att den inte är lika varierad.

Killpop Den lätt vrickade texten är det bästa i en låtgodbit med flera bottnar.

Skeptic Ilska… En typisk Slipknot-låt som funkar men saknar det lilla extra för att sticka ut.

Lech Yes! Här utnyttjas hela slagverksarsenalen och öronen får sig en rejäl och njutbar omgång.

Goodbye En stark vers med uttrycksfull sång och man får känslan av att lyssna på dagboksanteckningar. Gitarrsolot är klädsamt piggt men en smörig ”radiorefräng” förstör helhetsintrycket en aning.

Nomadic Standardlåt enligt mallen för modern amerikansk hårdrock, utan något eget, och inget för favoritspellistan. Tur då att lite ”tröst” erbjuds i form av skivans klart vassaste gitarrsolo.

The One That Kills The Least En låt som drabbats av identitetskris; den vill vara både hård och mjuk på samma sång. Normalt något som det här lagbygget kan styra upp, men här blev det grus i maskineriet.

Custer Texten är sannerligen inte något för känsliga lyssnare och maken till medryckande trumrytm/refräng har sällan skapats tidigare. Wow! Ett perfekt soundtrack till dagar då man känner att allt går emot och bara vill skrika sig ut ur skiten.

Be Prepared For Hell Lika konstigt som kort ”mellanspel” och därmed totalt onödigt. Eller också är det undertecknad som inte fattar (den konstnärliga) galoppen…

The Negative One Till stora delar en typisk Slipknot-låt, men så kommer refrängen som är konstig på ett svårförklarligt sätt, på grund av en mysko ljudeffekt. Sammantaget fler plus än minus, så även om det var ett lite konstigt val som förstasingel gillar jag den, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför.

If Rain Is What You Want (se Nomadic, förutom gitarrsolot)

Override (bonuslåt) Det finns en anledning till att låtar som denna hamnar som bonusspår; något fattas för en plats i startuppställningen. Har inget som fastnar i skallen (se Nomadic, förutom gitarrsolot).

The Burden (bonuslåt) Corey Taylors stora stund kommer allra sist. Här blandar han olika sångstilar utan att det känns spretigt. Även musikaliskt är variationen stor och delar av låten går – tro det eller inte – i rena rama doomtempot. Ett utmärkt exempel på att när Slipknot fokuserar och låter kreativiteten flöda är de det mäktigaste som den alternativa metalvärlden kan stoltsera med. Helt enkelt ett lysande undantag när det gäller bonuslåtar (se Override).

När betygsdomen till slut faller kan domaren (undertecknad) inte dela ut ett toppbetyg. Det hjälper liksom inte att ungefär hälften av låtarna och i synnerhet Custer håller högsta klass. Nio kockar är några för mycket och även om låtvariation är bra blir resultatet ibland splittrat när det löps amok åt väl många olika håll.

När sinnesstämningen är den rätta är det en härlig skiva att dissekera, men den fungerar (nästan) inte alls som bakgrundsmusik. Det här är musik som konst och inte minst poesi, för Corey Taylor är en av de skarpaste knivarna i textförfattarlådan.

.5: The Gray Chapter förtjänar en ärlig chans; det är både du och fenomenet Slipknot värda.

Magnus Bergström

Whitesnake ”Live In 1984 – Back To The Bone” (Frontiers/Playground)

Här har vi något av ett typexempel på en skiva för de redan frälsta. Alltså de som inte kan få nog av sångaren/mikrofonstativsjonglören David Coverdales evangelium – och som gärna lyssnar på samma låt i olika versioner.
Låtmässigt vet alla hårdrockare som läser detta det som behöver vetas om det som står på menyn; klassiker efter klassiker radas upp. Personligen tycker jag bäst om den fina tolkningen av Soldier of Fortune.
Hingsten Coverdale hade blommat ut med full kraft på Slide It In-turnén, vilket är tydligt när man lyssnar på det sexistiska mellansnacket, som givetvis också inkluderar ett och annat ”here’s a song for ya” (något av hans signum).
Det här var också turnén då ormen ömsade skinn från det bluesbaserade till förmån för hårdare tongångar, utan att för den skull vara i närheten av heavy metal. En inte alldeles enkel stiländring om det inte vore för att musikerna är rena rama drömuppställningen.
Synd bara att man inte valt att ge ut en komplett konsert, istället för denna ”best of bootlegs”. För det finns bootlegs från turnén i omlopp, som gott och väl skulle kunna tas för mer eller mindre officiella utgåvor. Nåja, vad är väl en bal på slottet… Och i dagens värld av perfektionism är det glädjande med en utgåva som inte putsats in absurdum.

Magnus Bergström

Fotnot: Det är endast cd-skivan som recenseras, så dvd-skivan som medföljer är alltså inte med i recensentens bedömning.

Flying Colors ”Second Nature” (Mascot/Music Theories/Warner)

Att närma sig det här albumet med en förutfattad mening vore ett stort misstag.
Hur skall man överhuvudtaget kunna ha en uppfattning när en sammansättning av så
vitt skilda musiker bestämmer sig för att starta ett litet sidoprojekt utan
tillsynes någon anledning alls.

De som vet lite grand om musik vet att gitarristen Steve Morse spelar i Deep
Purple. De som vet lite mera kommer ihåg att Mike Portnoy spelade trummor i
Dream Theater. De som vet jättemycket, vet ändå inte vem sångaren och
låtskrivaren Casey McPherson är eller ändå mindre vart han kommer ifrån. Lägg
därtill Neal Morse på klaviatur och bassisten Dave LaRue så är förvirringen
fullständig.

När man väl fått upp ögonen under inledningsspåret ’Open Your Eyes’ så tickar
det fortfarande en fråga i bakhuvudet. Är det en dröm eller är man på väg mot
den yttre galaxen? Fastspänd med trepunktsbälte och lätt tillbakalutad känns den
progressiva odyssén med inbakade jazzinslag ändå rätt behaglig.

Efter drygt 12 minuter hörs ett knäpp när bältet lossgörs och en s.k. glad låt i
form av ’Mask Machine’ startar upp. Lämplig tack vare sin enkelhet att strömma
ut via radioapparaten, så att den stora allmänheten med gott mod kan ooa hela
natten.

Den hjärtskärande ’The Fury Of My Love’ kan mycket väl spelas för svärmor utan
att hon blir skrämd. McPhersons skolengelska och höga toner fungerar lika bra
som Al Stewarts gjorde på sin tid.

’Peaceful Harbor’ är magnifik och går bortom gränsen för den gängse
uppfattningen om superlativ. Steve Morses gitarr förtrollar, Neal Morses orgel
bedövar och kören hämtad från ’Dark Side Of the Moon’ knäcker den bäste.

Skivan krönts med ’Cosmic Symphony’ vars titel är signifikativ för hela
anrättningen. Indelad i tre faser färgar den ljudvågorna med närmast religiös
romantik i sin strävan att med hjälp av den återblickande progressiva musikens
allra finaste förtecken försöka fånga meningen med livet.

Det som var meningen att bli en sidobeställning blev en huvudrätt. Jag ger mina
komplimanger till hovmästaren och hela kökspersonalen.

Thomas Claesson

Bernie Marsden ”Shine” (Mascot/Provogue/Warner)

De som aldrig har sett gitarrhjälten Bernie Marsdens namn på ett skivomslag kan
sluta läsa redan här. Vi andra minns honom med glädje för hans medverkan i bl.a.
Whitesnake och UFO. När andan har fallit på har även soloplattor släppts och som
av en tillfällighet damp ’Shine’ ner i brevlådan härförleden.

Alla gillar Bonamassa, så även Marsden. Båda har en stil rotad i blues rock men
inte begränsad till den. Samspelet mellan dem på titelspåret är därför en
självklarhet, som mynnar ut i ett sound som om Deep Purple knackade Doobie
Brothers på axeln.

David Coverdale hjälper till att höja humöret genom en omarbetad tolkning av
Whitesnakes ’Trouble’. Ursprungligen från 1978, men den känns förvånansvärt ny
och fräsch. En angenäm déjà vu effekt som tar tid att smälta.

Efter ett par präktiga magplask i form av ‘Walk Away’ och ‘Who Do We Think We
Are?’ (AOR kontra schlagerpop modell radio) rätar skutan upp sig igen och på
fördäck syns folk dansa till ’Kinda Wish She Would’ som är en riktig ’barefoot
stomper’. En högtidsstund som kan flerfaldigas bara genom att sätta spelaren på
repetition.

Sedan är det full fart framåt när Cherry Lee Mewis tar tag i mikrofonen med ett
handfast grepp och avkunnar den förstärkta bluesdräparen ’Bad Blood’. Det kan
mycket väl vara hon som omnämns när den ljuvliga ’Ladyfriend’ omfamnar mig. Jag
hoppas det.

Trots ett par plumpar – som borde ha rättats till med ett överdraget tunt
streck, en signatur och en stämpel – så ger jag en fyra i betyg. För när allt
kommer omkring måste man om inte annat ge mannen som en gång i tiden skrev ’Here
I Go Again’ en hel del respekt även om han är född i Buckingham UK.

”An’ here I go again on my own
Goin’ down the only road I’ve ever known
Like a hobo I was born to walk alone”

Thomas Claesson

Sister Sin ”Black Lotus” (Victory records/Border)

    Release: 29 oktober

Sister Sin går från klarhet till klarhet. Att de skulle toppa höjdarplattan Now and Forever var inte alls självklart, även om Dave efter inspelningen försäkrade mig att jag inte skulle bli besviken. Så rätt han hade. Efter att ha lyssnat mer eller mindre konstant på Black Lotus sedan jag fick den är jag snarare euforisk. Sister Sin har renodlat alla sina karaktärsdrag, vilket innebär att de både är hårdare och mer lättillgängliga än någonsin tidigare. Av den sleaze som en gång fanns finns inget kvar, det här är heavy metal när den är som bäst.

Black Lotus är tveklöst bandets mest varierade platta med 9 låtar med individuella karaktärer, samtidigt som det är totalt homogent. Lägg därtill en svintung, stenhård och kristallklar produktion, som verkligen inbjuder till att dra upp volymen till max. Till och med en ballad som The Jinx sitter som en pungspark.  Variationen exemplifieras inte bara av en ballad, utan också av stråkar i Count me out; en punkig käftsmäll i Food for Worms, med en fräsande Liv som formligen spottar ur sig orden; betongkrossande tyngd och dramatisk känsla i Desert Queen; kampsång för barrikaderna i Ruled by None och old school heavy metal i Sail North. Samplingen av Eddie Meduza när han hotar Gud med stryk i den sistnämnda lär sätta myror i huvudet på icke svenskspråkiga, men det är en fin gest till en svensk ikon och geni.

Black Lotus är en av årets absolut bästa plattor, och blir den inte Sister Sins stora genombrott har jag inget hopp kvar för mänsklighetens musiksmak, så ta och köp plattan å det snaraste.  Se sedan till att masa dig iväg på ett Sister Sin-gig, eftersom de dessutom är Sveriges bästa liveband.

Jonas Andersson